Tag Archives: Lewis Nichols

Nr 415: Annie Get Your Gun

7 Nov


Annie Get Your Gun (1946)

Music & Lyrics: Irving Berlin
Book: Dorothy Fields, Herbert Fields löst baserad på Annie Oakleys (1860-1926) liv och hennes romans och äktenskap med Frank E. Butler (1847- 1926).

Uppsättningar i urval:

Broadway 1946, 1 147 föreställningar
West End 1947, 1 304 föreställningar
Göteborg 1949
Stockholm 1949
Broadway revival 1966

Scandinavium 1973
Broadway revival 1999, 1 045 föreställningar

SäffleOperan 2012

Rough-and-tumble Annie Oakley is the best shot around. A backwoods gal, Annie uses her skill to support her family by selling the game she hunts. When she’s discovered by Buffalo Bill and persuaded to join his Wild West Show, Annie is plucked from obscurity and becomes the toast of Europe.
Annie meets her match in Frank Butler, Buffalo Bill’s leading man and star marksman. She falls head over heels for Frank, but soon eclipses him as the main attraction in the show. Her success with a gun makes trouble for Annie’s chance at romance.
The show follows the journey of Annie and Frank, revealing their competitive natures as they vie for best shot – and each other’s hearts.

A real classic with a ton of well known songs like  Anything You Can Do, You Can’t Get a Man With a Gun and the biggest show anthem of them all: There’s No Business Like Show Business.

Kuriosa:
Dorothy Fields had the idea for a musical about Annie Oakley, to star her friend, Ethel Merman.
Producer Mike Todd turned the project down, so Fields approached a new producing team, Richard Rodgers and Oscar Hammerstein II. After the success of their first musical collaboration, Oklahoma!, Rodgers and Hammerstein had decided to become producers of both their own theatrical ventures and those by other authors.They agreed to produce the musical and asked Jerome Kern to compose the music; Fields would write the lyrics, and she and her brother Herbert would write the book.
Kern, who had been composing for movie musicals in Hollywood, returned to New York on November 2, 1945 to begin work on the score to Annie Get Your Gun, but three days later, he collapsed on the street due to a cerebral hemorrhage. Kern was hospitalized, and he died on November 11, 1945.
The producers and Fields then asked Irving Berlin to write the musical’s score; Fields agreed to step down as lyricist, knowing that Berlin preferred to write both music and lyrics to his songs. Berlin initially declined to write the score, worrying that he would be unable to write songs to fit specific scenes in ”a situation show.”  Hammerstein persuaded him to study the script and try writing some songs based on it, and within days, Berlin returned with the songs Doin’ What Comes Naturally, You Can’t Get a Man With a Gun, and There’s No Business Like Show Business. Berlin’s songs suited the story and Ethel Merman’s abilities, and he readily composed the rest of the score to Annie Get Your Gun
The show’s eventual hit song, There’s No Business Like Show Business, was almost left out of the show because Berlin mistakenly got the impression that Richard Rodgers did not like it.
In imitation of the structure of Oklahoma! a secondary romance between two of the members of the Wild West Show was added to the musical during its development. This romance, including their songs I’ll Share it All With You and Who Do You Love, I Hope?, was eliminated for the 1966 revival. 

For the 1999 revival, Peter Stone revised the libretto, eliminating what were considered insensitive references to American Indians, including the songs Colonel Buffalo Bill and I’m An Indian Too. Stone said, ”The big challenge is taking a book that was wonderfully crafted for its time and make it wonderfully crafted for our time… It was terribly insensitive…to Indians…. But it had to be dealt with in a way that was heartfelt and not obvious… In this case, it was with the permission of the heirs. They’re terribly pleased with it.” 
Stone also altered the structure of the musical, beginning it with There’s No Business Like Show Business and presenting the musical as a ”show within a show”.

An Old-Fashioned Wedding skrevs till revivaln 1966 och är en typsik Berlin sång i kontrapunkt.

I Sverige har bl a Ulla Sallert, Lill-Babs och Pernilla Wahlgren spelat Annie.

Judy Garland skulle ha spelat Annie i filmversionen från början men hon kom inte överens med varken regissören George Sidney eller koreografen Busby Berkeley och markerade sin ovilja genom att komma för sent varje dag  och sen jobba halvhjärtat och oengagerat när hon väl var på plats. Det ledde till att hon fick sparken från produktionen och ersattes med Betty Hutton.

Originalversionen i London spelades 150 föreställningar längre än originalet på Broadway. Showen gjorde Dolores Grey till stor stjärna där.

Annie Get Your Gun var den andra musikalen att passera 1000 föreställningar gränsen på Broadway. Den första var Oklahoma (1943).

 

Press:
För originaluppsättningen på Broadway.

Annie is a good, standard, lavish, big musical and I’m sure it will be a huge success – but it isn’t the greatest show in the world.
– John Chapman, Daily News

Ethel Merman shot a bull’s eye last night withe Annie Get Your Gun. For verve and buoyancy, unslackening, there has seldom if ever been a show like it. It would not be a bad idea to declare an annual Merman Day of all May 16ths in the future.
– William Hawkins, World-Telegram

The show is cheerful, but very far from overpowering. It’s a big Broadway show, in all ways professional, in many ways routine.

It knows its formula, and sticks to it like a well-raised baby. If the show hasn’t a trace of style, at least it hasn’t a trace of artiness. It has size, a primary-colors picturesqueness, the kind of organized activity which can pass for pep.

Irving Berlin’s score is musically not exciting – of the real songs, only one or two are tuneful. But Mr. Berlin has contrived a nukber of pleasant ditties and has laced them with lyrics that, if seldom witty, are almost always brisk.
– Louis Kronenberger, PM

Irving Berlin’s score is not a notable one, but his tunes are singable and pleasant and his lyrics are particulary good. The book? It’s on the flimsy side, definitely. And rather witless, too. But in the case of Annie Get Your Gun a listless story won’t matter a great deal. Somehow in shows as big as this, such a fault is sometimes blithely overlooked.
– Ward Morehouse, Sun

It has a pleasant score by Irving Berlin and it has Ethel Merman to roll her eyes and to shout down the rafters. The colors are pretty, the dancing is amiable and unaffected, and Broadway by this time is well used to a book which doesn’t get anywhere in particular. Annie, in short, is an agreeable evening on the town, and it takes little gift for prophecy to add that it, and she, will chant their saga of sharp-shooting for many months to come. If there are abrupt pauses with some frequency – well, Miss Merman must change costumes.
– Lewis Nichols, Times

Irving Berlin has outdone himself this time. No use trying to pick a hit tune, for all the tunes are hits.

Ethel Merman is at her lusty, free and easy best. … And when she opens her mouth to sing, she sings! Nice, loud, clear tones with not a word of the lyrics kept a secret for her and those on stage to share.
– Vernon Rice, Post

Videosar:
Betty Hutton, You Can’t Get a Man With a Gun från filmen
Betty Hutton och Howard Keel, Anything You Can Do
Judy Garland i I’m an Indian Too
Judy Garland i Doin’ What Comes Natur’lly
Bernadette Peters från 1999 års Tony Awards
Reba McEntire Annie Get Your Gun Medley
There’s No Business Like Show Business

Annonser

Dag 355: Up In Central Park

8 Dec

61RJVQ2EboL._SL500_AA280_
Up In Central Park (1945), 504 föreställningar
Musik: Sigmund Romberg
Sångtexter: Dorothy Fields
Libretto: Herbert Fields & Dorotrhy Fields

John Matthews, en reporter från New York Times, bestämmer sig för att avslöja den korrumperade Boss Tweed och hans kolleger som skor sig på färdigställandet av Central Park i New York på 1870-talet.
Komplikationer uppstår när John blir förälskad i dottern till en av Tweeds kumpaner.
Allt slutar diock lyckligt med att John får sin flicka och Tweed åker dit.

Jag brukar hata operetter, så när jag upptäckte att det var Romberg som skrivit musiken till den här showen så var jag beredd på att ogilla allt men så blev det inte. Kanske att min musiksmak har förändrats med åldern eller så var jag på rätt humör för den här typen av musik eller så var den ovanligt bra, oavsett vilket så tycker jag att det här var helt ok. Nä, jag älskar det inte men jag avskyr det inte heller och det är stort för mig. Ett par av de mest operettiga sångerna tycker jag till och med om…
Kanske beror det på att Eileen Farrell sjunger huvudrollen. Hon var inte med på Broadway men när Decca bestämde sig för att ge ut en skiva med sångerna från showen, eller snarare en del av dem (8 av 12), så valde de att ersätta ett par av de medverkande med mer kända namn. Så Eileen lånades in från ”The Met” för att sjunga de mer ”klassiska” sångerna och Celeste Holm (som slagit igenom stort i Oklahoma! några år tidigare) togs in för de mer komiska numren. Och resultatet är en väldigt behaglig samling sånger som fått mig att bli lite nyfiken på att utforska Rombergs tidigare verk. Vem vet, kanske att det kommer att leda till att jag blir en operettnörd också…

Favvisar:
Carousel In The Park, It Doesn’t Cost Anything To Dream, The Fireman’s Bride, Close As Pages In A Book, The Big Back Yard Of The City

Kuriosa:
Scenografin, kostymerna och till och koreografin var inspirerad av litografier gjorda av Currier and Ives.

Föreställningen vann en Donaldson Award för scenografin.

1948 så gjorde man en filmversion av showen men som brukligt var på den tiden så strök man de flesta av musiknumren samt skrev mer eller mindre ett helt nytt manus. Man kan väl säga att endast titeln återstod av showen när den väl dök upp på biodukarna. Den floppade.

Pressklipp:
Mr. Romberg’s music has, to be sure, its agreeable side: if it is too reminiscent and unvaried, at least, it is often melodious anough. Dorothy Field’s lyrics are nothing special, but they are at least brighter than the book. It’s too bad that Up in Central Park can’t shake off dullness, for it’s a commendable departure from formula musicals. The trouble is, it departed with only the haziest idea of destination.
– Louis Kronenberger, PM

Up in Central Park is as big as its namesake, and it is just as pretty to look at. There, however, the favorable comparison must end. The Park teems with life and zest and gaity, the show does not. Up in Central Park plods along along where it should dance, it talks where it should laugh; it is long and, to be frank about it, is pretty dull. The Park should form a wonderful setting for a musical show, but this one needs someone like Commisioner Moses to do a bit of landscaping or doctoring.
Lewis Nichols, The New York Times

Video:
Carousel in the Park från filmen med Deanna Durbin

13am196
En av Currier och Ives litografierna som inspirerade upphovsmännen till showen.
Själva motivet heter Central-Park, Winter och är gjord av Charles R. Parsons

Dag 327: Something For The Boys

10 Nov

06d1c6da8da0801d318b0110.L
Something For The Boys (1943), 422 föreställningar
Jag har lyssnat på 1997-års San Francisco Cast
Musik & sångtexter: Cole Porter
Libretto: Herbert Fields & Dorothy Fields

Tre kusiner ärver en ranch i Texas, den ligger precis bredvid en militärbas.
Blossom Hart jobbar på krigsdepartementet, Chiquita Hart är en nattklubbsdansare/sångare och Harry Hart är en marknadskrämare. De tre kusinerna känner inte varandra men bestämmer sig för att gemensamt förvandla ranchen till ett pensionat för soldathustrur.
Överstelöjtnant Grubbs tycker att verksamheten i ranchen verkar misstänksam, han tror det är en förtäckt bordell, och han försöker stänga stället.
Blossom blir en hjälte mot slutet av föreställningen då en av lagningarna i hennes tänder börja ta emot radiosändningar och hon hör en nödsignal från ett regeringsplan och tack vara detta så lyckas de rädda alla ombord.

Ja, manuset är väl kanske inte det djupaste och sångerna är inte herr Porters bästa men lite småkul är den allt. Och med Ethel Merman i ensemblen så var den en given hit under andra världskriget. Nu har jag inte lyssnat på  originalversionen för det är inte en komplett inspelning utan den består bara av brottstycken från en radiosändning.
Den enda kompletta inspelningen av musikalen är denna revival från 1997, endast ett piano kompar en samling väldigt entusiastiska sångare och det är en kul liten inspelning. Fast inga sånger fastnar riktigt ordentligt vilket känns konstig med tanke på att det är en Porter musikal men även en skicklig sångskapare som han hade sina svagare perioder. Och jag måste erkänna att jag saknar en röst som den Merman hade för hon kunde sälja även den mest mediokra av sånger och det kan inte riktigt denna ensemble och det gör att man tydligare hör bristerna i materialet än man annars kanske hade gjort.
Här finns dock en klassiker, By The Mississinewah, och det är kul att få höra den med helt ocensurerad text för som vanligt så var Porters texter lite för insinuanta för att få spelas på radio på den tiden.
Mer intressant än bra men Porter är alltid Porter även när det bara är halvdan Porter.

Favvisar:
I’m In Love With A Soldier Boy, Hey Good Lookin’, When My Baby Goes To Town, Something For The Boys

Pressklipp:
Men growing old ungracefully wept to see what they never hoped to see again – the staging of a musical show as glamorous, kinetic, balanced, and seductive as the still lamented Ziegfeld in his hey-day used to stage them.
Burton Rascoe, World-Telegram

Ethel Merman gives a performance that suggests all Merman performances before last night were simple practice.
Lewis Nichols, Times

My best advice to you this morning is that you had better run, not walk, to the nearest agency, if you can’t get to the theatre, and reserve for the near future. For here we have another one of those happy overnight hits that will run out the season and be greatly in demand.
Burns Mantle, Daily News

Mr. Porter has lost his old ”Begin-the-Beguine” and ”I-Get-a-Kick-Out-of-You” magic, and has apparently abandoned his old ”You’re-the-Top” nimble smartness with words. If Something For The Boys doesn’t come close to Anything Goes, it’s because Mr. Porter isn’t the composer he once was. For Miss Merman is no less of a wow.
Louis Kronenberger, Post

Video:
I’m in Love with a Soldier Boy

Ljudis:
Something for the Boys – Ethel Merman (disco version)

%d bloggare gillar detta: