Nr 421: Notre-Dame de Paris

 

Notre-Dame de Paris (1998)
Musik: Riccardo Cocciante
Libretto & sångtexter:  Luc Plamandon, baserad på Notre-Dame de Paris skriven av Victor Hugo 1831.

Paris i slutet av 1400-talet.
Utanför stadens stora katedral, Notre Dame, befinner sig mängder av flyktingar och hemlösa som alla ber om att få hjälp och asyl i kyrkan. Det blir upplopp och ärkediakonen Claude Frollo ber Phoebus, kapten för den kungliga vaktstyrkan, att skingra folket. När Phoebus och hans mannar börjar slå ner och arrestera folk så ser han plötsligt Esmeralda, en underskön rom som dansar framför katedralen. Han blir omedelbart starkt attraherad av henne och väljer att låta henne gå.
Men det är inte bara han som har uppmärksammad Esmeralda, även Frollo och hans adoptivson, Quasimodo, har sett henne och de har blivit förälskade de med.
Quasimodo är klockringaren i katedralen, en puckeryggig, halt och enögd ung man. Föraktad och hånad av folket i stan, så är han medveten om att ingen kan älska nån så grotesk som han. Men han dyrkar Esmeralda på avstånd.
Phoebus får ihop det med Esmeralda vilket väcker Frollos hat. Han följer vid ett tillfälle efter paret och gömmer sig i garderoben i Esmeraldas bostad. Frollo hugger ner Phoebus när han och Esmeralda börjar älska. Hon svimmar och när hon vaknar upp så anklagas hon för att ha försök mörda Phoebus. Han har överlevt attacken och har återgått till sin trolovade Fleur-de-Lys.
I fängelset erbjuder Frollo Esmeralda nåd om hon gifter sig med honom. Hon vägrar. På morgonen när hon ska avrättas räddas hon i sista stund av Quasimodo som låter henne komma in i kyrkan. Där är hon säker eftersom man får fristad om man är inom kyrkans väggar.
Romerna i staden bestämmer sig för att de ska frita Esmeralda ur kyrkan och hjälpa henne fly ut ur staden. Fritagningen misslyckas och leder istället till att hon fångas och avrättas.
Frollo kan inte dölja sin glädje när han från ett av tornen ser hur hon hängs och Quasimodo inser då att det är Frollo som ligger bakom överfallet på Phoebus. Han knuffar ner Frollo från kyrktornet. Frollo dör och Quasimodo ger sig ut och hämtar Esmeraldas kropp och över den sjunger han en avslutande powerballad.

Boken som musikalen baseras på är en myllrande skildring av Paris mot slutet av 1400-talet, den har en mängd bifigurer och bihistorier men den mest kända delen är historien om Esmeralda, Quasimodo och Frollo.
Boken är en av den franska litteraturens stora klassiker och i Frankrike så kan man sina klassiker. Och ser man denna musikal så måste åskådaren verkligen kunna den för vid många tillfällen så tas det för givet att man vet vad som hänt mellan olika scener, vad som lett fram till olika beslut som tas och vem som är vem och deras inbördes relationer. För det får man inte reda på mycket av i denna show. Mest är det folk som står och tittar ut mot publiken med en ”djup blick” medan de med stort allvar sjunger innerliga powerballader där de berättar om sina känslor.
Rent dramaturgiskt lämnar denna show en hel del övrigt att önska.

Rent musikaliskt så är det dock en annan historia. Om man bara lyssnar på musiken så får man en helt okej samling sånger. Det är fransk pop/rock med lite chansonkänsla, en skvätt spanska toner – Esmeralda ska komma från Andalusien sägs det – och även en touch av indisk musik, vilket ju är snyggt då romerna sägs ha utvandrat från Indien på 900-talet.
Det är många powerballader och jag menar verkligen mååååånga! Ballad är föreställningens främsta sångstil, några rockigare låtar och ett par nästan uptempolåtar finns men mest är det ballader. Jag tror att fransmän har en viss förkärlek för den typen av sånger, men det kanske bara är mina fördomar. Men det är i alla fall fall väldigt snygga ballader. Om jag ska nämna några så är det Belle,  Les sans-papiers, Danse mon Esmeralda och min absoluta favorit Le Temps des Cathédrales.

Musiken är som sagt helt okej, sångtexterna däremot suger. Det är banala, ytliga, klichéfyllda och illa rimmade alster. Tur att det är på franska och att man kan stänga av undertexten när det blir för illa.

Jag gillar många av sångarnas röster. De flesta har så där lite småraspiga rockröster som jag gillar, speciellt gäller detta Garou, en kanadensisk rocksångare som spelar Quasimodo.
Men störst avtryck på den vokala fronten gör Bruno Pelletier som spelar poeten Gringoire och sjunger den tidigare nämnda Le Temps des Cathédrale. Shit vilken pipa den mannen har. Gåshud!

Förutom huvudpersonerna så kryllar det av dansare och akrobater på scenen som energiskt hoppar, skuttar, voltar, klättrar på scenografin, hipp-hoppar och gör sitt bästa för att ge föreställningen lite välbehövd energi. Dock tillför inte koreografin ett dyft och verkar ofta inte ens riktigt hänga ihop med sångerna.

 

Kuriosa:
Föreställningen är genomsjungen.

Föreställningen, som är något av ett arenaspektakel, började sitt liv på Palais des Congrès i Paris 1998.  Scenen där är enorm, scenografin de använde sig av var 20 meter bred och över 8 meter hög – och det fanns fortfarande plats både på sidorna och ovanför! Salongen rymmer 3700 åskådare.
Denna enorma skådeplats förklarar lite varför det fanns så många som 16 dansare på scen – de behövdes för att fylla den – och även varför de var så energiska och kryllade runt som myror på amfetamin.
Även skådespelarnas stelhet beror till viss del på scenens och salongens enorma utrymme. Regissören valde att göra mer av en iscensatt konsert än en dynamisk- och handlingsdriven föreställning. Och så var de flesta av huvudrollerna mer rena sångare än skådespelare.

Man använde sig av förinspelad musik och även all bakgrundskörande var förinspelat. Det var bara solisterna som sjöng live.

Notre-Dame har översatts till 7 olika språk och har även spelats i London, Las Vegas, Syd-Korea, Ryssland, Japan, Belgien, Kanada och ett gäng länder till. Dock aldrig i norden – men läste nånstans att det ska finnas en svensk översättning.

Sången Belle blev årets låt i Frankrike 1998, den sålde över 2,5 miljoner ex, och nominerades till ”Århundrades Låt” – men vann inte.
Den franska kompletta inspelningen av showen sålde ”diamant” i Frankrike och i Kanada blev det dubbel ”platinum”.

Det har gjorts 17 olika castinspelningar av musikalen och även 3 dvdinspelningar av den kompletta showen – den franska originalshowen, den italienska versionen samt den ryska.

Rom är på romernas språk romani, eller romani chib, en benämning på en romsk vuxen man; för en romsk vuxen kvinna används romni. Ordet rom heter på romani roma. Ordet roma kommer ursprungligen av ordet dom och betyder ‘en människa’, ‘en person’.
Den äldre benämningen ”zigenare” om romer kommer ursprungligen från ordet ”tsigan” som i sin tur härrör från den gamla grekiska benämningen på kättare, atsigan. Grekiskans athyinganis betyder ‘de som inte rör’ eftersom romerna på den tiden inte hälsade med handslag utan med händerna ihop.

Press: (för London versionen)
Anglo-Gallic relations are dealt a serious blow by “Notre-Dame de Paris,” the arena show premiered 18 months ago in Paris that has set up a West End home at the Dominion Theater where such Euroshlock looks unlikely to be domiciled for long.
Have there been worse London musicals? Bien sur, some of which are still running. (Others have in the past played this very theater: “Time,” anyone?) But I’m not sure I’ve ever seen a $ 7 million production of such astonishing vacuity that it makes the Disney stage treatment of the same material — unveiled last summer in Berlin — look like “Gypsy” by comparison.
…
Phoebus may be singing of a fiercely divided heart in the ludicrous non-showstopper, “Torn Apart,” but one’s eyes remain fixed on the five gyrating figures behind him who — not for the first time — do everything short of pass out in a (vain) effort to shake the show into life. Whatever else choreographer Martino Muller (from the Netherlands Dance Theater) is or is not, and imagination wouldn’t seem to figure high on his list of attributes, he’s clearly a tireless taskmaster.
– Matt Wolf, Variety

 

This is one of the most stupefying awful musicals I have seen in two decades. Why do we have such high-octane foreign garbage when, as the other fellow once said, we have plenty of low-octane British garbage of our own.
– John Peters, The Sunday Times

 

There are occasional imaginative production touches: huge bells with writhing, upside-down humans for clappers, for instance. But if the show’s creators aspire to mount a telling attack on an unjust, hypocritical, brutal society they have some way to go. Another Les Mis this isn’t.
– Benedict Nightingale, The Times
Unfortunately, this is an awful production, which is such a shame because the music is superb!! The show is a hit and miss affair with only drops of quality seeping out. The choreography does not compliment the story at all.
…
In the second act when the priest was singing, there were three big stone blocks following him that were so precise that I became more interested in following the stones than becoming emotionally involved in the song!!
– Darren Dalglish, London Theatre Guide

Video:
Belle
Le Temps des Cathédrales
Les sans-papiers
Le Val D’Amour
Liberes
Les Cloches
Tentative D’enlevement

Nr 402: Córki dancingu / The Lure

Córki dancingu (The Lure), Musikalfilm
Polen (2015)
Regi: Agnieszka Smoczynska
Musik & sångtexter: Barbara Wrońska, Zuzanna Wrońska, Marcin Macuk
Manus: Robert Bollsto baserad på H C Andersens saga om Den lilla sjöjungfrun från 1837.

Teenage sisters Silver and Golden yearn for a new life on American soil, but obligingly surface in Warsaw when unwittingly summoned by the human song of Mietek, the handsome young bass player of a low-rent nightclub band. “Help us come ashore … we won’t eat you, dear,” they sing back at him, a little too menacingly for comfort.
Sprouting human legs once they hit dry land, the girls follow him back to his workplace, where the sleazebag proprietor hires them as strippers and backing singers to the band’s brassy interpretations of dance-floor standards. (Suffice it to say that Donna Summer’s “I Feel Love” has never sounded less velvety or more Velveeta.)
Word spreads with unsurprising speed of two nude mermaids (their tails return when wet) writhing in disco-fabulous style atop giant champagne coupes.
Local celebrity does little, however, to aid a heartsore Silver’s unrequited crush on Mietek, while Golden increasingly struggles to contain her blood-sucking urges — particularly with so many leeringly interested men to hand.
A broken hearted mermaid is not a force to be reckoned with especially not if that mermaid is your sister. The two make a harsh decision causing violence, and bloodshed.

Córki dancingu (meaning The Daughters of the Dance) is a distinctly Polish musical set against a nostalgic 80’s tinged backdrop. Filled with music, dancing and surprising twists.
A sort of horror-romance-coming of age-disco-adult fairytale musical with murders, sex, operations, drugs, mysticism, vodka, singing, dancing, telepathic communication and bad perms.
A total blast!

Det här är en film som man antingen gillar eller avskyr – skulle jag tro.
Men oberörd blir man inte. 
Här blandas gengrestilarna vilt och man kan hitta det mesta: från strippor, mord, disconummer, punknummer, en massa synthmusik, vackra ballader, snygga special effekter och fruktansvärda ”dansbandskostymer” till sagostämning, sorgligt slut och en grotesk men samtidigt barnsligt naiv kroppsamputering. Typ.
Den här filmen är svår att beskriva i ord och den är bitvis hysteriskt rolig och fantasifull men bitvis också både obegriplig och seg.
Men det är en musikal. Och den innehåller väldigt mycket bra musik, framförallt om man som jag är uppvuxen på disco, punk och det tidiga 80-talets synthvåg.
Jag gillade den. Gillade den mycket.
Om ni hittar den så ge den en chans.

Kuriosa:
Gick på Stockholms Filmfestival 2016.

Delar av det som sker på nattklubben är baserat på regissörens egna upplevelser, för hennes mor drev en nattklubb och det var där hon, enligt egen utsago, tog sin första vodka, rökte sin första cigarett, hade sin första sexuella besvikelse och första riktiga förälskelse.
Hon ser filmen som en allegori över flyktingar som på sin väg mot sina drömmars mål kommer till ett främmande land där de blir utnyttjade.

Det här är polens första filmmusikal.

Den valdes till Bästa Film på Fantasporto skräckfilmfestival 2016.
Fantasporto är en stor internationellt erkänd skräck/fantasyfilmfestival som har hållits i Porto i Portugal sen 1981.
Den vann juryns pris på Fantasia Film Festival – det är Nord Amerikas största Skräck/Fantasyfilmfestival och har hållits i Montreal, Kanada sen 1996.
Den vann Special Jury Prize på Sundance Film Festival 2016.
Den har vunnit ett flertal internationella filmpriser till.

Press:
“Look at this stuff — isn’t it neat?” sang the heroine of Disney’s “The Little Mermaid,” gesturing at her glittering earthly possessions while ruefully admitting their triviality. It’s a line “The Lure,” a very different kind of fairy-fishtail, might sing without any of the wistful irony: Polish tyro helmer Agnieszka Smoczynska’s deeply dippy story of vampire mermaid sisters wreaking havoc above water gleefully shows off its cluttered collection of whosits and whatsits galore. Yet as it morphs restlessly from siren-shrill horror to Europop musical to, gradually, a loose but sincere riff on Hans Christian Andersen, it seems the pic may contain a thingamabob (or 20) too many. Still, this kooky-monster escapade is never less than arresting, and sometimes even a riot: There’s nothing else like it in the sea, which should encourage offbeat international distribs to make it part of their world.
– Guy Lodge, Variety

…the unrestrained exuberance of The Lure often substitutes stylistic flourishes for a sometimes confounding lack of coherence, which is perhaps attributable to a youthful perspective on hazily remembered bygone days that vanished with the fall of Communism. Candy-colored nightclub lighting, soaring camera shots and graceful underwater sequences all boost the fantasy quotient, but don’t contribute greatly to an understanding of the characters, although the SFX are impressive throughout.
…
Nevertheless, the filmmakers’ enthusiasm for their characters and the vanished period setting is palpable, asserting a certain fatalistic charm of its own.
– Justin Lowe, The Hollywood Reporter

Watching ”The Lure” is a bit like having manic depression—the thrilling high points are just as relentless as the crushing low-tide ebbs.
…
But the makers of ”The Lure” drop the ball when their reliance on archetypal power dynamics dictates when characters must sober up and act according to their types. Smoczyńska and Bolesto deserve the benefit of the doubt since their story isn’t necessarily bad because it’s not non-stop fun. But in this case, quiet and serious simply does not suit a movie where bare-breasted teenagers sing and slay their way into viewers’ hearts. ”The Lure” deserves to be seen, though it’s sadly not as joyfully deranged as it could be.
**1/2
– Simon Abrams, rogerebert.com

Videosar:
Trailer
Ballady i Romanse – Przyszłam do miasta

Dag 275: The Drowsy Chaperone

The Drowsy Chaperone (1928)
Musik: Jule Gable
Sångtexter: Sidney Stein

Eller egentligen
The Drowsy Chaperone (1999) Toronto, Canada
Broadway premiär 2006, 674 föreställningar
Musik & sångtexter: Lisa Lambert & Greg Morrison
Libretto: Bob Martin & Don McKellar

Det börjar i en liten, lätt nedgången lägenhet i New York. Där hittar vi  ”mannen på stolen” (det är bara så rollkaraktären identifieras) som sitter och filosoferar över dagens musikalutbudet på Broadway. Han är inte glad. Men, berättar han, när han känner sig låg så brukar han sätta på castinspelningen av sin favoritmusikal The Drowsy Chaperone, en show från 1928 och genast så mår han lite bättre.
Han talar hela tiden direkt till publiken och det gör han hela showen igenom.
Knappt har han satt ner nålen på skivan och vi har fått höra starten på oevertyren innan musikalen på ett rent magisk sätt börjar spelas upp i hans lägenhet som sakta men säkert förvandlas  till en Broadwaysk musikalscen. Med jämna mellanrum så stannar han upp handlingen för att berätta lite kultig fakta för oss i publiken om showen eller nån av de medverkande. Då ”fryser” alla på scenen bara för att sen fortsätta som om inget hade hänt så fort han är klar.
Showen i showen handlar i stort om Janet van Graaf, en Broadwaystjärna som vill lämna scenen för att gifta sig med oljemiljardären Robert Martin. Hennes producent Mr Feldzie försöker stoppa bröllopet för om hon gifter sig så mister han sin stjärna och får lägga ner sin show. Han i sin tur är pressad av ett par gangsters som har investerat i showen och inte heller de vill att den läggs ner.

Det här är en riktigt rolig liten bagatell.
Hela showen är en hommage till gamla tiders musikaler och det hörs på både musiken och sångtexterna. Det doftar sent 20 tal/tidigt 30 tal om hela showen, precis som tänkt.
Man får med många av ”mannens” små kommentarer som introduktion till flera av sångerna och det är roliga bidrag med både fakta om ”showen” vi ser och om de medverkande i den samt hans egna små åsikter om allt mellan himmel och jord, men främst saker relaterade till musikaler.
Det här är även en slags hyllning till alla oss musikalnördar som fortsätter att minnas, njuta av och hålla liv i de gamla showerna långt efter att de försvunnit från repertoaren och de flestas minne.
Rekommenderas.

Favvisar:
Show Off, Toledo Surprise, Accident Waiting To Happen, As We Stumble Along, Love Is Always Lovely In The End

Kuriosa:
Föreställningen vann 5 Tony Awards: Bästa partitur, libretto, kvinnliga biroll, scenografi och kostym.
Den vann också 7 Drama Desk Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga biroll, sångtexter, musik,scenografi och kostym.
Bob Martin fick en Theatre World Award för sin isnats som Man in Chair

Föreställningen spelades även i London men där floppade den och las ned efter bara ett par månader, trots bra recensioner och Elaine Paige i en av de ledande rollerna.

Ursprunget till föreställningen var en show som var en parodi på gamla musikaler som Bob Martins vänner satte ihop till hans svensexa 1997. Man in Chair fanns inte med och den innehöll influenser från 20- till 40-talen och den var betydligt snuskigare.
Man bearbetade denna show, Bob Martin bidrog denna gång både till manuset och skapade Man in Chair, och visade upp den på Toronto Fringe Festival 1998.
Den blev en framgång och med ytterligare bearbetningar så lät man den få premiär på en liten teater med bara 160 platser.
Återigen så gick den hem, både hos kritiker och publiken och det ledde till att man satte upp den på en stor teater i Toronto.
Det var där Broadwayproducenten Roy Miller såg den och dess potential och tog den till Broadway.
Ingen dålig resa va?

Man gav ut castinspelningen både på cd och som en limited edition vinylskiva.
LPn pressades bara i 1000 exemplar och såldes endast via nätet eller på teatern. Den ska se ut och kännas som om den var en ”äkta” cast inspelning till 1928 års upplaga av Drowsy. Fast det är klart LPn var ju inte uppfunnen på den tiden men varför haka upp sig på detaljer.
Det är omslaget till LPn som syns överst på sidan. Det vanliga omslaget hittas längst ned.

Pressklipp:
The gods of timing, who are just as crucial to success in show business as mere talent is, have smiled brightly upon The Drowsy Chaperone, the small and ingratiating musical that opened last night at the big and intimidating Marquis Theater. Though this revved-up spoof of a 1920’s song-and-dance frolic, as imagined by an obsessive 21st-century show queen, seems poised to become the sleeper of the Broadway season, it is not any kind of a masterpiece.
Without its ingenious narrative framework and two entrancing performances The Drowsy Chaperone would feel at best like a festive entree at a high-end suburban dinner theater.
But try telling that to the theatergoers who are responding to this hard-working production as if they were withering house plants that, after weeks of neglect, have finally tasted water again.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
At the Tony’s
Toledo Surprise
The Drowsy Chaperone at Broadway Rose Theatre trailer
I Do, I Do in the Sky
As We Stumble Along
Cold Feets
Adolpho
Drowsy Chapperone West End – Highlights med bl a Elaine Paige