Dag 235: Hit The Deck

Hit The Deck (1927), 352 föreställningar
Baserar mitt omdöme på filmversionen som kom 1955
Musik: Vincent Youmans
Sångtexter: Clifford Grey & Leo Robin
Libretto: Herbert Fields, baserad på pjäsen Shore Leave av Hubert Osborne.

Loulou har en liten krog i hamnen.
Hon har fallit för Bilge, en av sjömännen som brukar äta hos henne när de är i hamn. Men Bilge är tveksam till att gifta sig med henne.
När Bilge ger sig av igen så följer Loulou efter honom hela vägen till Kina. Väl där så ser hon till att han faller ordentligt för henne. Allt verkar bra tills han upptäcker att Loulou är en förmögen kvinna. Bilge vill inte känna sig som en hållen karl så han tvekar igen. Men när Loulou lovar att skriva över hela sin förmögenhet på deras förstfödda så ger han med sig i alla fall.

Intrigen ovan är vad jag lyckats snoka upp om ursprungsmusikalen. Filmversionen har en helt annan story.
Det här är ett av de många problem som finns med de tidiga musikalerna när man försöker hitta material från eller om dem.
Om de inte var megasuccéer så finns det relativt lite material att hitta om dem.
Man spelade inte in castskivor.
Om man gjorde en filmversion av showen så var den antingen en stumfilmsversion eller om den blev en ljudfilm så valde man ofta att ta bort musikinslagen.
Och har man otur så är titeln på showen det enda man behållit till filmversionen, allt annat är nytt.

Hit The Deck filmades första gången 1930 och den versionen är troligtvis närmre originalet än den kärleksförväxlingsfars som 50-talsfilmen är. Tyvärr så gjordes den förstnämnda av RKO och MGM (som gjorde 50-talsversionen) köpte upp rättigheterna till den och la den i sitt arkiv. Den har inte visats på över 70 år…

Vad jag kan se när jag jämför sånglistorna från filmen och scenversionen så kom typ 3/4  av showens låtar med i 50-talsversionen och därför så anser jag att jag kan bedöma musikalen rent musikaliskt utifrån den i alla fall.

Det här är en kul show med bra låtar. En sån där musikal som gör mig glad.
Här så kan man njuta av MGMs stora orkester som  i denna digitalt restaurerade version låter helt fantastiskt, lägg till det bra vokala insatser från Tony Martin, Ann Miller, Vic Damone, Debbie Reynolds och Jane Powell och vi pratar rena himmelriket för musikalfilmsfanatiker.
På cd-utgåvan så har man dessutom lagt med borttagna sånger, alternativa tagningar och sånt som inte fick plats på lp-versionen, som ouvertyren.
Rekommenderas

Favvisar:
Hallelujah, What’s A Kiss Among Friends?, Why, Oh Why, Sometimes I’m Happy (Sometimes I’m Blue)

Kuriosa:
Hit the deck är amerikansk militärslang som betyder att förbereda sig för strid (i generella termer) eller att kasta sig på marken och inta stridsposition (som ett försvar gentemot fientlig beskjutning).

Pressklipp: 
Hittade denna recension av 30-tals filmen:

With all the hard work that has evidently gone into the transferring of the musical comedy ”Hit the Deck” to the audible screen, this picture, which was presented last night at the Earl Carroll Theatre by Radio Pictures Corporation, is anything but an inspired entertainment. Except for one or two sequences, the mixing of the story and spectacle doesn’t jell. The fun is labored and the romance is more painful than sympathetic. It is a production that has its serious interludes, but whether audiences are going to take them in the spirit in which they are intended is decidedly problematical.

Luther Reed, director of the pictorial version of ”Rio Rita,” is responsible for this offering. He has also shouldered the burden of the adaptation and therefore he as the director may perhaps frown upon himself as the adapter, for there are passages that are singularly well directed, particularly one depicting negroes offering up their melodious prayers and the singing of ”Hallelujah.” This is quite impressive, but it seems to have been dragged into this yarn of battleships and a crew of Smiths.

In the Technicolor features, Mr. Reed presents some effective stretches of a mermaids’ dance, which he has filmed from a variety of angles with the background of a battleship. The tints in other portions of this ship scene are pleasing, for besides the blue of the men’s uniforms there are the many shades of all colors of the girls’ gowns.

But when Mr. Reed turns his pen to the concocting of romantic lines the result is very apt to arouse mirth. Looloo, the dainty creature who serves ”java” to the bluejackets, falls a speedy victim to ”Bilge” Smith’s manly smile. She is quite attractive, and her sudden love affair is the excuse for songs, some of which are moderately tuneful. Looloo is impersonated by Polly Walker, and this is her vocalized film début. ”Bilge” is portrayed by Jack Oakie, whose only excuse for being in a musical comedy is his pleasing smile. His voice can hardly be described as melodious, but now and again he and Miss Walker are helped out by a chorus.

Ethel Clayton officiates as a Mrs. Payne, who has peculiar ideas about Uncle Sam’s Admirals and while one may take her utterances whence they come, these silly assertions don’t in the least embellish the story any more than does the constant reiteration of the colloquialism, ”Oh, yeah?” The charming scenes aboard the battleship are by no means enhanced when the principals speak, for it is one long flow of slang that grates on one’s ears.

The usual liberties are taken with the demeanor of petty officers, Lieutenants and Admirals, and while these might have been all very well before the footlights, once they come from the screen they are much more out of place. There is the Admiral who would pardon ”Bilge” if Looloo wishes, but who orders ”Bilge” to the brig when the sailor repeatedly avers that he won’t accept any favors from Looloo because she is wealthy.

It is so trite and one realizes that it needs a gale of telling wit, which would atone for all sorts of absurdities. The hifalutin Mrs. Payne’s willingness to pay a fortune for an heirloom bequeathed to Looloo by her mariner father might easily have been made really amusing, and the same applies to Looloo’s heartfelt desire to gratify her sailor sweetheart by buying a freighter for him.

Roger Gray, Franker Woods and Harry Sweet do their best to bring a note of cheer to some of the episodes, as does also Marguerita Padula, who figures as the negress Levina.
– Mordaunt Hall, The New York Times

Ljudis:
Hallelujah, inspelning från 1927

Videosar, alla från filmen från 1955
Trailer
A Kiss Or Two
Why Oh Why
Lucky Bird
Sometimes I’m Happy
Hallelujah

Dag 221: The Girl In Pink Tights

The Girl In Pink Tights (1954), 115 föreställningar
Musik: Sigmund Romberg
Sångtexter: Leo Robin
Libretto: Jerome Chodorov & Joseph Fields löst baserat på verkliga händelser.

New York 1866.
Här hittar vi en skandalös balletensemble från Paris som ska göra ett gästspel i New York. Det skandalösa med denna trupp är att ballerinorna uppträder i kroppsfärgade trikåer – detta i en tid då en blottad ankel ansågs upphetsande.
Primabellerinan blir förälskad i författaren till en melodram som ska spelas på teatern tvärsöver gatan. Kärleken är besvarad.
En dag när man repeterar balletten så ska impressarion testa några nya sceneffekter och det går lite fel. Resultatet blir att teatern brinner ner och utan nånstans att spela så förbereder baletten sig för att återvända hem.
Men då kommer nån på den briljanta idén att slå ihop baletten med melodramen. Ingen har förut tänkt på att blanda teater med sång, musik och dans på detta sätt och man bestämmer sig för att försöka. Resultatet blir en enorm succé och en ny konstform är född.

Romberg är nog mest känd för sina operetter men den här showen är närmare en typisk amerikansk musikal än operett, fast det finns en hel del operettmusik att hitta här också.
Det är ett verk som känns väldigt gammaldags och som en kvarglömd rest från en tidigare epok. Det finns inget 50-tal alls över den.
Den franska ballerinan Zizi Jeanmaire som spelar titelflickan är kanske inte nån större sångerska men har en väldig charm och är den som lämnar störst intryck hos mig i alla fall.
Här finns några hyfsade nummer men på det stora hela så är det här en ganska så medioker historia.

Favvisar:
I Promised Their Mothers, Up In The Elevated Railway, You’ve Got To Be A Little Crazy, My Heart Won’t Say Goodbye

Kuriosa:
Denna show är löst baserad på händelserna som ledde fram till skapandet av den första ”musikalen”. Åtminstone den föreställning som man anser skall ses som den första musikalen, för den interfolierade sånger och danser i en befintlig pjäs på ett sätt som tidigare inte gjorts. Föreställningen hette The Black Crook i verkligheten och kom 1866.
Bakgrunden till dess tillkomst överensstämmer -åtminstone vad gäller strandsatt balettgrupp och melodram som behöver piffas upp lite- i delar med denna shows handling.

Sigmund Romberg (1887-1951), hade sin storhetstid på 20-talet med verk som The Student Prince (1924), The Desert Song (1926) and The New Moon (1928).
Den uppmärksamme har säkert uppmärksammat att han dog tre år innan denna show hade sin premiär. Romberg hade börjat arbeta på materialet men gick bort innan han hunnit fullborda det. Det var Broadway orkestreraren Don Walker som tog Rombergs utkast, teman och melodier och färdigstälde verket med, enligt rykten, ordentliga bidrag från sin egen kompositörspenna.

Pressklipp:
The Girl In Pink Tights shares with Kismet (1953) a lust for mediocrity. The score from the studio of the late Sigmund Romberg overflows with mechanical melodies out of a departed era.
– Brooks Atkinson, Times

About all I can say concerning the Romberg score is that it didn’t hurt.
– John Chapman, Daily News

The Girl In Pink Tights has three tremendous assets – a dancer named Jeanmaire, a singer named Jeanmaire, and a comedienne named Jeanmaire.
…
The Girl In Pink Tights is not a show with too few jokes. It is a show with practically no jokes at all. The Messrs. Chodorov and Fields have told their tale very literally, very baldly and very badly.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Ljudis:
When I am free to love

Video:
Zizi och hennes man, koreografen och dansaren Roland Petit dansar ett utdrag ur baletten Carmen