Tag Archives: klezmer

Nr 413: The Kosher Widow

20 Apr

Kosher Widow.jpg

The Kosher Widow (1959)
Off-Broadway, 87 föreställningar

Music: Sholom Secunda
Lyrics (English): Shalom Secunda;
Lyrics (Yiddish): Molly Picon;
Book: Louis Freiman & Jacob Kalich

I denna musical spelar Molly Picon 2 roller, dels rollen som en hustru som för 12 år sedan lämnade sin man och sitt hem men som nu har återvänt och dels rollen som skådespelerskan som mannen blivit förälskad i under sin hustrus långa frånvaro.
Pjäsens brinnande fråga var: vem ska han välja? Ska han återförenas med sin hustru eller satsa på sin kärlek till skådespelerskan?
Det fick publiken avgöra för man tog in en applådmätare och lät styrkan på publikens applåder bestämma vilket slut musikalen skulle få.

Det är inte lätt att hitta fakta om denna lilla ljuvliga musikal. Man får väl nästan se det som ett mirakel att man ansåg det värt att föra över den till cd.
Och glad för det är jag. För det här är något så ovanligt som en musikal på jiddisch, speciellt riktad till den lilla del av New Yorks befolkning som fortfarande pratade jiddisch vid denna tid. Nu är framförandet av sångerna inte på ren jiddisch utan de använder en blandning av jiddisch och amerikanska som gör att även en goj som jag faktiskt kan hänga med rätt så bra.

Det här är charmigt som bara den med ett par riktigt starka melodier.

Det hela låter som om det var en betydligt äldre inspelning än vad det är och jag misstänker att det beror på att man inte hade budget till en mer tekniskt avancerad inspelning. Jag menar marknaden var nog ganska så begränsad redan då.
Hela musikalen känns lite ”gammaldags” och inte i takt med sin samtid men vad gör väl det.
Musiken är en härlig blandning av klezmer och showmusik med en redig dos av schmaltz och jag gillar det väldigt mycket.

Kuriosa:
Molly Picon (1898 – 1992) var en av den amerikansk-jiddischka teaterns absolut största och mest älskade stjärnor. Hennes karriär sträckte sig över 60 år. Hon spelade teater, gjorde filmer och radioprogram främst för den jiddischtalande delen av den amerikansk-judiska befolkningen.
Flera av hennes filmer spelades in i europa och en av hennes mest kända, och den kanske mest framgångsrika jiddischska filmen av dem alla, är musikalen  Jidl mitn Fidl (אידל מיטן פֿידל) från 1936. I den spelar hon en ung judisk kvinna som klär ut sig till man för att kunna ge sig ut på vägarna som musikant. Problem uppstår när hon blir förtjust i en av sina manliga kolleger.
Molly spelade många ”byxroller” i sin ungdom.
Hon fann även en viss framgång utanför jiddischteaterns värld. Hon var bl a på Broadway 1961 och medverkade i Jerry Hermans musikal Milk and Honey (se Nr 349) och kan även ses som Yenta – äktenskapsmäklerskan i filmversionen av musikalen Spelman på Taket (Fiddler on the Roof) från 1971.

Press:
Picon … ever-adorable

A real delight … one of the best musicals to adorn the dwindling Yiddish theatre in years.

… the tuneful score might even produce one or two hit songs.
– Louis Funke, The New York Times

Videosar:
Tv-intervju med Molly Picon från 1981
Abi Gezunt från filmen Mamele (1938)
En super charmig snutt ur Ost und West från 1923
Yidl Mitn Fidl med Molly Picon (audio)
Yom Pom Pom (audio)

Annonser

Dag 129: Rags

13 Apr

Rags
Rags (1986), 4 föreställningar
Min bedömning baserad på studioinspelningen från 1991
Musik: Charles Strouse
Sångtexter: Stephen Schwartz
Libretto: Joseph Stein

Rebecca Hershkowitz, en ryskjudisk kvinna, har just anlänt till New York tillsammans med sin son David. Hon hoppas att hon ska finna sin man, Nathan, som emigrerade till Amerika många år tidigare men som aldrig hört av sig till sin familj. Medan hon söker efter honom tar hon ett jobb som sömmerska på en fabrik.
Till sist så blir de förenade men han har amerikaniserat sitt namn till Nat Harris och valt att ta avstånd från sitt kulturella arv för att snabbare accepteras av sina kolleger och chef. Han skäms till och med för sin fru och hennes ”gammelvärlds” värderingar. Detta leder så småningom till att de går skilda vägar, vilket är lika så bra för Rebecca har redan blivit förälskad i en ny man.
Till det här kan läggas mängder av sidointriger, exempelvis om bildandet av de första fackföreningarna och om branden i Triangle Shirtwaist fabriken.
Här finns många tragiska öden men också en hel del komiska små berättelser och mycket kärlek och en stark framtidstro.

Alltså, det här gillar jag. Starka låtar. Med mycket ragtime uppblandat med klezmertoner.
Mmmm, riktigt, riktigt bra är det.
Det kan ibland vara lite svårt att riktigt förstå hur bra sångerna är eftersom de ofta är uppbrutna av dialogpartier eller av ekon och repriser av andra melodier.
Showen floppade nått redigt när den kom och det hade nog att göra med att storyn var rörig och kanske lite klichéaktig och svag, för musiken är bland det bästa Strouse har skrivit, enligt mig i alla fall. Hans förmåga till att skriva catchiga melodier finns här men han vågar också skriva svårare sånger som inte är lika omedelbara och som kan tillåtas att växa vid varje genomlyssning. För ja, jag tror att man behöver lyssna ett par gånger för att riktigt uppskatta denna shows kvaliteter. Så var det för mig i alla fall. Första gången jag satte på den här så var det bara, blä och nej inte sån där semiklassisk skit, liksom (jepp, jag kan vara lite fördomsfull ibland…) och det är därför den blivit liggande i 22 år…
Men nu, nu hör den definitivt till dom cd:erna som jag kommer att återkomma till gång efter gång efter gång…

Favvisar:
Greenhorns, Blame It On The Summer Night, Penny A Tune, Easy For You, Three Sunny Rooms, The Sound Of Love

Kuriosa:
Föreställningen floppades och spelades bara 4 ordinarie föreställningar men trots det så fick den inte mindre än fem Tony Award nomineringar bl a för bästa nya musikal, bästa libretto och bästa musik.

Teresa Stratas som spelade Rebecca fick en Drama Desk Award för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal.

Pressklipp:
While the plot gives Rebecca a husband and would-be lover to bounce between, we never get a compelling sense of what she feels for them or they for her. A plaster saint, even when played by Miss Stratas, is sexless.
The men are bland symbols as well. Mr. Kert stands for the opportunist, assimilationist immigrant while Mr. Mann is the idealist (a union organizer). Nearly every character is similarly archetypal, and no wonder: Rags wants to cover so much ground that there isn’t time for people who don’t pull their thematic weight.

The only way so many major topics can be packed into a conventional Broadway musical is superficially. In the case of Rags, the potentially moving content is abridged into triviality by archaic romantic subplots (some of them hand-me-downs from Tevye’s daughters), theater-party-targeted jokes (with which Miss Stratas seems ill at ease) and fudged melodramatic jolts (preposterous reunions, ill-explained vigilante episodes, a death). So lax and, at times, chaotic is the structure that the placement of songs seems arbitrary.

The Rags that might have been is best heard in Mr. Strouse’s score, galvanically orchestrated by Michael Starobin. It’s no secret that the composer of Bye Bye Birdie and Annie knows how to concoct first-rate show tunes, and this musical has its share of those. … Evoking composers as diverse as Joplin, Sousa, Weill and Gershwin, he uses his music to dramatize the evolution of a vernacular American pop music, much of it fostered by immigrant Jews during the period in which ”Rags” is set. Sometimes Mr. Strouse’s ambitions run away with him, and sometimes he retreats from his own scheme to Broadway basics (as in a pandering Act II comic duet for a flirtatious middle-aged couple). Still, this music is worthy of further hearing
– Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Rags från Tony Award
Wanting
Sound Of Love

Dag 9: The Zulu and The Zayda

14 Dec

zulu

The Zulu & the Zayda (1965) 176 föreställningar

Musik och sångtexter: Harold Rome
Libretto: Howard Da Silva och Felix Leon, baserad på Dan Jacobsons berättelse The Zulu and the Zayda.

Yeah, afrikanska rytmer, klezmer, lite jazz och lite ”swinging London” pop, vilken skön blandning. Groooovy!

Berättelsen handlar om den gamle farfadern (Zayda är farfar på jiddisch) som på gamla dar flyttar från London till Johannesburg för att där leva sina sista dagar hos sin framgångsrike son. Sonen har anställt en ”grandfather sitter”, en ung man från Zulustammen. Afrika möter Europa, ung möter gammal, svart möter vit och ur detta möte uppstår en stark vänskap och de två blir mer som far och son än herre och tjänare.

Mycket hjärta, charm och humor i denna ljuvliga lilla musikal. Och den tar upp viktiga ämnen som rasism, apartheid, åldrande och religiös intolerans. Inga dåliga saker för en Broadway show från mitten av sextiotalet. Jag är förvånad att den med detta innehåll gick så länge som den faktiskt gjorde men det bevisar väl bara vilken charmig historia det är.

Det var Harold Rome’s sista Broadwaymusikal och han visade att han fortfarande kunde skriva bra och starka melodier och att han fortfarande hade ett starkt socialt patos.

Musiken är charmig och det är svårt att inte dansa med och bara njuta. Jag älskar ju klezmer och att blanda in lite afrikanska rytmer i den är utsökt. Bra texter har den också och för den som vill så kan man snappa upp lite jiddiska- och Zulufraser som bonus. Inte illa!

Moralen i föreställningen är att det är underbart och fantastiskt att leva och det är väl inget dåligt budskap!
En ny favorit!

L’chaim!

Kuriosa:

1. Rollen som Paulus (Zulu) spelades av skådespelaren Louis Gosset jr som många år senare vann en Oscar för sin roll i En officer och en gentleman och en Emmy för sin roll som Fiddler i Rötter.

2. Yaphet Kotto gjorde sin Broadway debut i denna föreställning. För er som gillade filmen Alien så kan jag berätta att han spelade Parker i den filmen.

%d bloggare gillar detta: