Nr 431: The Wild Party #1 (Lippa)

The Wild Party (2000)
Off-Broadway, 54 föreställningar
Sverigepremiär: 2010 på Teater Aftonstjärnan i Göteborg

Music, Lyrics & Book: Andrew Lippa baserad på Joseph Moncure March (1899-1977) narrativa dikt med samma namn från 1928.

”Gin, skin, sin, fun.”

“Queenie was a blonde, and her age stood still
And she danced twice a day in vaudeville”

The Wild Party tells the story of one wild evening in the Manhattan apartment shared by Queenie and Burrs, a vaudeville dancer and a vaudeville clown, who are in a relationship marked by vicious behaviour and recklessness.
Queenie is fed up with the life she lives and the pain Burrs puts her through, so she decides to throw the party to end all parties to shake things up a little. Burrs agrees.
After the colorful arrival of a slew of guests living life on the edge, Queenie’s wandering eyes land on a striking man named Black and she sets out to use him to make Burrs jealous. But Queenie goes a little too far and begins to fall in love with Black.
After a long night of decadence, Burrs’ jealousy erupts and sends him into a violent rage. Gun in hand and inhibitions abandoned, Burrs turns on Queenie and Black. The gun gets fired, but who’s been shot?
In the stark light of a new day, Queenie moves out into a brighter world, although not necessarily a brighter future, leaving the passed-out revelers in her wake.

 

Det här är en musikal som jag har lite dubbla känslor för. Å ena sidan älskar jag drygt hälften av den men å andra sidan tycker jag den sista tredjedelen är fruktansvärt seg och tråkig. Så oavsett hur uppåt och entusiastisk jag är när pausen kommer, jag tappar intresset snabbt i andra akten och det slutar med att jag tycker att musikalen är typ ”meh”. Det gäller både när jag bara lyssnar på musiken eller om jag ser en uppsättning (har sett 3 olika vid det här laget). När den är bra så är den mycket bra men när den tappar fart så tvärdör den.
Men bitar av musiken är fullständigt outstanding, tycker jag. Lippa blandar friskt bland rock, jazz, gospel, lite latino, pianoballader och Broadwayaktiga showstoppers. Så musiken är inte problemet. Problemet är att man inte bryr sig om människorna på scen. Så länge festen är i full sving och det sups, raggas, dansas, drogas och knullas hej vilt så är det kul men när natten glider mot morgon och festfolket tappar ork och somnar lite överallt så tappar man även som publik intresset och triangeldramat som ska vara verkets klimax känns bara som en onödig och lång transportsträcka till applådtacket.
Men som sagt stora delar av musiken är fantastisk partymusik.

Av en slump eller p g a klantig planering av producenterna för respektive verk, så hade 2 olika musikalversioner av Joseph Moncure March episka diktberättelse The Wild Party premiär under samma säsong i New York, våren 2000.
Andrew Lippas version fick sin premiär i februari på The Manhattan Theatre Club (dvs off-Broadway) och John Michael LaChiusas i april på Broadway.
Jag har kallat denna version av The Wild Party för #1, inte för att det är min favorit version (vilket den faktiskt är) utan för att den hade premiär först.
Läs om LaChiusas version på blogginlägg Nr 432.

Det är stora skillnader mellan de båda verken:
Lippa koncentrera sig i huvudsak på kärlekstriangeln mellan Queenie, Burrs och Black. Även om alla de större birollerna har solonummer de med.
LaChiusa har självklart också med kärlekstriangeln men alla biroller här har dessutom tydliga egna bågar och story-lines som berättas parallellt med den övergripande intrigen. Dessa sidointriger tar upp ämnen som sexism, rasism, anti-semetism, bisexualitet och The American Dream.
LaChiusa har även med flera figurer som inte finns med i Lippas version och en del av dem som finns med i bägge versionerna får större plats i hans version. Som exempelvis Dolores som blev en saftig roll för Eartha Kitt på Broadway.
Vad gäller musiken så är Lippas sånger mer lösrykta och inte helt beroende av intrigen, vilket gör att de kan förstås även utanför showens sammanhang. Vilket är toppen för oss som söker efter sånger att framföra på konserter, här finns ett gäng bra nummer.
LaChiusas musik är mer integrerad och intrigdriven och därför svårare att framföra utan att först förklara i vilken situation/sammanhang de sjungs i verket.
LaChiusas musik är mer traditionell musikteatermusik än Lippas. Lippas  är anakronistisk i sin blandning av rock, gospel, jazz och latino medan LaChiusas är mer ”20-tal” med sin blandning av jazz, Tin Pan Ally låtar, torch songs, blues och burlesquenummer.

Vilken version man tycker är bäst är verkligen en smaksak. Men jag kan hitta fantastiska toppnummer i bägge och även en hel del bottennapp. För mig vore den ideala versionen av The Wild Party en version där man blandade nummer från bägge versionerna.
Det skulle bli en fantastisk musikal det!

Kuriosa:
Föreställningen vann:
1 Drama Desk Award för bästa music
1 Outer Critics Circle Award för bästa off-Broadway föreställning
1 Obie Award för bästa koreografi

Idina Menzel, blivande Tony winnande Elphaba från Wicked, spelade Kate i denna version. Hennes blivande kollega i Wicked, Kristin Chenoweth, spelade Mae i den första workshopproduktionen av showen 1997.

The poem, told in syncopated rhyming couplets, chronicles a sex-infused, liquor-soaked Prohibition-era party that degenerates from hedonism into murder. The poem — improvised by March at age 26 after he resigned as managing editor of The New Yorker — was considered too risque to publish until 1928, when a limited edition was released and then banned in Boston. After producing another poem, ”The Set-Up,” March went on to write documentaries and to contribute many articles to The New York Times Magazine until his death in 1977.

1975 gjordes en film baserad på dikten  med James Coco och Raquel Welsh. Fast där hade man flyttat platsen för festen från en sunkig Manhattan lägenhet till en lyxig villa i Hollywood. 

Press:
Now we have the feverish creatures who are slinking their way through Andrew Lippa’s ”Wild Party,” the Jazz Age musical tale of lust, death and substance abuse that opened last night at the Manhattan Theater Club. There they are, so true to the trends of the moment, swiveling their hips in their underwear and garter belts and bowler hats amid clouds of cigarette smoke. O Bob Fosse, what hast thou wrought?
The guests at ”The Wild Party,” however, suffer from their own particular afflictions: the identity crisis that comes from being shaped in the image of something superior (e.g., ”Chicago,” ”Cabaret”), for starters. They also appear to be taking themselves as seriously as the tragic sopranos do in Verdi operas.
…
As long as the ensemble is dancing as fast as it can … the show can be entertaining, although its choreography nearly always feels secondhand.
It’s when ”The Wild Party” zeroes in on individual characters that your attention strays. 
…
(the score)  … has a jittery, wandering quality, conscientiously shifting styles and tempos as if in search of a lost chord . . . The ballads . . . are of the high-decibel, swooning pop variety made popular by Frank Wildhorn. Mr. Lippa fares better with pastiches of jazz, vaudeville and gospel vintage, although these, too, suffer by comparison to the Kander-Ebb songs for Chicago.”
– Ben Brantley, The New York Times

The first challenge facing the creators of these musicals is how to win over an audience with such nasty material. One alternative is to serve it up in all its sordidness, garnished with the cool comic panache that characterizes “Chicago” or Brecht and Weill’s “Threepenny Opera.” Another is to soften it up for easier consumption by fans of the heart-tugging Broadway musical. Andrew Lippa, the composer, book writer and lyricist of this first “Wild Party,” is nothing if not ambitious — he tries to do both. … One room, one night, one conflict — a small canvas for a full-fledged musical. Let alone two. … Lippa is a very facile composer, and he seems to have had no trouble creating music to fill out every corner of his small canvas. The show is virtually sung-through, with minimal dialogue bridging musical numbers, and nary a reprise in sight.
…
His music is very accessible indeed. But that’s the problem — it’s accessible because you feel you’ve heard it all before. Lippa’s two and a half hours of music boasts little of real distinction or originality. He’s a skilled student of musical theater history, but where is his own voice?
…
The result is a hard-working, ambitious musical that makes a negligible impact. Just as it’s hard to exude decadence when you’re so obviously trying to please, it’s hard to make a memorable impression with forgettable material.
– Charles Isherwood, Variety

The Wild Party may not be the perfect musical we’ve all been looking for but it’s great fun to watch and puts enough talent on display to have warranted a longer run than it will have.
– Elyse Sommer, CurtainUp

Videosar:
The Wild Party
Den Vilda Festen med Kulturama elever
High Lights från Encores! konsertversion 2015
Light Of The Party med Idina Menzel
The Juggernaut
Reviewer’s reel
The Wild Party in rehearsal (2015)
Make Me Happy (animerad)
The Wild Party på Fria Teatern 2017
Trailer till filmversionen (1975)

Nr 398: The King and I

The King and I (1951)
Uppsättningar i urval:
Broadway 1951, 1 246 föreställningar
West End 1953, 946 föreställningar
Malmö Stadsteater 1958
Broadway Revival 1977, 696 föreställningar
Malmö Stadsteater 1982
Broadway Revival 1985, 191 föreställningar
Broadway Revival 1996, 780 föreställningar
Slagthuset, Malmö, 1999
Broadway Revival 2015, 538 föreställningar

Music: Richard Rodgers
Book & Lyrics: Oscar Hammerstein II baserad på boken Anna and the King of Siam (1944) av Margaret Landon i sin tur baserad på Anna Leonowens (1831- 1915) memoarer. Hon var guvernant till Kung Mongkut av Siams barn på det tidiga 1860-talet. 

It is 1862 in Siam when an English widow, Anna Leonowens, and her young son arrive at the Royal Palace in Bangkok, having been summoned by the King to serve as tutor to his many children and wives. 
The King is largely considered to be a barbarian by those in the West, and he seeks Anna’s assistance in changing his image, if not his ways. 
Though Anna enjoys an instant connection to the students, she struggles with cultural differences and with the headstrong King. 
Through her kindness and persistence, she eventually connects with the King. With both keeping a firm grip on their respective traditions and values, Anna and the King grow to understand and respect one another.
The relationship between the King and Anna is marked by conflict through much of the piece, as well as by a love that neither can admit.  This leads to plot turns both tragic and comic.

En av de mest klassiska bland klassiska musikaler.
Musiken är storslagen, magnifik och helt fantastisk. Och sångtexterna! Lyriska, roliga och fyllda med en humanism, genuin ”wit” och förståelse för människans alla svagheter och rädslor.

Det finns flera olika inspelningar av denna show att välja bland på Spotify. Själv valde jag den senaste, inspelningen från 2015 års Lincoln Center revival, dels för att jag tycker om Kelli O’Hare som Anna och dels för att den är en av de få inspelningar där man får med musiken och berättelsen till baletten The Little House of Uncle Thomas. Den finns också med på en komplett inspelning av showen från 1994 med Christopher Lee som Kungen men jag tycker att just den versionen är ganska så trist.
Kan också vara kul att lyssna på originalinspelningen från 1951 med Gertrude Lawrence och den då ännu okända Yul Brynner.
Sen finns filmversionen där Marni Nixon dubbade Deborah Kerrs sångröst.
Även Julie Andrews har gjort en studioinspelning av musikalen.
Det finns en uppsjö av inspelningar till och det, om något, visar väl på vilken otroligt älskad klassiker denna musikal är.

En sån här gammaldags musikal trodde jag, lite fördomsfullt, skulle kännas ålderstigen och mossig men den gör inte det. Tvärtom. Den känns både modern och dessutom väldigt ”i tiden” (intrigmässigt, för musiken är mer åt det storslagna och lite operettiska hållet) för den tar upp saker som kulturkollisioner av just den typen som vi upplever idag. Fast tvärtom liksom.
Här får vi följa med på Annas resa som går från att hon tror sig vara en överlägsen ”civiliserad” västerlänning som kommer till ett främmande land för att där civilisera en ”barbarisk, despotisk” kung och lära honom västerländsk (d v s korrekt) ”vett och etikett”, till att hon kommer till insikt och förståelse om en annan, för henne, främmande kultur och lär sig att respektera deras regler och lagar även om hon inte alltid håller med. Typ.
Blev en extremt lång mening det här men jag hoppas ni hängde med.

Musikalen handlar helt enkelt om respekt för andra kulturer och deras sätt att leva och att våga vara öppen för dem och att mötas över gränserna. Att värna om humanism och medmänsklighet alltså. Och det kan vi inte bli påminda för mycket om – speciellt inte i dessa dagar.
Och att sen få ett sånt budskap förpackat i så vacker musik och med så bra texter… Bliss!

Man har inte rätt att kalla sig för en riktig musikalbörd utan att ha hört, eller ännu hellre sett, denna show. Så enkelt är det.
Det överflöd av magnefika melodier, den välskrivna intrigen och dialogen, de underbara sångtexterna och de fullödiga orkesterarrangemangen gör det här till en riktig pärla. Och att det sen i 2015-års version är en stor ensemble och en stoooor orkester som kompar blir liksom grädde på moset.
I’m in musical heaven!

Kuriosa:
Originaluppsättningen på Broadway vann 5 Tony Awards: Bästa musikal, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, scenografi och kostym.
1996 år revival vann 4 Tony Awards: Bästa revival, kvinnliga huvudroll, scenografi och kostym.
2015 års revival vann 4 Tony Awards: Bästa revival, kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och kostym.
Filmversionen från 1956 vann 5 Oscars: Bästa manliga huvudroll, scenografi, kostym, Music – Scoring of a Musical Picture och bästa ljud.

Denna musikal var det 5:e samarbetet, av 9, mellan Rodgers och Hammerstein.

Det var Gertrude Lawrences business manager och jurist, Fanny Holtzmann, som föreslog att Landons bok skulle kunna bli en bra musikal för Gertrude att spela huvudrollen i. Hon var nämligen rädd för att Gertrudes karriär var i dalande eftersom hon inte spelat i nån musikal sen 1943  (Lady in the Dark).
Från början ville man att Rex Harrison skulle spela kungen, han hade nämligen gjort det i 1946-års filmversion av Landons bok, men han var upptagen. Sen frågade de Noël Coward men inte heller han hade möjlighet.
Tanken var att Cole Porter skulle skriva musiken men han avböjde.

Yul Brynner är nog den man mest förknippar med denna musikal. Han gjorde rollen som Kungen till sin och spelade den i flera revivals förutom originaluppsättningen och filmversionen.
Han fick Tony Awarden för Bästa Manliga biroll i originaluppsättningen trots att han spelade den manliga huvudrollen. Anledningen till det var att han var så gott som helt okänd innan denna föreställning och att hans namn stod under titeln när showen hade sin premiär. På den tiden hade the American Theatre Wing (som är dem som står bakom priset)  regeln att bara namn som stod ovanför föreställningens titel när den hade premiär kunde nomineras för huvudrollspriserna. Den regeln har tagits bort sen dess och efter att recensionerna kom ut så hamnade Yuls namn ovanför titeln men då var det för sent…
Han fick en Oscar som bästa manliga huvudroll för sin insats i filmen.
1985 fick han en heders Tony Award för sin insats som Kungen, han hade då spelat rollen 4 525 gånger och skulle hinna med att spela den 100 gånger till innan sin död 10 oktober 1985.
Så här beskrev Richard Rodgers Yuls audition: ”They told us the name of the first man and out he came with a bald head and sat cross-legged on the stage. He had a guitar and he hit his guitar one whack and gave out with this unearthly yell and sang some heathenish sort of thing, and Oscar and I looked at each other and said, ”Well, that’s it.”

Sången Getting to Know You hette från början Suddenly Lucky och ströks från Rodgers & Hammersteins musikal South Pacific, men med ny text så blev den perfekt för Anna att sjunga tillsammans med kungens barn.

Regissör till originaluppsättningen var John van Druten som också var en framgångsrik pjäsförfattare, hans pjäs I Am a Camera (1951) bildade tillsammans med  Christopher Isherwoods novellsamling Goodbye to Berlin (1939) underlaget för Joe Masteroffs manus till Kander och Ebbs musikal Cabaret (1966). När I Am a Camera hade premiär på Broadway 1951 skrev The New York Times teaterkritiker Walter Kerr en berömd 3-ords recension: ”Me no Leica.”

Anna Leonowens sa att hon var från den engelska överklassen men sanningen var att hon var halv-indisk och dotter till en indisk soldat. Sin mörka hudton förklarade hon med att hon var född i Wales.  Hon sa också att hon var änka efter en Brittsik officer men hennes döde man, Thomas Owens, var egentligen kontorist.
Allt det här har framkommit på senare tid och var inte känt när musikalen skrevs.

*SPOILERVARNING* I musikalen är Anna närvarande när kungen dör men det var hon inte i verklighet. När han dog hade hon tagit tjänstledigt ett halvår och rest till England för att bl a besöka sin dotter som gick på internat där. Hon återvände aldrig till Siam.

1999 gjordes det en tecknad långfilmsversion av musikalen som är alldeles förfärlig.

Press:
Om uruppsättningen:
This time Messrs. Rodgers and Hammerstein are not breaking any fresh trails, but they are accomplished artists of song and words in the theater; and The King and I is a beautiful and lovable musical play.
–  Brooks Atkinson, The New York Times

Even those of us who find (the Rodgers and Hammerstein musicals) a little too unremittingly wholesome are bound to take pleasure in the high spirits and technical skill that their authors, and producers, have put into them.
– John Lardner, The New Yorker

Musicals and leading men will never be the same after last night … Brynner set an example that will be hard to follow … Probably the best show of the decade.
-Otis Guernsey, The New York Herald Tribune

Om 2015-års revival:
Besides, what makes The King and I a five-handkerchief masterpiece isn’t its quaint portrait of mores at odds, but its portrayal of the varied forms and content of love, an abiding theme of Rodgers and Hammerstein. This score, given the full velvet touch by a sublime orchestra, contains some of their lushest ballads.
– Ben Brantley, The New York Times

So daring in its day 65 years ago, as it tackled slavery, tyranny, sexism, racism, feminism and anti-intellectualism, The King and I feels all too fresh returning to us now just as the world seems to be regressing.
…
Seductive performances, timeless music and timely themes make Sher’s production of The King and I as compelling and important today as it ever was.
– Deborah Wilker, The Hollywood Reporter

If Sher has a fine sense of humour, he keeps it well concealed. What jokes there are in the script fall flat, and Western People Funny isn’t, nor is it especially scathing. This certainly isn’t a version that interrogates or alleviates the Orientalism of the original. And The Little House of Uncle Thomas is still very, very long. But the music is so entrancing, the lyrics so enchanting, the characterisations so rich, that it’s no puzzlement why The King and I endures.
– Alexis Soloski, The Guardian

Videosar:
2015 års Tony’s
Montage
Shall We Dance från 1956 års filmversion
March of the Siamese Children
Trailer för den tecknade versionen
Shall We Dance tecknade versionen