Nr 415: Annie Get Your Gun

Annie Get Your Gun (1946)
Music & Lyrics: Irving Berlin
Book: Dorothy Fields, Herbert Fields löst baserad på Annie Oakleys (1860-1926) liv och hennes romans och äktenskap med Frank E. Butler (1847- 1926).

Uppsättningar i urval:
Broadway 1946, 1 147 föreställningar
West End 1947, 1 304 föreställningar
Göteborg 1949
Stockholm 1949
Broadway revival 1966
Scandinavium 1973
Broadway revival 1999, 1 045 föreställningar
SäffleOperan 2012

Rough-and-tumble Annie Oakley is the best shot around. A backwoods gal, Annie uses her skill to support her family by selling the game she hunts. When she’s discovered by Buffalo Bill and persuaded to join his Wild West Show, Annie is plucked from obscurity and becomes the toast of Europe.
Annie meets her match in Frank Butler, Buffalo Bill’s leading man and star marksman. She falls head over heels for Frank, but soon eclipses him as the main attraction in the show. Her success with a gun makes trouble for Annie’s chance at romance.
The show follows the journey of Annie and Frank, revealing their competitive natures as they vie for best shot – and each other’s hearts.

A real classic with a ton of well known songs like  Anything You Can Do, You Can’t Get a Man With a Gun and the biggest show anthem of them all: There’s No Business Like Show Business.

Kuriosa:
Dorothy Fields had the idea for a musical about Annie Oakley, to star her friend, Ethel Merman.
Producer Mike Todd turned the project down, so Fields approached a new producing team, Richard Rodgers and Oscar Hammerstein II. After the success of their first musical collaboration, Oklahoma!, Rodgers and Hammerstein had decided to become producers of both their own theatrical ventures and those by other authors.They agreed to produce the musical and asked Jerome Kern to compose the music; Fields would write the lyrics, and she and her brother Herbert would write the book.
Kern, who had been composing for movie musicals in Hollywood, returned to New York on November 2, 1945 to begin work on the score to Annie Get Your Gun, but three days later, he collapsed on the street due to a cerebral hemorrhage. Kern was hospitalized, and he died on November 11, 1945.
The producers and Fields then asked Irving Berlin to write the musical’s score; Fields agreed to step down as lyricist, knowing that Berlin preferred to write both music and lyrics to his songs. Berlin initially declined to write the score, worrying that he would be unable to write songs to fit specific scenes in ”a situation show.”  Hammerstein persuaded him to study the script and try writing some songs based on it, and within days, Berlin returned with the songs Doin’ What Comes Naturally, You Can’t Get a Man With a Gun, and There’s No Business Like Show Business. Berlin’s songs suited the story and Ethel Merman’s abilities, and he readily composed the rest of the score to Annie Get Your Gun. 
The show’s eventual hit song, There’s No Business Like Show Business, was almost left out of the show because Berlin mistakenly got the impression that Richard Rodgers did not like it.
In imitation of the structure of Oklahoma! a secondary romance between two of the members of the Wild West Show was added to the musical during its development. This romance, including their songs I’ll Share it All With You and Who Do You Love, I Hope?, was eliminated for the 1966 revival. 

For the 1999 revival, Peter Stone revised the libretto, eliminating what were considered insensitive references to American Indians, including the songs Colonel Buffalo Bill and I’m An Indian Too. Stone said, ”The big challenge is taking a book that was wonderfully crafted for its time and make it wonderfully crafted for our time… It was terribly insensitive…to Indians…. But it had to be dealt with in a way that was heartfelt and not obvious… In this case, it was with the permission of the heirs. They’re terribly pleased with it.” 
Stone also altered the structure of the musical, beginning it with There’s No Business Like Show Business and presenting the musical as a ”show within a show”.

An Old-Fashioned Wedding skrevs till revivaln 1966 och är en typsik Berlin sång i kontrapunkt.

I Sverige har bl a Ulla Sallert, Lill-Babs och Pernilla Wahlgren spelat Annie.

Judy Garland skulle ha spelat Annie i filmversionen från början men hon kom inte överens med varken regissören George Sidney eller koreografen Busby Berkeley och markerade sin ovilja genom att komma för sent varje dag  och sen jobba halvhjärtat och oengagerat när hon väl var på plats. Det ledde till att hon fick sparken från produktionen och ersattes med Betty Hutton.

Originalversionen i London spelades 150 föreställningar längre än originalet på Broadway. Showen gjorde Dolores Grey till stor stjärna där.

Annie Get Your Gun var den andra musikalen att passera 1000 föreställningar gränsen på Broadway. Den första var Oklahoma (1943).

 

Press:
För originaluppsättningen på Broadway.

Annie is a good, standard, lavish, big musical and I’m sure it will be a huge success – but it isn’t the greatest show in the world.
– John Chapman, Daily News

Ethel Merman shot a bull’s eye last night withe Annie Get Your Gun. For verve and buoyancy, unslackening, there has seldom if ever been a show like it. It would not be a bad idea to declare an annual Merman Day of all May 16ths in the future.
– William Hawkins, World-Telegram

The show is cheerful, but very far from overpowering. It’s a big Broadway show, in all ways professional, in many ways routine.
…
It knows its formula, and sticks to it like a well-raised baby. If the show hasn’t a trace of style, at least it hasn’t a trace of artiness. It has size, a primary-colors picturesqueness, the kind of organized activity which can pass for pep.
…
Irving Berlin’s score is musically not exciting – of the real songs, only one or two are tuneful. But Mr. Berlin has contrived a nukber of pleasant ditties and has laced them with lyrics that, if seldom witty, are almost always brisk.
– Louis Kronenberger, PM

Irving Berlin’s score is not a notable one, but his tunes are singable and pleasant and his lyrics are particulary good. The book? It’s on the flimsy side, definitely. And rather witless, too. But in the case of Annie Get Your Gun a listless story won’t matter a great deal. Somehow in shows as big as this, such a fault is sometimes blithely overlooked.
– Ward Morehouse, Sun

It has a pleasant score by Irving Berlin and it has Ethel Merman to roll her eyes and to shout down the rafters. The colors are pretty, the dancing is amiable and unaffected, and Broadway by this time is well used to a book which doesn’t get anywhere in particular. Annie, in short, is an agreeable evening on the town, and it takes little gift for prophecy to add that it, and she, will chant their saga of sharp-shooting for many months to come. If there are abrupt pauses with some frequency – well, Miss Merman must change costumes.
– Lewis Nichols, Times

Irving Berlin has outdone himself this time. No use trying to pick a hit tune, for all the tunes are hits.
…
Ethel Merman is at her lusty, free and easy best. … And when she opens her mouth to sing, she sings! Nice, loud, clear tones with not a word of the lyrics kept a secret for her and those on stage to share.
– Vernon Rice, Post

Videosar:
Betty Hutton, You Can’t Get a Man With a Gun från filmen
Betty Hutton och Howard Keel, Anything You Can Do
Judy Garland i I’m an Indian Too
Judy Garland i Doin’ What Comes Natur’lly
Bernadette Peters från 1999 års Tony Awards
Reba McEntire Annie Get Your Gun Medley
There’s No Business Like Show Business

Dag 191: Tovarich

Tovarich (1963), 264 föreställningar
Musik: Lee Pockriss
Sångtexter: Anne Croswell
Libretto: David Shaw baserad på Robert E. Sherwoods engelska bearbetning (1935) av den franska pjäsen Tovarich av Jacques Deval från 1933.

Efter den ryska revolutionen så flydde många ur den ryska aristokratin till Paris.
Där hittar vi nu Storhertiginnan Tatiana Petrovna  tillsammans med sin make generalen Prins Mikail Alexandrovitch Ouratieff.
Med sig till Paris har de fått tsarens guld, värderat till 4 miljarder franc.
Eftersom de inte har en tanke på att använda sig av tsarens egendom för egen räkning och de behöver pengar – och eftersom både den ryska regeringen och den franska staten gärna skulle vilja lägga vantarna på både dem och slantarna och de av den anledningen behöver ”försvinna” – så tar paret jobb som hembiträde respektive butler hos ett rikt amerikanskt par, familjen Davis.
I det amerikanska hushåller uppstår det snart komplikationer då både fadren och sonen i huset blir förälskade i Tatiana medan mamman och dottern faller för Mikail.
Inte blir det bättre när den ryske inspektören Gorotchenko kommer på middag till amerikanarna för att diskutera skapandet av en rysk/amerikansk oljekartell.
Gorotchenko känner igen Tatiana. Han lyckas så småningom övertala både henne och Mikail att lämna över guldet till den ryska staten för att på så sätt rädda fem miljoner ryska bönder från svält.
När ryssen lämnat Paris så kommer herr Davis (som nu känner till deras äkta identiteter) med ett förslag: de fortsätter att jobba som butler och hembiträde men så fort det blir fest i huset så kommer de alltid att vara inbjudna som hedersgäster.

Det här är en kul liten musikal.
Inget nyskapande eller klassiskt mästerverk, och trots att man inte hittar några större hits här så är detta ändå en ljuvlig liten platta.
Jag gillar den väldigt mycket.
Här finns en massa härliga, typiska ”Broadwaynummer” och det går inte att ta fel på att detta är en amerikansk musikal från det tidiga 60-talet.
Lite gammaldags kanske men gammaldags på det där bra-iga sättet vilket innebär att den är fylld av härliga melodier och , åtminstone hyfsat bra, texter.
Definitivt värd en genomlyssning eller två.

Favvisar:
Nitchevo, It Used to Be, A Small Cartel, I Go to Bed, Stuck with Each Other

Kuriosa:
Vivien Leigh fick en Tony Award för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal.

Kompositören till verket har förutom denna show även, bland mycket annat, skrivit sånger till barnprogrammet Sesame Street och står som en av upphovsmännen bakom den klassiska dängan: Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini.

Pressklipp:
The lady’s (Leigh’s) singing voice is a light baritone, something on the order of Marlene Dietrich with a head cold, but that’s suitable enough, …
…
Jean Pierre Aumont plays her husband, and his voice might possible be considered even less musical than hers, but he is French and, as is well known, the French have only to speak – laughing a little in the middle of each sentence – to seem to be singing. In any case, M Aumont is the sort of performer who gives his full battlefield attention to a lyric – thinking it, believing it, swearing by it – and he brings so much surpriced directness to everything he is doing that you keep on noticing him even when he is off at the sides merely clapping his hands to urge the real dancers on. It is  a plain joy to watch two such professionals taming a musical with as much ardor as they would normaly bring to a straight play.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Miss Leigh was greeted by a thunderous ovation at her first appearance, and small wonder. The lady is lovely – slender, poised, gracious in manner, articulate in her speach. People were quite ready to forgive her initial, nervous excess of gesture, and some trouble with her pseudo-Russian accent. I was not as ready to forgive when she began to sing. Miss Leigh has a coarse, untrained voice of almost no real control. It is deficient in femininity, warmth, piquancy, and sparkle – which is too bad, in that Miss Leigh’s personality has abn abundance of these very qualities.
– Norman Nadel, World-Telehram & Sun

Videosar:
Vivien Leigh, i ett nummer ur Tovarich.
Stuck With Each Other
Uh-Oh!
Trailer till filmversionen av pjäsen Tovarich (1937)
Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini med Lill-Babs i en norsk tv-inspelning som även inkluderar en vattenbalett!

Dag 86: I’m Getting My Act Together And Taking It On The Road (1978)/Det är ju min show! (1982)

I’m Getting My Act Together And Taking It On The Road (1978), 1165 föreställningar
Musik: Nancy Ford
Sångtexter & libretto: Gretchen Cryer
Svenska versionen: Det är ju min show (1982), översättning Beppe Wolgers

På sin 39-årsdag repeterar Heather Jones sin nya show tillsammans med sitt nya band The Liberated Man’s Band.
Hennes manager Joe dyker upp för att lyssna på materialet och blir förvånad och irriterad när han upptäcker att Heather har bytt stil och nu sjunger om starka kvinnor och om kvinnligfrigörelse. Joe anser att den här typen av sånger kommer att stöta bort hennes gamla fans men det skiter Heather i för hon känner att hon anpassat sig till ”medelklass-Amerikas” värderingar och önskningar tillräckligt länge. Nu är det dags att hon vågar stå för det hon tror på och att hon accepteras för den hon är: en stark och oberoende kvinna.
Joe klarar inte av denna nya kvinna och lämnar rasande lokalen. Heather stannar kvar med sitt band och firar inte bara sin födelsedag utan även sin pånyttfödelse för från och med idag så börjar hennes nya liv!

En mellow rockmusikal från slutet av sjuttiotalet fylld av självupptäckter, spruckna drömmar, women’s lib och förvånandsvärt mycket humor.
Jag gillar faktiskt det här. Trodde inte jag skulle göra det. Så åter har jag blivit glatt överraskad av en platta jag ”glömt”. Det här är en av de äldsta skivor som varit olyssnade hos mig, jag köpte den när den kom 1979! Det är faktiskt tack vare att jag nyligen hittade den svenska versionen med Lill-Babs som jag plockade fram denna dammiga lp.
Tycker nog lite bättre om det amerikanska originalet än den svenska versionen men den svenska är fortfarande bra och ett måste för alla Lill-Babs fans för den visar upp en annan sida av henne. Ja, för mig är det en annan sida i alla fall.
Den amerikanska är lite rockigare medan den svenska (som kom 1982) har lite mer syntkänsla, lite segare tempo och är lite mer utslätad. Men jag gillar Lill-Babs vokala insatser bäst. Gretchen Cryer är kanske mer personlig men känns också lite tråkigare.
Texterna är verkligen barn av sin tid med typiska fraser som ”celebration of me” och sin lite naiva världssyn, men grundtanken om att våga vara ärlig mot den man är och att våga stå för det man tror på känns fortfarande aktuellt och sant. Och Beppes svenska översättningar fångar originalets intentioner perfekt.
En helt ok liten show.

Favvisar:
Natural High (Musiken lever jag i), Old Friend (Till en vän), Strong Woman Number (Den urstarka kvinnan)

Kuriosa:
Gretchen Cryer är mamma till Jon Cryer som är den lite mesiga brorsan i den extremt populära komediserien 2 1/2 män.

Den svenska cd-versionen av denna show är eftertraktad i USA. För tillfället ligger priset på $ 116 för ett ex.

Videosar:
Natural High
Old Friend
Smile