Tag Archives: Kristin Chenoweth

Dag 167: You’re A Good Man, Charlie Brown

21 Maj

You're A Good Man, Charlie Brown
You’re A Good Man, Charlie Brown (1967), Off-Broadway, 1597 föreställningar
Fick en revival på Broadway både 1971 (32 föreställningar) 0ch 1999 (142 föreställningar)
Baserar mitt omdöme på revivalinspelningen från 1999
Musik & sångtexter: Clark Gesner
Libretto: John Gordon baserad på Charles M. Schulz serie Peanuts (Snobben på svenska)
Till revivaln 1999 skrevs några nya sånger av Andrew Lippa och lite nya dialoger av Michael Mayer

Även om han betraktas som en ”god människa” av sina vänner, så kan Charlie Brown inte vinna den lilla rödhåriga flickans hjärtat. Och hans kompis Lucy har samma problem med den pianospelande  Schroeder.
Här finns också problemet med att få en pappersdrake att flyga, en basebollmatch, Glee Club övningar, en läxa där de ska skriva en redogörelse för boken om Peter Rabbit och mycket, mycket annat som man kan känna igen om man läst serien.
Det är lite som en sketchshow där man framför några av de mest kända dagsstripparna, ibland som talscener, ibland som sånger och ibland som en kombination av de båda.

Det här är väldigt kul, speciellt om man gillar Snobben och hans vänner.
Sångerna har starka melodier och ganska så roliga texter. Och de medverkande gör verkligen det mesta av materialet de fått. Här hittar vi osedvanligt bra sångskådespeleri.
På plattan hittar vi bl a den blivande megamusikalstjärnan Kristin Chenoweth (original Glinda i Wicked), Anthony Rapp (original ”Mark Cohen” från Rent), Roger Bart (original Carmen Ghia från The Producers) och flera andra kända eller blivande kända namn. En riktig stjärnensemble och man hör tydligt hur roligt de har med varandra.
En glad och väldigt njutbar cd.
Rekommenderas.

Favvisar:
The Doctor Is In, The Book Report, My New Philosophy, Little Known Facts

Kuriosa:
Namnet på manusförfattaren anges som John Gordon men det har visat sig att det bara är en kollektiv pseudonym för kompositören, original skådespelarna och original produktionsteamet som alla samarbetade för att få till manuset.

Showen filmades för tv 1973.
Man gjorde även en animerad version av den 1985, i den versionen så fick Snobben för första gången (som animerad figur) repliker.

Originaluppsättningen vann bland annat 2 Drama Desk Awards och 1 Theatre World Award.
Castalbumet blev nominerad för en Grammy.

Revivaln vann 2 Tony Awards,  bästa manliga och kvinnliga biroll.
De vann tre Drama Desk Awards, bästa manliga och kvinnliga biroll samt bästa musikalrevival.
Och även denna castskiva blev Grammynominerad.

Musikalen har spelats i Sverige, den hette då Milda Makter! (Snobben & Co)  och gick på Idéonteatern 1967/68. Povel Ramel och Beppe Wolgers stod för översättningen och ensemblen bestod av Birgitta Andersson, Stig Grybe, Anders Linder, Sune Mangs, Jan Sjödin och Anna Sundqvist.

Pressklipp (för revivaln):
…overblown and underwhelming. The scenic and musical enhancements were especially harmful, it seemed to me; the unassuming, child-size characters were overwhelmed . . . Which is not to say that the 1999 music department did a bad job; it’s simply that the concept of a big, new You’re a Good Man, Charlie Brown worked against the inherent qualities of the materia
– Steven Suskin, Playbill

The real problem is a matter of scale . . . there’s an uncomfortable feeling of dead air that the cast must work much too hard to fill . . . Songs that were created as droll, low-key character portraits have been reconceived as showstoppers, and the frail, winsome little bodies of these numbers just aren’t up to the job. When Linus sings a duet with his famous security blanket, which has been wired to dance on its own, the sequence has a flailing, improvised quality that is the stuff of actors’ nightmares.

Kristin Chenoweth’s performance as Sally will be the part that should seal her reputation. This glow cast by a star-in-the-making gives a real Broadway magic to a show that otherwise feels sadly shrunken . . . And Roger Bart, in the plum role of Snoopy, the charismatic beagle, incorporates some delightful doglike mannerisms.
– Ben Brantley, The New York Time

Videosar:
My New Philosphy från The Tony Awards 1999
Book Report från den tecknade versionen
The Doctor Is In!
Suppertime

Dag 161: The Music Man

15 Maj

The Music Man [2000 Broadway Revival Cast Recording]
The Music Man (1957), 1375 föreställningar
Baserar mitt omdömme på inspelningen av revivaln från 2000 (699 föreställningar)
Musik & sångtexter: Meredith Willson
Libretto: Meredith Willson & Franklin Lacey inspirerad av Wilsons självbiografi And There I Stood With My Piccolo från 1948.

Sommaren 1912 kommer bedragaren Harold Hill till den lilla staden River City i Iowa. Han låtsas vara musikproffessor och påstår att han leder, organiserar samt säljer instrument och uniformer till orkestrar för barn. Vad han egentligen gör är att han duperar den naiva lokala befolkningen, tar upp beställning, samlar in pengarna och drar så fort han bara kan till nästa stad där han sen upprepar processen.
Men i River City så blir pianolärarinnan Marian Paroo misstänksam.
Harold försöker då förföra henne för att få henne att sluta undersöka honom och hans förehavanden.
Men hans plan slår fel då han faktiskt blir förälskad på riktigt.
När han sen hjälper Marions blyge och läspande lillebror att komma över sin blyghet så börjar hon inse att det faktiskt finns nått gott i denne man och hon blir förälskad i honom.
Men han  har redan satt igång sitt lurendrejeri, folket har beställt och betalat, och nu måste han hitta ett sätt att leverera allt han utlovat…

Det här är pur charm och en äkta Broadwayklassiker.
En ljuvlig musikal med bra melodier, välskrivna texter, en solid intrig och ordentligt integrerade sånger -flera av dem har formen av diskussioner eller dialoger som i det närmaste rappas fram, eller pratsjunges i alla fall och många av texterna känns som repliker snarare än sångtexter.
Och här finns också en riktigt klassisk megahitsång (Seventy Six Trombones).
Den är i stort en ganska så fulländad musikal och det är svårt att fatta att det är kompositörens debutmusikal.
Originalcastplattan har jag haft i min ego i decennier och den har alltid legat högt på min favvislista.
Det första jag märker som skiljer min gamla inspelning från den här modernare är att på den nya finns ouvertyren med. De flesta sångerna är också längre eftersom man haft plats för att ta med både repriser och dansmusik.
De skryter på omslaget med att detta är första gången som hela partituret getts ut på skiva. Och det stämmer säkert, för jag har fått många glada överraskningar här. Me like!
Musiken är en skön blandning av marscher, showmusik, ragtime, kontrapunktiska sånger och barbershop.
Jag kan sakna Robert Prestons charmiga röst och suveräna röstskådespeleri och även Brabra Cooks kristallklara sopran från originalet (det var dom som spelade huvudrollerna 1957) men jag gillar även de som kreerar rollerna här och med tanke på all extra musik som finns med så kan jag inte annat än rekommendera denna version.
Tempot på de flesta låtarna har ökats en aning och de nya orkesterringarna ser till att musikalen känns modern trots de 56 år den har på nacken.
Jag skulle vilja ha den här versionen fast med Robert Preston och Barbara Cook i huvudrollerna – det skulle vara den ultimata versionen.
Ett måste!

Favvisar:
Iowa Stubborn, (Ya Got) Trouble, Piano Lesson, Seventy-six Trombones, Marian The Librarian, Pick-a-little – Talk-a-little

Kuriosa:
Föreställningen vann 5 Tony Awards 1958: Bästa musikal, bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga huvudroll, bästa manliga biroll och bästa dirigent/kapellmästare.
Den vann också en Tony 1959 för bästa scentekniker.

Den vann en Theatre World Award 1958

1980-års revival vann en Theatre World Award och det gjorde också 2000-års revival.

En filmversion av showen gjordes 1962. Robert Preston från scenversionen var återigen Prof Harold Hill.
Filmen vann en Oscar (Best Musical Score adaptation or treatment) och 5 nomineringar varav en för årets bästa film (Lawrence of Arabia vann).

I filmversionen så spelades Marians läspande lillebror av Ron Howard.
Ron var senare med i filmer som American Graffiti (Sista natten med gänget, 1973) och i TV-serien Happy Days där han spelade Richie Cunningham.
Det senaste decennierna har han haft en extremt framgångsrik karriär som regissör. Bland hans titlar kan jag nämna: Splash, Cocoon, Willow, Apollo 13, A Beautiful Mind (som gav honom en Oscar som bäste regissör) och The Da Vinci Code.

En tv-version gjordes 2003 med Matthew Broderick som Hill och Kristin Chenoweth som Marian.

Sången Goodnight, My Someone har samma melodi som Seventy-six Trombones men den går i långsam valstakt i motsats till den senares snabba marschtakt.

Videosar:
Ya Got Trouble från filmversionen
76 Trombones‘ at the Tony Awards 2000
Marian The Librarian från tv-versionen
Piano Lesson & Goodnight My Someone
Ron Howard sjunger Gary, Indiana

Dag 121: Billion Dollar Baby

5 Apr

Billion Dollar Baby (1945)
Billion Dollar Baby (1945), 220 föreställningar
Baserar min bedömning på inspelningen av York Theatres konsertversion från 1998
Musik: Morton Gould
Sångtexter & libretto: Betty Comden & Adolph Green

En redigt komplicerad farsintrig som utspelar sig 1929 bland gold diggers, gangstrar, biljonärer, lönnkrogar, smuggelsprit, flappers, maratondanser, showflickor, förförande torchsångerskor, filmstjärnor, dominerande mammor, skönhetstävlingar, charleston, förväxlade identiteter, döda som visar sig leva och levande som visar sig vara döda (eller mördande tråkiga i alla fall), två stora balettnummer och som final så kommer den stora börskraschen.
Puh, blev utmattad bara av att läsa cd-konvolutet. Det verkar som om det var fart och fläkt och non stop aktion på scen. Och på pappret så verkar allt väldigt roligt.

Musiken är en glad överraskning. Trots att showen gick över 200 gånger när den spelades 1945/46 så kom det aldrig nån castskiva, så denna version av New Yorks York Theatres konsertversion är första gången som verket getts ut på skiva.
Och det är förvånande för det är riktigt, riktigt kul musik.
Den utspelar sig på 20-talet så det är mycket charlestontakter, gladjazz och riktigt torchiga torch songs. Allt är kärleksfulla patsicher på den tidens musik.
Eftersom York Theatre är en typisk off-Broadway teater så är det en väääldigt avskalad orkester som framför verket, bara 4 musiker men det låter otroligt bra om dem och de gör musiken rättvisa.
Radarparet Comden & Green har skrivit alla texterna så sångerna är smarta, roliga och med en hel del svärta och ironi.
Och med sångsolister som Debbie Gravitte, Kristin Chenoweth (5 år innan hon fick sitt stora rediga genombrott som Glinda i Wicked) och Marc Kudisch så blir det här en strålande presentation av en rolig, sprallig och, på cd i alla fall, ganska så underbar liten bortglömd musikal.

Favvisar:
Atlantic City Sequence: Billion Dollar Baby / Who’s Gonna Be The Winner?, Charleston (Ballet), There I’d Be, Havin’ a Time

Kuriosa:
Föreställningen fick relativt blandade recensioner, det enda alla var överens om var att koreografin av Jerome Robbins var makalöst bra. Han skapade inte mindre än fyra stora dansnummer i showen. En av dem Charleston, fanns med i Jerome Robbins’ Broadway (1989), en revy i vilken man återskapade många av hans bästa koreografier.

Jerome Robbins må ha varit en genialisk, makalös och nyskapande koreograf men han var tydligen en riktigt obehaglig och elak människa också.
Och perfektionist.
Den mobbing och de i det närmaste sadistiska metoder han utsatte sina dansare för, för att förverkliga sina visioner, är ökänd och gjorde honom till en av de mest hatade (och paradoxalt nog, mest beundrade och respekterade) personerna inom sin tids show biz.
Hur hatad var han?
Det finns en berättelse där man återger hur han under en repetition stod på scenen med ryggen mot salongen och skällde ut sina dansare. Medan han påtalade deras brister och hur illa de utförde hans rutiner så tog han hela tiden små steg bakåt. Sakta, sakta, sakta så närmade han sig scenkanten mer och mer. Ingen i ensemblen sa nått. Ingen varnade honom. Utan de lät honom hålla på att skälla och backa, skälla och backa. Till sist så tog han ett steg för mycket och föll handlöst rätt ner i orkesterdiket…
Den här berättelsen har figurerat som en Broadway legend i åratal men det är först nu som man, efter mycket efterforskning, har kunnat härleda denna händelse till repetitionsarbetet av just Billion Dollar Baby.

Videosar:
Charleston (med några andra låtar insprängda och med grymt duktiga ungdomar) Obs ej original koreografi
Ännu en skolversion av låten/dansen, den här är klart inspirerad av Robbins originalkorteografi.
Ännu en charlstonvariant med helt egen koreografi
Snuttar ur Jerome Robbins’ Broadway från Tony Awards

Dag 82: On The Flip Side

25 Feb

cd6d228348a0f24ba18c5110.L
On The Flip Side (1966), tv-musikal
Musik: Burt Bacharach
Sångtexter: Hal David
Manus: Robert Emmett

Obskyra musikaler, specialskrivna för tv och som sändes 1966 är det inte så lätt att hitta fakta om. Inte ens när de har musik av Burt Bacharach och Hal David. Efter mycket letande över nätet så kan jag meddela att showen sändes den 7:e december 1966 och ingick i serien ABC Stage ’67.
Och handlingen?
Carlos O’Connor var en framgångsrik sångare när han var 21 men nu när han är hela 25 år gammal så är han fulständigt ute. Inga bokningar får han, inga fans har han kvar, numera vill folk bara höra på ”hippa” grupper som The Hors D’Oeuvres och Heinrich and The West Berlin Nein.
På andra sidan ”pärleporten” har Angie och hennes tre himmelska kompanjoner upptäckt Carlos och hans dilemma. De bestämmer sig för att komma ner till jorden och under 24 timmar hjälpa honom att åter bli en stjärna. De gjorde trots allt samma sak för ”Frankie” 1953 och för Caruso innan dess. Caruso var enligt berättelsen baryton innan han mötte dem…
Naturligtvis så uppstår det kaos och en massa galna situationer när de ska ”hjälpa” Carlos men i slutändan så lyckas de: han får ett nytt skivkontrakt, en ny hitsingel och blir större än nånsin.
Det sista man ser är Angie och de ”Himmelska” sittande på ett rosa moln medan de följer Carlos karriär…

Det här är bara helt underbart. Det är sååå sextiotal vad gäller kostymer, koreografi, musik och… ja, allt. Jag tycker det är helt ljuvligt.
Jag har hittat ett 7 minuter långt klipp ur programmet men det är också allt jag kunnat hitta och mig veterligen så har man inte gett ut programmet på video eller dvd. Tyvärr, får man väl säga för jag skulle verkligen vilja se hela.

Musiken är precis så Bacharach-sk som man kan önska. Starka hooks, mycket brass och ett ljuvligt groove. Inte den bästa samling sånger han har gjort kanske men bra är dom hur som helst. Och jag diggar som bara den och rör mig runt lägenheten i ryckiga sextiotalsliknande dansrörelser. Such fun!

Sök upp, sätt på och digga, digga, digga!

Favvisar:
It Doesn’t Matter Anymore, Try To See It My Way, Take A Broken Heart, Juanita’s Place

Kuriosa:
För några år sedan gav man ut musiken på cd, den hade innan bara funnits på en lp som var utgången sen länge. Och det var nog fler än jag som blev alldeles till oss. För här hade vi inte bara en i det närmaste okänd samling Bacharach/Davids låtar utan även deras enda tv-musikal och deras första försök att skriva musik till en musikal. Efter detta experiment så kände de sig så varma i kläderna att de skrev Promises, Promises som ju inte bara blev en mega succé utan är en genuin klassiker med hits som I’ll Never Fall In Love Again.

Tre veckor innan denna musikal visades så sände ABC Stephen Sondheims tv musikal Evening Primrose, den ingick också i serien ABC Stage ’67. Evening Primrose finns utgiven på DVD.

ABC Stage ’67 var en tv-serie om 26 program som innehöll dramatik, dokumentärer och specialskrivna musikaler. Serien var ett försök att sprida kultur till tv-tittarna. Ett nobelt men misslyckat försök. Samtidigt som denna show visades så gick The Dean Martin Show på en konkurrerande kanal och ni kan säkert gissa vilket program som fick flest tittare.
Det sista programmet i serien var Jean Cocteaus monolog Vox Humana med Ingrid Bergman.
De musikaler som ingick, bortsett från de två redan nämnda, var:
Olympus 7-0000 av Richard Adler (Pyjama Game, Damn Yankees m fl).
Spöket på Canterville av Jerry Bock and Sheldon Harnick (Spelman på taket, Fiorello! m fl)

Videosar:
Ett utdrag ur musikalen.
Dionne Warwick sjunger en medley av Bacharach/David sånger
I’ll Never Fall In Love Again med Kristin Chenoweth and Sean Hayes från reviveln av Promises, Promises

%d bloggare gillar detta: