Tag Archives: Jule Styne

Nr 443: Side by Side by Sondheim

20 Jul

0000093880
Side by Side by Sondheim, 1976
West End 1976, 806 föreställningar
Broadway 1977, 384 föreställningar

Music: Stephen Sondheim, Leonard Bernstein, Mary Rodgers, Richard Rodgers, Jule Styne
Lyrics: Stephen Sondheim
Narration written by Ned Sherrin

The musical is in the form of a revue, with various sections tied together by being from a particular Sondheim musical, or having a common theme, and all of it tied together by the Narrator. He explains what show the songs are from, and in some cases provides background on why a song was written. He also notes comparing and contrasting Sondheim themes for the audience.

Upprinnelsen till denna revy skedde när jazzsångerskan Cleo Laine frågade skådespelaren och sångaren David Kernan om han kunde tänka sig att göra en välgörenhetskonsert för att stödja en teater som hon ägde. Han sa ja och kontaktade regissören Ned Sherrin och förslog att de skulle göra ett program med bara Sondheimsånger.
De anlitade Millicent Martin, Julia McKenzie och tillsammans med dem genomförde de konserten.
David, Julia och Millicent sjöng och Ned var berättaren/konferencieren.
Cameron Mackintosh fick nys om produktionen och satte upp den på en liten teater i London med samma besättning. Den blev en stor framgång och flyttade så småningom till West End där den gick under ett par år.
Produktionen, med hela original casten, flyttade till Broadway 1977.

Den här musikalrevyn har en speciell plats i mitt hjärta. Den är liksom prologen till mitt musikalnörderi.
I mitten på sjuttiotalet så var jag en glad, osäker, finnig tonåring som precis hade börjat upptäcka musikal. Ja, filmmusikal i alla fall. På tv visade man ofta klassiska 50-tals musikaler på tv och på LP så gav man ut de gamla soundtracksen på nytt i en speciell serie som hette M-G-M’s Classic Soundtracks och man fick 2 olika per platta. Jag gillade dessa skivor enormt.
Så en dag så läste jag en skivrecension i en dagstidning. Recensionen handlade om nån skiva som bara var ett måste för varje sant musikalintresserad person. Det här var första gången jag läste en recension om en musikalplatta (och fortfarande så hör det till ovanligheterna att man recenserar musikalinspelningar, undrar varför) och bara det var ju stort men att de dessutom sa att denna var ett måste, det gjorde ju att jag bara var tvungen att köpa den!
Jag kastade mig ut och sprang på snabba ben till SkivAkademin på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Jag gick in och frågade en expedit om de hade Side by Side by Sondheim. Han tittade förvånat på mig och sa: ”Är du säker på att det verkligen är den skivan du söker efter?” Ska kanske påpeka att jag i självklar 70-tals anda hade på mig en jeansjacka, batik tischa, utsvängda ”puss & kram” eller ”gul å blå” jeans, hade långt hår och pilotglasögon och såg nog mer ut som en smånördig hårdrocksdiggare – vilket jag också delvis var – än en seriös musikalkännare.
”Japp”, sa jag och kände mig av nån anledning både vuxen och betydelsefull.
”Ja, vi har den. Den är helt otroligt bra men hur har du hört talas om den?”
”Man har väl koll”, sa jag och lade snabbt till, ”och så har jag nog sett en Sondheim en gång…”  Jag kände att det kanske inte var rätt svar för jag fick den konstigaste av blickar men han hämtade plattan och jag gick jäkligt nöjd hem.
Väl hemma så la jag skivan på spelaren, satte ner nålen och… Möttes av ett pianoackord! Ett ackord som upprepades och upprepades och så kom en ensam mansröst och började sjunga stillsamt: “something familiar, something peculiar…”
Det här var definitivt inte vad jag hade väntat mig. Var var orkestern? Var var de stora körerna? Var var, liksom, musikalen? Jag var grymt besviken. Tänkte nästan kasta skivan. Men nu hade jag betalt dyra pengar för den så jag kände jag var tvungen att lyssna igenom den en gång i alla fall. Hittade väl några låtar jag gillade men… jag var tveksam.

Men gav den en chans till och så en chans till och så en till och sakta men säkert så kom jag att älska den.
Och inte bara hade jag plötsligt upptäckt att musikal kunde vara mer än en stor flådig Hollywoodproduktion, jag hade dessutom hittat min första favoritmusikalkompositör.
Jag hade fortfarande inte fattat att musikal kunde vara nått man såg på teatrar och att man gav ut Original Cast albums med musiken, det skulle dröja ett par år till innan jag gjorde det men detta var de första stegen i en livslång kärleksaffär.
Och som man säger, man glömmer aldrig sin första…

Kuriosa:
Side By Side är en av få musikaler där hela ensemblen blivit nominerade för en Tony Award. David och Ned för bästa manliga biroll och Julia och Millicent för bästa kvinnliga biroll.
Ingen vann men det är stort ändå!

Eftersom revyn kom 1976 så har den bara med Sondheims musikaler fram till och med Pacific Overtures som hade sin premiär det året.

Revyn blev lite av ett genombrott rent publikt för Sondheims musik. Innan denna show så var han mer ett namn bland kännare och branschfolk än hos den breda allmänheten.

Press:
… here is a tiny, many-faceted gem that lights up Broadway. As a musical this is a revue, and as a revue this is a recital – but what a recital! It is Stephen Sondheim revealed as Stephen Sondheim has never been revealed before. It is – and please don’t be frightened – Stephen Sondheim as a composer of lieder. Very cheerful lieder – but, well face it, lieder.

This show is happy, funny, witty and so compassionate. It makes you feel good. Turn cartwheels to the box office for this Brittish celebration of a rare american.
– Clive Barnes, Times

It’s difficult to see the sense in an all-Stephen Sondheim revue being done in a Broadway theatre by an all-Brittish cast, and it was even more difficult after seeing Side by Side by Sondheim.

There is simply no vitality to the production, no imagination in its concept. The three singers sing and the narrator off at the side narrates. At the very end, vertical rows of lightbulbs put on a spectacular show but by then it’s too late.
– Martin Gottfried, Post

Video:
Tony Awards
High Lights
En annan High Lights

 

SideBySide2
Broadway affischen

Nr 380: Subways Are For Sleeping

22 Maj

41Q883G2EEL
Subways Are For Sleeping (1961), 205 föreställningar
Music: Jule Styne
Lyrics & book: Betty Comden, Adolph Green baserad på en artikel av Edmund G Love som publicerades i Harper’s Bazaar och som även blev en roman med samma titel 1957.

Angie McKay is a magazine writer assigned to write a story about a group of well-dressed homeless people sleeping in the New York subway system. Their leader is Tom Bailey, a one-man employment agency who finds other drifters odd jobs and sleeping quarters.
To help research her story, Angie goes undercover and pretends to be a stranded girl from out-of-town.
Trouble ensues when Tom discovers her real identity.

Okej, det här är kanske en flopp men det kan man inte ana när man lyssnar på den för musiken är underbar och har hört till mina favoriter länge. Men så är den också skriven av Jule Styne, en av Broadways mest pålitliga kompositörer vad gäller bra musikalmusik.
Inget för älskaren av moderna mer poppiga musikaler men för oss ”klassiska” musikalnördar är det här härligt. Och har ni inte hört den så har ni en högtidsstund framför er.
Här hittar man ”hits” som aldrig blev standards och små komiska pärlor som  I Was a Shoo-in som glorifierar usla talangjaktsframföranden på ett obetalbart sätt och I Just Can’t Wait (to see you with clothes on) som även om den är en one-joke sång är så där fånigt rolig att jag inte kan låta bli att falla för den.

Favvisar: 
Comes Once In a Lifetime, I’m Just Taking My Time, I Said It And I’m Glad, Strange Duet

Kuriosa:
Föreställningen vann 1 Tony Award till Phyllis Newman som bästa kvinnliga biroll (det är hon som är Shoo-in artisten).

Producenten David Merrick visste att han hade problem med sin nya musikal redan när den provspelades i Philadelphia och Boston. Varken pressen eller publiken var förtjusta i verket.
Orolig för vad New Yorkkritikerna skulle säga så kom Merrick på den briljanta idén att låta 7 vanliga New Yorkbor, som råkade ha samma namn som stadens ledande teaterkritiker, få se föreställningen innan den hade premiär. Dessa sju bjöds på de bästa platserna teatern hade att erbjuda, en gourmetmåltid på en riktigt flott restaurang och allt de behövde göra som mottjänst var att skriva under ett papper där de sa att det här var det bästa de sett i teaterväg. Med dessa ”citat” skapade Merrick en annons som han lät publicera i stans största dagstidningar. Tanken var att han skulle få folk att tro att det här var citat från de riktiga kritikernas recensioner.
Tidningarna såg dock igenom hans trick och vägrade publicera annonsen. Fast den lyckades komma med i 1:a upplagan av Herald-Tribune innan bluffen uppdagades.
Nyheten om Merricks PR-kuppförsök blev en världsnyhet och tidningar på alla kontinenter rapporterade om den. Detta ledde till att showen fick den extra publiciteten den så väl behövde men trots det så lyckades den bara hålla sig kvar på Broadway i ett drygt halvår.
Citaten som man”lånade” var egentligen citat från recensioner av musikaler som Oklahoma!, South Pacific och My Fair Lady.

Huvudrollerna spelades av Sydney Chaplin och Carol Lawrence. Han var son till Charlie Chaplin och hon var original Maria i West Side Story.

Press:
(Comden & Green) … are ”hep” creatures jabbing vaguely at something fey, sentimental, two blocks away from the Christmas show at the Music Hall. The discrepancy shows, and the show moves as fitfully as the holiday traffic outside.
Walter Kerr, Herald Tribune

Subways is a disappointing musical and this is due, I believe, to the fact that it is based on a feeble idea.
… there is nothing highly hilarious or entertaining or remotely believable in this hoked-up kingdom of vagrants who infest the city. They are a dreary and rancid lot…
John McClain, Journal-American

The new musical stumbles as if suffering from somnambulism. It’s book is dull and vapid, and its characters barely breathe.
Howard Taubman, Times

Videosar:
I Just Can’t Wait
I Said It And I’m Glad
Overture

1962_subways_lg
Den ökända marknadsföringsbluffen med ”recensent”citaten.

Dag 353: Hazel Flagg

6 Dec

0f21024128a088e2717fd010.L
Hazel Flagg (1953), 190 föreställningar
Musik: Jule Styne
Sångtexter: Bob Hilliard
Libretto: Ben Hecht baserad på hans manus till filmen Nothing Sacred (1937) som i sin tur var baserad på novellen A Letter to the Editor (1937) av James H. Street.

En journalist på tidningen Everywhere Magazine föreslår för sin redaktör att de borde skriva en artikel om en småstadsflicka som heter Hazel Flagg. Hennes jobb var att måla den självlysande färgen på siffrorna på armbandsklockors urtavlor och som på grund av det blivit radiumförgiftad vilket lett till att hon nu är döende. De bjuder henne på en resa till New York för att intervjua henne samtidigt som hon får vara med om ett sista litet äventyr innan hon dör.
Hazel accepterar tacksamt inbjudan men upptäcker strax efteråt att hon blivit feldiagnostiserad och inte alls är döende. Men eftersom hon längtat så efter att få besöka en riktig storstad så väljer hon att resa dit utan att avslöja att hon egentligen är frisk.
Alla tycker så synd om den stackars döende unga flickan och hon blir genast medias och lokalbefolkningens älskling. Och Hazel är inte sen att utnyttja all uppmärksamhet och passar på att leva livet för hon vet att förr eller senare så kommer hon att avslöjas…

En charmig liten femtiotalare. Inget speciellt, ingen bortglömd pärla, inte jätte bra men den har musik av Jule Styne och då är man ju alltid garanterad ett gäng bra melodier. Så även här.
Showen fick två riktiga hits: Every Street’s A Boulevard In Old New York och How Do You Speak To An Angel?.
Som sagt en charmig liten sak som definitivt är värd en genomlyssning men lika snabbt som man lyssnat igenom den så glömmer man den.
Kanske mest för oss nördar som vill ha hört allt.
Och naturligtvis för alla som gillar Stynes musik – och vem gör väl inte det??

Favvisar:
Every Street’s A Boulevard In Old New York, You’re Gonna Dance With Me Willie, Everybody Loves To Take A Bow, I Feel Like I’m Gonna Live Forever, Salome

Kuriosa:
Det här var tänkt att bli den show som en gång för alla skulle förvandla Helen Gallagher till stjärna men tyvärr så var manuset svagare än sångerna och den las ned efter bara 190 föreställningar och Helens stjärna dalade snabbt. Hon fick dock en storartad comeback 1971 då hon vann en Tony Award för sin insats i revivaln av No, No, Nanette (se Dag 313)

Showen vann 2 Tony Awards: bästa manliga huvudroll i en musikal och kostymer.  Showen vann också en Theatre World Award.

Thomas Mitchell som vann Tonyn för bästa manliga huvudroll i en musikal sjöng inte i föreställningen utan hans roll var en ren talroll.

Pressklipp:
Hazel Flagg represents some sort of triumph of noise and tempo over logic; it will stand (for some time, I believe) as a monument of how best to louse up a pretty good idea and still get away with an acceptable theatrical venture.
– John McClain, Journal-American

Ljudis:
How Do You Speak To An Angel med Eddie Fisher

Videosar:
Every Street’s A Boulevard In Old New York med Michael Feinstein
Nothing Sacred Movie Trailer

Dag 343: Peter Pan

26 Nov

51eSeKNgfBL
Peter Pan (1954)
, 152  föreställningar
Jag har lyssnat på studioinspelningen från 1997
Musik: det mesta skrivet av Mark Charlap men några nummer är komponerade av Jule Styne
Sångtexter: de flesta skrivna av Carolyn Leigh, texterna till Stynes melodier skrivna av Betty Comden & Adolph Green
Libretto: Sir James M. Barrie baserad på hans pjäs Peter Pan (1904)

Tiden är tidigt 1900-tal.
De tre barnen Wendy, John och Michael Darling bor i London.
En natt väcks Wendy av att en ung pojke har kommit in i deras rum. Han heter Peter Pan och han kom bara för att hämta sin skugga som råkade bli kvar i rummet när han besökte ungarnas rum en vecka tidigare.
Wendy, som inte blir det minsta förvånad över hans närvaro, hjälper honom att sy fast sin skugga igen. Som tack för hjälpen tar Peter med sig Wendy och hennes bröder till landet där han bor, Landet Ingenstans (Never Never land).
De flyger dit med hjälp av lite älvdamm och genom att tänka lyckliga tankar.
Väl i Landet Ingenstans så får de uppleva en massa äventyr. De räddar bland annat en indianprinsessa och får även möta Peters ärkefiende den brutale piratkaptenen Krok. Krok hatar Peter för Peter högg av hans hand en gång och matade en krokodil med den. Denna krokodil har nu fått smak på Krok och försöker hela tiden smyga sig på honom. Tur nog för Krok så har krokodilen också vid ett tillfälle svalt en klocka vilket gör att man hör ett högljutt tickande varje gångs han närmar sig.
Här finns också sjöjungfruer, älvor, de förlorade barnen (som består av barn som tappats bort av sina föräldrar och som tagits omhand av älvorna) och en massa magiska djur.
Efter många äventyr så återvänder Wendy och hennes bröder till London igen, med sig har de även de förlorade barnen som alla blir adopterade av familjen Darling.
I en epilog så kommer Peter tillbaka till Wendys sovrum många, många år senare. Där hittar han en vuxen och gift Wendy som inte längre kan flyga med honom till Landet Ingenstans men hon har en dotter som gärna vill följa med…

Det här är en charmig men ojämn liten musikal. Här finns både underbara sånger och en hel del småtrista nummer. Det märks att det är två olika kompositörer som ligger bakom dem. Och jag måste erkänna att jag till största delen föredrar Stynes sånger över Charlaps.
Älskar att captain Hook väljer olika musikstilar beroende på humör för sina sånger: det blir en tarantella, en tango och en vals.

Favvisar:
Neverland, I’m Flying, Wendy, I Won’t Grow Up, Hook’s Waltz

Kuriosa:
Från början var det här tänkt som en version av pjäsen med några enstaka musiknummer insprängda i handlingen och den skräddarsyddes för att passa Broadwaystjärnan Mary Martin (original Nellie i South Pacific, original Maria i Sound of Music m m).
Versionen var dock ingen större framgång när den var ute på sin try-out turné. Regissören Jerome Robbins, som inte var riktigt nöjd med de sånger som Charlap och Leigh hade skapat, bestämde sig då för att anlita kompositören Jule Styne och textförfattarna Comden & Green för att skriva ett antal kompletterande sånger för att på så sätt förvandla föreställningen till en fullödig musikal. Det är därför som denna show har två olika kompositörer och 3 olika textförfattare.

Redan när Peter Pan spelade sina try-out föreställningar i Los Angeles så beslutades det att den skulle spelas in och sändas på TV. Det gjorde att det bara blev möjligt att spela den 152 gånger på Broadway innan det var dags för sändning. Trots att den skulle visas på Tv bara 10 dagar efter sin sista Broadwayshow så gick den för utsålda hus ända till slutet, därav att jag inte räknar showen som en flop. Det var alltså planerat redan från början att den bara skulle gå under en begränsad period.
När Peter Pan sändes på amerikansk tv för första gången (7:e mars 1955), så fick den 65 millioner tittare. Det var det största tittarrekordet nånsin på sin tid.
Man valde att sända föreställningen i det nya experimentella färg-tv systemet som precis hade utvecklats av RCA.
Föreställningen var den första kompletta Braodwayshowen som sänt i färg på TV.
Eftersom sändningen var en sån otrolig succé så valde man att göra en ny sändning 1956. Kanske ska påpeka att dessa både versionerna av showen spelades i direktsändning när den sändes. Videoband för inspelning var fortfarande i sin utvecklingsfas och otroligt dyrt att använda.
1960 så gjordes en tredje inspelning men den här gången använde man sig av de nya videobanden och det gör att just denna version har kunnat visas ett flertal gånger till på amerikansk tv.
Alla dessa versioner hade Mary Martin i rollen som Peter.

Showen vann 3 Tony Awards 1955: bästa kvinnliga huvudroll, manliga biroll och scentekniker.

Musikalen har fått 3 revivals på Broadway där 1979 års version med Sandy Duncan som Peter var den mest framgångsrika, den spelades 554 gånger.

En ny tv-versionspelades in 2000 med Cathy Rigby som Peter.

Det finns tre musikalversioner till av berättelsen:
En version av pjäsen med sånger av Leonard Bernstein från 1950
Disneys tecknade film från 1953.
En ny musikal från 1996 med musik och sångtexter av George Stiles och Anthony Drewe.

Pressklipp:
I don’t know what all the fuss is about. I always knew Mary Martin could fly.

The flying, before we get past it, is nothing short of miraculous. For the first time, in my theatregoing experience, it’s been designed designed rather than limited to a couple of quick exits – in effect, it’s been choreographed by director Jerome Robbins.

It’s the way Peter Pan always should have been, and wasn’t.
– Walter Kerr, Herald Tribune

A Hollywood-like lust of production for production’s sake makes things look ponderous toward the end. Nor has the music much taste. Most of it sounds as though it had come out of Tin Pan Alley tune factories. It lacks distinction and has no audible fondness for Berrie. Although the taste in showmanship and in music is common, the taste in performers is impeccable.
Brooks Atkinson, Times

Videosar:
Mary Martin som Peter
Neverland
Ugh-A-Wug med Cathy Rigby

220px-Mary_Martin_Peter_Pan
Mary Martin som Peter Pan

Dag 296: Bells Are Ringing

27 Sep

61R4tYGARnL
Bells Are Ringing (1956)
, 924 föreställningar
Baserar mitt omdöme på inspelningen av 2001 års Broadwayrevival, 68 föreställningar
Musik: Jule Styne
Sångtexter & libretto: Betty Comden & Adolph Green

Ella Peterson jobbar på Susanswerphone, en telefonsvarar service.
Där engagerar hon sig i de olika klienternas liv, hon antar olika röster och identiteter för olika kunder allt för att hjälpa dem och samtidigt få lite innehåll i sitt ganska så trista liv.
Bland hennes kunder finns en ”method” skådis, en tandläkare som vill bli kompositör trots att han är fullständigt musikalisk talanglös och så har vi Jeff Moss en dramatiker som plötsligt drabbats av ”writer’s block”.
Jeff och Ella träffas i ”verkligheten”, hon inspirerar honom och de blir förälskade.
Hon känner dock att hon inte passar in bland hans fina och snobbiga vänner.
Lägg till detta att polisen plötsligt får för sig att telefonsvararservicen bara är täckmantel för en escortservice och att ägarinnans pojkvän dessutom använder sig av servicen för att ta emot vad för illegala spel på hästar.

Det här är en härlig, rolig musikal med skön musik och kvicka texter.
Den har visserligen åldrats ganska så rejält innehållsmässigt (jag menar, vet folk ens vad en telefonsvararservice var för nått) men musiken är fortfarande väldigt bra. Fast det förstår man nog redan när man ser att det är Jule Styne som ligger bakom den.
Faith Prince är en skicklig komedien och en härlig sångerska och hon jobbar hårt på denna platta och når nästan fram men när man jämför hennes insats mot den makalösa Judy Holliday som gjorde originalet så är det bara att inse att den nivån kan ingen inte komma upp till. Men det är ett gott försök och gör att plattan är väl värd en genomlyssning eller två.
Som alltid när det gäller en revivalinspelning från de senaste decennierna så finns det mycket musik här som inte fick plats på originalcastplattan.

Favvisar:
Independent, I Met a Girl, Mu-Cha-Cha, I’m Going Back

Kuriosa:
Original showen vann 2 Tony Awards: bästa kvinnliga huvudroll, bästa manliga biroll.
Sidney Chaplin vann en Theatre World Award.

Sidney Chaplin var son till Charlie Chaplin.

Pressklipp:
Faith Prince doesn’t have an arch bone in her body, God bless her. Planted at the center of the mothball-scented revival of Bells Are Ringing, which creaked open last night at the Plymouth Theater, she exhales the hopeful freshness of a newly sprung tulip.
There’s not an ounce of self-protective distance, no knowing winks as she scrambles through an obstacle course of shtick and kitsch that was considered dated even in 1956. Actually, antiquated was the word Brooks Atkinson used in his opening night review. The great comic actress Judy Holliday made Bells worth seeing, Atkinson wrote in The New York Times, but it was a mighty big burden to place on one woman’s shoulders.

Everything in the production, its leading lady aside, feels second- or thirdhand. The tone isn’t nostalgic; it’s not even ironic. It’s simply affectless.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Perfect Relationship med Judie Holliday från filmversionen
I’m Going Back från Tony Awards med Faith Prince
Bells Are Ringing at Encores!
Just In Time med Julie Andrews och Gene Kelly

Dag 288: Gypsy – A Musical Fable

19 Sep

a3c9024128a0474f0d56d010.L
Gypsy: A Musical Fable (1959), originaluppsättningen spelades 702 gånger
Baserar mitt omdöme på Londoncastinspelningen från 1973, den spelades 300 gånger.
Musik: Jule Styne
Sångtexter: Stephen Sondheim
Libretto: Arthur Laurents, mycket löst baserad på Gypsy Rose Lee’s memoarer Gypsy: Memoirs of America’s Most Celebrated Stripper (1957) och fokuserar på hennes mamma Rose – den ultimata showbizmorsan.

Mama Rose har bestämt sig för att hennes yngsta dotter June ska bli en stor stjärna inom showbusiness.
Outröttligt så jagar hon agenter, fixar och trixar och ser till att hon och hennes döttrar får åka runt och spelar på Vaudevilleteatrar över hela USA.
June som i många, många år har marknadsförst som den söta lilla ”Baby June” tröttnar till sist och rymmer.
Men Rose ger sig inte. Om hennes talangfulla dotter inte vill vara med längre så får hon börja ägna sig åt sin ”talanglösa” och mer introverta dotter Loise istället, för nån av hennes döttrar ska bli stjärna. Så småningom kommer det här att leda till att Loise förvandlas till burlesquestrippan Gypsy Rose Lee som får en stor internationell karriär.

Det här anses vara en av de mest perfekta musikaler som nånsin skapats och det går inte komma från att den är helt jäkla otroligt bra. Bra story, makalöst bra musik och helt otroligt snygga sångtexter. Originalcasten av Broadway uppsättningen med ”The Merm”  som Rose lämnar sällan min absoluta favoritlista.
Den här Londonversionen med underbara Angela Lansbury som mama Rose har jag inte gett en chans tidigare så det var på tiden att den hamnade i spelaren.
Hur står den sig i jämförelse med originalet? Bra, riktigt bra. Arren är lite annorlunda på den här versionen och vissa sånger har annorlunda texter och kommer med mer dansmusik och längre musikaliska sekvenser men det ser jag bara som nått positivt.
Ethel Merman beltar sig igenom originalet och det är precis så som man vill höra henne och där har Angela ingen chans. Men Angela är en bättre skådespelare och hennes sätt att leverera sångtexter är snudd på helt perfekt och hon får fram nyanser och en humor som jag kan sakna hos Merman. Och Angelas sätt att gestalta Roses sammanbrott i Rose’s Turn… vad kan jag säga, pure perfection!
Den här plattan är ett perfekt komplement till originalet och jag rekommenderar den å det starkaste!

Favvisar:
Some People, You Gotta Get A Gimmick, Together, Let Me Entertain You

Kuriosa:
Showen har haft inte mindre än 4 revivals på Broadway sen -59.
En filmversion kom 1962 och en tv-version med Bette Midler som Rose kom 1993.

Originalet fick inte en endaste Tony Award.
1974 års revival vann en Tony åt Angela Lansbury. Den fick dessutom 3 Drama Desk Awards: Bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och regi.
1989 års revival vann 2 Tonys: Bästa revival och kvinnliga huvudroll. Även två Drama Desk Awards fick den: bästa revival, kvinnliga huvudroll.
2003 års revival vann bara en Theatre World Award
2008 års revival vann 3 Tonys: Bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och manliga biroll. Den vann 3 Drama Desk Awards: bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, manliga biroll. Dessutom fick den 2 Outer Critics Awards: Bästa kvinnliga huvudroll och kvinnliga biroll.
Filmversionen vann en Golden Globe åt Rosalind Russel som Rose.
Tv-versionen vann en Golden Globe åt Bette Midler som Rose och en Emmy för Outstanding Individual Achievement in Music Direction

Gypsy Rose Lee har funnits i verkligheten och hon var verkligen stripp-teasernas okrönta drottning.  Hon blev känd som ”den intellektuella strippan” då hon i monologer refererade till konstnärer som Cézanne och författare som Oscar Wilde, samtidigt som hon sakta och förföriskt rullade ner sina silkesstrumpor. Hennes signum var att teasa mest och egentligen inte strippa särskilt mycket.
Hon strippade för presidenter och kungligheter över hela världen och är nog en av de få, om inte den enda, som fått strippa för Drottning Elisabeth II av England.
Hon uppträdde även här i Stockholm på Chinarevyn. Mina föräldrar såg henne där.

Gypsy Rose Lee skrev förutom sina memoarer även en deckare som utspelade sig i Burlesquemiljö: The G-string Murders (1941). Den har översatt till svenska och heter då Döden väntar i kulissen.

Pressklipp:
I’m not sure whether Gypsy is a new fashioned, or old-fashioned, or integrated, or non-integrated. The only thing I’m sure of is that it’s the best damn musical I’ve seen in years.
– Walter Kerr, Herald Tribune

What this town has needed is Ethel Merman. What miss Merman has needed is a good show. We got her and she got it last night evening, when Gypsy opened at the Broadway Theatre.
– John Chapman, Daily News

Videosar:
Rose’s Turn med Bette Midler
Ethel Merman sings Everything’s Coming Up Roses
Let Me Entertain You från filmversionen
Patti LuPone – Everything’s coming up roses
Bernadette Peters – Rose’s Turn
You Gotta Get A Gimmick

51RJacACr0L

2238966_209_271
Gypsy Rose Lee

Dag 273: Knickerbocker Holiday

4 Sep

Knickerbocker Holiday OBC

Knickerbocker Holiday (Original Soundtrack)
Knickerbocker Holiday (1938), 168 föreställningar
Baserar mitt omdöme främst på konsertinspelningen från 2011
Musik: Kurt Weill
Sångtexter & libretto: Maxwell Anderson, baserad på Washington Irvings bok A History of New-York from the Beginning of the World to the End of the Dutch Dynasty, by Diedrich Knickerbocker (1809)

”A real american is a person with a really fantastic and inexcusable aversion to taking orders, coupled with a complete abhorrence for governmental corruption — and an utter incapacity to do anything about it.”

Peter Stuyvesant anländer till New Amsterdam 1647 för att bli den nederländska kolonins nya guvenör. Han utfärdar en mängd nya lagar som tar bort många av de friheter som befolkningen njutit av i åratal och ger sig själv oinskränkt makt.
Han har också satt sitt sikte på gifta sig med den mycket yngre Tina Tienhoven, dotter till ledaren för New Amsterdams stadsfullmäktige.
Hon är inte det minsta intresserad av att gifta sig med denna gamle man. Hon är nämligen förälskad i stadens mest frispråkiga radikal, Brom Broeck.
När Brom högljutt protesterar både mot Stuyvesant giftermåls- och diktatorsplaner så blir han snabbt fängslad och dömd till att hängas.
Men när det är dags för själva avrättningen så tvekar Stuyvesant och tänker på hur framtiden ska komma att se på honom och eftersom han vill bli ihågkommen som en bra man så benådar han Brom och ger honom och Tina sin välsignelse.

Det här är riktigt, riktigt bra. Bland det bästa jag hört på länge.
Musiken är distinkt Weill-sk och känns som en blandning av hans tyska Weimarstil och 30-tals Broadway. Den är melodiös, väldigt egen, omväxlande, fylld av överraskningar och känns fortfarande både modern och fräsch.
Ypperlig är ordet jag skulle vilja använda för att beskriva den.
Texterna pendlar mellan att kännas extremt krystade till att vara smarta och fyllda av äkta wit.
Samhällssatiren som finns i både den talade texten och sångerna är fortfarande bitande, bitvis genuint rolig och, dessvärre, väldigt aktuell.
Konsertinspelningen är av absolut yppersta klass, strålande solistinsatser, stor kör (65 personer mot de 13 som användes i originalet) och en härligt välklingande symfoniorkester.
Artisterna verkar älska att få framföra detta verk och det hörs på inspelningen att även publiken njuter enormt.
Detta är den första kompletta inspelningen av partituret och man använder sig av Weills originalorkestreringar. Resultatet är en magisk liten cd.
Sammantaget så är det här ett litet mästerverk. En musikal som fullständigt skriker efter att bli återupptäckt. Ett måste!

Favvisar:
Washington Irving Song, Clickety-Clack, Hush Hush, There’s Nowhere to Go But Up!, September Song, How Can You Tell an American?

Kuriosa:
Maxwell Anderson skrev en föreställning som både var en romantisk komedi och en förtäckt allegori över den då sittande amerikanska presidenten Franklin D. Roosevelt och hans New Deal. Han drog paraleller mellan den då sittande regeringen och dess maktfullkomlighet och Stuyvesants diktatur på 1600-talet. Detta var väldigt tydligt för både den tidens publik och kritiker och det var många som ogillade liknelsen.

I filmversionen som kom 5 år senare så hade man tagit bort alla politiska övertoner samt alla referenser till Rooseveltadministrationen och koncentrerade sig istället på den romantiska komedibiten.
Men inte bara det, man behöll bara 3 av föreställningens sånger, de nya och mer standardaktiga kärlekssångerna skrevs av bland annat Jule Styne och Sammy Cahn.

Videosar:
En rörlig ljudis med Walter Huston som framför September Song

knickerbockerfeat4
Walter Huston som Peter Stuyvesant. Från 1938 års originaluppsättning.

%d bloggare gillar detta: