Dag 273: Knickerbocker Holiday

Knickerbocker Holiday (1938), 168 föreställningar
Baserar mitt omdöme främst på konsertinspelningen från 2011
Musik: Kurt Weill
Sångtexter & libretto: Maxwell Anderson, baserad på Washington Irvings bok A History of New-York from the Beginning of the World to the End of the Dutch Dynasty, by Diedrich Knickerbocker (1809)

”A real american is a person with a really fantastic and inexcusable aversion to taking orders, coupled with a complete abhorrence for governmental corruption — and an utter incapacity to do anything about it.”

Peter Stuyvesant anländer till New Amsterdam 1647 för att bli den nederländska kolonins nya guvenör. Han utfärdar en mängd nya lagar som tar bort många av de friheter som befolkningen njutit av i åratal och ger sig själv oinskränkt makt.
Han har också satt sitt sikte på gifta sig med den mycket yngre Tina Tienhoven, dotter till ledaren för New Amsterdams stadsfullmäktige.
Hon är inte det minsta intresserad av att gifta sig med denna gamle man. Hon är nämligen förälskad i stadens mest frispråkiga radikal, Brom Broeck.
När Brom högljutt protesterar både mot Stuyvesant giftermåls- och diktatorsplaner så blir han snabbt fängslad och dömd till att hängas.
Men när det är dags för själva avrättningen så tvekar Stuyvesant och tänker på hur framtiden ska komma att se på honom och eftersom han vill bli ihågkommen som en bra man så benådar han Brom och ger honom och Tina sin välsignelse.

Det här är riktigt, riktigt bra. Bland det bästa jag hört på länge.
Musiken är distinkt Weill-sk och känns som en blandning av hans tyska Weimarstil och 30-tals Broadway. Den är melodiös, väldigt egen, omväxlande, fylld av överraskningar och känns fortfarande både modern och fräsch.
Ypperlig är ordet jag skulle vilja använda för att beskriva den.
Texterna pendlar mellan att kännas extremt krystade till att vara smarta och fyllda av äkta wit.
Samhällssatiren som finns i både den talade texten och sångerna är fortfarande bitande, bitvis genuint rolig och, dessvärre, väldigt aktuell.
Konsertinspelningen är av absolut yppersta klass, strålande solistinsatser, stor kör (65 personer mot de 13 som användes i originalet) och en härligt välklingande symfoniorkester.
Artisterna verkar älska att få framföra detta verk och det hörs på inspelningen att även publiken njuter enormt.
Detta är den första kompletta inspelningen av partituret och man använder sig av Weills originalorkestreringar. Resultatet är en magisk liten cd.
Sammantaget så är det här ett litet mästerverk. En musikal som fullständigt skriker efter att bli återupptäckt. Ett måste!

Favvisar:
Washington Irving Song, Clickety-Clack, Hush Hush, There’s Nowhere to Go But Up!, September Song, How Can You Tell an American?

Kuriosa:
Maxwell Anderson skrev en föreställning som både var en romantisk komedi och en förtäckt allegori över den då sittande amerikanska presidenten Franklin D. Roosevelt och hans New Deal. Han drog paraleller mellan den då sittande regeringen och dess maktfullkomlighet och Stuyvesants diktatur på 1600-talet. Detta var väldigt tydligt för både den tidens publik och kritiker och det var många som ogillade liknelsen.

I filmversionen som kom 5 år senare så hade man tagit bort alla politiska övertoner samt alla referenser till Rooseveltadministrationen och koncentrerade sig istället på den romantiska komedibiten.
Men inte bara det, man behöll bara 3 av föreställningens sånger, de nya och mer standardaktiga kärlekssångerna skrevs av bland annat Jule Styne och Sammy Cahn.

Videosar:
En rörlig ljudis med Walter Huston som framför September Song

Walter Huston som Peter Stuyvesant. Från 1938 års originaluppsättning.

Dag 198: The Boys From Syracuse

The Boys From Syracuse (1938), 235 föreställningar
Baserar mitt omdöme på Encores! konsertversion från 1997
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Lorenz Hart
Libretto: George Abbott, baserad på William Shakespeares pjäs The Comedy of Errors 1592–93 (Förvillelser på svenska) i sin tur baserad på Menaechmi eller tvillingbröderna av Titus Maccius Plautus (254 – 184 f.Kr).

This is a drama of ancient Greece
It’s a story of mistaken identities
If it’s good enough for Shakespeare it’s good enough for us

Inspirerad av gårdagens blogg kunde jag inte låta bli att ta upp ännu en musikal inspirerad av ett verk av Titus Maccius Plautus och även denna gång så är det en förväxlingsfars. Fast i Grabbarna från Syracusa (så löd den svenska titeln på filmversionen som kom 1940) så har vi två par identiska tvillingar som orsakar kaoset.
Det ena tvillingparet är av nobel börd, i sin tjänst har de var sin slav, även de enäggstvillingar. När gossarna var unga så seglade de på ett stort skepp som sjönk och bröderna (i bägge tvillingparen) kom att skiljas åt.
När showen börjar så har de vuxit upp till unga män, i var sin stad och är alltså helt ovetande om varandras existens.
För att göra det hela mera förvirrande så har bröderna samma namn, det gäller både ungherrarna och deras  slavar. De heter numera Antipholus av Ephesus respektive Antipholus av Syracuse, och bägge slavarna heter Dromio.
När Antipholus av Syracuse en dag anländer, med sin slav, till staden Ephesus så startar förväxlingskomedin.
Antipholus av Ephesus hustru Adriana och hennes slav Luce tar naturligtvis fel på pojkarna från Syracuse och deras egna äkta män vilket självklart får kaotiska följder.
Allt slutar dock lyckligt med att Antipholus av Syracuse gifter sig med Adrianas syster Luciana.
Jag hoppas ni hängde med.

Det här är en riktig pärla, en äkta klassiker.
Och en av Rodgers & Harts absolut bästa musikaler.
Musiken är sprudlande, melodiös, jazzig, smeksam och charmig om vartannat och Harts texter… Alltså, de är så smarta, roliga och helt makalöst bra. Han är i sitt esse här.
Att få en chans att höra verket med all musik intakt och med de gamla original-arren är helt ljuvligt. Ännu en gång har City Center’s Encores! gjort en kulturgärning av enorma mått och fått en fantastisk musikal att bli ännu bättre. Och dessutom kännas så fräsch!
Ett absolut måste!!!!!

Favvisar:
I Had Twins, Dear Old Syracuse, This Can’t Be Love, Sing for Your Supper, Come with Me, He and She

Kuriosa:
The Boys From Syracuse var den första Broadwaymusikal som använde sig av en Shakespearepjäs som librettounderlag.
Exempel på andra musikaler baserade på Shakespeare: West Side Story + Roméo et Juliette, de la Haine à l’Amour (bägge baserade på Romeo & Julia), Kiss Me, Kate (Så Tuktas En Argbigga), Oh, Brother! (Förvillelser), Rockabye Hamlet (Hamlet), The Donkey Show: A Midsummer Night’s Disco + Swingin’ The Dream (bägge baserade på En Midsommarnattsdröm), Your Own Thing + All Shook Up + Illyria + Music Is  (alla fyra baserade på Trettondagsafton), Two Gentlemen of Verona (Två ungherrar i Verona) och säkert ett gäng till men det här var de jag kom på just nu.

Videosar:
Sing For Your Supper
Falling in Love With Love
The Boys from Syracuse
What Can You Do With A Man
The Making of the Boys From Syracuse från en universitets uppsättning 2009

Dag 141: Do Re Mi

Do Re Mi (1960), 400 föreställningar
Baserar mitt omdömme på Encores! konsertversion från 1999.
Musik: Jule Styne
Sångtexter: Betty Comden & Adolph Green
Libretto: Garson Kanin

Hubie Cram är mannen som ständigt har ”nått på gång”, nya idéer som ska göra honom rik. Men han är en riktig looser och ingen av hans projekt lyckas.
En dag kommer han på att han ska slå sig in i juke-boxbranschen.
I samma veva så upptäcker han också en sångerska på en nattklubb som han vill lansera.
Naturligtvis går inget som han tänkt sig och återigen misslyckas han.
Men han inser till sist att han har det ganska bra som han har det trots allt och att hans hustru, som stått ut med honom och alla hans planer i alla år, är kvinnan i hans liv.

Jule Styne är en jäkel på att skriva bra musik.
Comden & Green är ena jäklar på att skriva bra sångtexter.
Tillsammans så borde det här ha blivit makalöst bra men det är det inte.
Det är bara så där halvbra.
Och den är verkligen bara just halvbra för första halvan innehåller vrålbra låtar medan andra halvan mest består av repriser, halvtradiga upprepningar och lite halvintressanta nummer.
Det är som om de hade en bra idé men inte lyckades får ihop det hela till en komplett föreställning.
Den här konsertversionen innehåller mer musik än vad som fick plats på original castplattan från 1960 men arren verkar vara de samma. Och jag måste säga att Phil Silver (original Hubie) är intressantare att lyssna på än Nathan Lane vars brister som sångare blir väldigt uppenbara här. Så om jag skulle rekommendera nån version av showen så ta originalcasten.
Visst är den till stora delar värt att lyssna på men den är inget som jag gick igång på.

Favvisar:
Waiting, Ambition, Fireworks, What’s New At the Zoo, Make Someone Happy

Kuriosa:
Två standards föddes i denna musikal: Make Someone Happy och Cry Like The Wind.

Föreställningen blev nominerad till 5 Tonys men vann ingen.

Nancy Dussault vann en Theatre World Award för bästa biroll.

Pressklipp:
… a team of expensive talent has turned out some lively songs, set them in motion in feverishly paced production numbers and has managed to overcome, at least part of the time, the cheapness of a machine-made book.
– Howard Taubman, The New York Times

You know what it is? It’s fun. Silly fun, loud fun, fast fun, old-fashioned fun, inconsequential fun, grand fun…
– Walter Kerr, Herald Tribune

This is a sure hit; it could better be called Dough Re Me.
– John McClain, Journal-American

Videosar:
Barbra Streisand sjunger Make Someone Happy
Ambition