Tag Archives: Leonard Bernstein

Nr 453: Candide (1956)

5 Okt

 

 

Candide, 1956

Föreställningar i urval:
1956: Broadway, 73 föreställningar
1959: West End
1974: Broadway, revival, 740 föreställningar
1988: Scottish Opera version
2006: Théâtre du Châtelet, Paris
2008: Wermland Opera
2020: Stockholmsoperan

Music: Leonard Bernstein
Lyrics: Lillian Hellman, John Latouche, Richard Wilbur, Dorothy Parker, Leonard Bernstein, Felicia Bernstein, Stephen Sondheim, John Mauceri, John Wells
Book: Lillian Hellman for the original version, Hugh Wheeler for the 1974 revivel. Based on Voltaire’s satire from 1758.

Candide takes the audience on a round-the-world romp of idealistic optimism as it clashes with a series of absurdly unfortunate events.
The young and naïve title character is the bastard cousin of Cunegonde, the Baron of Westphalia’s beautiful daughter. He lives with the Baron and his family and is in love with Cunegonde and she is in love with him.  They, along with the maid Paquette and Cunegonde’s brother Maximilian, all subscribe firmly to the doctrine that has been instilled in them by their teacher Dr. Pangloss: that everything that occurs is for the best, no matter what. Their existence seems to be perfect.
Throughout the course of the show, however, this doctrine is constantly called into question as Candide is exiled, forced into the Bulgarian army, caught up in the Spanish Inquisition, cheated out of a fabulous fortune, shipwrecked on a remote island, and generally being relentlessly torn apart from his love, Cunegonde.
Candide is a witty and wacky satire of an operetta.

Från början hade Lillian Hellman tänkt att Candide skulle bli en pjäs med bakgrundsmusik skriven av Bernstein. De hade samarbetat tidigare när hon gjorde en engelsk bearbetning av Jean Anouilh pjäs om Jeanne d’Arc från 1952 L’Alouette (The Lark, 1955), som han skrev musik till.
Men Bernstein gillade idén så mycket att han övertalade henne att förvandla Candide till en komisk operett istället. Hon gick med på det.

Candide hade sin premiär  1:a december 1956. Verket fick överlag ganska så blandade recensioner, men musiken hyllades, men vad hjälper fantastisk musik om publiken uteblir. Efter 74 föreställningar lades den ned.

Harold Prince ville göra en revival av föreställningen i början på 70-talet, men Lillian Hellman vägrade att låta dem använda sig av hennes original-libretto. Så Prince beställde ett nytt libretto av Hugh Wheeler. Det enda man behöll från Hellmans manus var namnet Maximilian som hon gett till Cunégondes bror, i novellen är han namnlös.
Föreställningen, som var en 105 minuter lång enaktsversion av verket, hade sin premiär på Brooklyn Academy of Music 1973. Den blev en stor framgång och flyttades till Broadway 1974 där den sen spelades i nästan 2 år.

Candide har sen dess spelats på både teater- och operascener över hela världen.
Manuset har bearbetats flera gånger. Efter Hellmans död så har man åter plockat in delar av hennes libretto när man sätter upp showen och efter Wheelers död så har bl a John Caird gjort en ny bearbetning av hans text.
Jag tror att verket kommer att genomgå många varianter till innan man hittar den ultimata versionen – om man nu nånsin kommer att göra det.

Jag måste säga att jag verkligen älskar den här musikalen. Mest för musikens skull. Tycker att manuset spretar så mycket åt alla håll att den aldrig riktigt lyckats fånga mig. Det är ett roligt manus, med en mängd roliga och intressanta figurer i men det är kanske just det: för många roliga figurer och för mycket handling ska pressas in på ett par timmar och det blir på bekostnad av huvudrollerna och deras utveckling. Jag blir aldrig engagerad i dem och deras öden.
Men strunt i det när musiken svävar, är så varierad, så rolig, smart och underbar.
Denna show är ett måste att lyssna på.

Själv gillar jag inspelningen från 1974-års revivel bäst.
Men original castplattan från -56 är ljuvlig den med, med en fantastisk Barbara Cook som Cunegonde. Hennes version av Glitter and Be Gay är nog den ultimata.

1989 så gjorde Bernstein en bearbetning av all musik i verket. Han ändrade på en del orkestreringar, kastade om ordningen på en del nummer och tweekade lite här och lite där. Han kallade denna version för sin ”final revised version”. Den spelades in och gavs ut på cd samma år. På den kan man bl a hitta vår egen Nicolai Gedda i den komiska rollen som Guvenören av Buenos Aires.
Alla 3 versioner finns på Spotify.

Kuriosa:
Reviveln 1974 vann:

4 Tony Awards: bästa libretto (book), regi, scenografi och kostym.
5 Drama Desk Awards: Bästa libretto, regi, koreografi, scenografi och kostym.
1997 års Broadway revival vann:
1 Tony Award för bästa kostym
London reviveln 1999 vann 2 Laurence Olivier Awards för bästa revival och manliga skådespelare.

Overtyren, som skrevs av Bernstein själv, innehåller 4 melodier från föreställningen och resten är specialskrivet just för stycket.
Första gången man spelade enbart overtyren som konsertstycke var 26:e januari 1957. Det var New York Philharmonic Orchestra som framförde den med Bernstein själv som dirigent. Sen dess så har stycket blivit otroligt populärt att framföra på olika orkesterkonserter.

Den mest berömda arian ur verket är utan tvekan koloraturarian Glitter and Be Gay. Ett riktigt mästarprov för en sopran. Inte bara ska hon klara av 3 höga E:n, en gäng höga C:n och D:n, den kräver också en enorm komisk tajming.
För er som undrar vad den handlar om så är det Cunegondas sång när hon arbetar på bordell i Paris. Hon har bara 2 kunder, Paris Ärkebiskop och Överrabbi, och de överöser henne med presenter och smycken. Hon lider, men som hon själv uttrycker det: om man ändå ska lida så lider man behagligare och trevligare om man är omgiven av juveler…

Press:
When Voltaire is ironic and bland, [Hellman] is explicit and vigorous. When he makes lightning, rapier thrusts, she provides body blows. Where he is diabolical, [she] is humanitarian … the libretto … seems too serious for the verve and mocking lyricism of Leonard Bernstein’s score which, without being strictly 18th century, maintains, with its gay pastiche of past styles and forms, a period quality.
New York Times

Sixty seconds after conductor Samuel Krachmalnick brought down his baton for the overture, one sensed that here was going to be an evening of uncommon quality. It developed into an artistic triumph – the best light opera, I think, since Richard Strauss wrote Der Rosenkavalier in 1911.

Generally speaking, the music achieves an 18th-Century effect with remarkably modern methods. It is a work of genius.
Now all I can hope is that Broadway, which is unpredictable and which does not always like to be jogged out of its routine, will cherish it as it should be cherished.
– John Chapman, Daily News

To get the big news out in a hurry, Leonard Bernstein’s music is lush, lovely, and electric. When it isn’t voluptuous as velvet, it is frostily pretty as a diamond bell. It is easily the best score Mr. Bernstein has written for the theatre. To go a step further, it is one of the most attractive scores anyone has written for the theatre.
– Tom Donnelly, World-Telegram & Sun

Three of the most talented people our theatre possesses – Lillian Hellman, Leonard Bernstein, Tyrone Guthrie (regissören, min anmärkning) – have joined hands to transform Voltaire’s Candide into a really spectacular disaster. Who is mostly responsible for the great ghostly wreck that sails like a Flying Dutchman across the fogbound stage of the Martin Beck? That would be hard to say, the honors are so evenly distributed.

Satire, as I understand it, is a matter of humor – partly of good humor, partly of snappish wit. Miss Hellman’s attack on it is academic, blunt, and barefaced. Pessimism is the order of the evening.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Video:
Glitter and Be Gay
Overtyren under Bernsteins dirigering. 1960
We Are Women
The Best of All Possible Worlds
Life is Happiness Indeed
I Am Easily Assimilated

 

Nr 443: Side by Side by Sondheim

20 Jul

0000093880
Side by Side by Sondheim, 1976
West End 1976, 806 föreställningar
Broadway 1977, 384 föreställningar

Music: Stephen Sondheim, Leonard Bernstein, Mary Rodgers, Richard Rodgers, Jule Styne
Lyrics: Stephen Sondheim
Narration written by Ned Sherrin

The musical is in the form of a revue, with various sections tied together by being from a particular Sondheim musical, or having a common theme, and all of it tied together by the Narrator. He explains what show the songs are from, and in some cases provides background on why a song was written. He also notes comparing and contrasting Sondheim themes for the audience.

Upprinnelsen till denna revy skedde när jazzsångerskan Cleo Laine frågade skådespelaren och sångaren David Kernan om han kunde tänka sig att göra en välgörenhetskonsert för att stödja en teater som hon ägde. Han sa ja och kontaktade regissören Ned Sherrin och förslog att de skulle göra ett program med bara Sondheimsånger.
De anlitade Millicent Martin, Julia McKenzie och tillsammans med dem genomförde de konserten.
David, Julia och Millicent sjöng och Ned var berättaren/konferencieren.
Cameron Mackintosh fick nys om produktionen och satte upp den på en liten teater i London med samma besättning. Den blev en stor framgång och flyttade så småningom till West End där den gick under ett par år.
Produktionen, med hela original casten, flyttade till Broadway 1977.

Den här musikalrevyn har en speciell plats i mitt hjärta. Den är liksom prologen till mitt musikalnörderi.
I mitten på sjuttiotalet så var jag en glad, osäker, finnig tonåring som precis hade börjat upptäcka musikal. Ja, filmmusikal i alla fall. På tv visade man ofta klassiska 50-tals musikaler på tv och på LP så gav man ut de gamla soundtracksen på nytt i en speciell serie som hette M-G-M’s Classic Soundtracks och man fick 2 olika per platta. Jag gillade dessa skivor enormt.
Så en dag så läste jag en skivrecension i en dagstidning. Recensionen handlade om nån skiva som bara var ett måste för varje sant musikalintresserad person. Det här var första gången jag läste en recension om en musikalplatta (och fortfarande så hör det till ovanligheterna att man recenserar musikalinspelningar, undrar varför) och bara det var ju stort men att de dessutom sa att denna var ett måste, det gjorde ju att jag bara var tvungen att köpa den!
Jag kastade mig ut och sprang på snabba ben till SkivAkademin på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Jag gick in och frågade en expedit om de hade Side by Side by Sondheim. Han tittade förvånat på mig och sa: ”Är du säker på att det verkligen är den skivan du söker efter?” Ska kanske påpeka att jag i självklar 70-tals anda hade på mig en jeansjacka, batik tischa, utsvängda ”puss & kram” eller ”gul å blå” jeans, hade långt hår och pilotglasögon och såg nog mer ut som en smånördig hårdrocksdiggare – vilket jag också delvis var – än en seriös musikalkännare.
”Japp”, sa jag och kände mig av nån anledning både vuxen och betydelsefull.
”Ja, vi har den. Den är helt otroligt bra men hur har du hört talas om den?”
”Man har väl koll”, sa jag och lade snabbt till, ”och så har jag nog sett en Sondheim en gång…”  Jag kände att det kanske inte var rätt svar för jag fick den konstigaste av blickar men han hämtade plattan och jag gick jäkligt nöjd hem.
Väl hemma så la jag skivan på spelaren, satte ner nålen och… Möttes av ett pianoackord! Ett ackord som upprepades och upprepades och så kom en ensam mansröst och började sjunga stillsamt: “something familiar, something peculiar…”
Det här var definitivt inte vad jag hade väntat mig. Var var orkestern? Var var de stora körerna? Var var, liksom, musikalen? Jag var grymt besviken. Tänkte nästan kasta skivan. Men nu hade jag betalt dyra pengar för den så jag kände jag var tvungen att lyssna igenom den en gång i alla fall. Hittade väl några låtar jag gillade men… jag var tveksam.

Men gav den en chans till och så en chans till och så en till och sakta men säkert så kom jag att älska den.
Och inte bara hade jag plötsligt upptäckt att musikal kunde vara mer än en stor flådig Hollywoodproduktion, jag hade dessutom hittat min första favoritmusikalkompositör.
Jag hade fortfarande inte fattat att musikal kunde vara nått man såg på teatrar och att man gav ut Original Cast albums med musiken, det skulle dröja ett par år till innan jag gjorde det men detta var de första stegen i en livslång kärleksaffär.
Och som man säger, man glömmer aldrig sin första…

Kuriosa:
Side By Side är en av få musikaler där hela ensemblen blivit nominerade för en Tony Award. David och Ned för bästa manliga biroll och Julia och Millicent för bästa kvinnliga biroll.
Ingen vann men det är stort ändå!

Eftersom revyn kom 1976 så har den bara med Sondheims musikaler fram till och med Pacific Overtures som hade sin premiär det året.

Revyn blev lite av ett genombrott rent publikt för Sondheims musik. Innan denna show så var han mer ett namn bland kännare och branschfolk än hos den breda allmänheten.

Press:
… here is a tiny, many-faceted gem that lights up Broadway. As a musical this is a revue, and as a revue this is a recital – but what a recital! It is Stephen Sondheim revealed as Stephen Sondheim has never been revealed before. It is – and please don’t be frightened – Stephen Sondheim as a composer of lieder. Very cheerful lieder – but, well face it, lieder.

This show is happy, funny, witty and so compassionate. It makes you feel good. Turn cartwheels to the box office for this Brittish celebration of a rare american.
– Clive Barnes, Times

It’s difficult to see the sense in an all-Stephen Sondheim revue being done in a Broadway theatre by an all-Brittish cast, and it was even more difficult after seeing Side by Side by Sondheim.

There is simply no vitality to the production, no imagination in its concept. The three singers sing and the narrator off at the side narrates. At the very end, vertical rows of lightbulbs put on a spectacular show but by then it’s too late.
– Martin Gottfried, Post

Video:
Tony Awards
High Lights
En annan High Lights

 

SideBySide2
Broadway affischen

Dag 343: Peter Pan

26 Nov

51eSeKNgfBL
Peter Pan (1954)
, 152  föreställningar
Jag har lyssnat på studioinspelningen från 1997
Musik: det mesta skrivet av Mark Charlap men några nummer är komponerade av Jule Styne
Sångtexter: de flesta skrivna av Carolyn Leigh, texterna till Stynes melodier skrivna av Betty Comden & Adolph Green
Libretto: Sir James M. Barrie baserad på hans pjäs Peter Pan (1904)

Tiden är tidigt 1900-tal.
De tre barnen Wendy, John och Michael Darling bor i London.
En natt väcks Wendy av att en ung pojke har kommit in i deras rum. Han heter Peter Pan och han kom bara för att hämta sin skugga som råkade bli kvar i rummet när han besökte ungarnas rum en vecka tidigare.
Wendy, som inte blir det minsta förvånad över hans närvaro, hjälper honom att sy fast sin skugga igen. Som tack för hjälpen tar Peter med sig Wendy och hennes bröder till landet där han bor, Landet Ingenstans (Never Never land).
De flyger dit med hjälp av lite älvdamm och genom att tänka lyckliga tankar.
Väl i Landet Ingenstans så får de uppleva en massa äventyr. De räddar bland annat en indianprinsessa och får även möta Peters ärkefiende den brutale piratkaptenen Krok. Krok hatar Peter för Peter högg av hans hand en gång och matade en krokodil med den. Denna krokodil har nu fått smak på Krok och försöker hela tiden smyga sig på honom. Tur nog för Krok så har krokodilen också vid ett tillfälle svalt en klocka vilket gör att man hör ett högljutt tickande varje gångs han närmar sig.
Här finns också sjöjungfruer, älvor, de förlorade barnen (som består av barn som tappats bort av sina föräldrar och som tagits omhand av älvorna) och en massa magiska djur.
Efter många äventyr så återvänder Wendy och hennes bröder till London igen, med sig har de även de förlorade barnen som alla blir adopterade av familjen Darling.
I en epilog så kommer Peter tillbaka till Wendys sovrum många, många år senare. Där hittar han en vuxen och gift Wendy som inte längre kan flyga med honom till Landet Ingenstans men hon har en dotter som gärna vill följa med…

Det här är en charmig men ojämn liten musikal. Här finns både underbara sånger och en hel del småtrista nummer. Det märks att det är två olika kompositörer som ligger bakom dem. Och jag måste erkänna att jag till största delen föredrar Stynes sånger över Charlaps.
Älskar att captain Hook väljer olika musikstilar beroende på humör för sina sånger: det blir en tarantella, en tango och en vals.

Favvisar:
Neverland, I’m Flying, Wendy, I Won’t Grow Up, Hook’s Waltz

Kuriosa:
Från början var det här tänkt som en version av pjäsen med några enstaka musiknummer insprängda i handlingen och den skräddarsyddes för att passa Broadwaystjärnan Mary Martin (original Nellie i South Pacific, original Maria i Sound of Music m m).
Versionen var dock ingen större framgång när den var ute på sin try-out turné. Regissören Jerome Robbins, som inte var riktigt nöjd med de sånger som Charlap och Leigh hade skapat, bestämde sig då för att anlita kompositören Jule Styne och textförfattarna Comden & Green för att skriva ett antal kompletterande sånger för att på så sätt förvandla föreställningen till en fullödig musikal. Det är därför som denna show har två olika kompositörer och 3 olika textförfattare.

Redan när Peter Pan spelade sina try-out föreställningar i Los Angeles så beslutades det att den skulle spelas in och sändas på TV. Det gjorde att det bara blev möjligt att spela den 152 gånger på Broadway innan det var dags för sändning. Trots att den skulle visas på Tv bara 10 dagar efter sin sista Broadwayshow så gick den för utsålda hus ända till slutet, därav att jag inte räknar showen som en flop. Det var alltså planerat redan från början att den bara skulle gå under en begränsad period.
När Peter Pan sändes på amerikansk tv för första gången (7:e mars 1955), så fick den 65 millioner tittare. Det var det största tittarrekordet nånsin på sin tid.
Man valde att sända föreställningen i det nya experimentella färg-tv systemet som precis hade utvecklats av RCA.
Föreställningen var den första kompletta Braodwayshowen som sänt i färg på TV.
Eftersom sändningen var en sån otrolig succé så valde man att göra en ny sändning 1956. Kanske ska påpeka att dessa både versionerna av showen spelades i direktsändning när den sändes. Videoband för inspelning var fortfarande i sin utvecklingsfas och otroligt dyrt att använda.
1960 så gjordes en tredje inspelning men den här gången använde man sig av de nya videobanden och det gör att just denna version har kunnat visas ett flertal gånger till på amerikansk tv.
Alla dessa versioner hade Mary Martin i rollen som Peter.

Showen vann 3 Tony Awards 1955: bästa kvinnliga huvudroll, manliga biroll och scentekniker.

Musikalen har fått 3 revivals på Broadway där 1979 års version med Sandy Duncan som Peter var den mest framgångsrika, den spelades 554 gånger.

En ny tv-versionspelades in 2000 med Cathy Rigby som Peter.

Det finns tre musikalversioner till av berättelsen:
En version av pjäsen med sånger av Leonard Bernstein från 1950
Disneys tecknade film från 1953.
En ny musikal från 1996 med musik och sångtexter av George Stiles och Anthony Drewe.

Pressklipp:
I don’t know what all the fuss is about. I always knew Mary Martin could fly.

The flying, before we get past it, is nothing short of miraculous. For the first time, in my theatregoing experience, it’s been designed designed rather than limited to a couple of quick exits – in effect, it’s been choreographed by director Jerome Robbins.

It’s the way Peter Pan always should have been, and wasn’t.
– Walter Kerr, Herald Tribune

A Hollywood-like lust of production for production’s sake makes things look ponderous toward the end. Nor has the music much taste. Most of it sounds as though it had come out of Tin Pan Alley tune factories. It lacks distinction and has no audible fondness for Berrie. Although the taste in showmanship and in music is common, the taste in performers is impeccable.
Brooks Atkinson, Times

Videosar:
Mary Martin som Peter
Neverland
Ugh-A-Wug med Cathy Rigby

220px-Mary_Martin_Peter_Pan
Mary Martin som Peter Pan

Dag 331: On The Town

14 Nov

61ZqMElRcNL
On The Town (1944), 462 föreställningar
Musik: Leonard Bernstein
Sångtexter & libretto: Betty Comden & Adolph Green baserad på baletten Fancy Free av Jerome Robbins och Leonard Bernstein.

En vacker sommardag 1944.
Klockan är sex på morgonen när tre sjömän -Chip, Ozzie och Gabey- påbörjar sin 24-timmars permis i New York.
De vill inte bara hinna med att se på alla sevärdheter utan de vill också hinna träffa lite brudar.
Gabey förälskar sig i bilden av månadens ”Fröken vändkors” (Miss Turnstiles) som finns utplacerad på alla tunnelbanetåg. Hon ska representera den genomsnittliga tunnelbaneåkaren och varje månad så väljs det en ny miss och denna månad så är det Ivy Smith. Gabey bestämmer sig för att försöka hitta henne innan hans permis är slut. Självklart så hjälper hans kompisar till. De har dock lite mer tur vad det gäller att hitta kvinnor – eller kanske snarare att bli hittade av dem.
Ozzie blir uppraggad på Naturhistoriska Museet av Claire DeLoone en antropolog och Chip hamnar i en taxi med den kvinnliga föraren Hildy Esterházyen. Hon blir genast betuttad i Chip och eftersom hon både är kärlekstörstande och sexuellt aggressiv så dröjer det inte många sekunder innan han är hemma hos henne…
De två kvinnorna gör sitt bästa för att finna nån trevlig dam till Gabey också men han vill bara hitta sina drömmars Ivy. Till sist gör han det på Coney Island.
När morgonen gryr och männens permis är över så tar de tre paren farväl av varandra. Om de har nån framtid ihop är ytterst osäkert för männens skepp ska nu ge sig av och delta i det pågående kriget.

Hur bra är det här på en skala?
Bara liksom, helt jävla bäst!
Det första samarbetet mellan Bernstein, Comden & Green resulterade i en nyskapande och helt genialisk musikal med så mycket bra sånger och fantastisk dansmusik att man häpnar. Och att få höra musiken framföras av en stor symfoniorkester… Jag får ståpäls! Det är såna här shower som får mig att förstå varför jag så totalt har nördat in mig på musikaler som musikform.
Sångerna är svängiga, med fantastiska och roliga texter. Och Bernsteins musik…
Rent magisk. Den här plattan kan jag sätta på repeat och lyssna på om och om igen.
Det är en välsjungen version och jag är inte missnöjd med någons insats och för en gång skull så låter man musikalartister sjunga de jazziga och ”musikal” numren och de klassiskt skolade få sjunga den musik som är mer klassisk i sin stil. Kanske låter som en självklarhet men det är det inte, när Deutsche Grammophon (som också gjorde den här isnpelningen) gjorde en studioinspelning av Bernsteins West Side Story så lät man de klassiska sångarna Kiri Te Kanawa  och José Carreras spela Maria och Tony och resultatet är nått så fruktansvärd dåligt att jag inte fattar att man ville ge ut det. Så jag var lite rädd när jag såg att mezzosopranen Frederica von Strade skulle medverka på denna platta. Jag fruktade det värsta men hon spelar Claire DeLoone, en roll som ska sjunga ”klassiskt” så hon var perfekt castad. Och som bonus finns den underbara jazzsångerska Cleo Laine med i ett nummer som ”clubsångerskan”.
Lägg till detta att man även spelat in och lagt med tre av de sånger som ströks ur musikalen innan den hade sin Broadwaypremiär. Mumma!
Och så musiken… Kan inte upprepa det för ofta. Musiken är sååå jäääkla bra!!!! Bernstein rules!

Favvisar:
I Can Cook Too, ”New York New York, Ya Got Me, Some Other Time, Lucky To Be Me

Kuriosa:
Musikalen var en bearbetning och videreutveckling av baletten Fancy Free som koreografen Jerome Robbins skapat och som Bernstein skrivit musiken till. Den blev en stor framgång på gamla Metropolitan Opera House i början av 1944.

1971 års revival av musikalen vann en Theatre World Award och det fick även 1998 års revival.

Det här var den första show som Hollywood köpte filmrättigheterna till redan innan den hade haft sin premiär.
Filmversionen som kom 1949 hade Gene Kelly, Frank Sinatra, Jules Munshin, Ann Miller, Vera-Ellen och Betty Garrett i de ledande rollerna. Dansnumren är snygga och det är en kul film men tyvärr så behöll man bara 3 av sångerna från Broadwayshowen, resten består av nya (ofta sämre) sånger av Roger Edens.

Pressklipp:
Words which make a rhyme and have rhythm do not neccessarily make a lyric, nor do thirty-two bars full of notes automatically make a song. The score of On The Town by Leonard  Bernstein, and the lyrics by Miss Comden, Adolph Green, and Mr Bernstein, are almost always disappointing. … There are ballets, of course. Cripes, what I would give to see a good old hoofing chorus again!
John Chapman, Daily News

On The Town is not only much the best musical of the year; it is one of the freshest, gayest, liveliest musicals I have ever seen. It has its faults, but even they are engaging, for they are the faults of people trying to do something different, of people willing to take a chance.
Louis Kronenberger, PM

Videosar:
Highlights
New York New York med Frank Sinatra, Gene Kelly och Jules Munshin från filmversionen
Vera-Ellen som Miss Turnstiles
I Can Cook Too
Ya Got Me med The Gay Men’s Chorus of Los Angeles
Some Other Time
Dream Coney Island Ballet
Från Encores! konserversion

Dag 307: Wonderful Town!

8 Okt

61YOg4YFkSL._SL1024_
Wonderful Town! (1953), 559 föreställningar
Jag har lyssnat på London castinspelningen från 1986.
Musik: Leonard Bernstein
Sångtexter: Betty Comden & Adolph Green
Libretto: Joseph A. Fields & Jerome Chodorov, baserad på deras pjäs My Sister Eileen (1940) i sin tur baserad på novellsamlingen My Sister Eileen (1938) av Ruth McKenney.

You’ve found your perfect mate and it’s been love from the start
He wispers, you’re the one to who I give my heart
Don’t say, I love you too, my dear, let’s never, never part.
Just say, “I’m afraid you’ve made a grammatical error, it’s not ‘To who I give my heart,’ it’s ‘To whom I give my heart’ You see, with the use of the preposition ‘to,’ ‘who’ becomes the indirect object, making the use of ‘whom’ imperative which I can easily show you by drawing a simple chart”
That’s a fine way to lose a man

I musikalen får vi följa de två systrarna Ruth och Eileen Sherwood som flyttar från Columbus, Ohio till Greenwich Village i New York på jakt efter både kärlek och karriärer.
Den äldre av dem är Ruth som vill bli författare, Eileen är hennes vackra lillasyster som vill bli skådespelerska.
Ruth har ingen tur med karlar medan Eileen drar till sig män som socker drar till sig flugor.
Runt dessa två finns en hel drös med bohemiska grannar, cyniska journalister, congadansande brasilianska kadetter, korkade atleter och skönsjungande irländska poliser som alla ser till att flickornas drömmar så småningom slår in men inte innan en hel del komiska episoder har utspelat sig.

Jag hade ingen aning om vad det här var för musikal när jag slank in på teatern i London där den gick 1986. Men två och en halv timme senare kom jag ut från samma teater med ett stort flin på mina läppar och sen dansade jag conga hela vägen hem till hotellet.
Jag älskade denna show. Jag köpte snabbt castskivan med originaluppsättningen från Broadway för jag visste inte att det fanns en inspelning av Londonversionen.
Men idag hittade jag den på Spotify!
Yay!
Jag har nu suttit och känt mig nostalgisk när jag lyssnat på denna inspelning och för första gången på 27 år åter fått höra Maureen Lipman som Ruth. Hon är bra!
Det här är kanske inte den bästa inspelningen av showen som jag hört men för mig är den speciell och alldeles underbar.
Musikalen i sig gav kanske inte ifrån sig några direkta hitlåtar men jag lovar att den är fylld med helt underbara sånger – jag menar Bernstein och Comden/Green, kan det bli annat än bra? Nope.
Swing! eller Conga! eller bara njut av härlig musik och riktigt kvicka sångtexter.

Rekomenderade sånger:
Ohio, A Little Bit in Love, Wrong Note Rag, Christopher Street, It’s Love

Kuriosa:
Originaluppsättningen vann 5 Tony Awards: Bästa musikal, kvinnliga huvudroll, koreografi, dirigent/musikalisk ledning, scenografi.
Den fick också en Theatre World Award

2003 års Broadway revival vann en Tony Award för bästa koreografi.
2 Drama Desk Awards: Bästa kvinnliga huvudroll och koreografi.
Den vann även en Theatre World Award

Hela musikalen skrevs på bara 5 veckor.

Videosar:
At the 2003 Tony Awards: Swing!
Conga! Med Maureen Lipman
Ohio
100 Easy Ways To Lose A Man

Dag 230: Saucy Jack and the Space Vixens

23 Jul

51RxauR5sLL
Saucy Jack and the Space Vixens (1995), Fringe
Musik: Jonathan Croose & Robin Forrest
Sångtexter: Charlotte Mann & Michael Fidler
Libretto: Charlotte Mann baserad på idéer av Johanna Allitt, Simon Curtis, Michael Fidler & Charlotte Mann, Michael Fidler & Charlotte Mann

På den sjaskiga Kabarén Saucy Jack’s på planeten Frottage III så står allt inte rätt till.
En efter en dödas artisterna på klubben genom att en stilettklack körs djupt in i bröstet på dem.
I denna miljö fylld av desperation och rädsla så berättar servitrisen Booby Shevalle, den talangfulle Sammy Sax, bartendern Mitch Maypole och ett gäng till om sina rädslor, drömmar och hemligheter medan mördaren härjar vidare.
Till undsättning kommer de glamorösa Space Vixens. Det är ett gäng intergalaktiska, supertrendiga modeller/brottsbekämpare som kommer att rädda de utsatta genom The Power Of Disco.
Kärlekshistorier uppstår, ”garderober” öppnas, liv räddas och allt kommer att leda fram till en gigantisk musikalisk klimax!
Det ni!

Det här är lika camp-igt som Rocky Horror var på sin tid. Fast musiken är inte lika bra.
Här har vi en blandning av disco, house, glam-rock, ska och gammaldags kabaretmusik.
En rätt så skön blandning. Men den jobbar lite för hårt på att vara så där skönt sjukt kul och den lyckas inte riktigt. Texterna är mediokra och musiken svänger ibland men är samtidigt rätt så radio-anonym.
Det finns inte så många låtar som sticker ut så där på direkten och kanske att den här skivan skulle lämna större intryck om jag hade sett showen men det har jag tyvärr inte.
Men småkul för stunden är den i alla fall.

Favvisar:
Glitter Boots Saved My Life, Let’s Make Magic, Plastic, Leather and Love, Fetish Number from Nowhere, All I Need Is Disco

Kuriosa:
Musikalen skapades av Johanna Allitt, Simon Curtis, Mike Fidler och Charlotte Mann. De hade tänkt att sätta up Leonard Bernsteins musikal Candide på Edinburgh Fringe Festival 1995 men det visade sig att den redan skulle spelas av andra under festivalen. Då satte de sig ner och skrev ihop det här verket som de sen framförde med stor framgång.
Showen vara bara en enaktare det året men efter den enorma respons de fick så kom de tillbaka till Edinburgh året därpå med en två-akts version.
Den har sen dess spelats över hela england och även haft ett par framgångsrika uppsättningar i The West End.

Showen spelas i en kabarétmiljö med publiken (en del sittandes vid runda bord) som gäster på nattklubben. Skådespelarna går runt och spelar överallt i teaterlokalen och det förekommer en hel del interaktion med publiken.

Videosar:
Trailer
Cheer up Bunny
Plastic, Leather and Love
Living in Hell
All I need is Disco Reprise

Dag 224: 1600 Pennsylvania Avenue / A White House Cantata

17 Jul

51IXxS2vZeL
1600 Pennsylvania Avenue (1976), 7 föreställningar
Baserar mitt omdömme på konsertversionen som går under namnet A White House Cantata och kom ut på cd 2000
Musik: Leonard Bernstein
Sångtexter & libretto: Alan Jay Lerner

Föreställningen handlar om de första 100 åren i Vita Husets historia.
Vi får  möta både de olika presidenterna som bodde där och några av dem som arbetade som husfolk under dem. Många av berättelserna har ett fokus på rasrelationer.
Vi får höra om Thomas Jeffersons påstådda affär med en svart piga, om James Monroes vägran att stoppa slaveriet i Washington, om efterdyningarna av det amerikanska inbördeskriget, om hur Andrew Johnson ställdes inför riksrätt och blev frikänd med bara en rösts majoritet och mycket, mycket mer.
Det finns fyra huvudroller här, två par, ett svart  och ett vitt.
Den vite mannen spelar alla de olika presidenterna och den vita kvinnan alla presidentfruarna.
Det svarta paret gestaltar alla de olika svarta tjänarna som jobbade där.

Eftersom det här är en semiklassisk konsertversion av verket så är det svårt att bedöma hur själva musikalen var.
Den här skivan är i alla fall bitvis väldigt intressant och spännande.
Det är väldigt storslagen musik som innehåller maffiga koralpartier, marscher, valser och till och med lite blues. Bernstein visar upp en lekfullhet och samtidigt ett allvar som tillsammans med hans små blinkningar till kompositörer som  Gustav Mahler, Sibelius och Copland gör det här till en av hans mest intressanta och mer klassiskt inspirerade verk.
Allt är kanske inte bra men det som är bra är å andra sidan otroligt bra.
Tyvärr så tycker jag nog inte att Alan Jay Lerners texter är av samma  höga kvalitet. Tvärtom så känns de bitvis ganska så banala och krystade.
De vokala insatserna här är strålande med bland annat en rent självlysande Barbara Hendricks.
Önskar att det funnits en inspelning av originalcasten så att jag kunde gjort en jämförelse mellan versionerna. Det kanske var en illa sammansatt föreställning men musiken var det inget fel på, det om något bevisar denna version.
Efter att jag skrev det ovan så har jag hittat några inspelningar från Broadwayversionen.

Favvisar:
On Ten Square Miles by the Potomac River, The President Jefferson Sunday Luncheon March, I Love My Wife

Kuriosa:
Det här var Bernsteins första Broadwaykomposition sen West Side Story 1957. Det blev också hans sista.

Med anledning av att man under tryouten hade kondencerat och strukit mycket i Bernsteins musik utan hans medgivande och med tanke på den negativa kritiken och publikreaktionen stycket fick så förbjöd Bernstein inspelningen av en castplatta.
Efter hans död så skapade man en konsertversion för kör och solister av verket. Verket räknas som ett ”klassiskt” stycke eftersom man använder sig av skolade operasångare i solistrollerna. Denna version skiljer sig en hel del från Broadwayversionen men det är den enda inspelning som finns.
Bernsteins sterbhus tillåter fortfarande inte att originalverket framförs, spelas in eller ens publiceras.

Patricia Routledge som spelade alla presidentfruarna på Broadway var den som fick de bästa recensionerna. Ett av hennes nummer hette Duet For One, en riktig tour de force där hon spelar två olika presidentfruar, en avgående och en tillträdande. Den gav henne en äkta showstopper och en låååååång stående ovation på premiären. I sången förvandlar hon sig hela tiden, fram och tillbaka, till först den ena presidentfrun och sen till den andra och så tillbaka igen. Detta genomförs endast med hjälp av små blixtsnabba förändringar av perukens placering och genom att byta röst. Och jag har till min glädje hittat en ljudinspelning av detta nummer, se nedan.
I Sverige är Patricia nog mest känd som den socialt uppåtsträvande Hyacinth Bucket i populära tv-serien Skenet Bedrar.
Den engelskfödda Patricia spåddes en gång en strålande framtid på Broadway men tyvärr för henne så floppade varenda musikal hon medverkde i. Så hon flyttade hem till England där hon istället fick en strålande karriär, bland annat med den ovan nämnda serien.

Ljudis:
The President Jefferson Sunday Luncheon March – från Broadwayshowen!!!!
Minstrel Show Part 1 – från Broadwayshowen
Patricia Routledge – Duet For One
Lud’s Wedding från Broadwayshowen

%d bloggare gillar detta: