Tag Archives: Laura Bell Bundy

Nr 419: Legally Blonde

4 Jan

Legally Blonde – The Musical (2007)
Broadway, 2007, 595 föreställningar
West End, 2009, 974 föreställningar
Skandinavienpremiär på Nöjesteatern i Malmö, 2011
Viktor Rydbergs Gymnasium 2014

Music & Lyrics: Nell Benjamin & Laurence O’Keefe
Book: Heather Hach, baserad på filmen med samma namn från 2001 (manus Karen McCullah och Kristen Lutz) som i sin tur var baserad på romanen Legally Blonde (2001) av Amanda Brown

Malibu-born-and-bred Elle is the stereotypical perfect product of her environment, an apparent bubblehead with the body, hair, wardrobe and money to make most guys say, “Who cares if it has a brain?” But in fact, she’s a 4.0 UCLA student — albeit in fashion merchandising.
One evening Elle believes that her perfect boyfriend Warner Huntington III is going to propose to her. Instead of popping the question, however, he pops her balloon. Heading to Harvard Law in the fall, with plans to be “a senator by 30,” Warner can’t afford anymore to have a living Barbie as consort. It’s time to get “Serious,” he sings.
Devastated, Elle pulls herself out of a “shame spiral”, figuring she can win Warner back if she proves she’s “serious” after all. With help from her sorority sisters Elle studies for the LSAT. And she actually gains admission to Harvard. 
So, clutching her little chihuahua, she moves to Cambridge, Massachusetts where once ensconced, she is dismayed to discover Warner already has a very “serious” new girlfriend in ambitious Vivienne, and that her own superfemme ”El Lay” ways appear ludicrous to classmates, let alone to tough Prof. Callahan, legal eagle of a billion-dollar firm.
But, after reading a book or two, she’s accepted as an intern by Prof. Callahan who’s defending a fitness guru in a murder trial. Using her fashion expertise Elle is able to crack and win the case.
And she get’s her man – though it isn’t the man she was initially chasing.

Jag såg filmen som denna musikal är baserad på för 16 år sedan och gillade den – mycket.
Jag har lyssnat på både Broadway och London castskivorna samt sett MTVs inspelning av  Broadwayshowen och jag gillar dem – mycket.
Det här är lite av musikalernas motsvarighet till en ”Big Mac”, gott för stunden men lämnar inte så mycket avtryck. Men precis som med en ”Big” så blir man lätt sugen på en omgång till.
Musiken klistrar sig fast i hjärnan. Manuset är fyllt av humor, självironi och bra ”one liners”, tempot är furiöst både vad gäller att driva handlingen framåt och tempot på sångerna och dansnumren.
Skådespelarna är som ett gäng Duracellkaniner, deras energi  är på 100%, typ hela tiden. Man blir utmattad bara av att se på dem. Numret där tränings-gurun sjunger, dansar och samtidigt gör ett hysteriskt aerobicspass med hopprep måste ses, fattar inte att hon inte ligger i en blöt pöl på scenen efteråt helt oförmögen att röra sig.

Det här är full patte rakt in i kaklet från början till slut. Man hinner inte stanna upp och tänka efter eller störa sig på alla inkonsekvenser, nödlösningar eller osannolika vändningar föreställningen tar. Vilket är tur, för det är inte direkt en trovärdig story. Men vem bryr sig!

Tom underhållning? Absolut men också fruktat underhållande. Jag satt mest med ett fånigt flin på läpparna under hela showen (jag satt på samma sätt på bio när jag såg filmen) och blir smålycklig av att lyssna på castplattorna.
Det här är en riktig ”feel good” show och den är bara ute för att underhålla oss – och ibland är det precis vad jag vill ha.

Kuriosa:
Broadwayversionen vann:
1 Actors’ Equity Association pris för Outstanding Broadway Chorus

Londonproduktionen vann:
3 Laurence Olivier Awards för bästa nya musikal, bästa kvinnliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll.
4 Theatregoers’ Choice Awards för bästa nya musikal, kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och koreografi.

2008 visade MTV talangjaktssåpan The Search For Elle Woods, där man sökte efter en ersättare för Laura Bell Bundy som skulle sluta i rollen på Broadway. 15 tjejer tävlade och efter 8 veckor så stod Bailey Hanks som vinnare.
På tofte plats kom Lena Hall (min favvo) som efter tävlingen haft en bra karriär på Broadway, bl a vann hon en Tony för bästa kvinnliga biroll när hon spelade Yitzhak i Hedwig and the Angry Inch 2014.

MTV filmade Legally Blonde – the musical när den gick på Broadway och sände den hösten 2008.

Press:
Broadwayproduktionen:

Flossing between songs is recommended for anyone who attends “Legally Blonde,” the nonstop sugar rush of a show that opened last night at the Palace Theater, joining the ranks of such nearby temples to candy worship as the M&M and Hershey’s theme stores.
This high-energy, empty-calories and expensive-looking hymn to the glories of girlishness, based on the 2001 film of the same title, approximates the experience of eating a jumbo box of Gummi Bears in one sitting. This may be common fare for the show’s apparent target audience — female ’tweens and teenagers who still believe in Barbie. But unless you’re used to such a diet, you wind up feeling jittery, glazed and determined to swear off sweets for at least a month.
– Ben Brantley, The New York Times

So much of “Legally Blonde” is so smartly engineered, good looking, high energy and hilarious that it’s easy to forgive those few moments sporting an earnestness this material can’t easily support.
Among the show’s many appealing aspects is how it manages to swim in broadly amusing shallows most of the time while avoiding heartlessness. The “be true to yourself” message is utterly by-the-numbers — but such is the evening’s charm that it doesn’t seem fake.
– Dennis Harvey, Variety

För Londonversionen:
It is, of course, preposterous: an LA fashion student conquers Harvard law school and becomes a courtroom star. But, for all its absurdity, I found this Broadway musical infinitely more enjoyable than the 2001 Hollywood movie on which it is based.
It is a piece of pure pop-kitsch that, in Jerry Mitchell’s production, exists on a level of bubble-headed fantasy that has no connection with reality.

I can only report that the ­predominantly female audience with whom I saw the show seemed to be ­having a whale of a time and did not give a damn about the fact that the musical is little more than a nonsensical fairytale.
Michael Billington, The Guardian

OMIGOD! I tried, I really tried to hate this show, but resistance is futile. It’s going to be a huge hit and if you’re a chap, your wife or girlfriend is almost certain to drag you along. You might as well give in gracefully now.
I must admit that I was looking forwards to putting the boot into Legally Blonde. Haven’t we had more than enough stage musicals lazily hitching a ride on already successful movies? And the first 25 minutes of the film which I somehow endured was so girly, so inane, so pink that I felt as if I were being force-fed candyfloss.
But the theatre has worked a strange alchemy. The stage show has its tongue in its cheek throughout, it knows it is ridiculous and infantile, and celebrates the fact with knowing wit.
Then there’s the bonhomie of the audience, clearly up for a good time on a freezing cold evening and responding to the action like a bunch of overgrown school-kids, delivering “oohs” of astonishment at the plot twists and appreciative gurgles of delight when a buff bloke arrives on stage. This is rom-com with a welcome touch of irony.
Charles Spencer, The Telegraph

Annonser

Dag 214: Ruthless!

7 Jul

41QNV2NP6SL
Ruthless! (1992), Off-Broadway, 342 föreställningar
Musik: Marvin Laird
Sångtexter & libretto: Joel Paley

Judy Denmark, en vanlig liten hemmafru, har en dotter som heter Tina. Tina är en ovanligt begåvad 8-årig musikalartist med tydliga Shirley Temple komplex.
En dag dyker talangscouten Sylvia St. Croix upp i det Denmarkska hemmet, hon har bestämt sig för att hjälpa Tina att bli stjärna.
Första steget är att se till att hon får huvudrollen i Pippi i Tahiti, årets teateruppsättning i Tinas lågstadieklass.
Problem uppstår när Tina bara blir understudy till rollen som Pippi Långstrump.
Men Tina är inte den som låter sådana petitesser stå i vägen för ambition.
Innan premiären så hittas Louise, som fått rollen som Pippi, hängd.  Ingen vet hur det gått till och man anser att det varit en olyckshändelse.
I och med det så är rollen plötsligt Tinas.
Till premiären kommer teaterkritikern tillika Judys adoptivmamma Lita Encore (som har en tendens att sjunga som Ethel Merman). Lita berättar att Judys riktiga mamma var Broadwaystjärnan Ruth Del Marco som tog livet av sig efter att fått dåliga recensioner.
Så småningom förstår man att det är Tina som ligger bakom dödsfallet och hon åker dit för mordet och skickas till The Daisy Clover School for Psychopathic Ingenues.
Med Tina borta så inser Judy plötsligt att hon inte är en liten grå mus till hemmafru utan att hon är begåvad hon med, otroligt begåvad till och med.
Och med det så är första akten slut.
Andra akten utspelar sig ett par år senare och Judy är nu Broadwaydivan Ginger Del Marco.
Och nu börjar det bli invecklat för under aktens gång så kommer det visa sig att ingen är den de utgett sig för att vara, alla har ett förflutet de försöker dölja, Tina kommer tillbaka och är rehabiliterad (?), släktband uppdagas, folk mördas och det visar sig att det alla har gemensamt är en fullständigt hänsynslös ambition att nå sina mål.

Det här är en hysteriskt rolig drift med allt vad ”back-stage” musikal heter. Tänk er en blandning av filmerna All About Eve och  The Bad Seed med musikalerna Gypsy och Mame och ni börjar närma er denna show.
Musik och sångtexter är fulla av blinkningar och referenser till andra shower  (speciellt Gypsy) och ju mer man kan desto roligare har man, men man behöver inte kunna sin Broadwaytrivia för att  kunna njuta av denna show för den är väldigt rolig i sig själv också.
Musiken är glad, up tempo och typisk Braodwayiansk om så på ett parodiskt sätt och i liten skala – vi pratar om ett komp bestående av två pianon och slagverk.
Det är inte den största eller bästa av musikaler men den är otroligt underhållande och absolut värd en lyssning.

Favvisar:
Tina’s Mother, I Hate Musicals, Teaching Third Grade, Angel Mom, Unkie’s Muncle

Kuriosa:
Showen har bara sex roller och alla är skrivna för kvinnor men det har blivit lite av en tradition att låta en man i drag spela Sylvia St. Croix. Anledningen till detta är att när man hade audition för denna roll till originaluppsättningen så var det en dragartist som gjorde den bästa auditionen så han fick rollen.

I originaluppsättningen spelades rollen som Tina av en 10-årig Laura Bell Bundy. Hon skulle så småningom skapa rollen som Amber Von Tussle i musikalen Hairspray och var även original Elle Woods i Legally Blond – The Musical.
Hennes understudies i Ruthless var Natalie Portman och Britney Spears!

Föreställningen vann en Outer Critics Circle Award 1993 som årets bästa Off-Broadway musical.

Pressklipp:
Ruthless, at the Players Theater, belongs to a theatrical genre exemplified by the comedies of Charles Busch, in which almost everything has a show-business reference. Shirley Temple movies, Gypsy, Mildred Pierce and All About Eve are among the most obvious touchstones for a spoof that has enough absurd plot twists and multiple identities to fill several old movies.
Such shows stand or fall on their humor. And until it nearly runs amok late in the second act, Ruthless, …  delivers a fairly steady quotient of laughs. The songs, which are mostly generic show-business anthems of the brassier sort, are uneven. The one attempt at a comic show stopper, I Hate Musicals, falls apart on such too-obvious lines as ”I hate musicals, but not as much as I hate the words to this song!”
Most of the fun comes from the sheer brazenness of the caricatures. They include Tina’s loopy third-grade teacher, a pretentious drama critic named Lita Encore, a monstrous Broadway prima donna and her scheming, sycophantic assistant, Eave. The performance that holds things together is Ms. Bundy’s Tina. Through her parody of a psychopathic latter-day Shirley Temple, the golden-locked young actress with a big piping voice projects an engaging sweetness.
– Stephen Holden, The New York Times

Videosar:
Trailer för showen
Tina’s Mother
Angel Mom med Bernadette Peters
I Hate Musicals!
It Will Never Be That Way Again med Bernadette Peters
Born to Entertain
To Play This Part

%d bloggare gillar detta: