Dag 248: Woman Of The Year

Woman Of The Year (1981), 770 föreställningar
Musik: John Kander
Sångtexter: Fred Ebb
Libretto: Peter Stone, baserad på filmen Woman Of The Year från 1942 med manus av Ring Lardner Jr och Michael Kanin

Tess Harding är ett känt nyhetsankare.
När föreställningen börjar så ska hon ta emot priset som Årets Kvinna. Medan hon väntar på att hennes namn ska läsas upp så minns hon tillbaka på hur hon ett par år tidigare gjort ett uttalande där hon klankade ner på dagstidningsseriestripar. Ett uttalande som irriterade tecknaren Sam Graig så mycket han skapade en dryg kultursnobb baserad på henne som fick gästspela i hans serie Katz. Detta gjorde Tess skitförbannad.
När dessa två stridande så småningom möttes så blev det kärlek vid första ögonkastet och så småningom giftermål. Men de hade bägge stora egon och det medförde att det blev lite fnurror på tråden.
Åter i nutid så funderar Tess på om hon ska ge upp sin karriär och försöka satsa på äktenskapet istället. Men det visar sig att Sam inte vill att hon ska sluta sitt jobb, han vill bara att de i fortsättningen ska prata med varandra och vara delaktiga i varandras liv. De bestämmer sig för att försöka reda upp sitt äktenskap och ge det en ny chans.

Jag gillar Kander & Ebb. Tycker att deras är av de bästa samarbeten som funnits på Broadway.
Det här är kanske inte deras bästa eller mest kända musikal men musiken är klassisk Kander och texterna, det bara skriker Ebb om dem.
När det gäller detta par så kan man alltid räkna med otroligt catch-iga melodier och smarta texter och inte heller denna gång gör de mig besviken.
Det här är en star vehicle och helt uppbyggd kring Lauren Bacall och om man ska gå på klippen nedan så skötte hon sig perfekt. Hennes röst är mörk, lite skrovlig, förförande och fylld av både bus och en djävulusisk charm.
Harry Guardino, som hennes ”sparringpartner” Sam, har en sån där skön crooner-aktig röst även om croonern här kanske tagit nån wiskey för mycket.
Det här är en typisk, klassisk musikal musical. 
Jag älskar det.
Denna bortglömd pärla borde definitivt vara mogen för en revival eller åtminstone få bli en av City Center Encores! musikalkonserter.

Favvisar:
One Of The Boys, The Grass Is Always Greener, It Isn’t Working, I Wrote The Book

Kuriosa:
Föreställningen vann 4 Tony Awards: Bästa libretto, partitur, kvinnliga huvudroll och kvinnliga biroll.
Den vann också en Drama Desk Award för bästa kvinnliga biroll.

Musikalen är baserad på filmen med samma namn som kom 1942. Den var det första mötet mellan Spencer Tracy och Katharine Hepburn på vita duken och det skulle visa sig att de hade en nästan magisk kemi emellan sig. Detta skulle leda till att de gjorde 8 framgångsrika filmer till ihop.
I filmen är hon en diplomatdotter, globetrotter och politisk reporter på en dagstidning där han är en medelmåttig sportreporter.

Pressklipp:
While this show never drops below a certain, hard-nosed level of Broadway professionalism, neither does it rise to a steadily exciting pitch. Its creators are most fortunate to have a star who crackles whether they light a fire under her or not.
…
The book’s top-heaviness is compounded by its inefficient, oldfashioned structure. Mr. Stone’s song cues announce themselves like sirens – and then give way to numbers that tend to illustrate the action rather than advance it. Nor is there a first-rate choreographer present to take up the slackened forward drive.
…
The production’s design could also use some spiffing up. Tony Walton’s elaborate sets are clever yet colorless, and Marilyn Rennagel’s lighting is gloomy. The usually inspired costume designer Theoni V. Aldredge has done well by her star, only to dress the rest of the cast in varying shades of drab. But that may be the point. The people who concocted this musical know what their show is really about. Miss Bacall is on hand virtually the whole time, and she’s vibrant whether no-nonsense or tipsy, domineering or moony, dry or wet. If Woman of the Year is tired around the edges, it is always smart enough to keep its live wire center stage.
– Frank Rich, The New York Times

In ballet, elevation means the height of a dancer’s leap and seeming suspension in the air. In a musical comedy, elevation could mean a playgoer’s inner leap for joy while suspended in an evening of sheer pleasure. Except for Lauren Bacall, Woman of the Year is a show of hazardously low elevation.
– T.E. Kalem, TIME Magazine

Videosar:
One Of The Boys från 1981 Tony Awards
The Grass Is Always Greener med Rachel Welch (Bacalls ersättare) och Marilyn Cooper (som fick en Tony för denna roll).
Woman of the Year
The Grass Is Always Greener -Broadway
One of the Boys, dragversion med ”Legs up Lucy”

Dag 75: By Jupiter

By Jupiter (1942), 427 föreställningar. Det finns ingen inspelning av originaluppsättningen så jag går på inspelningen som gjordes med casten av reviveln som gick off-Broadway 1967.
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Lorenz Hart
Libretto: Lorenz Hart & Richard Rodgers, baserad på pjäsen The Warrior’s Husband (1932) av Julian F. Thompson

Det är år 700 f kr.
I amazonernas rike är könsrollerna omvända, kvinnorna styr, krigar och försörjer familjen medan männen tar hand om hushållet, barnen och provar hattar.
En dag anfalls riket av grekerna som är ute efter gudinnan Dianas heliga bälte som för tillfället är i Drottning Hippolytas ägo.
Grekerna tillfångatas av amazonerna och romantik börjar spira mellan Thesseus, grekernas ledare, och Antiope, amazonernas bästa krigare.
Lägg till det lite manlig emancipation, massor av dåliga ordvitsar och anakronismer, ett dussin Rodgers & Hart sånger, lite snusk och några bra dansnummer och ni har en typisk tidig 40-tals musikal. Innehållet var inte det viktigaste utan det var hur man presenterade det.
Glömde: en av birollerna är krigskorrespondensen Homeros som just fått sin första bästsäljare med en bok han kallat Illiaden. Ja, ni förstår nivån på humorn. Och jag tycker sånt är rätt så kul…

Kan direkt konstatera att det här inte är ett av Rodgers & Harts bästa verk.
Visst finns här fortfarande en hel del smarta och roliga sångtexter av Lorentz Hart och ett par snygga melodier av Richard Rodgers men den känns lite trött på nått sätt. Och den har åldrats, och inte på ett bra sätt. Nu lyssnar jag visserligen på reviveln från 1967 och inte på originalcasten eftersom den senare inte finns bevarad, och det kan hända att det är denna nyare tolkningen som inte gör partituret rättvisa. Jag vet inte.
Musikarren är barn av sextiotalet samt att de är gjorda till en mycket liten orkester så där har vi redan ett problem. Med original arr och större orkester så lät det säkert bättre om musiken men den var nog inte bättre än det vi erbjuds på denna inspelning.

Det är härligt att få höra ett antal, för mig, okända Rodgers & Hart låtar men den här plattan kommer inte att plockas fram så ofta, för så där väldigt bra är det inte. Om man vill höra på Rodgers & Hart när de var som bäst se till att skaffa inspelningar av Babes In Arms (My Funny Valentine kommer från den), Pal Joey (dock ej filmversionen för den hemsk) eller The Boys From Syracuse.

Favvisar:
Life With Father, Ev’rything I’ve Got, Wait Till You See Her

Kuriosa:
Man funderade på att filma musikalen med Helan & Halvan i huvudrollerna men det blev aldrig av.

Stjärnan i scenversionen var Ray Bolger, kanske mest känd för oss svenskar som fågelskrämman i Trollkarlen Från Oz.

En annan blivande stjärna som var med var Vera-Ellen, en fenomenal dansare som spelade mot bl a Gene Kelly i ett antal musikalfilmer.

Gene Kelly, föresten, spelade Joey i Rodgers & Harts näst sista musikal Pal Joey och det var i den musikalen som Hollywoods talangscouter upptäckte honom och tog honom till La La Land.

By Jupiter är baserad på pjäsen The Warrior’s Husband en pjäs som idag är mest känd för att det var i den Katharine Hepburn fick sitt genombrott. Hon spelade Antiope.

Det här var det sista nya musikalpartituret som Rodgers & Hart skrev som team.
De skrev sex nya låtar till reviveln av A Connecticut Yankee 1943 men det var det sista de gjorde tillsammans.
Ett år efter By Jupiters premiär så var Hart död och Rodgers hade fått sin första megahit (Oklahoma!) tillsammans med sin nya partner Oscar Hammerstein II.

Lorentz Hart led av svåra depressioner under hela sitt liv. Han var också alkoholist och hade en tendens till att försvinna under långa perioder då han söp ned sig fullkomligt för att så småningom hittas som ett sjukt, darrande vrak. Ett beteende som blev mer och mer frekvent ju äldre han blev och som var en bidragande orsak till att Rodgers, som var en extremt disciplinerad man, i längden inte klarade av att samarbeta med honom.
Hart var bara 150 cm lång, hade ett oproportionerligt stort huvud och hatade sitt eget utseende och sin kropp. Han såg sig själv som ett missfoster och helt o-älskbar. Inte blev det bättre av att han dessutom var homosexuell i en era då det var helt otänkbart, ja rent av förenat med livsfara, att vara öppen med sin läggning.
Som textförfattare var han dock en gigant. Hans texter är otroligt snygga, smarta, litterata, dubbeltydiga, riktigt snuskiga ibland och samtidigt poetiska och kärleksfulla och så var han en av de första som använde sig av modern slang när han skrev.
Han är en av mina favoriter. Lyssna bara på texterna till My Funny Valentine, The Lady Is A Tramp, I Wish I Were In Love Again, Where or When eller Bewitched, Bothered and Bewildered så förstår ni varför. Lycka!

Videosar:
Den strukna sången: Nothing To Do But Relax
Ev’rything I’ve Got – ljudis med Ella Fitzgerald
Ray Bolger som fågelskrämman i The Wizard of Oz
Vera-Ellen & Gene Kelly i Slaughter On Tenth Avenue, som kommer från Rodgers & Hart musikalen On Your Toes
Rodgers & Hart Medley
Min favoritversion av My Funny Valentine med Eileen Farrell

Dag 2: Coco

Coco (1969)
Musik: André Previn
Libretto & sångtexter: Alan Jay Lerner
Föreställningen spelades 329 gånger och var den dyraste produktionen i Broadways historia på sin tid (kostnad $ 900 000).
I titelrollen: Katharine Hepburn.
Dessutom fanns Ann Reinking (koreograferade och spelade Roxy i den ”nya” versionen av Chicago) och Graciela Daniele (har koreograferat bl a Ragtime, The Rink och Once on this island) med i ensemblen.

Musikalen handlar om Coco Chanel och hennes återkomst till den franska haute couturevärlden i Paris 1953.

Redan när overtyren börjar så känner jag att det här är en musikal som är lite annorlunda. Det jag hör är som en blandning av klassisk musikal, episk filmmusik och kitschig tv-seriemusik à la Dynasty. Inte så konstigt kanske med tanke på att det är André Previn står för musiken.

Det här var en musikal som jag nästan bestämt mig för att ogilla redan innan jag satte på den – jag menar Katharine Hepburn? I en musikal? Kvinnan kan ju knappt tala normalt hur tusan ska hon klara av att sjunga? Svar: Det gör hon inte. Hon pratsjunger à la Rex Harrison i My Fair Lady. Och det är faktiskt rätt okej. Helt okej kan det inte vara med tanke på hennes wobblande, kraxiga och oerhört affekterade röst men på nått sätt så är det ändå precis som det ska va. Hon ska låta så här. Annars vore hon ju inte Hepburn. Gestaltar hon Chanel? Ingen aning, tror mest hon gestaltar Katharine Hepburn men det är gott nog, för det var ju för hennes skull publiken kom i alla fall. Så fort hon lämnade föreställningen så tog det inte lång tid innan den fick läggas ner…

Jag har sett ett långt avsnitt från föreställningen på en samlingsdvd med nummer från Tonygalan och det man såg där var inte det roligaste. Så, som sagt, jag var lite småneggig i min inställning till den men… jag blev faktiskt positivt överraskad. Visst, ett antal av sångerna är för långa, för tråkiga och hiskeligt illa framförda av fröken Hepburn men ett par av dem funkar, speciellt The Money Rings Out Like Freedom. Vad gäller de sånger hon inte sjunger med i… Ja, det finns ett par som jag kom att gilla på direkten, alltid ett bra betyg. Och ett par som jag skulle kunna tänka mig att lägga till min egen repertoar, ett ännu bättre betyg. Speciellt gäller det A Woman Is How She Loves, till och med Lerners text funkar här. Annars så hör hans texter i den här produktionen till hans mer ansträngda och krystade. Den mannen har verkligen levererat både mästerverk (My Fair Lady, Camelot) och otroliga pinsamheter (Dance a Little Closer, 1600 Pennsylvania Avenue).

Det här är en kuriositet som nog hade varit helt glömd om inte filmstjärnan, legenden och den i det närmaste mytiska Katharine Hepburn varit med. Men den har sina förtjänster och jag kommer nog att återkomma till den, för den är värd att återupptäckas.
En stark tvåa på gränsen till trea blir det.

Den sattes upp i London på Sadler´s Wells för ett par år sedan, i deras Lost Musicals serie, och den fick väldigt bra recensioner. Där pratade man om en bortglömd pärla till musikal. Så kanske att den lyfter ännu mer med en riktig sångerska i titelrollen.

Kuriosa:
1. Hepburn krävde att temperaturen på teatern skulle ligga på 15 grader Celsius (60 F) och att ytterdörrarna skulle lämnas öppna.

2. Föreställningens final är en stor modeshow i vilken man får se Chanel klänningar från 1918 – 1959.

3. Cecil Beaton var ansvarig för kläder och scenografi även på denna produktion, precis som han var på den jag skrev om igår. Och även för denna vann han en Tony…