Tag Archives: Lionel Bart

Nr 446: Blitz! (1962)

10 Aug

s4210457[1]

Blitz! (1962)
West End 1962, 586 föreställningar
Australien 1985

West End Revivals 1990 & 2000

Music & Lyrics: Lionel Bart
Book: Lionel Bart & Joan Maitland

 

The story centers on the relationship between a Jewish family, the Blitzteins, and a Cockney family, the Lockes, in 1940s London as the city takes a pounding from Hitler’s bombs. Mrs. Blitztein and Alfie Locke have adjacent stalls on Petticoat Lane: she sells herring, he sells fruit; and they can’t stand each other. But when their children, Georgie Locke and Carol Blitztein, fall in love with each other and Hitler’s bombing intensifies, Mrs. Blitztein and Alfie are able to bury the hatchet and become friends. 
Lägg till detta bombraider, en desertör, svarta marknaden, Georgie som skadas i kriget och skickas hem krigstrött och deprimerad samtidigt som hans älskade Carol blir blind i en av bombningarna, plus en massa barn som skeppas ut på landet eller stannar kvar i London och leker bland bråten och så övernattningar i tunnelbanestationer och ett brinnande London på scen. Det var nog en minst sagt lång och fullproppad afton som publiken bjöds på.

Musiken spretar åt alla håll: showig, jazzig, typisk 50/60-tals musikalmusik, (lite skrikiga) barnkörer a la Oliver!, en Vera Lynn pastisch (framförd av Dame Vera själv), anti-Hitler sånger, lite brittisk Music Hall, ett par nypor klezmertoner och så en gnutta 60-tals pop på det. Så den har kanske ingen tydlig musikalisk profil men det är en otroligt charmig samling sånger.
Och väldigt Lionel Bartska. Man hör bl a tydliga ekon från Oliver! i flera låtar, kanske främst i So Tell Me som påminner nått otroligt starkt om Fagins sång Reviewing The Situation i den musikalen.


Har haft LP:n i säkert 25 år, köpte en jättesamling med gamla musikal-LP:er, troligen från ett dödsbo i början på 1990-talet. Mitt exemplar är originalpressningen av skivan och som bonus så hittade jag både biljetter från den förre ägarens besök på showen samt ett program. Snacka om bonus!

Kuriosa:
På scenen fick man se Victoria Station, Petticoat Lane,  Bank tunnelbanestation, ett brinnande London under en av raiderna, 4 snurrbara husmoduler samt en enorm rörlig och sänkbar bro. Allt detta gjorde att showen var den dyraste musikal som man dittills hade satt upp i Londons West End.

Föreställningen regisserades av Lionel Bart själv.

Lionel beskrev musikalen som: ”…three human stories inside an epic canvas; the major human conflict – the major plot – personifies the spirit of London and how that spirit developed during the period of the piece.”

Barts musikal Oliver!, som haft premiär 1960 på West End och som blev en mega succé, spelades fortfarande när Blitz! hade sin premiär. Förväntningarna var enorma på den här showen och de införlivades till stora delar. Dock exporterades den, i motsats till Oliver!, aldrig till Broadway för man ansåg att amerikanarna inte skulle förstå sig på den.

”Vera Lynn sången” The Day After Tomorrow skrevs speciellt för Dame Vera av Lionel Bart för showen. Hon uppträdde inte på scen men hon spelade in den och den spelades sen upp i showen som en del av en radiosändning när folk övernattade på tunnelbanestationen.

Sången Far Away blev en semi-hit för Shirley Bassey 1962, den hamnade som bäst på 24:e platsen på top 40 listan.

Noël Coward ansåg att denna krigsnostalgiska föreställning var ”twice as loud and twice as long as the real thing, but only half as amusing.” 

Lionel Bart baserade delar av berättelsen på sina egna upplevelser som barn i den judiska delen av East End i London under andra världskriget.

En besökare på originaluppsättning 1962 berättar att när hon reste sig för att gå efter showens slut så hörde hon nån som muttrade: ”I’d never have come if I’d known it was about the war.”

Video:
Ljusdesignern, Richard Pilbrow, berättar om den komplicerade scenografin.
Far Away med Shirley Bassey
Mums and Dads
Who Wants to Settle Down
The Day After Tomorrow (Vera Lynn sången)
Who’s This Geezer Hitler?
Leave It To The Ladies

 

Annonser

Dag 330: Lock Up Your Daughters

13 Nov

15233_400426
Lock Up Your Daughters (1959), West End, 328 föreställningar
Musik: Laurie Johnson
Sångtexter: Lionel Bart
Libretto: Bernard Miles baserad på Henry Fieldings pjäs Rape Upon Rape; or, The Justice Caught in His Own Trap från 1730.

En naiv ung flicka som heter Hilaret rymmer från sin överbeskyddande far för att förenas med sin älskade, Kapten Constant. På väg till honom så lyckas hon komma bort från sin kammarjungfru Cloris, en ung dam med betydligt mer kännedom om världen och storstan än Hilaret.
Den vilsna Hilaret drar snabbt till sig uppmärksamheten av en ung viril kvinnotjusare som heter Ramble. När han uppvaktar och försöker förföra henne så slår hon ifrån sig och ropar på hjälp. Detta leder till att både Rumple och hon förs till fängelset där han anklagas för att ha försökt våldta henne.
Den liderlige och korrumperade domaren fattar tycke för den väna Hilaret medan hans konstant småkåta fru blir oerhört intresserad av Rumple.
Samtidigt har även Kapten Constant fängslats även han anklagad för väldtäcktsförsök, i hans fall på Cloris.
Det hela leder till en massa klassiska farssituationer där alla försöker få nån i säng, där det tas fel på identiteter, där skvallerpressen sprider falska rykten för att kunna sälja fler lösnummer och där det springs i dörrar etc etc etc.
Kanske ska tillägga att det förekommer inga våldtäkter alls i hela föreställningen, allt är bara insinuationer, falska anklagelser och missförstånd – precis som det skulle vara i en vågad fars på 1700-talet.

En musikal med rätt så bra om så lite gammaldags musik och med sångtexter som är både småfräcka, skönt anakronistiska, smarta och roliga. Ja, även musiken är anakronistisk med tanke på att allt utspelar sig på 1700-talet och musiken är definitivt 50-tals jazz-, pop- och latinoinspirerad även om man också lyckats pressa in lite barockaktiga inslag.  Denna lätt absurda blandning bidrar till styckets charm.
Det hela är småputtrigt och kul och här finns förvånansvärt många bra sånger för att vara en så pass okänd musikal.
En liten bortglömd pärla som definitivt är värd att återupptäckas.

Favvisar:
It Must Be True, When Does The Ravishing Begin?, Lock Up Your Daughters, There’s A Plot Afoot, I’ll Be There

Kuriosa:
Ordet rape betyder i föreställningen inte bara våldtäkt i den bemärkelsen som vi associerar med ordet idag utan även mer generellt frihetsberövande och sättet som korruptionen fördärvar rättsväsendet.

Som i många engelska farser från 16- och 1700 talen så säger ofta rollens namn ganska mycket om vilket peronlighet den har. Här heter den korrumperade domaren Mr Squeezum, den ärliga domaren Mr Worthy, en lurendrejare heter Dabble, den trogne kaptenen Constant o s v.

Året efter att den här showen hade haft sin premiär så skulle sångtextförfattaren slå igenom stort och inte bara för sina sångtexter. Mannen ifråga hette nämligen Lionel Bart och 1960 kom världssuccén Oliver! (se Dag 291) där han ensam stod för all musik, alla sångtexter samt librettot.

Föreställningen har aldrig spelats på Broadway. Den var på väg dit i början på 60-talet men showen lades ned i Boston. Den lokala myndigheten där ansåg nämligen att en sängkammarscen och 19 av orden som sades i föreställningen var anstötliga och därför stoppade man showen från att spelas. Mannen som fattade beslutet hette Sinnot!

Dag 291: Oliver (1960)

22 Sep

516G2prQ1HL._SY300_

Oliver! (1960), uppsättningar i urval:
West End 1960, 2618 föreställningar
Oscarsteatern, Stockholm, 1961, 34 föreställningar
Broadway 1962, 774 föreställningar
West End revival 1994
West End revival 2009
GöteborgsOperan 2019

Baserar mitt omdöme på liveinspelningen från premiären av 2009 års London revival
Musik, sångtexter & libretto: Lionel Bart, baserad på romanen Oliver Twist av Charles Dickens

Oliver Twist bor på ett fruktansvärt barnhem.
När han en dag ber att få mer av den blaskiga gröt som är det enda barnen får att äta blir barnhemsföreståndaren så förbannad att han säljer Oliver för en spottstyver till en begravningsentreprenör.
På begravningsbyrån så hamnar Oliver i bråk med en annan pojke och rymmer.
Efter flera dagar på rymmen så anländer han till London. Den första han stöter på är en ung kille som heter The Artful Dodger. Denne tar med Oliver till sitt hem, en slags skola för blivande ficktjuvar som leds av Fagin. Där träffar han också på Nancy en barflicka som har ihop det med den sadistiske inbrottstjuven Bill Sikes.
På sitt första uppdrag som ficktjuv så åker Oliver fast. Den snälle äldre mannen han försökt råna, Mr. Brownlow, ser nått oskyldigt och rent hos honom och istället för att anmäla honom så tar han Oliver under sitt beskydd.
Bill och Fagin är oroliga över att Oliver kanske ska avslöja dem och deras förehavanden och bestämmer sig för att  kidnappa honom från den äldre mannen.
Samtidigt så har barnhemsägaren hittat en berlock som tillhörde Olivers mor, som dog när hon födde honom, och genom den så framkommer det att Oliver faktiskt är Mr. Brownlow systerdotters son.
Oliver kidnappas.
Nancy mördas av Bill när hon försöker hjälpa Oliver.
Det blir en jakt genom Londons gator som slutar på London Bridge där Bill dödas av polisen och Oliver kan få komma hem till sin släkting Mr. Brownlow.

En av de största engelska musikalframgångarna, den största innan Sir Andrew dök upp på scenen.
Den har sin musikaliska grund i engelsk music-hall tradition men här finns också en hel del inslag av klezmer.
Det är otroligt catch-iga sånger med bitvis riktigt roliga texter. Jag gillar det här enormt.
Till den nya versionen så har man ändat tempot i vissa låtar, man har lagt till en hel del dansmusik (det dansades inte så mycket i engelska musikaler förr i tiden), gjort nya arr och Lionell Bart har till och med skrivit lite ny musik. Ja, egentligen gjordes de flesta av dessa ändringar redan till 1994 års Londonrevival men eftersom jag inte hört den plattan så blev det här första gången jag hör dem.
Det är kul med de nya texterna men all under-scoring som de lagt med – musiken som spelas under slutjakten till exempel – känns ganska onödig.
Det är en liveinspelning och det älskar jag eftersom det ger ett extra lyft till alla insatser, och ett extra speciellt lyft blir det eftersom det dessutom är premiären vi får lyssna på.
Är inte helt förtjust i alla insatser, han som spelar Bill är exempelvis bara jobbig att lyssna på och det nya arret av Who Will Buy? är betydligt sämre än originalet.
Inte min favoritversion men musikalen i sig känns känns fortfarande fräsch, ny och relativt modern trots sin höga ålder.
Rekommenderas.

Favvisar:
As Long As He Needs Me, It’s A Fine Life, Consider Yourself, I’d Do Anything

Kuriosa:
Michael Caine sökte rollen som Bill Sikes i originaluppsättningen men åkte ut i sista gallringen.

På Broadway så spelades rollen The Artful Dodger av Davy Jones en blivande medlem i popgruppen The Monkees.

Två sångnummer ur musikalen framfördes på The Ed Sullivan Show den 9:e februari 1964. I samma show gjorde The Beatles sin amerikanska tv debut.

1962 års Broadwayversion vann 3 Tony Awards: bästa partitur, bästa musikaliska ledning coh bästa scenografi.
1994 års London revival vann en Laurence Olivier Award för bästa manliga huvudroll.

Musikalen fick sin svenska premiär på Oscarsteatern i Stockholm 1961. Jarl Kulle spelade rollen som Fagin. Framgången var inte så stor, 34 gånger framfördes den bara.

Musikalen filmades 1968. Filmen vann inte mindre än 6 Oscars: bl a för årets bästa film.

Både Oliver och Nancy i 2009 års version hittades genom en tv-sänd talangjakt.

Lionel Bart gjorde en del felinvesteringar (bland annat i sin egen musikal Twang! se Dag 130) förutom att han blev gravt drogberoende och det ledde till att han hamnade i ekonomiska svårigheter. När han hade det som värst så sålde han alla rättigheterna till musikalen Oliver! till underhållaren Max Bygraves för £350. Max sålde i sin tur rättigheterna vidare för £250 000.

Pressklipp för Broadwayversionen:
This importation from England has enormous energy but it is energy of a peculiarly mechanical kind … a sense of ”keep banging the shutters, boys, a pause or a silence might kill us.”

Oliver! is like looking at a comic-book condensation of a Dickens classic with the radio on.
– Walter Kerr, Herald Tribune

One of the most impressive Brittish products to be imported here since the first Rolls Royce.
– John Chapman, Daily News

Simply scrumptious. It represents a breakthrough for the Brittish in a filed which has so long been dominated by Americans.
– John McClain, Journal-American

Videosar:
Trailer för 2009 års revival
Oliver! medley
Consider yourself
I’d Do Anything
Movie Trailer

Dag 130: Twang!!

14 Apr

31QJA52ALXL
Twang (1965), 43 föreställningar
Musik & sångtexter: Lionel Bart
Libretto: Lionel Bart & Harvey Orkin med lite hjälp av Burt Shevelove, baserad på Robin Hood legenden

Robin Hood och hans ”Merry Men” klär ut sig i olika hysteriska förklädnader under sina många försök att bryta sig in i Nottingham Castle. Deras mål: att stoppa giftermålet mellan den nymfomaniska hovslampan Delphina och den håriga skottska lorden Roger The Ugly. Äktenskapen är villkoret för att den elake Prince John ska få tillgång till de skotska trupperna och det vill ju inte Robin och de andra att han ska få.
En drift med legenden om den fredlöse Robin Hood.

Man hör direkt att det är Lionel Bart som är kompositör till detta verk. Samma typ av glada, trallvänliga och lätt music hall inspirerade melodier som han använde sig av när han skapade sin megasuccé Oliver! ett par år tidigare.
Det här är musik att bli glad av och många låtar är direkt oemotståndliga. Jag gillar’t.
Men det är inte bara music hall traditionen han använder sig av, musiken är också typisk för sin tid med mycket jazzpopiga toner (tänk Henry Mancini, John Barry etc).
Det är definitivt en mycket engelsk musikal, det märks inte minst på sångtexterna som alla är lite ”naughty”, fyllda av dubbeltydigheter och insinuationer. Om man känner till den klassiska engelska ”Carry On” serien av filmer så fattar man vad jag menar.
Hade showen blivit en hit så kan jag tänka mig att åtminstone ett par av låtarna hade fått ett längre liv och kanske blivit pophits. Några av dem låter som om de var skrivna med Petula Clark i tankarna.
En riktigt kul överraskning.

Favvisar:
To The Woods, With Bells On, Dreamchild, Unseen Hands, Wander

Kuriosa:
Här har vi en show som nog inte borde ha nått the West End.
Redan från början så hade man problem med manuset.
Ingen gillade det.
Inte producenterna, inte de medverkande och inte ens författarna själva som mest bråkade och skyllde så mycket på varandra att de inte hade tid att fixa det.
Så spelperioden i Birmingham ställdes in.
Showen fick sin premiär i Manchester i stället, men med ett ofärdigt manus.
Föreställningen fick förödande dålig kritik.
Amerikanen Bert Shevelove (En kul grej hände på väg till Forum, The Frogs m fl manus) kallades in för att fixa till manuset. Men hans förändringar gjorde bara ett spretande manus ännu mera förvirrande.
Men det var hans version som fick sin kaotiska Londonpremiär en dryg månad senare.
På premiärkvällen så kollapsade den utarbetade orkestreraren utan att ha hunnit arrrangera musiken till andra aktens sånger.
Ännu timmarna innan premiären så hoppades man kunna rädda showen, bland annat ströks två sånger.
Men vad hjälpte det, föreställningen som man valt att spela i typisk engelsk ”panto” stil var förvirrande och ofokuserad.
Det hjälpte knappast heller att man med jämna mellanrum kunde höra högljudda gräl bakom kulisserna.
Recensionerna var förödande och showen ansågs vara en av de största teatrala katastroferna som spelats i London i modern tid.
Lionel Bart som satsat sin förmögenhet i denna produktion förlorade allt och blev ruinerad.

Ljudis:
Twang!!

Dag 60: La Strada

3 Feb

a8e962e89da040b654bb5110.L
La Strada (1969), 1 föreställning.
Ingen inspelning finns av Broadwayversionen, jag har lyssnat på den studioinspelade demoversionen från 1967.
Musik & sångtexter: Lionel Bart (+ Martin Charnin, texter och Elliot Lawrence, musik)
Libretto: Charles K. Peck, Jr. baserad på Federico Fellinis film med samma namn.

Den unga flickan  Gelsomina, säljs av sin fattiga mor till en halvdan kringresande atlet, Zampanò, för att bli hans assisten. Hon får agera clown i hans nummer, nått hon visar sig vara bra på och sakta så börjar hon bli showens stjärna. Hon blir förälskad i Zampanò trots att han regelbundet misshandlar henne.
När de ansluter sig till en cirkus så blir Gelsomina god vän med en av cirkusclownerna som erbjuder henne råd och sin vänskap. Denna vänskap gör Zampanò svartsjuk och i ett bråk så dödar han clownen. Gelsomina är otröstlig efteråt men följer trots detta Zampanò på hans färd tills han en dag bara lämnar henne. Det resulterar i att hon så småningom dör.

En riktigt klassisk flopp.
Musikalen hade musik av Lionel Bart, mannen som en gång skrev världssuccén Oliver!
Det började med en en demo eller ”concept”-inspelning som kom 1967 (det är den jag har). Barts namn var fortfarande relativt hett trots att det mesta han skrivit efter Oliver! floppat, så man beslutade sig för att sätta upp den på Broadway. Snabbt insåg man att både manus och sånger behövde fixas till under repetitionsperioden. Bart, som var Londonbaserad, valde att inte åka över till USA under repperioden, han hade svåra missbruksproblem och personliga demoner att slåss mot. Så medan de repade och hade sina try-outs så kom Martin Charnin (bl a sångtexterna till Annie) och Elliot Lawrence (orkestrerare för ett flertal olika musikaler och The Tony Awards 1967 – 2010) för att som ”show doctors” hjälpa till att fixa showen. Barts musik bearbetades och byttes gradvis ut i så stor grad att vid premiären så fanns bara tre av hans originalsånger kvar. Detta medför att det är svårt för mig att bedöma musikalen som gick på Broadway, så jag går bara på det jag har.

Vad jag har förstått så var det som visades på Broadway en kolsvart, sanslöst tragisk och hemsk föreställning som saknade poesin, skönheten och medkänslan som Fellini lyckades ge en i grunden brutal och obehaglig berättelse. Musikalen blev en av de mest deprimerande musikaler som nånsin gått på Broadway.

Barts musik känns bitvis väldigt tydligt Nino Rota (han var lite av Fellinis huskompositör) influerad förutom att den är fylld av typiska 60-tals grooves. Jag tycker om det jag hör. Mycket till och med.
Till min stora förvåning finns det en humor, charm och kärlek i många av låtarna.  Det finns en lättare svärta också men den är inte det minsta dominerande.
Det hela är väldigt sextiotal men på ett bra sätt. Många låtar kan jag höra en artist som Petulia Clark framföra och få en hit med.
Jag förstår inte riktigt varför Barts musik byttes ut för jag tycker det här är bättre än många av de Charnin/Lawrence sånger som fanns med på Broadway, ja av de som jag hört alltså. Deras låtar känns tyngre och svartare medan de här är mer up beat och optimistiska. Kanske att det var just det som var felet med dem. Kanske att de skar sig för mycket mot det svarta, tunga manuset? Jag vet inte men  demon är riktigt bra och det känns tragiskt att den är så bortglömd.

Favvisar:
To Be A Performer, Nothing, Something Special, Belonging

Kuriosa:
I programbladet på premiärkvällen så hade man lagt in ett maskinskrivet blad där det stod: ”At this performance, additionell music and lyrics by Martin Charnin and Elliot Lawrence.” Lite blygsamt med tanke på att dessa bägge herrar mer eller mindre hade  skrivit en helt ny musikal.

Det här var Bernadette Peters första huvudroll på Broadway. Hon var 21 år gammal.

Larry Kert, original Tony i West Side Story, spelade cirkusclownen Mario som mördas. Hans syster Anita Ellis är känd för att ha dubbat  Rita Hayworth sångröst i alla hennes filmer bl a Gilda.

Att starta med att ge ut en ”concept” inspelning av en musikal för att få uppmärksamhet och intressenter är samma metod som Andrew Lloyd Webber och Tim Rice använde sig av för Jesus Christ Superstar och Evita, fast det gick ju lite bättre för dem.

En annan Fellinifilm som förvandlats till musikal är Le notti di Cabiria (1957) som blev Sweet Charity (1968) och den blev en stor succé.

Pressklipp:
”So if you go, go for the staging and the acting, forget the music and more or less ignore the book. You will enjoy miss Peters against a landscape by Mr. Lee (scenografen, mitt tillägg) that really does justify Fellini and the memory of a fine movie.”

- Clive Barnes, Times



”I don’t think anybody could lift a musical like La Strada more than a couple of inches.

But I’d rather see a good revivel of Carnival (1961).
”
– Johan Chapman, Daily News



”Alan Schneider (regissören, min anmärkning) obviously had little control over his actors, who roamed the stage spreading show-biz mannerisms like cream cheese on a bagel. The over-all result was bound to be sloppy and out of control. Indeed it was.

Peters is a neat performer despite her tendency to speak like a squeezed balloon.

Neither of the two composers seemed aware that the show was supposed to be Italian.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Videosar:
Larry Kert och Carol Lawrence framför tonight från West Side Story
Bernadette Peters i en reklamfilm för Playtex Cross-Your-Heart-BHn från 1969.
Snuttar ur Oliver!
There’s Gotta Be Something Better Than This ur Sweet Charity

Audiosar:
Kvalitén är inte den bästa men klart lyssningsbara ändå, om inte annat så för att höra en Broadway legend i början av sin karriär.
Seagull, Starfish, Pebble med Bernadette Peters
Belonging & Only More (Belonging är en av de få av Barts sånger som behölls)
Everything Needs Something

%d bloggare gillar detta: