Tag Archives: Kurt Weill

Dag 357: Urinetown – The Musical

10 Dec

41nZgLB84fL
Urinetown – the musical (2001)
, Off-Broadway
Broadway  2001 (965 föreställningar)
Musik: Mark Hollmann
Sångtexter: Mark Hollmann & Greg Kotis
Libretto: Greg Kotis

Well, hello there. And welcome – to Urinetown! Not the place, of course.
The musical. Urinetown ”the place” is … well, it’s a place you’ll hear
people referring to a lot through the show.

I en nära framtid har en långvarig torka orsakat en enorm vattenbrist. Detta har lett att det har blivit förbjudet att inneha en privat toalett och att alla måste använda sig av offentliga betaltoaletter.
Ägare till alla toaletter är kapitalisten Caldwell B. Cladwell som med hjälp av en våldsam och korrumperad polismakt håller folket på plats och i kön.
Men det sjuder blandet folket och allt som behövs för att starta en revolution är en hjälte. Han dyker i form av Bobby Strong. Han är biträdande assistent till innehavaren av OffentligaToaletten #9.
När Bobbys pappa nekas tillträde för att uträtta sina behov – för att han saknar några ören till avgiften – och istället pinkar på marken utanför så blir han arresterad. Detta leder till att han skickas till den både ökända men samtidigt okända Urinetown. Ingen vet riktigt var stället ligger för ingen som skickats dit har nånsin kommit tillbaka…
Bobby beslutar sig då för att revoltera. Han öppnar portarna till toan och startar en ”pee-for-free” revolution.
Denna revolt ses naturligtvis inte med blida ögon av Cladwell som snabbt måste slå ner och kväsa revolten. Men Bobby har hittat en allierad (och käresta) i Cladwells dotter Hope.
Cladwell jagar revoltörerna och försöker rädda sin dotter samtidigt som revoltörerna vill döda Hope som hämnd för alla hennes fars oförrätter.
Bobby vill mäkla för fred mellan bägge parter och när Cladwell kallar honom till sig för förhandlingar så beslutar sig Bobby för att bege sig dit.
Ett beslut som kommer att få oanade konsekvenser för alla inblandade…

Är det här en av de mest bisarra premisserna för en musikal någonsin? Troligtvis. Och samtidigt en av de roligaste.
Den här showen hör till en speciell kategori av skivor som jag har i min samling: nämligen dem som jag har lyssnat bara lite på, älskat men ändå inte hört igenom från början till slut. I det här fallet har de första fyra spåren gått om och om igen och av nån anledning har jag inte kommit vidare.
Kanske ska säga att de spår jag lyssnat på är helt fantastiska och det är orsaken att jag lyssnat på just dem om och om igen.
Nu visar det sig att resten av plattan är lika bra. Detta är en liten pärla till musikal. Absurd, fruktat rolig och proppfylld med makalöst bra musik.
Föreställningen känns väldigt Brechtiansk med sitt direkta tilltal till publiken och sin satiriska berättelse som används som en slags allegori över världens tillstånd idag.
Musiken är starkt influerad av den musik som Kurt Weill komponerade till sina samarbeten med just Brecht, kommer speciellt att tänka på Tolvskillingsoperan (1928).
Men här finns också gospel, showmusik, jazziga toner och känslofyllda ballader.
Allt som allt en helt underbar samling sånger som får en att både stampa foten i takt med musiken och samtidigt skratta åt de underbara, absurda och roliga sångtexterna.
Ett absolut måste!

Favvisar:
Ouvertyren, It’s a Privilege to Pee, Cop Song, Run Freedom Run!, What is Urinetown?, We’re Not Sorry

Kuriosa:
Showen vann 3 Tony Awards: Bästa libretto, partitur och regi.

Den vann också en Theatre World Award till skådespelaren Spencer Kayden (hon är en kvinna trots namnet) för sin insats som ”Little Sally”.

Pressklipp:
What is, in fact, most striking here is how well everything fits together in the collaborative creation of something that feels entirely original. There simply is no show I’ve ever seen that gives off such a sense that the creators and performers are always on the same page of an elaborate, high-spirited joke, that they are the proud members of a cabal that knows what it takes to make the world a better place and that they are thrilled to share what they know.
And did I mention that ”Urinetown” is hilarious?
…  simply the most gripping and galvanizing theater experience in town, equal parts visceral entertainment jolt and lingering provocation.
– Bruce Weber, The New York Times

Videosar:
At the Tony Awards (Run, Freedom, Run)
Opening number
Cop Song
Mr Cladwell
Don’t Be The Bunny
It’s a Privilege to Pee

Little Sally: I don’t think too many people are going to come see this musical, Officer Lockstock.
Lockstock: Why do you say that, Little Sally? Don’t you think people want to be told that their way of life is unsustainable?
Little Sally: That, and the title’s awful.

 

Annonser

Dag 340: Days Of Hope

23 Nov

mzi.klkqhhzv.170x170-75
Days Of Hope (1991), urpremiär i Oxford 1990, en reviderad version turnerade över hela England 1991 och spelades även i London och det är en inspelning av den versionen som getts ut på cd.
Musik & sångtexter: Howard Goodall
Libretto: Renata Allen

Föreställningen utspelar sig i Spanien 1939 under det Spanska inbördeskrigets sista dagar.
En familj firar bröllopet mellan dottern och en engelsk frivilligsoldat. Men stämningen under middagen är fylld av ilska mot Franco och hans fascister.
Familjen har tänkt sig att fly till England denna natt tillsammans med bruden och engelsmannen. Men under kvällens gång så kommer ett flertal olika besökare och de ger alla sin version och åsikt om det pågående kriget, om Franco, om Mussilinis och Hitlers ingripande och om Storbritanniens icke-ingripande i det hela.
Detta leder till en schism inom familjen och de blir tveksamma till vad de ska göra, om de ska fly eller stanna och slåss.

Jisses, vilken överraskning det här var.
Det är en ganska stillsam musikal, med stark folkvisekänsla (av det spanska slaget). En liten ensemble som bara kompas av piano, 2 gitarrer och ibland lite kastanjetter. Men det låter ändå fylligt och alldeles perfekt.
Blir gripen av musiken, texterna och intensiteten hos sångarna och satt tyst, stilla och bara lyssnade när jag hörde på verket vid den första genomlyssningen. Vet inte när det hände senast.
Det här är nog inte nått som alla faller för men just idag och i just den sinnesstämningen jag var i så var det här perfekt. Och helt otippat.
Tycker mycket om det här. Kommer att återkomma till den med jämna mellanrum, det är jag övertygad om.

Favvisar:
Harvest, Long Live Death, Democracy, Say Gypsy Say, Song Of The Brigades

Kuriosa:
Howard Goodall om var han fick inspiration till verket och varför han placerade den just i det Spanska inbördeskriget:
I felt that that the best way to look at freedom and democracy was to look at it when it was collapsing and failing. A year ago [in 1990] everybody was writing plays about the eruption of freedom and I wanted to go back and ask questions. Why did democracy fail in Spain in 1939? What did we do to invite fascism on ourselves all over Europe?

Det här är ingen konventionell musikal utan snarare en pjäs med kommenterande sånger. Sångerna sjungs inte till eller mellan olika personer på scenen utan de framförs direkt till publiken, lite i Brecht & Weill traditionen.

Dag 305: LoveMusik

6 Okt

1848828fd7a0c5f6b2686110.L
LoveMusik (2007),
60 föreställningar
Musik: Kurt Weill
Libretto: Alfred Uhry, baserad på Speak Low (When You Speak Love): The Letters of Kurt Weill and Lotte Lenya, sammanställt och översatta av Lys Symonette & Kim H. Kowalke

En föreställning som handlar om den komplicerade relationen mellan kompositören Kurt Weill och skådespelerskan Lotte Lenya.

I akt 1 möts de, blir förälskade, gifter sig, Kurt sammarbetar med Brecht men samarbetet tar slut på grund av Brechts stora ego och politiska sympatier, Lotte och Kurt skiljer sig, gifter om sig och tvingas fly från Tyskland när nazisterna tar makten.
I akt 2 så har Kurt haft framgångar både på Broadway och i Hollywood, han och Lotte har ett ”öppet” äktenskap som tillåter bägge att ha utomäktenskapliga affärer, han är arbetsnarkoman och dör 1950, Lotte är förkrossad men återvänder till scenen för att medverka i 1954 år klassiska Off-Broadway uppsättning av Tolvskillingsoperan.

Det  här är en jukeboxmusikal med bara Weillsk musik. Jag har alltid varit väldigt förtjust i hans verk så denna ”Greatest Hits” platta är ett härligt tillskott till min samling.
Både Michael Cerveris som Kurt och Donna Murphy som Lotte är starka och säkra artister och de gör musiken rättvisa även om jag inte är så förtjust i deras tyska brytning.
En perfekt platta som introduktion till Weills musik och en trevlig castskiva i sig själv också.

Favvisar:
Schickelgruber, Buddy On the Night Shift, The Illusion Wedding Show, Speak Low

Kuriosa:
Föreställningen vann 2 Drama Desk Awards: Bästa kvinnliga huvudroll och bästa orkestreringar.
Plus 2 Outer Critics Circle Awards: Bästa kvinnliga huvudroll och bästa manliga biroll.

Pressklipp:
This bio-musical about the marital and professional relationship of the German-born composer Kurt Weill and the actress Lotte Lenya, directed by Harold Prince, is sluggish, tedious and (hold your breath) unmissable — at least for anyone who cherishes stars who mold songs into thrilling windows of revelation.

How you wish, though, that they weren’t trapped in the struggle between Alfred Uhry’s conventionally sentimental book and Mr. Prince’s self-consciously jaded staging. It’s as if Bertolt Brecht, the master of the theater of alienation and Weill’s most effective collaborator, had directed one of those hoary old Hollywood scripts about great composers that had titles like A Song to Remember.
Ben Brantley, The New York Times

Any theatrical dramatization of Weill and Lenya’s marriage, such as LoveMusik, should really be about two things: a performer’s allure and an artist’s thought process. Neither, however, is inherently dramatic, and Alfred Uhry, who wrote LoveMusik, and the legendary Harold Prince, who directed it, rely on a great deal of explication to get their points across. Employing techniques that Brecht made famous in his Epic Theatre—projecting slides that announce the setting for the action we are about to see, punctuating the drama with Weill’s songs—Prince clearly knows what he’s doing. But one can’t help feeling that, for the most part, he’s dressing up a turkey. LoveMusik, despite its great performers, great music, and great director, is pure packaging.

… we sit in a kind of funk, imagining what LoveMusik might have been. The show as it is seems to have been inspired less by what Lenya and Weill had to say about their world than by Mel Brooks’s Springtime for Hitler.
– Hilton Als, The New Yorker

Videosar:
LoveMusik Trailer
Surabaya Johnny

Dag 273: Knickerbocker Holiday

4 Sep

Knickerbocker Holiday OBC

Knickerbocker Holiday (Original Soundtrack)
Knickerbocker Holiday (1938), 168 föreställningar
Baserar mitt omdöme främst på konsertinspelningen från 2011
Musik: Kurt Weill
Sångtexter & libretto: Maxwell Anderson, baserad på Washington Irvings bok A History of New-York from the Beginning of the World to the End of the Dutch Dynasty, by Diedrich Knickerbocker (1809)

”A real american is a person with a really fantastic and inexcusable aversion to taking orders, coupled with a complete abhorrence for governmental corruption — and an utter incapacity to do anything about it.”

Peter Stuyvesant anländer till New Amsterdam 1647 för att bli den nederländska kolonins nya guvenör. Han utfärdar en mängd nya lagar som tar bort många av de friheter som befolkningen njutit av i åratal och ger sig själv oinskränkt makt.
Han har också satt sitt sikte på gifta sig med den mycket yngre Tina Tienhoven, dotter till ledaren för New Amsterdams stadsfullmäktige.
Hon är inte det minsta intresserad av att gifta sig med denna gamle man. Hon är nämligen förälskad i stadens mest frispråkiga radikal, Brom Broeck.
När Brom högljutt protesterar både mot Stuyvesant giftermåls- och diktatorsplaner så blir han snabbt fängslad och dömd till att hängas.
Men när det är dags för själva avrättningen så tvekar Stuyvesant och tänker på hur framtiden ska komma att se på honom och eftersom han vill bli ihågkommen som en bra man så benådar han Brom och ger honom och Tina sin välsignelse.

Det här är riktigt, riktigt bra. Bland det bästa jag hört på länge.
Musiken är distinkt Weill-sk och känns som en blandning av hans tyska Weimarstil och 30-tals Broadway. Den är melodiös, väldigt egen, omväxlande, fylld av överraskningar och känns fortfarande både modern och fräsch.
Ypperlig är ordet jag skulle vilja använda för att beskriva den.
Texterna pendlar mellan att kännas extremt krystade till att vara smarta och fyllda av äkta wit.
Samhällssatiren som finns i både den talade texten och sångerna är fortfarande bitande, bitvis genuint rolig och, dessvärre, väldigt aktuell.
Konsertinspelningen är av absolut yppersta klass, strålande solistinsatser, stor kör (65 personer mot de 13 som användes i originalet) och en härligt välklingande symfoniorkester.
Artisterna verkar älska att få framföra detta verk och det hörs på inspelningen att även publiken njuter enormt.
Detta är den första kompletta inspelningen av partituret och man använder sig av Weills originalorkestreringar. Resultatet är en magisk liten cd.
Sammantaget så är det här ett litet mästerverk. En musikal som fullständigt skriker efter att bli återupptäckt. Ett måste!

Favvisar:
Washington Irving Song, Clickety-Clack, Hush Hush, There’s Nowhere to Go But Up!, September Song, How Can You Tell an American?

Kuriosa:
Maxwell Anderson skrev en föreställning som både var en romantisk komedi och en förtäckt allegori över den då sittande amerikanska presidenten Franklin D. Roosevelt och hans New Deal. Han drog paraleller mellan den då sittande regeringen och dess maktfullkomlighet och Stuyvesants diktatur på 1600-talet. Detta var väldigt tydligt för både den tidens publik och kritiker och det var många som ogillade liknelsen.

I filmversionen som kom 5 år senare så hade man tagit bort alla politiska övertoner samt alla referenser till Rooseveltadministrationen och koncentrerade sig istället på den romantiska komedibiten.
Men inte bara det, man behöll bara 3 av föreställningens sånger, de nya och mer standardaktiga kärlekssångerna skrevs av bland annat Jule Styne och Sammy Cahn.

Videosar:
En rörlig ljudis med Walter Huston som framför September Song

knickerbockerfeat4
Walter Huston som Peter Stuyvesant. Från 1938 års originaluppsättning.

Dag 265: Beggar’s Holiday

27 Aug

81P2C6L-C0L._SL1425_
Beggar’s Holiday (1946), 111 föreställningar
Baserar min bedömning på castskivan från den reviderade versionen som spelades i Paris 2012
Musik: Duke Ellington
Sångtexter & libretto: John La Touche, baserad på The Beggar’s Opera (1728) av John Gay

MacHeath, en charmerande tjuv, blir förälskad i Polly Peachum, dottern till Mr Peachum som är ledare för stadens tiggare och ficktjuvar. Mr Peachum gillar inte MacHeath och tänker ange honom till polisen för att på så sätt få belöningen som är utfäst på honom. Men den svartsjuka horan Jenny, som själv är förälskad i MacHeath, hinner före.
I fängelset så faller fångvaktarens dotter för Mac och hjälper honom att fly. Han blir dock tillfångatagen igen och ska avrättas. Men precis innan han skall dö så blir han benådad, släpps fri och kan återvända till sin älskade Polly.

Ungefär så går originalberättelsen men exakt hur den bearbetades för 40-talet vet jag inte för ingenstans står handlingen i denna musikal beskriven.

Tänk vad glad jag var när jag hittade den här plattan i London för bara några veckor sen.
Duke Ellingtons enda Broadwaymusikal, aldrig tidigare utgiven! Yay!
Gissa om jag såg fram emot att sätta på den.
Nu har jag hört den och kan bara konstatera att det här är en fullständig total katastrof!!!!!
Något av det värsta jag nånsin hört.
Det är inte att musiken är dålig – för det är den inte, tvärtom – men solisterna, solisterna. Herregud! Speciellt huvudrollsinnehavaren och initiativtagaren till denna inspelning, David Serero.
Han är en klassiskt utbildad baryton och han vräker på med röstvolym mest hela tiden. Med tanke på att det bara är en liten jazzkvartett som kompar så kan man väl lugnt konstatera att han inte bara är dominerande utan i det närmaste dränker dem med sin röst. Det hade kanske varit okej om jag gillat rösten men… Alltså, den är stor, det är den, men den har också en tendens att hela tiden ligga på gränsen till att bli sur och ibland så sjunger han hjärtskärande falskt. Lägg till det ett vibrato som är enormt och så ”lös” i sin konsistens att den får hans röst att liksom wobbla runt ”all over the place”. Han verkar inte ha nån större kontroll över den och det låter groteskt.
Tyvärr verkar falsksången vara av smittande art för flera av de andra solisterna har också svårt att hålla sina toner rena.

Musikerna är väldigt bra och när det bara är dom så kan man höra att nånstans så finns det en intressant musikal att hitta här men så börjar nån sjunga och… Aaaaaaargh!!!!
Eftersom det här är enda möjligheten att få höra denna försvunna musikal så får jag väl vara tacksam för att den har spelat in men samtidigt så känner jag att Serero gjort partituret en redig otjänst. Det låter bitvis som om hela plattan är ett dåligt skämt, en parodi på musikal.
Övermåttan gräsligt är vad detta är. Håll er undan från den, låt den inte smitta ner er med sin dålighet. Vidrigt!
Jag hoppas att nån annan bestämmer sig för att spela in showen för jag känner att den borde få en värdig inspelning.

Kuriosa:
Handlingen kommer från John Gays klassiska  balladopera Tiggarens Opera från 1728. Samma verk som är förlagan till Weills och Brechts Tolvskillingsoperan från 1928.
Dale Wasserman gjorde en kraftig bearbetning och uppdatering av La Touchs libretto 2004. Resultatet är en betydligt ljusare, lättviktigare och mer optimistiskt version av detta verk än originalet. Det är denna den senare versionen som används i denna inspelning.

En sak som orsakade enorm uppståndelse och kontroverser 1946 var att ensemblen var rasintegrerad och Macheath spelades av en vit man medan hans stora kärlek Polly spelades av en svart kvinna. Sånt gick inte hem så bra på den tiden och varje dag så protesterades det vilt utanför teatern.

Det verkar som mycket av texten i textboken, som kom med cd:n, är översatt via Google translate, för här finns en del underbara felsyftningar och nya spännande grammatiska versioner av det engelska språket.
Men inte bara det, för här hittar man också en hel del faktafel men det ligger väl helt i linje med denna väldigt speciella och udda produktion.

Pressklipp från originalproduktionen:
Mr. Ellington, the hot drum-major, and Mr La Touche, the metronomic word man, have constructed a musical play from the ground up with an eloquent score, brisk ballets, and a cast of dancers and singers who are up to snuff.
Brooks Atkinson, Times

Together, the music and text combine in as felicitous a wedding as the Broadway stage has offered in months. So you will hear in the rather tightly knit score a varied expression of the Ellington-La Touche genius, songs of humor, others of gayety and rhythmic charm, and still others of deepest blue. All in all, a remarkable fusion of talents, creative and performing, culled from among superior white and Negro artists.
Robert Bagar, World-Telegram

Beggar’s Holiday is the most interesting musical since Porgy and Bess. It is so far away from the music.show formula that it often loses track of itself and becomes confusing, but for its score, its cast, its wonderful sets and the imagination with which it has been staged it rates extraordinary consideration.
– John Chapman, Journal-American

Videosar:
Trailer för den nya versionen
Beggar’s Holiday – David Serero – Official Video Clip
I Wanna Be Bad!
No One But You
In the scrimmage of Life
High Lights från Beggar’s Holiday i en Italiensk version från 2008.

Dag 199: Lady In The Dark

22 Jun

Lady in the Dark
Lady In The Dark (1941), 467 föreställningar
baserar mitt omdöme på inspelningen av engelska National Theatres uppsättning från 1997
Musik: Kurt Weill
Sångtexter: Ira Gershwin
Libretto: Moss Hart

Chefredaktören för det glamorösa modemagazinet Allure, Liza Elliot, har på sistone fått svårt att fatta beslut både vad gäller tidningen och i sitt privatliv, dessutom har hon börjat drabbas av panikångestattacker.
Därför börjar hon gå i terapi för Dr Brooks.
Terapin lösgör minnen ur hennes undermedvetna och de tar sin form i tre olika symboliska drömmar:
Den glamorösa drömmen:
Liza är världens vackraste kvinna, hyllad och uppvaktad av alla. Hennes porträtt målas av en stor konstnär men när täckelsen faller från tavlan så visar den till allas fasa upp en högst ordinär och vardaglig och definitivt oglamorös version av Liza.
Bröllopsdrömmen:
I vilken hon drömmer sig tillbaka till precis efter att hon slutat high school. Hon ska gifta sig med sin käresta men ringen förvandlas till en dolk och när prästen frågar om det finns en anledning till att de två inte ska förenas så utropar alla bröllopsgästerna att hon inte älskar mannen hon ska gifta sig med.
Cirkusdrömmen:
I vilken ceremonimästare presenterar världens största show: Lizas neuroser. Cirkusen förvandlas till en rättegångssal där Liza anklagas för att aldrig kunna bestämma sig. Liza försvarar sig själv genom att berätta sagan om Jenny, en flicka som bestämde sig för mycket. Liza tycker själv att hennes försvar är briljant men då börjar juryn plötsligt nynna på en barnsång som man hört fragment av i alla de tidigare drömmarna. Detta nynnande gör Liza alldeles skräckslagen och hon vaknar upp ur sin dröm.
Plötsligt inser hon att alla hennes ångestar härstammar från hennes barndom: hur hennes pappa sa att han var glad att hon var vardaglig och inte vacker som sin mor; när en pojke vägrade att spela prinsen i skolpjäsen om Liza skulle spela prinsessan; då pojken som bjudit henne på en dans väljer att gå med en annan flicka i stället och till sist hur hon som tioåring inte inte kunde sörja sin moders död.
I och med att hon kommer ihåg dessa olika trauman så kommer hon plötsligt ihåg hela den där barnsången som hemsökt henne genom hela föreställningen. Och i och med det så kan hon komma vidare i sitt liv och det viosar sig att kärleken väntar runt hörnet.
Så gott som alla sångnummer ligger i drömsekvenserna och endast ”barnsången” My ship sjungs i ”verkligheten”.

Vad kan man säga: Kurt Weill, Ira Gershwin och Moss Hart, kan det bli annat än makalöst bra?
Inte den lättaste musikal att ta till sig på en första genomlyssning men redan andra gången så är man fast. Eller jag var det i alla fall. Och den avslöjar nya nyanser och lager varje gång den spelas.
Weills musik är spännande och rymmer allt från ”klassiska” toner (och små ”lån” från både Tjajkovskij och Gilbert & Sullivan), via hans Weimartid till snygga och spännande jazztoner. Ypperlig musik, spännande, omväxlande och konstant överraskande – som det faktum att ouvertyren kommer som inledning till andra akten istället för till första.
Iras texter är grymt bra och av det slag som gör att de låter självklara, naturliga och faktiskt känns helt perfekta.
Det här är inte bara bra, detta är mästerligt och bör inte missas av nån musikaldiggare.

Favvisar:
Oh Fabulous One, Huxley, One Life to Live, Dance of the Tumblers, My Ship

Kuriosa:
Det fanns en tid då en endaste sång i en Broadway show kunde starta och skapa en skådespelares hela karriär.
Mary Martins framförande av My Heart Belongs To Daddy i Cole Porters Leave It to Me! (1938) var en sån* och Danny Kayes Tschaikowsky (And Other Russians) från denna show var ett annan.
*Gene Kelly hade fortfarande nått år kvar till sitt eget genombrott när han var en av dansarna bakom Mary i detta nummer.

Showen filmades 1944 med Ginger Rogers i Liza rollen, men som man ofta gjorde på denna tid så strök man större delen av sångerna. Bara tre låtar fick vara med.

Pressklipp:
The American stage may as well take a bow this morning. For Lady in the Dark uses the resources of the theatre magnificently and tells a compassionate story triumphantly.
– Brooks Atkinson, New York Times

Lady in the Dark demonstrates with fine conclusiveness that Miss Gertrude Lawrence is the greatest feminine performer in the theater.
Richard Watts, Jr., New York Herald Tribune

For both as an example of stagecraft at its most breath-taking, and as an invitation to a performance by Gertrude Lawrence which is incredible in its virtuosity, Lady in the Dark is little short of miraculous.
– John Mason Brown, New York Post

…with its unique blend of serious drama, musical comedy and pageantry, Lady in the Dark is a grand-scale smash hit.
– Life Magazine

Videosar:
Huxley
One Life to Live
Saga of Jenny med Julie Andrews
Girl Of The Year från en tysk Kurt Weill revy
Snuttar från en fransk uppsättning
En drömsekvens från filmversionen 1944 med Ginger Rogers
My Ship – Julie Andrews
Danny Kaye – Tschaikowsky (And Other Russians)
My Heart Belongs To Daddy med Mary Martin

Dag 44: Lost In The Stars

18 Jan

Lost in the Stars - 1949 Original Broadway Cast

Lost In The Stars (1949), 281 föreställningar
Musik: Kurt Weill
Sångtexter & libretto: Maxwell Anderson. Baserad på Alan Patsons roman Cry, the Beloved Country (1948).

Stephen Kumalo, en svart man och präst i den lilla byn Ndotsheni i Sydafrika, åker till Johannesburg för att hitta sin son Absalom som han vet har råkat illa ut.
Absalom sitter i fängelse anklagad för att ha gjort ett inbrott och i samband med det skjutit en vit man. Det visar sig att mannen han sköt var en god vän till hans far. Kumpanerna som var med vid inbrottet har ljugit för rätten och blivit frisläppta men Absalom, som känner sann ånger för sitt brott har erkänt dådet. Detta resulterar i att han döms till döden. Fadern blir förkrossad när han hör detta, han börjar ifrågasätta sin egen tro och Guds existens. När han återvänder till sin by, i sällskap med hans sons gravida fru, så avsäger han sig sitt prästerskap, han anser att han med sin tvivel inte längre kan predika Guds sanna ord.
I sista scenen så är klockan fyra på morgonen, det är dagen och tidpunkten för hans son hängning, och Stephen möter fadern till den skjutne. Denne ser Stephens förtvivlan och inser att de bägge har förlorat en son. Mannen inser då att rastillhörighet inte spelar nån roll, att smärtan går lika djupt hos alla och utifrån deras gemensamma sorg så erbjuder han Stephen sin vänskap.

En musikal med ett stort budskap. Det här var nog det första mötet för de flesta åskådare på Broadway med Sydafrika och apartheidsystemet. Rasmotsättningar är inte den centrala delen i stycket utan det är nog snarare tro och ifrågasättandet av tro. Men rasismen finns med som en väldigt viktig del och den visades mer öppet än vad som var brukligt på en teaterscen i USA på denna tid.

Det här är vad man brukar benämna ”Broadway-Opera” och det här verket, liksom liknande verk som Porgy & Bess, platsar nästan bättre på en operascen än på en musikalscen. Lost In The Stars skulle även passa bra att framföras i en kyrka för i mångt och mycket är det ett oratorium med insprängda dialogpartier. Kören har samma funktion som kören i ett grekiskt drama, den står utanför handlingen och kommenterar, förklarar och förtydligar. Även flera av solistpartierna känns mest som inre dialoger och funderingar då de är väldigt stillsamma och inte för handlingen framåt.
På den här inspelningen är sångarna till största delen klassiskt skolade och det är nog så det bör vara.

Stycket har överlag en väldigt högtidlig känsla. Och att det är en tragedi råder det inga som helst tvivel om, det hörs från den första ödesmättade kören till den sista sörjande och klagande tonen.
Musiken drar åt det modernt klassiska hållet,  ibland åt det atonala, inte alltid så vacker men spännande och intressant. Det finns ett par lättare, mer Broadwayaktiga nummer med jazz- och bluesinfluenser insprängda bland de tyngre styckena, och de behövs för annars vore detta ett djupt deprimerande verk.
Det här är inte riktigt i min smak men verket berörde mig, till min förvåning, ganska så starkt och när det så förutbestämda slutet kom så fick jag en liten tår i ögat.
Den här kräver många återbesök och jag hoppas att jag ska kunna hitta en modernare inspelning än den här från 1949. För med vassare orkestreringar och modernare röster så tror jag att det här kan bli fantastiskt.
Vilken svensk kyrka vågar vara den första att sätta upp detta verk?

Favvisar:
The Train To Johannesburg, The Little Grey House, Stay Well, Big Mole

Kuriosa:
En av Weills lärare i komposition var Engelbert Humperdinck (Obs inte den engelska popsångaren utan kompositören till bl a operan Hans & Greta) och en annan Ferruccio Busoni.

Det här blev Weills sista verk. Han gick bort i en hjärtattack ett år senare endast 50 år gammal.

Maxwell Anderson skrev pjäsen som Bogartfilmen Key Largo (Stormvarning utfärdad) från 1949 är baserades på.

Titeln Lost In The Stars syftar på en berättelse som Stephen berättar för sin systerson: ”En dag skapade Gud alla stjärnorna och de rann som sand mellan hans fingrar. Ja, alla utom en. En liten stjärna föll helt ensam. Gud gav sig då ut och letade efter stjärnan. När han så småningom fann den så lovade han att ta hand om den och att den aldrig mera skulle vara ensam och vilse.”
Men ibland känner Stephen att Gud har glömt sitt löfte och att vi är ensamma och vilse bland stjärnorna.

Todd Duncan som spelade prästen Stephen Kumalo spelade Porgy i originaluppsättningen av Porgy & Bess

Bobby (Don’t Worry, Be Happy) McFerrins  far var med i denna föreställning.

Videosar:
Snuttar från Encores! konsertversion av Lost 2011.
Snuttar från The Glimmerglass Festivals version
Bobby McFerrin: Don’t Worry, Be Happy

%d bloggare gillar detta: