Taboo (2002), West End, drygt 500 föreställningar
Broadway (2003), 100 föreställningar,
London revival (2012), 213 föreställningar
Jag har lyssnat på inspelningen av Broadwayversionen.
Musik: George O’Dowd (Boy George), Kevan Frost, John Themis & Richie Stevens
Sångtexter: George O’Dowd
Libretto: Mark Davies Markham, kraftigt bearbetad av Charles Busch för Broadway
In my memories, there’s always a mist or, better yet, a heavy fog. Does wonders for the complexion — and the truth…
– Philip Sallon
Föreställningen utspelar sig till stora delar på den legendariska London-nattklubben Taboo som drevs av performanceartisten Leigh Bowery mellan 1985 – 87. Den var själva navet i den sk New Romanticsrörelsen.
På denna klubb får vi möta ett flertal olika figurer, somliga som har funnits i verkligheten och somliga som skapats för denna show.
Bland de verkliga finns Boy George och vi får följa honom från det att han anländer i London tills det att han blir rörelsens största stjärna tillsammans med sin grupp Culture Club. Andra faktiska personer från eran som förekommer är Philip Sallon och Steve Strange (som skulle få en mega hit med Fade To Gray med sin grupp Visage).
På den fiktiva sidan så heter huvudpersonen Billy, han är en aspirerande fotograf som har flytt från småstaden och anlänt till London och det är honom vi får följa när han möter, tar bilder på och sugs in i den brokiga samling av personligheter som frekventerade klubben.
Precis som föreställningen är en blandning av fakta och fiction så är musiken en blandning av existerande hits och nyskrivet. Exempelvis så finns några av Culture Clubs största hits – Do You Really Want To Hurt Me, Church Of The Poison Mind och Karma Chameleon – med.
Jag älskade personligen New Romantics musiken när den var ny så för mig så är det här till största delen helt ljuvligt.
Broadwayversionen känns lite mer polerad och showig än Londonditon som var lite trashigare, råare och kändes mer genuin. Men båda versionerna innehåller en hel del väldigt bra musik.
Tycker dock att första halvan av plattan är intressantare än den andra för där är musiken mer varierad, mot slutet så blir det lite av ett balladträsk med ballad på ballad på ballad.
Me like!
Favvisar:
Freak/Ode To Attention Seekers, Stranger In This World, I ‘ll Have You All, Ich Bin Kunst, Everything Taboo
Kuriosa:
När den amerikanska skådespelerskan och talk show värdinnan Rosie O’Donnell såg showen, som var en stor framgång i London, blev hon så förtjust att hon bestämde sig för att ta showen till Broadway. Hon satsade själv de $10 millioner som behövdes för det.
För att göra den väldigt engelska showen mer begriplig för en amerikansk publik så lät hon pjäsförfattaren Charles Busch bearbeta och till stora delar skriva om librettot. Man bytte också några sånger och skrev ett nytt finalnummer. Den nya finalen användes senare även i London revivaln.
En annan stor skillnad mellan de två versionerna är att i London bestod den andra akten till stor del av en resa till Indien och ett möte med en guru där, den delen är helt struken på Broadway.
Under hela repetitionstiden så rapporterades det i pressen om bråk inom produktionsteamet, mellan skådespelarna och den konstnärliga ledningen. Det fanns skådisar som inte dök upp till förhansvisningarna exempelvis. Bråken var så frekventa och högljudda att många trodde att shown skulle läggas ner innan den ens fått premiär.
Men den fick premiär.
Sågades totalt i pressen.
Hittade inte sin publik.
Las ned efter 100 föreställningar.
Och Rosie förlorade hela sin investering.
Så kan det gå.
Boy George själv medverkade både i London och på Broadway, fast under sin riktiga namn, George O’Dowd. Fast eftersom han var 44 och ganska så fet vid det laget så fick en ung man spela honom som ung och han själv togs sig rollen som Leigh.
I showen så får man intrycket av att Boy George var en av de centrala personligheterna på klubben men i verkligheten så var det väldigt sällsynt att han var där.
London versionen vann en OlivierAward för bästa manliga biroll
Broadway versionen vann en Drama Desk Award för bästa manliga biroll och så fick Euan Morton som spelade Boy George en Theatre World Award för sin insats.
Pressklipp:
London:
… the New Romantics were always about style over substance. This could so easily have been a vanity project, but while there is plenty of narcissism and self loathing on view as the characters flutter too close to the bright lights, get their wings burned and crash so spectacularly to the ground that most wouldn’t get on the guest list to their own funerals, the evening is sufficiently light and witty and so deliciously bitchy and ironic that you cannot help warming to it.
It also has a heart, that rather suggests that Boy George was not just a New Romantic, but is a romantic through and through.
– Lyn Gardner, The Guardian
Broadway:
The London-based musical about ’80s pop star Boy George … turns out to be a delightful experience – that is, if you leave after the first act. Those who don’t bail out during intermission will be forced to watch a giddy, goodhearted romp degenerate into a preachy melodrama in which drug abuse, AIDS, gay-bashing and the perils of fame are explored with all the imagination of a TV movie-of-the-week.
– Elysa Gardner, USA Today
Aw, look at those frisky, frolicsome creatures up there, in their bright tufted costumes and motley makeup. They sure still are a peppy bunch — leaping, pirouetting, shaking their furry selves to a bouncy Broadway beat. Who would ever have thought that the popular cats of Cats would be restored to us so soon after the end of that musical’s long, long run?
Huh? Oh. Excuse me. I seem to be mixing up my cultural phenonomena from the 1980’s. The revelers to be seen at the beginning of the second act of the embattled Taboo, which limped open last night at the Plymouth Theater, are not the asexual mouse chasers of Andrew Lloyd Webber’s many-lived show. They are the pansexual fame chasers of a club called Taboo, a dressed-up, low-down temple to the holy trinity of sex, drugs and soft rock ‘n’ roll, and the sort of place where good boys and girls go bad real fast. So why do I keep waiting for one of them to step forward and belt out Memory?
– Ben Brantley, The New York Times
Videosar:
Promo 1
Promo 2
At the Stage Awards
Everything Taboo
Stranger In This World (London)
Musikalipedia - musikalblogg 