Tag Archives: Live-inspelning

Dag 181: Zorro

4 Jun

51UHWOQ5CFL
Zorro (2008), West End
Musik: The Gipsy Kings & John Cameron
Sångtexter: Stephen Clark
Libretto: Stephen Clark & Helen Edmundson baserad på låtsas biografin Zorro av Isabel Allende, en slags prequel till originalnovellen om Zorro, The Curse of Capistrano av Johnston McCulley (1919)

Don Diego, en ung Kalifornisk ädling (vi pratar tidigt 1800 tal då Kalifornien fortfarande hörde till Mexico) skickas till en militärskola Barcelona. I Spanien så blir han ledare för en trupp zigenare. Tillsammans med dem återvänder han så småningom hem till Kalifornien .
Väl där upptäcker han att hans gamle barndomsvän Ramon tagit makten. Ramon är en ond och sadistisk ledare.
Diego tar då på sig en svart mask, svarta kläder, en slängkappa och en hatt och börjar kämpa för rättvisan och för att folket ska bli befriade från den tyranniska Ramon. Maskerad så kallar han sig för Zorro.
Men för att Ramon inte ska misstänka att Zorro och Diego är en och samma person (de dök ju upp ungefär samtidigt och det kanske kan väcka lite misstankar) så låtsas Diego att han i Spanien har förvandlats till en feg, depraverad och väldigt feminin man.
En massa fäktning, slagsmål, djärva räddningar och lite kärleksintriger uppstår.

Vet inte om det här ska räknas som en jukeboxmusikal eller inte. Jag kan inte Gypsy Kings musik tillräckligt bra för att veta om allt är material från deras skivor eller om mycket är nyskrivet. Men här finns ett flertal av deras största hits så en halvjukeboxare kan jag nog räkna det som i alla fall.
Och jag ryser av lycka av det jag hör.
Blandningen av flamencogitarrer, flamencodans, flamencosjungande, starka melodier, lite folkmusik blandat med modernare inslag plus blås, starka sångröster och eldiga rytmer gör att El Duende genast gör sig hemmastad i min lilla lägenhet.
Den här musiken talar till det inre i mig, den är jordisk, sensuell, passionerad, livsbejakande och med en liten farlig glimt i ögat som extra krydda. Jag hör på publikens reaktioner att musiken gjorde dem helt vilda i salongen. För det här är en liveinspelning och det är perfekt, för sångarna och musikerna är så engagerade, så i stunden och ljudet av dansande klapprande fötter kompletterar ljudbilden och gör det här till en otroligt illusorisk och ”levande” castplatta.
Tror ni fattar att jag gillar det här. Mina stackars grannar kommer nog inte få sova på många timmar än för den här ska spelas om och om igen på vääääldigt hög volym!
Baila Me!

Favvisar:
Baila Me, Libertad, Bamboleo, Djobi Djoba, Hope, Freedom

Kuriosa:
Föreställningen vann en Laurence Olivier Award för bästa biroll i en musikal.

Pressklipp:
The show may not be high art but it’s great fun and brings a refreshingly different, Hispanic sound to the jaded world of West End musicals.

I could sometimes do with a little more subtlety in the storytelling. But, set by Tom Piper inside a shifting wooden stockade, the show is popular theatre that actually delivers the goods. And, after all those dreary compilation musicals, it’s good to find one that combines liberal sentiments with lavish spectacle. Looking back neither in Zorro nor in anger, I emerged from the theatre having had a rollicking good time.
Michael Billington, The Guardian

If you have swashes prepare to buckle them now.
Zorro has stormed into the West End and his derring-do proves the perfect antidote to the credit-crunch blues.
Indeed, this almost insanely enjoyable musical, with a fabulous score of stamping flamenco, tavern choruses and tender love songs by the Gipsy Kings, looks like the surprise hit of the summer.

So many musicals seem slick and empty these days. This defiantly old-fashioned show, with its swords, stunts, strong songs and manifest desire to entertain has something much rarer – a great heart.
– Charles Spencer, The Telegraph

Videosar:
Zorro the Musical Documentary
Från den Nederländska versionen

Dag 165: Bring in ‘Da Noise, Bring in ‘Da Funk

19 Maj

Bring in 'Da Noise, Bring in 'Da Funk - 1996 Original Broadway Cast
Bring in ‘Da Noise, Bring in ‘Da Funk (1996), 1135 föreställningar
Musik: Daryl Waters, Zane Mark & Ann Duquesnay
Sångtexter: Reg E. Gaines, George C. Wolfe & Ann Duquesnay
Libretto: Reg E. Gaines

Det här är en revy som berättar, genom steppdans, de svarta amerikanernas historia från slaveriets tid till nutid. Förutom musiknummer och dans så använder man sig av video- och bildprojicering och projicerar även delar av sångtexterna. Genomgående är också att man använder sig av kommentatorer som hela tiden kommer med inlägg, historiska fakta etc.
George C. Wolfe tog Re E. Gaines rap dikter och förvandlade dem till tap/rap.

Ohohohoooooh yeah ahaaaah yeah yeah *steppeli steppeli steppeli stepp* mmm aahha yeah oooooh mmm yeaheeee *steppeli steppeli steppeli stepp* osv osv…
Det här är en av de mer bisarre lyssnarupplevelser jag haft under den tid jag hållit på med denna blogg.
Här har vi en platta med mycket funk, groove, improvisatorisk jazz, fusion, blues, rap, poetry jams, speakerröster som berättar om historiska tilldragelser och massor av olika rytmer, och konstant med ljudet av otroliga fantastiskt steppande fötter i bakgrunden. Och allt är inspelat live så med jämna mellanrum så hör man publiken jubla, skrika, tjoa och applådera vilt.
Kan inte påstå att det är direkt njutbart att lyssna på. Känns lite som att få lyssna på en fest man själv inte får vara med på.
Jag är övertygad om att det här var en fantastisk föreställning att titta på och videoklippen nedan tyder verkligen på det men som castplatta…
Varje låt innehåller låååånga steppnummer där vi bara får höra ljudet av de steppande fötterna och publikens begeistring över det de fått se…
Tror att det här är ett praktexempel på en souvenierplatta, nått man absolut vill äga efter att ha sett showen men om man inte sett den så känns den helt värdelös.
Och eftersom jag inte sett showen så kan jag bara säga att det här ger mig ingenting, allt jag blir är uttråkad och frustrerad för jag vill ju också få se vad dessa steppare gör…

Favvisar:
Det går inte att plocka ut nått då det mesta är för fragmenterat för att ens kallas för en sång. Det närmaste är tre nummer The Uncle Huck-A-Buck SongThe Lynching Blues och Where’s the Beat?

Kuriosa:
Föreställningen vann 4 Tony Awards 1996: Bästa kvinnliga biroll, bästa regi, bästa koreografi och bästa ljusdesign.
Den vann också Drama Desk Awards för bästa koreografi och ljusdesign.

Savion Glover som både var stjärnan och koreograf i denna show, var biträdande koreograf för den tecknade filmen Happy Feet (2006). Det var även hans rörelseschema som kopierades till pingvinen Mumble som filmen handlade om.

Pressklipp:
Tracing an African-American art form from the early days of slavery to the present, Mr. Wolfe, the show’s director, and Mr. Glover, its choreographer and lead dancer, have located a visceral eloquence miles away from the mechanically cheerful tapping of mainstream musicals. Rather, tap is convincingly presented as a worthy peer and ancestor of such forms as blues, jazz and gospel.

In finding a resonant individuality in each number, peculiar both to its historical origins and to the dancers performing it, the show restores emotional content to show-biz choreography in ways currently unmatched on Broadway stages.

Reg E. Gaines, known for his recorded poetry, has provided a continuing lyric commentary filled with original, evocative images. But too often his words are simply inaudible amid the fusillade of taps and the original music by Ann Duquesnay, Zane Mark and Daryl Waters. Moreover, Mr. Gaines, who delivers his own text in a casual, almost dismissive style, lacks a real theatrical presence. And any time he appears on stage, one’s urge is to wave him away, as though he were a mosquito at a picnic.

In Mr. Wolfe’s Colored Museum, a character reflects on American slaves who were forced to give up their drums, then realizes ”We still got ‘em.” She goes on to say, ”They’re here in my speech, my walk, my hair, my God, my style, my smile and my eyes.”
For all its imperfections, Bring in da Noise more than fulfills the promise in those words. Its rhythms will continue to pulse in your bloodstream long after the show is over.
– Ben Brantley, The New York Times

Director George C. Wolfe and Savion Glover, Bring in ‘da Noise, Bring in ‘da Funk’s 22-year-old choreographer-star, reclaim tap as a black art form in an explosive and bravely literal-minded chronicle of the genre’s history from slavery to the present. The music is beautiful and the dancing exuberant, but Funk is serious business, with vicious, funny send-ups of Uncle Tomism in Hollywood.
– Jess Cagle, Entertainment Weekly

Videosar:
At the Tony Awards
Savion Glover stepp solo
Intervju med Savion om skapandet av showen
Boogie Wonderland – Happy Feet

Dag 159: Soho Cinders

13 Maj

Soho Cinders - Live Concert Recording
Soho Cinders (2012), London fringe
Baserar mitt omdöme på välgörenhetskonserten från 2011.
Musik: George Stiles
Sångtexter: Anthony Drewe
Libretto: Anthony Drewe & Elliot Davis, baserad på sagan om Askungen

Den här showen handlar om Robbie, en ung fattig man som betalar för sina studier på universitetet genom att prostituera sig.
En dag blir han och en kund förälskade i varandra. Kunden heter James Prince och är den ledande kandidaten i borgmästarvalet – han är dessutom förlovad med en societetsflicka.
Robbie har naturligtvis två underbart elaka styvsystrar som driver en sjabbig strippsylta och som längtar efter sina 15 minuter av kändisskap och är beredda att göra vad som helst (utom att arbeta och utan att inneha ens ett uns av talang) för att nå sina mål.
Balen är ett cocktailparty för valsponsorerna och ”glasskon” en borttappad mobil.
Kommer James att ge upp sin karriär och sin flickvän för Robbies skull? Klart han gör. Det är ju kanske inte ett sannolikt slut i verkligheten men som de noga påpekar i showen: det här är ju en saga trots allt!

Jag gillar det här väldigt mycket.
Musiken känns fräsch, helt kontemporär och rockig utan att försöka vara en ”rock musikal”.
Texterna är smarta, fyllda med moderna slang, lagom snuskiga, råa och roliga – kort sagt väldigt engelska.
Otroligt bra artister (bl a Hannah Waddingham) framför materialet.
Det här är en liveinspelning vilket gör att sånginsatserna verkligen känns engagerande, spontana och äkta, och med hjälp av publikens minst sagt högljudda reaktioner så förvandlas genomlyssnandet till en liten högtidsstund.
Det här är en mycket rolig, modern och väldigt melodiös musikal. Och jäkligt bra!
Rekommenderas varmt!

Favvisar:
Old Compton Street, Wishing For The Normal, I’m So Over Men, You Shall Go To The Ball, They Don’t Make Glass Slippers, Fifteen Minutes

Kuriosa:
Stiles & Drewes musikal Honk! – sagan om den fula ankungen – har spelats på flera olika scener i Sverige, bl a på Uppsala Stadsteater. Den var även Kulturamas musikalelevers slutproduktion 2009.

Stiles & Drewes var ansvariga för alla nya sånger som skrevs till scenversionen av Disneys Mary Poppins.

Pressklipp:
The main plot seems satirical and even gritty, and the book asks us to take the characters seriously despite the gaps in credulity and the barely integrated songs. It’s a case of two competing shows — when the tone is broad and brash, the action zings. When it requires any emotional realism, it clunks and fails to find its footing.
– Variety

Soho Cinders is a piece of high-camp musical theatre which is at times fun and entertaining but sometimes borders on irritation with its tackier musical moments.

There is enough within Soho Cinders to keep it entertaining despite its flaws. If you are going to go, just don’t expect anything particularly out of this world and you’ll be able to sit back and enjoy some of the stronger performances and the choreography
-Andrew T, londonist.com

Although the plot at times feels thin, Jonathan Butterell’s production has an infectious charm. Drew McOnie’s choreography is inventive and energetic.

Stephen Fry’s voiceover helps the story cohere, the lyrics contain dashes of wit, and there are plenty of engaging tunes (with a couple of real standouts).

…a show that’s sometimes bawdy and extravagantly camp, yet also big-hearted and enjoyable.
– Henry Hitchings, Evening Standard

But while the book ingeniously adapts the original fairytale to the modern world, with a lost mobile phone taking the place of a glass slipper, it also has its weaknesses: I’d suggest that a would-be mayor might choose somewhere less conspicuous for a nocturnal rendezvous than the middle of Trafalgar Square.

Even with a narration by Stephen Fry, it’s a matter of speculation as to whether a boy-meets-boy musical enthralled by Soho village life can achieve wide popular currency. All I can say is that Jonathan Butterell’s production offers up a good time, the ensemble boasts a lustrous beauty in Vivien Carter, and you come out almost believing, as one of Drewe’s lyrics asserts, that ”life’s a circus in Old Compton Street”.
– Michael Billington, The Guardian

Videosar:
I ‘m so over men
They Don’t Make Glass Slippers
Practically Perfect från Mary Poppins.

Dag 66: Ciske De Rat

9 Feb

ciskemusical

Ciske De Rat (2007)
Musik: Henny Vrienten
Sångtexter & libretto: André Breedland baserad på Piet Bakkers trilogi om Ciske

Det här är berättelsen om Franciscus Aloysius Gerardus Vrijmoeth, kallad Ciske de Rat (”råttan” Ciske). Vi får följa honom från det att han är ca 10 till vuxen ålder. Historien berättas i form av tillbakablickar:
Det är hösten 1939 och den vuxne Ciske kommer tillbaka till Amsterdam när han rycker in i lumpen. När han går i sina gamla kvarter så minns han sin barndom och alla som betydde nått för honom.
Som ung är Ciske ett busfrö som hela tiden ställer till det för sig och han religeras från skola efter skola. Men när han träffar på läraren Bruis så händer något. Bruis ser att Ciske är en intelligent och i grunden bra grabb och att hans aggressivitet kommer sig av att han har det jobbigt hemma. Hans pappa och mamma har skilt sig, hans manmma jobbar på en bar, dricker, ligger med barägaren och tvingar Ciske att jobba där varje kväll som glasplockare. Detta medför att Ciske somnar i skolan varje dag. Bruis, som bestämt sig för att hjälpa grabben uppmuntrar honom att plugga.
En dag får Ciske en bok av en klasskamrat och han upptäcker att det är kul att läsa, helt plötsligt så har han hittat nått han gillar och han börjar förstå vikten av skolarbete. Men hans mor gillar det inte, hon tycker att böcker hindrar honom från att arbeta och ger honom dumma idéer och bränner därför boken. När Ciske upptäcker detta blir han rasande och han tar vad som ligger närmast till hands och kastar det mot sin mor. Tyvärr är det en kniv och den skär upp halsen på henne så hon dör. Ciske blir nu anklagad och dömd för mordet på sin egen mor och satt på tukthus för unga pojkar.
Genom en massa olika händelser utvecklas Ciske sakta men säkert till en rättrådig vuxen man som blir något av en lokal hjälte när han räddar några soldater under tyskarnas invasion av Holland.

Det här är en av de mest framgångsrika holländska musikalerna nånsin och det är inte så svårt att förstå för det här är bra. Mycket bra.
Musiken består av en blandning av typisk ”holländsk musik”, trettiotals swing och lite poppigare tongångar, en väldigt dynamisk och kul blandning. Här finns många starka melodier och allt är väldigt bra framfört. Bra vuxna solister och de många och duktiga barnaktörerna låter som äkta barn och inte som små vuxna som det ibland kan bli när barn ska sjunga stora sånger i musikaler.
Det är uppfriskande att höra en familjemusikal som inte är rädd för att ta upp de svartare sidorna av livet, där språket inte är ”städat” för att bli barnvänligt och att även låta det avspegla sig i musiken som kan vara nog så hotfull ibland.
Det här är helt klart en ny favorit!

Favvisar:
Niets te kiezen, Amsterdam hee pak me dan!, Niet weggelegd voor mij, De handen uit de mouwen, Oorlog in mij

Kuriosa:
Böckerna om Ciske har filmats två gånger, dels 1955 (fortfarande den tredje mest inkomstbringande filmen i Hollands historia) och dels 1984. I den senare versionen spelades rollen som Ciske av den då 14-årige Danny De Munk. I musikalversionen som kom 27 år senare så spelar samme Danny återigen Ciske, fast denna gång är han den vuxne Ciske.

I filmversionen från -84 fanns det en sång med som blev en mega hit det året. Självklart finns den med i musikalen också: Ik voel me zo verdomd alleen.

Den unge och den vuxne Ciske finns ofta med på scenen samtidigt vilket ger en skön dynamik och frihet till berättandet och dessutom ger det dem chanser att sjunga ihop, exempelvis hiten nämnd ovan och sången Later (där den unge sjunger om vad han ska göra när han blir äldre och den vuxne minns vad han gjorde förr).

Videosar:
Rättegångssången
De handen uit de mouwen
Amsterdam, hee pak me dan live version
Later från en tv show
Ik voel me zo verdomd alleen
Ik voel me zo verdomd alleen, originalversionen från 1984

%d bloggare gillar detta: