Dag 257: Xanadu

Xanadu (2007), 513 föreställningar
Musik & sångtexter: Jeff Lynne & John Farrar
Libretto: Douglas Carter Beane, baserad på filmen Xanadu från 1980 som i sin tur var inspirerad av filmen Down To Earth (1947) som var fortsättningen på Here Comes Mr Jordan (1941) som var baserad på pjäsen Heaven Can Wait av Harry Segall.

The muses are in retreat. Creativity shall remain stymied for decades. The theater? They’ll just take some stinkeroo movie or some songwriter’s catalog, throw it onstage and call it a show. – Zeus i Xanadu

Året är 1980.
Platsen Venice Beach, Kalifornien.
Den unge gatukonstnären Sonny Malone är så missnöjd med sin senaste mural, föreställande det antika greklands 9 gudomliga musor (muser?), att han bestämmer sig för att ta livet av sig.
På berget Olympus, Gudarnas hemvist, ser den yngsta musan Clio detta. Hon övertygar sina systrar om att de måste ta sig till ner till honom och ge honom inspiration.
Eftersom vi dödliga aldrig får känna igen en musa så bestämmer sig Clio för att maskera sig genom att sätta på sig benvärmare, rullskridskor och prata med en australiensisk dialekt.
Bara genom att möta Sonny så lyckas hon inspirera honom till att vilja skapa nått som kan förena konst och atletism till en spektakulärt underhållande enhet.
Vad kan det vara undrar ni?
Svaret är väl uppenbart: ett rullskridskodisco!
Två av Clios systrar är avundsjuka på henne eftersom hon är Zeus favorit dotter. Det finns en sak en musa aldrig, aldrig får bli och det är förälskad i en dödlig och det är just det som systrarna tänker se till att Clio blir – och det i Sonny. På så sätt kommer hon nämligen att drabbas av Zeus vrede.
Sonny har samtidigt hittat den perfekta platsen för sitt disco: en gammal nedlagd teater som heter Xanadu.
Genom Clios inspirerande råd (”se efter om han står i telefonkatalogen”) så får Sonny tag på ägaren, Danny, en fastighetsmagnat som i sin ungdom spelade klarinett i ett storband.
Danny säger till Sonny att om han kan fixa till och öppna discot på en dag så är det okej och att han då dessutom kan få 25% av intäkterna. Sonny blir alldeles till sig av upphetsning.
Clio är dock inte lika nöjd med dealen, men när hon ska ta itu med Danny så sätter systrarna igång sin elak plan. De har tagit ner Eros och han skjuter sina kärlekspilar så att de träffar Clio och Sonny och de blir förälskade. Men inte bara det, systrarna erbjuder även Danny en hisklig massa pengar om han river teatern och bygger bostadsrätter där istället. Danny går med på det och säger till Sonny att deras deal inte längre gäller…
Ja, sen börjar det verkligen bli komplicerat och det kommer att visa sig att Clio även var Dannys musa på 40-talet men att han valde bort henne på grund av girighet.
Sonny kommer att bestiga berget Olympus för att vinna tillbaka sin käresta.
Den flygande hästen Pegasus kommer att figurera och till sist så kommer Zeus att avslöja att Xanadu betyder: True love and the ability to create and share art.

Alltså, det här tar begreppen ”camp”, ”kitsch” och överspel till helt nya höjder. Sällan har väl en scen fyllts med så mycket rullskridskor, fula kostymer, benvärmare, paljetter och dålig smak – det närmaste jag kan komma på är väl Starlight Express från 1984, fast den föreställningen saknade ju humor och humor är nått det finns ett överflöd av här. För det här är inte bara roligt utan hysteriskt kul.

Musiken består av låtar från filmen samt lite ur ELO’s sångkatalog. För er ungdomar som inte vet vilka ELO var så kan jag säga att bokstäverna stod för Electric Light Orchestra och de var hur stora som helst under slutet av 70-talet/början av 80-talet.

Xanadu, filmen, floppade och hatades av de flesta när den kom 1980. Fast inte av mig, jag gillade den och gillade den jätte mycket. Fast jag har ju å andra sidan alltid älskat såna här camp-iga filmer. Jag menar, finns det nån mer än jag som njöt av och med glädje minns Village People filmen Can’t Stop The Music?

Nåväl. I scenshowen så tar man fasta på alla de camp-iga, absurda och fåniga inslagen i filmen och så kör man det gånger 10. Resultatet är en skrattfest som heter duga. Lägg sen till ELO’s makalösa musik som fortfarande är bra och vi pratar om en ”helkväll2, fast på 90 minuter, för det här är bara en enaktare.

I ensemblen har man otroligt bra sångare och artister som fattat det hela och levererar så härligt ”over the top”-iga insatser så att, åtminstone jag, fnittrar och sjunger med om vartannat. Speciellt powerhous-sångerskan Mary Testa och underbara komikern Jackie Hoffman är klockrena i sina roller som de elaka systrarna. Men även Cheyenne Jackson som den fullständigt totalblåsta ”beefcaken” alltid iförd tajt t-shirt och avklippta jeans och Kerry Butler som Olivia Newton-John clone gör bra ifrån sig.

Det här är nog inte för alla smaker men om man är på humör för det så är detta makalöst bra.
Och om man aldrig hört ELO’s musik så är det här en bra introduktion… Typ.

Föreställningen vann en Drama Desk Award för bästa libretto.

Favvisar:
Evil Woman, Xanadu, Whenever You’re Away From Me, Dancin’, I’m Alive

Pressklipp:
…probably the most fun you’ll have on Broadway this season, one reason being that everything about it is so resolutely anti-Broadway. In its wildness and ecstasy, Xanadu is a welcome relief from the synthetic creations that some Broadway producers have been peddling for years. Here you can’t count the disco balls fast enough—not to mention the roller skates, the frosted-pink lips, and the glittering spandex that the director, Christopher Ashley, hurls at you like a PCP flashback. Xanadu is far sleazier and cheesier than conventional musical theatre, and it points out just how tame most other musicals are.
– Hilton Als, The New Yorker

Can a musical be simultaneously indefensible and irresistible? Why, yes it can. Witness “Xanadu,” the outlandishly enjoyable stage spoof of the outrageously bad movie from 1980 about a painter and his muse who find love at a roller disco in Los Angeles.
…

This is like children’s theater for 40-year-old gay people! cracks Ms. Hoffman’s Calliope at one point, and she is only half-kidding. But that acidic epithet could be used to describe far too many more earnest Broadway duds of recent vintage. At least “Xanadu” is in on the joke. The show’s winking attitude toward its own aesthetic abjectness can be summed up thus: If you can’t beat ’em, slap on some roller skates and join ’em.
– Charles Isherwood, The New York Times

Videosar:
På Tony Awards
Sizzle från Broadwayshowen
High Lights från Broadway
High Lights från Maine State Music Theatre’s version
I’m Alive
Evil Woman
Olivia Newton John & ELO – Xanadu från filmen

Dag 254: Little Shop Of Horrors

Little Shop Of Horrors (1982) Off-Broadway,
 2209 föreställningar,
Broadway 2003, 372 föreställningar
Baserar min bedömning på Broadway castinspelningen från 2003,
Musik: Alan Menken
Sångtexter & libretto: Howard Ashman, baserad på Roger Cormanfilmen med samma namn från 1960.

”A sci-fi musical about a hapless florist shop worker who acquires an R&B-singing plant that feeds on human blood.”

Seymour Krelborn är en fattig, föräldralös ung man som arbetar som en hunsad alltiallo på en liten blomsetrbutik i den mer nergångna delen av New York.
Han är förälskad i den blonda och vackra kassabiträdet Audrey.
En dag hittar Seymour en mystisk planta som han döper till Audrey II.
Denna planta visar sig inte bara behöva blod för att kunna frodas men den har dessutom intelligens och en basröst som gjord för att brista ut i tunga sköna R’n’B låtar.
Audrey II erbjuder Seymour rikedom, framgång och Audreys kärlek – allt han begär i utbyte är att Seymour föder hans allt mer växande aptit på blod och mänskligt kött.
Så småningom kommer det att visa sig att Audrey II inte är en planta som håller sitt ord och att han är ute efter mer än bara föda – han, och hans plantbröder, är ute för att erövra hela jorden…

Det här är en av mina mest spelade musikaler, jag har älskat den ända sen jag köpte originalcastinspelningen 1982.
Så det var med viss tvekan jag satte på den här nya versionen. Hur skulle man kunna överträffa den fantastiska originalcasten med bland annat den makalösa Ellen Green i rollen som Audrey.
Svaret är att det kunde man inte.
Det här är dock en helt okej version som dessutom har fördelen att den innehåller alla sånger från showen, något som inte fick plats på original LPn.
Den har också ett tiomannaband i motsats till originalets 5 och det ger möjligheten till lite större musikaliska nyanser. Men den känns samtidigt mindre rockig och rå, den är lite för polerad för min smak. Och så  tycker jag nog att den här versionen svänger betydligt mindre.
De flesta sånginsatserna är bra och mer eller mindre i samma nivå som på den gamla inspelningen, den största skillnaden är att Ellen Green inte finns med här och hennes Audrey är den ultimata och perfekta versionen som alla alltid kommer att jämföras med. Kerry Butler som sjunger rollen här jobbar hårt men kommer inte ens i närheten av Ellens unika blandning av drypande sexighet och totalt urblåst naivitet.
Men här finns en bonus som är helt underbar nämligen 5 demoinspelningar av sånger som ströks innan showen fick sin premiär 1982. Bara dem gör den här plattan värd att införskaffa.
Oavsett vilken version man vill ha så är detta en makalöst bra musikal som jag rekommenderar å det varmaste.

Favvisar:
Skid Row (Downtown), Grow For Me, Somewhere That’s Green, Feed Me (Git It!), Suddenly Seymour, I Found A Hobby

Kuriosa:
Originalföreställningen vann en New York Drama Critics Circle Award för årets bästa musikal.
Den vann tre Drama Desk Award: Bästa musikal, sångtexter och special effekter.
Och 2  Outer Critics Circle Awards: Bästa Off-Broadway musikal och bästa partitur.

Tänk att det skulle ta 21 år för denna show att ta sig från Off-Broadway till Broadway. En anledning var faktiskt att upphovsmakarna tyckte att musikalen passade bättre på en liten intim teater än på en stor Broadway scen.
Men till sist så anlände den till ”the great white way”alltså.
Föreställningen fick blandade recensioner och när det var dags för det årets Tony Awardnomineringar så nominerades showen för årets bästa revival trots att den aldrig spelats på Broadway förut.
Det ironiska är att när den spelades 1982 så kunde den inte Tonynomineras just för att den inte spelades på Broadway…

Både musikalen och filmen slutade med att Audrey II äter upp alla i showen och påbörjar sin erövring av jorden. Men när man visade filmen för en provpublik så gick inte det deppiga slutet hem så man strök det och ersatte det med ett lyckligt ett där Seymour lyckas döda monstret och rädda Audrey.
Guskelov så har man numera lagt till det, visserligen liiite för långa, originalslutet med sina fantastiska effekter med monsterplantor som trampar sönder New York.

Pressklipp om Broadwayversionen:

As an exercise in recycling, which now seems to be the principal industry among Broadway producers, this Little Shop suggests the conversion of sharp, shiny tin into something closer to Teflon. The 1982 version had a gritty, purely urban insolence that celebrated B-movie pulpiness and the gutsy, jive-flavored pop of an earlier time.
…
For the current Little Shop, the show’s edges have been sanded to a smooth finish that never pricks, nicks or otherwise stimulates. As re-envisioned by the designer Scott Pask, the production’s setting on Skid Row, U.S.A., makes cobwebs look clean and bloodstains benignly picturesque. It’s the same aesthetic that pervades the Haunted Mansion ride at Disney World.
– Ben Brantley, The New York Times

But if some of the show’s nuances get lost, what remains are insanely clever songs like Downtown (a wicked takeoff on the Crystals’ sunny Uptown) and big, broad moments, of which there is no shortage. This is, after all, a musical with a tribute to the sadistic thrills of dentistry (rhyming ”bicuspid” with ”maladjusted,” no less). And it is difficult to resist any show that ends with a man-eating plant extending beyond the proscenium and menacing the audience. Consider: How many Broadway stars are willing to mingle with their public?

- Tim Carvell, Entertainment Weekly

Videosar:
Suddenly Seymour
Skid Row (filmversionen)
Somewhere That’s Green (med Ellen Green)
Filmens ”deppiga” original slut