Nr 446: Blitz! (1962)

Blitz! (1962)
West End 1962, 586 föreställningar
Australien 1985
West End Revivals 1990 & 2000

Music & Lyrics: Lionel Bart
Book: Lionel Bart & Joan Maitland

 

The story centers on the relationship between a Jewish family, the Blitzteins, and a Cockney family, the Lockes, in 1940s London as the city takes a pounding from Hitler’s bombs. Mrs. Blitztein and Alfie Locke have adjacent stalls on Petticoat Lane: she sells herring, he sells fruit; and they can’t stand each other. But when their children, Georgie Locke and Carol Blitztein, fall in love with each other and Hitler’s bombing intensifies, Mrs. Blitztein and Alfie are able to bury the hatchet and become friends. 
Lägg till detta bombraider, en desertör, svarta marknaden, Georgie som skadas i kriget och skickas hem krigstrött och deprimerad samtidigt som hans älskade Carol blir blind i en av bombningarna, plus en massa barn som skeppas ut på landet eller stannar kvar i London och leker bland bråten och så övernattningar i tunnelbanestationer och ett brinnande London på scen. Det var nog en minst sagt lång och fullproppad afton som publiken bjöds på.

Musiken spretar åt alla håll: showig, jazzig, typisk 50/60-tals musikalmusik, (lite skrikiga) barnkörer a la Oliver!, en Vera Lynn pastisch (framförd av Dame Vera själv), anti-Hitler sånger, lite brittisk Music Hall, ett par nypor klezmertoner och så en gnutta 60-tals pop på det. Så den har kanske ingen tydlig musikalisk profil men det är en otroligt charmig samling sånger.
Och väldigt Lionel Bartska. Man hör bl a tydliga ekon från Oliver! i flera låtar, kanske främst i So Tell Me som påminner nått otroligt starkt om Fagins sång Reviewing The Situation i den musikalen.

Har haft LP:n i säkert 25 år, köpte en jättesamling med gamla musikal-LP:er, troligen från ett dödsbo i början på 1990-talet. Mitt exemplar är originalpressningen av skivan och som bonus så hittade jag både biljetter från den förre ägarens besök på showen samt ett program. Snacka om bonus!

Kuriosa:
På scenen fick man se Victoria Station, Petticoat Lane,  Bank tunnelbanestation, ett brinnande London under en av raiderna, 4 snurrbara husmoduler samt en enorm rörlig och sänkbar bro. Allt detta gjorde att showen var den dyraste musikal som man dittills hade satt upp i Londons West End.

Föreställningen regisserades av Lionel Bart själv.

Lionel beskrev musikalen som: ”…three human stories inside an epic canvas; the major human conflict – the major plot – personifies the spirit of London and how that spirit developed during the period of the piece.”

Barts musikal Oliver!, som haft premiär 1960 på West End och som blev en mega succé, spelades fortfarande när Blitz! hade sin premiär. Förväntningarna var enorma på den här showen och de införlivades till stora delar. Dock exporterades den, i motsats till Oliver!, aldrig till Broadway för man ansåg att amerikanarna inte skulle förstå sig på den.

”Vera Lynn sången” The Day After Tomorrow skrevs speciellt för Dame Vera av Lionel Bart för showen. Hon uppträdde inte på scen men hon spelade in den och den spelades sen upp i showen som en del av en radiosändning när folk övernattade på tunnelbanestationen.

Sången Far Away blev en semi-hit för Shirley Bassey 1962, den hamnade som bäst på 24:e platsen på top 40 listan.

Noël Coward ansåg att denna krigsnostalgiska föreställning var ”twice as loud and twice as long as the real thing, but only half as amusing.” 

Lionel Bart baserade delar av berättelsen på sina egna upplevelser som barn i den judiska delen av East End i London under andra världskriget.

En besökare på originaluppsättning 1962 berättar att när hon reste sig för att gå efter showens slut så hörde hon nån som muttrade: ”I’d never have come if I’d known it was about the war.”

Video:
Ljusdesignern, Richard Pilbrow, berättar om den komplicerade scenografin.
Far Away med Shirley Bassey
Mums and Dads
Who Wants to Settle Down
The Day After Tomorrow (Vera Lynn sången)
Who’s This Geezer Hitler?
Leave It To The Ladies

 

Dag 344: Only The Brave

Only The Brave (2008), fringe
Musik: Matthew Brind
Sångtexter: Stephen Coleman & Matthew Brind
Libretto: Stephen Coleman

Set against the tumultuous backdrop of the Second World War, Only the Brave is a passionate new musical inspired by the true life stories of men and women who lived, loved, and fought for freedom. A husband and wife separated by war; a soldier and a nurse who find true love on the battlefield; and a band of soldiers who would give up their lives for one another.
Så beskriver upphovsmännen själva sitt verk.
Handlingen börjar med räddningen av engelska soldater från Dunkirks stränder 1940.
Vi får sen följa Kapten John Coombes, hans fru och familj samt männen i hans enhet som sveps med i de extraordinära händelser som ledde fram till och omedelbart efter D-Day.
Under kampen för att befria Frankrike från tyskarna får de vara med om förluster, de finner kärlek på de mest oväntade av platser och allt kulminerar i ett modigt hjältedåd där kompaniet försvarar en bro mot tyskarna i väntan på att förstärkning ska komma. De lyckas hålla bron men det sker på bekostnad av de flestas liv…

Svulstig, pompös musik som samtidigt dryper av sentimentalitet och med oerhört affekterade sånginsatser som jobbar hårt på att vi ska förstå hur ”äkta”, djupt emotionella och fina de är. Nä, det här var inte nån hit – för mig alltså.
Blandningen av pop/rock med Broadway/West End showmusik, kryddad med lite, mycket lite 40-tals känsla känns mest som återuppvärmd pytt-i-panna – det är okej men det märks att det är återanvändning och det är varken fräscht eller originellt. Enda gången som showen faktiskt spritter till lite är i två 40-tals pastichnummer.
Musiken är en ganska så jämtjock samling av mediumtempo låtar, rösterna är ofta grymt pressade och ansträngda för att ta de där, så eftertraktade, extremt höga och lååååånga sluttonerna och jag blir fullständigt uttråkad av alltihop.
Nä, det här var trist.

Favvisar:
Dunkirk, Sally Brown, Oh Mrs. Hitler

Pressklipp:
”Only the brave die young” claims a lyric line in the title song of the over-hyped and under achieving musical Only The Brave playing at this year’s Edinburgh Fringe Festival. If you are a discerning fan of serious musical theatre then perhaps a more apt phrase would be ”only the brave should come”.
Set in the 1940s when Britain and Germany were at war and apparently ”chaps” spoke like a melodramatic Trevor Howard in Brief Encounter and French nurses working for the resistance seemed like the character in wartime BBC sit-com Allo, Allo, who ”said things only once” – Only The Brave tells the story of an Englishman, a Welshman and a Scotsman who went to war (yes, I kid you not). Hard as all this is to believe, even more unbelievable is the fact that this show is billed as a ”thrilling new musical inspired by true events”. It turns out to be as thrilling as having a tooth pulled and more clichéd and corny than inspirational.
– Robert Gould, Broadwayworld.com

In the end, what this musical needs is some edginess and a stronger message than the fairly vacuous idea that only the brave die young.
– William McEvoy, thestage.co.uk

Videosar:
Recording the Cast Album
What the hell am I doing
Week 1 of Rehearsals

Dag 209: Soldaat Van Oranje

Soldaat van Oranje (2010), över 800 föreställningar, spelas fortfarande.
Musik: Tom Harriman
Sångtexter: Pamela Phillips Oland, översatta till nederländska av Frans van Deursen
Libretto: Edwin de Vries, baserad på självbiografin Soldaat Van Oranje (från början utgiven 1970 med titeln Het hol van de ratelslang (Skallerormens håla) av Erik Hazelhoff Roelfzema

Erik Hazelhoff Roelfzema lever det glada studentlivet i Leiden när tyskarna invaderar landet 1940.
På ett slag förändras livet och många av hans vänner förvandlas till kollaboratörer eller motståndsmän medan andra fortsätter att studera som om allt var som vanligt.
När Eriks judiska studiekamrat och vän Bram blir avrättad av tyskarna får både han och några av hans vänner nog.
De lyckas ta sig till England.
Därifrån gör dessa gossar flera smuggelturer tillbaka till Holland där de medför radiosändare och hjälper motståndsrörelsen så mycket de kan.
Erik kommer så småningom även att utbilda sig till pilot och delta i bombningarna av Tyskland.
Till sist så avancerar han till att bli den landsflyktiga drottningens adjutant.
När kriget till sist tar slut så blir det en sista uppgörelse mellan gamla vänner som befunnit sig på olika sidor i kriget.

Musiken i den här showen består av rätt så anonym, middle-of-the-road, mjuk rockmusik med lite inslag av 40-tals musik.
Tyvärr så tycker jag musiken är ganska tråkig. Inte dålig men ointressant.
Det är ont om starka melodier eller slingor som fastnar. Sångerna fyller sin funktion när man ser föreställningen men utan det visuella överdådet så kan jag bara konstatera att det här är rätt så snabbt glömt.
Här finns ett par sånger som är snyggt uppbyggda eller har intressanta körpartier men på det stora hela så lämnar det här mig väldigt kall.
Tyvärr, får jag säga för jag ville verkligen att det här skulle vara bra.

Favvisar:
Vrij Met Mij (Älska med mig), Wolk In De Verte (Moln i fjärran), Als Wij Niets Doen (Om inte vi gör nått), Een Koningin Duldt Geen Nee (En drottning tolererar inte nej), Morgen Is Vandaag (Imorgon är idag)

Kuriosa:
Det här är den största nederländska musikalsuccén någonsin.
Föreställningen har varit konstant utsåld sen premiären den 30:e oktober 2010. Vilket får ses som nått helt enastående med tanke på att spelplatsen är ett gammalt hangar som ligger vid ett nedlagt militärflygfält en bra bit (en kvart med buss) från närmaste stad och salongen tar inte mindre än 1103 besökare.
Tre gånger har man förlängt spelperioden.
I juni firande man den miljonte besökaren.

Självbiografin som musikalen är baserad på var en megabästsäljare på sin tid.
Filmen, som kom 1977 i regi av Paul Verhoeven och med Rutger Hauer som Erik, är en av de mest framgångsrika nederländska filmerna någonsin och var även en stor framgång utomlands och blev startskottet för både Pauls och Rutgers internationella karriärer.
Så man kan lugnt påstå att berättelsen om Erik och hans vänner och fiender hör till de nederländska nationalklenoderna. Man kan jämföra den med hur vi känner för Kristina från Duvemåla (fast Soldaat har betydligt sämre musik. Sorry, hoor).

Scenbygget till denna show är inte mindre än spektakulärt.
Scenografin går runt hela publikauditoriet, japp, vi pratar 360 grader här.
För att man ska kunna se allt så har man placerat publikplatserna på en snurrscen så auditoriet kan flyttas allt eftersom fokus skiftar från en scenografi till en annan. Så det är rena karusellfärden ibland.
Och vilka scenografier de byggt sen…
Vad sägs om stranden vid Scheveningen med vågor (riktiga) som rullar in över sanden (och som det också regnar på i en oväderssekvens). Bassängen med vattnet är tillräckligt djup och bred för att ett sällskap på 5 man ska kunna åka ut en bra bit i en utombordare som sen kantrar.
Här finns en balsal, kungliga salonger, bunkrar, bombade ruiner (med riktig eld som flammar), ett antal studentrum och som klimax dyker ett äkta, helt fungerande Dakota PH-ALR flygplan från 1939 upp. Hur jag vet att det var äkta? Jo, propellrarna snurrade och det körde själv fram på landningsbanan utanför hangaret. Man öppnade alltså upp ytterväggen ut mot flygfältet. Nått som var extra häftigt när jag såg det för det öste och stormade vilket gjorde det hela oerhört dramatiskt.
Det finns några scenografiska missar också men dem håller jag tyst om, ni som sett showen vet precis vilka jag menar.

Till denna, i övrigt, super holländska produktion valde man två amerikanare till att skriva musiken och sångtexterna.
Tom Harriman (musiken) har stor erfarenhet av att skriva musik till både filmer och tv-serier förutom sånger.
Pamela Phillips Oland, som stod för sångtexterna, har skrivit texter till artister som Frank Sinatra, Jackson 5 och många fler.
Ingen av dem hade dock erfarenheter av att skriva musikal innan de fick jobbet på denna produktion.

Som bäst hamnade castskivan på 7:e plats på Top 100-listan

Videosar:
Mijn weg naar jou (innehåller snuttar från showen)
Trailer till showen
Vrij met mij
Från Musical Awards Gala 2010
Morgen is vandaag
Trailer till filmversionen

 

Dag 185: Pippin

Pippin (1972), 1 944 föreställningar
Baserar mitt omdömme på 2013 års Broadway revivalinspelning. Den spelas fortfarande.
Musik & sångtexter: Stephen Schwartz
Libretto: Roger O. Hirson, delvis inspirerad av händelser i Pépin le Bossus (767 – 811) liv.

Det här är lite av en metateater/musikalföreställning.
Föreställningen startar med att en samling skådespelare, under ledning av ”den ledande skådespelaren”, hälsar publiken välkommen och därefter börjar ensemblen gemensamt berätta historien om Pippin. De bryter hela tiden ”den fjärde väggen” och kommunicerar ofta direkt till publiken.
Berättelsen de återger är den om unge prins Pippin, son till Kung Karl den Store, som ger sig ut på en resa för att finna meningen med sin tillvaro. Under vägen kommer han att uppleva svek, krig, mord och kärlek (i alla dess former) för att till sist ställas inför valet: ett enkelt men lyckligt liv eller riskera allt för ett kort ögonblick av ära och berömmelse?

Har alltid haft ett lite ambivalent förhållande till denna musikal. Jag gillar, och gillar verkligen mycket, musiken i första akten medan jag tycker att andra aktens musik till största delen är ointressant.
Eller första och andra akten förresten. Från början framfördes föreställningen i en akt, utan paus. Men numera så har man lagt in en paus vilken gör att det finns en Entr’acte på denna inspelning som inte fanns med på originalet.
I övrigt är det ingen skillnad på låtar på den här jämfört med originalcastplattan. Versionerna här är i regel en aning längre och lite modernare i sitt sound men i övrigt ganska så identiska. För att fylla ut cd:n så har man lagt dit kareokeversioner på fyra av sångerna. Just det känns kanske inte som ett försäljningsargument.
Vilken version man ska ta är en smaksak. Har man sett den här nya cirkusinspirerade versionen så är denna nyinspelning det självklara valet, i övrigt… Bägge är bra, gedigna inspelningar och kul att lyssna på. I den gamla får man Ben Vereen som den ledande skådespelaren och på denna får man Patina Miller, det vill säga en kvinnlig version av samma roll.  Hon är en bättre sångare än han men han har kanske mer känsla i sin röst.
Jag gillar den här popmusikalen i bägge versionerna och anser att den absolut hör till kategorin ”musikaler man bör känna till och ha hört”.

Favvisar:
Magic to Do, Corner of the Sky, War Is a Science, Simple Joys, No Time at All, Extraordinary

Kuriosa:
Original uppsättningen fick 5 Tony Awards 1973: bästa manlig huvudroll i en musikal (Ben Vereen som The Lead Player), bästa regi och bästa koreografi (Bob Fosse fick bägge), bästa scenografi och bästa ljus.
Den fick också 4 Drama Desk Award: bästa regi, koreografi, scenografi och ljus.

2013 års revival har vunnit 4 Tonys: bästa revival, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal, bästa kvinnliga biroll i en musikal och bästa regi.
Den fick en Drama League Award för bästa revival.
4 st Drama Desk Awards: bästa revival av en musikal, bästa regi, bästa kvinnliga biroll i en musikal och bästa koreografi.
Den har också fått 7 Outer Critics Circle Awards: bästa musikalrevival, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal, bästa manliga och bästa kvinnliga biroll, bästa regi, bästa koreografi och bästa ljusdesign.

Det här var den första musikal som effektivt använde sig av tv-reklam i sin marknadsföring. Istället för att koncentrera sig på att sälja en stjärna (som brukligt var) så valde man att sälja själva föreställningen. Sättet man gjorde det på var att man bjöd tv-tittarna på ett litet smakprov från showen.
Den 60 sekunder långa reklamspotten började med en speaker som sa: ”Here’s a free minute from Pippin, Broadways musical comedy sensation, directed by Bob Fosse”. Sen visade man en snutt ur ”The Manson Trio” dansnumret och taglinen efter var: ”You can see the other 119 minutes of Pippin live at the Imperial Theatre, without commercial interruption”.
Spotten blev enormt uppmärksammad och medverkade till att göra showen till en megahit.

Musikalen Pippin försöker inte på något vis återberätta en historiskt akurat berättelse, det mesta är skrönor och påhitt men flera av personerna som finns med har funnits i verkligheten. Karl den Store var en av de stora härskarna under medeltiden och hans rike omfattade nuvarande Frankrike, västra Tyskland och norra Italien. Han fick minst tre barn där den första döptes till Pépin le Bossus eller Pippin puckelryggen. Han skulle komma att konspirera mot sin far (nått som finns med i musikalen) vilket ledde till att han skickades i exil till ett kloster i Prüm som straff.
Namnet Pippin gav då Karl till sin yngste son istället som från början döpts till Karloman.
Namnet Pippin var även Karl den Stores fars namn.

Det här är faktiskt inte den första showen som har fått namnet Pippin. Redan 1870 gick en pjäs med samma namn i New York. Den hade underrubriken ”The King Of The Gold Mines” och beskrevs som en “burlesque, extravaganza, spectacle.”
Hmmm, låter ju lite som en beskrivning av denna show…

Pressklipp om originalet:
It is, I felt, a trite and uninteresting story with aspirations to a seriousness it never for one moment fulfills; a commonplace set to rock music. I must say I found most of the music somewhat characterless. It contains a few rock ballads that could prove memorable. What will certainly be memorable is the staging by Bob Fosse. This is fantastic. It takes a painfully ordinary little show and launches it into space.
– Clive Barnes, The New York Times

Pippin is a musical of enormous style and I hail it. Staged by Bob Fosse within an inch of its life, last nights arrival at the Imperial survives – nay, triumphs – by reason of its grace, humor, imagination and, yes, its very cleverness.
– Douglas Watt, Daily News

Pressklipp om revivaln:
As for the 99-pound musical that’s at the center of this muscle-bound circus — the one about the starry-eyed son of Charlemagne who has a bad case of a Middle Ages identity crisis — it’s there, too, if you choose to look for it. And if you choose not to, that’s fine. You can just sit back and let this exhaustingly energetic team work you over until you’re either all tingly or all numb.
…
Ms. Paulus’s Pippin is in its way a natural extension of Fosse’s, pushing the musical from seduction into sensory assault. This is a Pippin for the 21st century, when it takes more than style to hold the attention of a restless, sensation-hungry audience.
…the show has been given a busy big-top setting and costumes that emphasize muscle tone. This is also a Pippin for the age of the gym bunny.
Fosse’s original dancing is evoked, largely stripped of its sensuality, by the choreographer Chet Walker. Even when it’s executed by a body as supple and sexy as that of Charlotte d’Amboise, it’s not the main event. And the connection between storytelling and style, between performer and self-expression, is only occasionally in evidence.
…
And I would argue that in courting its audience, this Pippin is ultimately more cynical than Fosse’s.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Pippin TV Commercial (från 1972)
Pippin ´73, 3 nummer med original Bob fosse koreografi
Pippin 2013 – Highlights
Magic to Do ” Corner of the Sky – tv-versionen fr 1981
War Is a Science
No Time At All
Glory + Manson Trio
Pippin 2013 från Letterman