Nr 460: The SpongeBob Musical (2016)

Chicago: 2016
Broadway: 2017 (327 perf.)
Tv version: 2019

Book: Kyle Jarrow, based on SpongeBob SquarePants by Stephen Hillenburg
Music & Lyrics: David Bowie, Brian Eno, Panic at the Disco, Tom Kitt, Jonathan Coulton, Cyndi Lauper, Rob Hyman, Alex Ebert, Sara Bareilles, Andy Paley, Tom Kenny, Lady Antebellum, Yolanda Adams, The Flaming Lips, John Legend, Steven Tyler, Joe Perry, Plain White T’s, T.I., They Might Be Giants

Just so you know, if you’re not a SpongeBob fan, it all takes place underwater.
The story: SpongeBob, a relentlessly cheery fast-food worker with self-esteem issues, learns that his beloved Bikini Bottom is in danger of being destroyed by an undersea volcano called Mount Humongous that’s threatening to blow sky-high. So he, his BFF Patrick Star, a starfish, and the brilliant scientist Sandy Cheeks, a squirrel (don’t ask), must come up with a plan to save their world.
Among the obstacles on the path to hero-hood: xenophobic prejudice (Sandy is disdained as a mammal), the bureaucratic paralysis of the mayor, panic-rousing media coverage and the villainous obstructions of the evil Sheldon Plankton and his wife, Karen the Computer.

I actually thought I was going to hate this musical. I mean come on, SpongeBob the Musical???? And because the cast album contained songs by a lot of different pop composers I also thought this was something of a juke box musical.
But, boy, was I wrong!
Nickleodeon, the cable channel for kids where SpongBob the animated series airs, brought a live version of the Broadway show to our home screens.
Lucky us! For this is an absolute marvel of a show. Just 5 minutes in and I was hooked. The music is so good, the sets and costumes are amazing, the cast is perfect down to the smallest planktons and sardines and the choreography is utterly brilliant. I was totally enthralled.
The show is totally bonkers – in a very good way. Don’t let adult thoughts of ”that isn’t even logic” or ”this is so unrealistic” disturb you from enjoying this show. Indulge yourself in the madness and pleasures of Bikini Bottom (just that name, aargh, love it, and yes they make fun of it in the show). Do what I did: I just sat in my recliner and laughed, cheered and even shed a little tear.
This show is so sunny, positive and life affirming, just what we need right now.
The cast album was on repeat in my flat for a long, long time afterwards. And every time I feel a little blue I play Best Day Ever, the best pick-me-up-song ever!

The show was nominated for 12 Tony Awards and won one: Best Scenic Design of a Musical.
It also won 6 Drama Desk Awards: Outstanding Musical, Actor, Featured Actor, Director, Sets, Wigs and Hair of a Musical.
And 4 Outer Critics Circle Awards: Outstanding New Musical, New Score, Director and Actor in a Musical.

The show was retitled for Broadway and the North American tour, now it’s SpongeBob Squarepants – the Broadway Musical.

Press:
For what it’s worth — and we’re talking millions of dollars here — you are never going to see as convincing an impersonation of a two-dimensional cartoon by a three-dimensional human as that provided by Ethan Slater at the Palace Theater. Mr. Slater plays the title role in SpongeBob SquarePants the Broadway Musical the ginormous giggle of a show that opened on Monday night.
…
…you will probably adore this musical if: a) “SpongeBob” was a formative influence of your childhood; b) you are a stoner who tokes up to watch reruns of the show on YouTube (categories a and b are not mutually exclusive); or c) if you are (like my date for this show) a parent of “SpongeBob”-bingeing progeny and found its sensibility crept into, and wallpapered, your weary mind.
…
… you may indeed enjoy such improbable spectacles as a misanthropic squid named Squidward (Gavin Lee, wearing four-legged pants) doing a virtuosic four-footed tap dance with a Busby Berkeley kick line of pink-sequined sea anemones. Or a heavy-metal boy band made up of sea skates on skateboards, with music by Steven Tyler and Joe Perry of Aerosmith. Oh, I forget to tell you. The show’s songs (supervised, arranged and orchestrated by the composer Tom Kitt) have been written by a plethora of pop-rock eminences…
…
Christopher Gattelli’s choreography of his sexually ambiguous ensemble (genders blur when wet) is perversely brilliant, suggesting piscine movement through breakdance and vogueing gestures instead of the expected swimming motions. But no one matches Mr. Slater in conveying the physicality of the life aquatic.
– Ben Brantley, The New York Times

Children should feel free to take their parents to Tina Landau’s psychedelically inspired version of the whimsical kiddie cartoon show … But Landau’s hallucinogenic stagecraft transcends the show’s television origins by speaking a visual language that’s three-dimensional and boldly theatrical.
…
(The plot) … is actually a lot scarier than any of the problems that arise in the TV show, but this is Broadway, where things tend to get inflated.
Here, that inflation surfaces in the score. Instead of working with a simpatico composer and lyricist, Landau, in the adventurous spirit of a Steppenwolf director, has stacked the show with individual pop songs written by individual songwriters … It’s not as much of a gimmick as it seems, but without a signature sound, there’s no signature style. What there is, though, is plenty of giddy, goofy fun for all.
– Marilyn Stasio, Variety

(Resulting in a show that) ”is as perfunctorily entertaining as it is insistently forgettable”.
– Alexis Soloski, The Guardian

Videos:
BFF
Bikini Bottom Day/Super Sea Star Savior/Best Day Ever
When The Going Gets Tough
At the Tony Awards: I’m Not a Looser
Gavin Lee (Squidward), Ethan Slater (SpongeBob), and Wesley Taylor (Sheldon Plankton) perform ”You Could Drive a Person Crazy” from COMPANY

Dag 347: A Very Merry Unauthorized Children’s Scientology Pageant

A Very Merry Unauthorized Children’s Scientology Pageant (2003), Off-Off-Broadway
Musik, sångtexter & libretto: Kyle Jarrow, efter en idé av Alex Timbers och baserad på L.Ron Hubbards och Scientologikyrkans texter

Ladies and gentlemen: Before we go any further, I would just like to inform you, that Scientology, Scientologist, Dianetics, and the name L. Ron Hubbard, are registered trademarks – owned exclusively by the Church of Scientology. Thank you. Now let’s get on with the show!

Showen berättar om L. Ron Hubbards liv och om Scientologikyrkan och dess läror.
Vi får följa L. Ron som en sökande ung man, får höra om hans upplevelser under andra världskriget, vara med om när han kom på att han ville starta en ny religion, vi får berättelsen om Scientologins grunder och om den elaka utomjordiska prinsen Xenu, filmstjärnor vittnar om hur bra denna nya kyrka varit för dem och vi får reda på sanningen bakom alla lögner som folk och media försöker sprida om kyrkan.
Här bjuds också på barnvänliga förklaringar av Hubbards föreställning om det delade minnet ( förkroppsligas av två barn i matchande hjärn-outfits ) och en anordning som kallas e-meter (eller electropsychometer) och som används för att övervaka det mänskliga psyket – exakt hur det går till demonstreras med hjälp av dockor.
Och allt detta framförs som om det är en lågstadieklass som spelar upp ett slags julspel. Det inleds till och med att L. Ron föds i en lada omgiven av sin familj och gårdens djur.
Och alla skådisar på scenen är barn i åldrarna 8 – 12 år.
Det hela framförs fullständigt gravallvarligt, utan några blinkningar eller ”hö hö” till publiken.
Kanske ska påpeka att det inte är en barnmusikal utan en musikal för vuxna som framförs av barn.

Kompet domineras av enkla men hyfsat svängiga låtar som spelas på en billig synt, ni vet en sån där med inbyggda rytmknappar och som ser lika plastig ut som den låter.
Musiken är medvetet töntig och simplistisk och barnen sjunger som barn gör, lite falskt ibland, lite orytmiskt och är bitvis sött och bitvis nästan plågsamt stelt. Och ofta så har man lagt ett filter över rösterna så att de låter lite konstgjorda, hjärntvättade eller robotaktiga vilket bidrar till att göra det hela till en inte helt angenäm platta att lyssna på. Allt är naturligtvis helt medvetet och ingår i själva idén men det gör det inte bättre för lyssnaren.
Det är lite obehagligt att lyssna på plattan för även om jag vet att det är tänkt som en parodi och att man ska förstå det absurda i den här kyrkans lärdomar så känns det här lite… creepy…
Tror att det här är en show som man bör se för att riktigt förstå hur kul det hela är. Jag är bara bitvis road och tycker väl att själva idén är roligare än resultatet. Men smaken är som bekant som baken…

Favvisar:
L. Ron Hubbard, Hey! It’s A Happy Day!, Searching, Science Of The Mind

Kuriosa:
Eftersom upphovsmakarna hotades av att stämmas av Scientologikyrkan så la man in ordet ”Unauthorized” i titeln plus att man läste upp det lilla talet som står överst på sidan innan föreställningens början som en slags ansvarsfriskrivning.

När showen spelades i Los Angeles så blev många av de medverkande barnens föräldrar uppringda av medlemmar i kyrkan som kanske inte hotade dem direkt men påpekade att det nog var bättre om barnet inte var med i showen ifall hen hade tänkt sig en framtid inom showbiz…

Ett löpande skämt i showen är frågan vad L:et i Hubbards namn stod för, var det Liar, Looser, Love, Life eller nått annat? Det framkommer till sist att det står för Lafayette.

Bland de yrken som L.Ron har haft så nämner man i showen: teacher, author, explorer, atomic physicist, nautical engineer, choreographer, horticulturist and father of Scientology.
Inte illa va, både atomfysiker och koreograf…

Föreställningen vann en Obie Award (Off-Broadway Theater Awards) 2004

Pressklipp:
The gutsiest gimmick in New York theater for 2003? There’s really no contest. And no, it’s not the producers Fran and Barry Weissler’s casting the nonsinging, nondancing Melanie Griffith in the musical Chicago. The honors this year go to Les Freres Corbusier, the archly named (and non-French) experimental troupe, which decided to tell the story of Scientology through the mouths of babes.
Well, almost babes. The ages of the cast members … go from 8 to 12. And by virtue of their youth, these performers transform what would otherwise be a facile satire into a spooky, sharp-toothed smile of a show.
…
Given the deliberately crude, faux-naïf sensibility of Pageant, it’s hard to assess the breadth of its creators’ talents. The show isn’t much more than a stunt, but it’s a very knowing one. Letting the gap between a subject and its presentation do all the talking, Pageant provides a cult-hit blueprint for a young generation that prefers its irony delivered with not a wink but a blank stare.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
The Way It Began musikvideo
Trailer
Ett nyhetsinslag (fast versionen de talar om verkar ha vuxna skådisar)
Berättelsen om Xenu via South Park och en intervju med L.Ron själv