Nr 428: The Pirates of Penzance

 

 

The Pirates of Penzance (1879)
Broadway (revival) 1981, 787 föreställningar
West End (revival) 1982, 601 föreställningar
Filmversion 1983

Music: Arthur Sullivan
Book & Lyrics: W. S. Gilbert

Föreställningen startar hos piraterna som firar den unge Frederic, som fyller år denna dag. Han har på grund av en missuppfattning från sin ”nanny” gått i lära hos piraterna, men denna dag fyller han 21 och kan  lämna dem.
När Frederic går på stranden efter festen så möter han den vackra Mabel och hennes många systrar, alla döttrar till Generalmajor Stanley.  Frederic och Mabel förälskar sig i varandra och hon bryr sig inte om att han är pirat för hon ser att det bor en ädel själ i honom. Piraterna dyker plötsligt upp och vill föra bort kvinnorna för att gifta sig med dem men deras upsåt hindras när Generalmajoren dyker upp. Han inser att piraterna är de ökända piraterna från Penzance och han vet att de aldrig rånar eller hotar nån som är föräldralös. Så generalmajoren påstår att han är en stackars gammal föräldralös man vars döttrar är allt han har att glädja sig åt på sin ålders höst. Piraterna rörs till tårar av hans ord och släpper flickorna fria.
Men Generalmajoren har ljugit, han är inte alls föräldralös och när piraterna får reda på det så bestämmer de sig för att hämnas och både råna honom och kidnappa hans döttrar.
För att försvara sig anlitar Generalmajorer ett stort antal extremt klumpiga, fega och klantiga poliser och Frederic får i uppdrag att leda försvaret. Problem uppstår när det uppdagas att Frederic är född på skottdagen den 29 februari. Enligt sitt traineekontrakt var han placerad i lära hos piraterna till sin 21:a födelsedag och går man på antalet födelsedagar så är han bara 5 år gammal och kommer bli 21 först 1940. Frederic är alltså fortfarande bunden att lyda piraterna… 
Kommer döttrarna att kidnappas?
Kommer poliserna att lyckas arrestera piraterna?
Varför går Generalmajoren i nattskjorta under hela andra akten?
Vem ska Fredric vara loyal mot: piraterna eller Mabel? 
Vilka är piraterna egentligen och varför vägrar de att skada eller råna föräldralösa?
Och kommer operetten att få ett lyckligt slut för alla?
Det är bara att gå till Spotify och lyssna på den enligt mitt tycke bästa inspelningen av verket nämligen Broadwayversionen från 1981.

Vet inte vad jag hade förväntat mig när jag satte på denna lp i början av 80-talet. Allt jag visste var att det tydligen handlade om pirater, hade popstjärnan Linda Ronstadt i huvudrollen och gick på Broadway – det räckte för mig. Jag kunde inte ana att en helt ny värld skulle öppna sig för mig: operettens värld. Eller snarare Savoyoperans värld, för det här var mitt första möte med Gilbert & Sullivans galna och fantastiska värld.
Jag hade alltid tyckt att operor och speciellt operetter kändes mossiga, tillgjorda och så sjöng de så jävla hysteriskt hela tiden. Detta var något helt annat. Inte mossigt, inte tillgjort, välsjunget och framförallt roligt, riktigt roligt och med så många starka melodier. Jag föll pladask vid första genomlyssningen.
Nu ska det erkännas att de har moderniserat musikarrangemangen en del och ökat tempot på sångerna och så leker och driver de med konventionerna i gengren men det kanske var just därför som jag gillade den. Den kändes modern och definitivt musikal snarare än klassisk operett. Men de gjorde mindre ändringar än man kan tro för G & S alla verk var medvetet genreparodierande redan när de kom. Och humorn är distinkt brittisk, man kan ana var Mont Python med fleras typ av humor föddes.

Det här är en cd som definitivt är värd att lyssnas på, nästan all musik är med och dessutom tillräckligt med dialog för att man ska kunna hänga med i storyn. Scenuppsättningen var fullständigt ljuvligt anarkistisk, allt var tillåtet: man bröt ”fjärde väggen” konstant, piratkungen fäktades med dirigenten, dansarna gjorde så hysteriska high-kicks att de nockade sig själva, man var ute i salongen och raggade etc etc. Mycket utav busandet antyds även på inspelningen.

Alltså att Gilbert & Sullivan knappt spelas alls i Sverige är inget annat än ett brott. Historierna som berättas i deras operetter är visserligen flortunna och förvillande lika varandra (känns ofta som att det bara är namnen på rollerna och platsen de utspelar sig på som skiljer) men de är bara där för att ge upphovsmännen en anledning för att få driva med allt och alla och bjuda publiken på härlig musik, galna upptåg och tungvrickande sångtexter.
Och där har vi kanske kruxet med dem och Sverige: texten. Gilberts texter är hysteriska och så fyllda av ordvitsar att jag inte vet hur man skulle klara att göra bra svenska översättningar på dem.
Men tills de får en renässans i Sverige så njut av alla inspelningar som finns av deras verk. De flesta är inspelade med klassiska sångare och känns inte lika vitala som denna inspelning men musiken och texterna är så bra att det blir njutbart i alla fall.

Kuriosa:
Revivaln 1981 vann:
3 Tony Awards: Bästa revival, manliga huvudroll och regi.
5 Drama Desk Awards: bästa musikal, regi, manliga huvudroll, manliga biroll och kostymer.
1 Theatre World Award.

Pirates fick sin premiär i New York 1879. Anledningen till att man valde New York före London var att man ville försäkra sig om att rättigheterna till verket skulle registreras där. När deras förra stycke HMS Pinafore  blev en succé så kunde man i USA, på grund av oklara rättighetsregler, sätta upp det hur, när och var de ville utan att betala upphovsmännen ett öre. Tusentals olika rättighetslösa produktioner av Pinafore sattes upp i USA och nått sånt ville de inte vara med om igen.

Mellan 1871 och 1896 skapade sir William Schwenck Gilbert och Arthur Sullivan 14 stycken komiska operetter ihop:  Gilbert (1836-1911) skrev alla libretton och Sullivan (1842-1900) all musik.
Båda två hade framgångsrika karriärer innan de möttes men när man parade ihop dem så blev det jackpot och magi skapades!
Deras operetter blev enorma framgångar och det ledde till att de i samarbete med Richard D’Oyly Carte byggde en egen teater som de kunde visa sina verk på: Savoyteatern i London. Därav att G&S operetter ofta kallas för Savoyoperor.

Savoyteatern (färdigställd 1881) var den första teatern i världen som enbart använde sig av elektriskt ljus. Teatern, om så restaurerad och moderniserad flera gånger, ligger fortfarande på samma plats och används än i dag.

Pirates har filmats ett flertal gånger, mest för tv men även 2 biofilmer har gjorts: The Pirate Movie (1981) och en filmversion av Broadway revivaln (1983).
The Pirate Movie behöll dock bara lite av intrigen och några få sånger, mest är det en tonårs/pop/romantisk soppa med otroligt mediokra nyskrivna popsånger.
Pirates har även blivit en balett 1991, förvandlats till en jukebox musikal med titeln: Pirates! Or, Gilbert and Sullivan Plunder’d (2006) och har genom åren dykt upp i ett flertal kraftigt bearbetade och mer eller (oftast) mindre trogna varianter.
Den har även gjorts i en Yiddishversion i USA under titeln Di Yam Gazlonim.
Generalmajorens ”patter” sång har använts och parodierats i otaliga filmer och tv-shower.

Att våra moderna musikaler ser ut som de gör kan vi delvis tacka Gilbert & Sullivans operetter för. De tidiga musikalkompositörerna, som Jerome Kern och Irving Berlin, var kraftigt influerade och blev inspirerade av Sullivans musik. Som Noël Coward uttryckte det: I was born into a generation that still took light music seriously. The lyrics and melodies of Gilbert and Sullivan were hummed and strummed into my consciousness at an early age. My father sang them, my mother played them, my nurse, Emma, breathed them through her teeth…. My aunts and uncles… sang them singly and in unison at the slightest provocation…
Textförfattare som Ira Gershwin, Cole Porter och Lorentz Hart tog till sig Gilberts ”topsy-turvy” stil med att blanda högt med lågt, fantasi och verklighet, allvar med ”silliness”.
Även brittisk humor i allmänhet har mycket att tacka herr Gilbert för.
Regissören Mike Leigh beskriver Gilbertstilen så här:
With great fluidity and freedom, [Gilbert] continually challenges our natural expectations. First, within the framework of the story, he makes bizarre things happen, and turns the world on its head. Thus the Learned Judge marries the Plaintiff, the soldiers metamorphose into aesthetes, and so on, and nearly every opera is resolved by a deft moving of the goalposts… His genius is to fuse opposites with an imperceptible sleight of hand, to blend the surreal with the real, and the caricature with the natural. In other words, to tell a perfectly outrageous story in a completely deadpan way.

Två sånger från andra G&S operetter har man lagt in i denna Broadwayversion:
My Eyes Are Fully Open (It really doesn’t matter) från Ruddigore (1887) och Sorry Her Lot från H.M.S. Pinafore (1878).

Press:
För Broadway revivaln
It was a smash in Central Park, and it is even more smashing on Broadway.
…
There is magic here that bubbles lika a witch’s cauldron.
…
What they have done – and it is miraculous – is to place, between ourselves and the work, that distance which lends enchantment.
…
Kline is destined to become, if he doesn’t go to the movies first, the great comic talent of the English-speaking theatre. The man is fantastic – watcg his every gesture, his timing, his poise.
– Clive Barnes, The New York Post

The New York Shakespeare Festival’s Pirates of Penzance is innocence unalloyed and doodling unlimited and I’m sure its very guilelessness of soul will guarantee its continued, galloping success.
– Walter Kerr, The New York Times

Yes, it is every bit as wonderful on Broadway in January as it was in Central Park in July. It may even be more wonderful. The chorus leaps higher, the band plays brighter, the powerhouse stars are now so self-assured that you may think they own the town.
…
This show’s totally assured tone – funny yet not campy, sweet yet not soupy – is what brings its diverse elements together.
– Frank Rich, Times

Videosar:
Better far to live and die – med Tim Curry
I Am the Very Model of a Modern Major-General
When the Foeman Bares His Steel
With Cat-like Tread
Oh, False One, You Have Decieved Me!
Oh, Is There Not One Maiden Breast
Minions sjunger I Am the Very Model typ
I Am The Very Model of a Cartoon Individual 
My Eyes Are Fully Open med Kevin Kline och Patricia ”Hyacinth Bucket” Routledge
A Policeman’s Lot Is Not A Happy One
Poor Wandering One med Linda Ronstadt
Trailer till filmversionen
The Pirate Movie Trailer

Nr 386: On The Twentieth Century

On the Twentieth Century (1978)
Broadway 1978, 449 föreställningar
London 1980, 165 föreställningar
Broadway Revival 2015, 144 föreställningar

Music: Cy Coleman
Book & Lyrics: Betty Comden & Adolph Green

Baserad på pjäsen Twentieth Century (1932) av Ben Hecht och Charles MacArthur och på Howard Hawks filmversion av pjäsen från 1934. Bägge dessa verk var i sin tur inspirerade av den ospelade självbiografiska pjäsen Napoleon of Broadway skriven av Charles Bruce Millholland som handlade om hans tid som anställd hos den ökände teaterproducenten David Belasco.

The action takes place aboard The Twentieth Century, a luxury train traveling from Chicago to New York City.
The time: the early 1930’s.
Oscar Jaffee, a theatre producer coming off his fourth flop in a row (it closed in Chicago after its first act), has a plan to turn his career around and bring a winning show to Broadway. Two tiny problems exist – he is completely bankrupt and the epic play in question is a non-existent drama about Mary Magdalene.
His plan is simple: raise money, create a play from scratch and cajole glamorous Hollywood starlet Lily Garland (his former muse and lover) into playing the lead before the train arrives at Grand Central Station. That means he’s got 16 hours to make it all happen.
Sounds simple enough, right? But then of course we haven’t taken into account the backer Mrs. Primrose a very strange religious millionaires with a secret, or Lily’s new extremely jealous lover Bruce or all the nutty passengers who throughout the show try to make Oscar read and produce ”this fantastic play that I’ve written…”

Det här är en gammal favvis som jag älskat ända sedan jag hörde castskivan första gången 1978. Det är inte en vanlig musikal utan snarare en slags hybrid mellan operett och musikal med en viss övervikt mot operett.
Cy Colemans musik består av kärleksfulla pastischer på den typ av operetter som  Sigmund Romberg och Rudolf Friml gjorde populära på 1920-talet, men med ett lite modernare sound och med tydliga jazziga Broadway accenter. Och melodiskt är den, storslagen är den och roligt är den, för här om något hör man hur humoristisk musik faktiskt kan vara i sig – utan bistånd av en bra text. Fast texterna är fantastiska dem med. Comden & Green bidrar med smarta rim, kul vändningar, ordlekar, vassa iakttagelser, satir och elaka blinkningar åt de romantiska och ofta repetitiva och rätt menlösa typiska operettsångtexterna. Ja, jag vet att det senare nog mest speglar mina fördomar vad gäller operett men jag tror många känner det samma och det är just den fördomen de leker med. Och jag ska kanske påpeka att allt görs med den största respekt och kärlek för genren – i annat fall hade det nog inte fungerat. För det fungerar verkligen.

Och vilka fantastiska roller det finns här. Lily är en drömroll för en klassiskt skolad sångerska som också kan belta och har perfekt komisk tajming. I originalet var det Madeline Kahn som sjöng Lily och i förra årets Broadway revival så gjorde Kristin Chenweth den. Bägge starka komiker med stora röster. Jag föredrar Madelines version för att hon har en drypande sarkasm, ett bett och en tajming i sin röst som jag bara älskar. Kristins version är också mycket bra så vilken man föredrar är en ren smaksak.
På den manliga sidan är Oscar en riktig kalasroll för en baryton (även här föredrar jag originalets Oscar, John Cullum, mot revivelns Peter Gallagher) med en möjlighet och uppmuntran till överspel som är fantastisk och Bruce är den perfekta rollen för en riktigt stark fysisk komiker. Och Mrs. Primrose… Love her!

Det här är en fantastisk show som jag önskar någon teater ville sätta upp i Sverige. Nu är den kanske inte ett så bra val för en privatteater för den vanlige musikalälskaren kanske håller sig undan från allt som luktar operett medan en operettälskare kanske inte söker sig till en privatteater för att få sitt lystmäte tillgodosett. Men den skulle passa på GöteborgsOperan, Malmö Opera eller WermlandsOperan – eller varför inte som avslutnigsproject på Artisten i Göteborg för där finns det ju både klassiska sångare och musikalartister…

Trivia

1978 års version vann:
5 Tony Awards: Bästa libretto, score (dvs musik och sångtexter), manliga huvudroll, manliga biroll och scenografi.
4 Drama Desk Awards: Bästa manliga biroll, musik, scenografi och kostym
1 Theatre World Award till Judy Kaye i rollen som Lily

2015 års version vann:
1 Drama Desk Award: Bästa kvinnliga huvudroll
2 Outer Critics Circle Award: Bästa kvinnliga huvudroll, manliga biroll

Kevin Kline som spelade Lilys älskare Bruce i originalet vann inte bara en Tony för sin insatts utan fick också sitt stora genombrott i denna show. Hans konstanta snubblande, springande in i väggar och hysteriskt roliga svartsjukeutbrott gjorde honom till allas favvo. Han gick från denna roll till rollen som piratkung i The Pirates of Penzance, en roll som gav honom en ny Tony och sen satte hans filmkarriär igång.
I St. Louise delas man ut  The Kevin Kline Awards till framstående utövare och skapare inom teaterområdet.

Efter att showen fått sin premiär 1978 så började Madeline Kahn sjukskriva sig med jämna mellanrum, hon var ”sjuk” under inte mindre än 10 av de första 74 föreställningarna. Hon sa att det berodde på att rollens extremt stora vokala omfång skadade hennes stämband – fast ryktet sa att hon hade ”personliga problem”.
Hennes frekventa frånvaro skapade två läger inom ensemblen: den ena sidan ville att hon skulle sparkas och att hennes understudy skulle ta över rollen och den andra sa att de skulle säga upp sig i fall hon sparkades.
Kahn lämnade showen och hennes ersättare Judy Kaye tog över rollen den 25:e april, bara drygt 2 månader efter premiären.
Producenterna försökte att få Tony kommittén att ändra nomineringen för bästa kvinnliga huvudroll från Madeline till Judy men kommittén vägrade. Kahn vann inte Tonyn och anledningen till det var nog hennes beteende och kontraktsbrott.

Hugh Jackman spelade rollen som Oscar i en reading med Kristin 2011.

Pressklipp

1978 års version:

It has rough spots, flat spots and an energy that occasionally ebbs, leaving the cast and the director to regroup their energies for the next assault. But the elegance is there, nevertheless; the kind that allows itself to be unpredictable, playful and even careless. The musical has an exuberance, a bubbly confidence in its own life. This is a big musical, with some extraordinary visual effects that are a wordless extension, both startling and captivating, of the comedy of the performers. But there is a vein of the sensible running through that cuts any tendency to pretentiousness. When anything gets big, it laughs at itself.
– Richard Eder, New York Times

On The Twentieth Century is genial, good to look at, fun to listen to whenever the orchestra’s giving it the scale and brio it’s special temper demands. As with most train trips, you grow more relaxed along the way. An imperfect roadbed, but there are those friendly faces acros the aisle.
– Walter Kerr, New York Times

An uneasy comic operetta. When the book is in command, things go swimmingly.
…
The score, to its credit, calls for real singers for a change, and it gets them in abundance, but it lacks any real character of its own, alternating much of the time between early 19th century comic opera mannerisms and early 20th century operetta.
– Douglas Watt, Daily News

2015 år version:

In the theater, there is overacting, which is common and painful to watch. Then there’s over-the-moon acting, which is rare and occupies its own special cloud land in heaven. I am delighted to report that this latter art is being practiced in altitudinous-high style at the American Airlines Theater, where Kristin Chenoweth and Peter Gallagher are surfing the stratosphere in On the Twentieth Century.
…
Yet we can’t help detecting both the calculation and the infernal hunger behind those poses. Swooning, kneeling, leaping, clawing and kissing with the rococo grandeur of silent-movie idols, they always exude a feral heat that makes it clear that these two masterworks of self-invention are made for each other.

Since this is established from the moment they first share a scene (a flashback, in which Lily is a scrappy, frowzy young thing named Mildred Plotka), we know from the beginning that this prize fight is fixed. That means we can sit back, relax and savor the blissfully bumpy ride in luxury accommodations.
– Ben Brantley, The New York Times

Scott Ellis’s dazzling production of On the Twentieth Century looks like one of those legendary Broadway musicals that exists largely in our collective memory of great shows we never saw.
…
For a lot of us, this is the show of our dreams.
– Marilyn Stasio, Variety

Next stop, Broadway musical bliss.
That’s where the Roundabout revival of On the Twentieth Century, directed with verve by Scott Ellis, takes you.
…
In the show’s title song, it comes out that the Twentieth Century famously gives passengers “nothing but the best.” This production, fizzy and dizzy entertainment, does likewise.
– Joe Dziemianowicz, New York Daily News

Videosar

The 2015 Tony Awards
Veronique
Montage
The 1978 Tony Awards
I’ve Got It All
Sextet
She’s a Nut
Repent