Tag Archives: Liza Minnelli

Nr 440: 70, Girls, 70

29 Jun

MI0001583844
70, Girls, 70
Broadway 1971, 35 föreställningar
West End 1991
Stockholm 1998

Music: John Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Fred Ebb, Norman L. Martin baserad på filmen Make Mine Mink (1960) i sin tur baserad på pjäsen Breath of Spring (1958) av Pete Coke.

The show concerns a group of senior citizens living on New York’s Upper West Side who learn that the long-term hotel they live in will be sold off to developers – making the seniors homeless. To save the hotel, the seniors form a ring of unlikely thieves, wreaking havoc in stores from Sadies’ Second Hand Furs to Bloomingdales. In the process, they regain their zest for life. The seniors proceed to use their ill-gotten gains to spruce up their digs and to provide safe harbor for other poor seniors.

Detta är lite av en meta-föreställning för på scen står ett gäng gamla skådespelare som spelar att de är gamla skådespelare som gör come back på Broadway genom att spela upp en föreställning om ett gäng gamla skådespelare som begår brott.
Ibland så stannar ”pjäsen” upp för att nån i ensemblen framför ett kommenterande nummer eller en Broadwayshowpastisch som inte för handlingen vidare. Detta ”lager på lager”spel var tydligen väldigt förvirrande för publiken och en av orsakerna till att föreställningen floppade.
Och det är förvirrande när man lyssnar på skivan också för ena sekunden så sjunger de en sång där de kommenterar publiken i salongen för att i nästa framföra en sång som helt klart har en dramatisk funktion i ”pjäsen”. Nu spelar inte det här så stor roll när man bara lyssnar hemma för det är en bitvis härlig samling låtar det bjuds på. Som vanligt när det gäller John Kander så har han låtit sig inspireras av en annan era när han skrev sin musik, här är det mycket Vaudeville och 40-tals känsla. 
Den enda låten som jag kände igen när jag lyssnade på plattan var numret Yes som även Liza Minnelli sjöng i sin klassiska tv-show Liza with a Z (1972). 

En annan anledning till att showen floppade var det faktum att 3 månader innan den fick sin premiär så hade den sanslöst framgångsrika reviveln av No, No, Nanette premiär – även den fylld med gamla, kända skådespelare som gjorde Broadway come back. 
Och spiken i kistan blev nog att Stephen Sondheims och James Goldmans briljanta musikal Follies hade premiär bara 7 dagar innan Girls. Och även i Follies kryllade det av gamla skådisar som framförde pastischer på gamla Broadwaystilar och hade ”lager-på-lager” berättande. Det blev liksom en show för mycket med snarlikt tema.

Musikalen sattes upp i London 1991 i en kraftigt reviderad version. Man bytte ut flera låtar, lät hela handlingen utspela sig i en fast scenografi utan scenbyten och orkestern ersattes med ett 5-mannaband som satt med på scenen.
Regissören till denna version, Paul Kerryson, rättfärdigade sina ändringar så här: ”Part of the problem of  70, Girls, 70 on Broadway … must have been that it was done so big, which doesn’t suit this particular musical. Its charm here is that it is so intimate”.

70, Girls, 70 spelades på Parkteatern i Stockholm 1998 med bl a Berit Carlberg och Inga Gill.
Jag såg den och tror mig minnas att det var Londonversionen av musikalen som man använde sig av

Kuriosa:
Titeln 70, girls, 70 är dubbeltydig, dels syftar den på det sätt man på 20-, 30- och 40-talen marknadsförde Burlesqueshower, där man tryckte hårt på hur många tjejer man hade på scenen för att locka en stor publik, och dels så syftar den på den höga åldern på kvinnorna i denna musikal.

Varietys reporter refererade till ensemblen som Medicare Minstrals.

Broadway aktören David Burns (Hello, Dollys! första Vandergelder, Pseudolus ägare i A Funny Thing m fl roller) dog efter att ha utfört ett, som det beskrevs, hysteriskt roligt nummer i föreställningen där han spelade på en xylophone utan att egentligen röra det. När han var klar med sitt nummer tog han sig för hjärtat och segnade ner. Publiken trodde att detta ingick i numret och skrattade hysteriskt. Det tog lång tid innan nån förstod att han faktiskt fått en hjärtattack. Han dog på vägen till sjukhuset.  

När man satte upp den på West End i början på 90-talet så hade man bytt ut stöldgodset. I originalet – pjäsen, filmen och musikalen – så stal man pälsar men i denna version så bytte man ut pälsarna mot juveler.

Press:
In its technical quality, 70, Girls, 70 is hardly unprofessional, but as a whole (should I say as a half?) it is probably the sloppiest musical I have ever seen. Its creators have concentrated on every detail of the standard Broadway musical structure – the look, the sound, the sense – without once (seeming to) wonder what the whole thing was about. Evidently, the only reason for this story was to cast the production with 70-year-olds to explore the (rather condescending) theme that people that age can be energetic and vital, presumably thrilling us with that spectacle.

The pity is that the talens of Kander and Ebb were not just wasted on such nonsense – they were degraded. … Now, at least, they know the humiliation of being a part of a mindless Broadway musical machine.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

(Headline: ”Please, No 80, Girls, 80”)
Someone connected with 70, Girls, 70 has an almost mathematical genius for taking risks that are certain to fail.

The very form that the show takes is, I think, a misunderstanding. Approximately half of the songs are sung inside the storyline … and the other half are deliberately out-of-frame, disconneted. … The effect is merely schizoid, not a cunning trick of style.
– Walter Kerr, Times

About as enlivening an affair as a New Year’s Eve party thrown by the members of a St. Petersburg shuffleboard club. For that’s exactly what this musical is up to, trying to reasure us that old age can be fun, by golly. The message was so encouraging that it had me squirming in my seat. (The pit musicians all wear colored jerseys, by the way.)
– Douglas Watt, Daily News

Videosar:
High Lights från konsertversion at 54 Below
Old Folks
Yes
The Caper
Broadway, My Street
Coffee in a Cardboard Cup

81rEk+X2dgL._SL1500_.jpg
Peter Gröning, Inga Gill och okänd i 70, Girls, 70 på Parkteatern 1998.

Dag 304: Very Warm For May

5 Okt

51bBwN7Wb6L
Very Warm For May (1939)
, 59 föreställningar
Musik: Jerome Kern
Sångtexter & libretto: Oscar Hammerstein II

Mary Graham, en societetsflicka från Long Island, hotas av att bli kidnappad av gangsters. Hon flyr och gömmer sig hos en liten avant-gardeinriktad sommarteatergrupp i Connecticut, men gangsterna är henne snart på spåren… Kärlek, komik och ljuv musik uppstår.
Så var originalintrigen till denna show och det var den showen som kritikerna och publiken älskade när den hade sin try out premiär.
Producenten Max Gordon hade varit upptagen med annat när man repade in showen och han såg resultatet för första gången på denna premiär.
Han hatade det han såg.
Så trots de enormt goda recensionerna så krävde han att föreställningen skulle göras om och speciellt att hela intrigdelen med gangsters och kidnappning skulle bort.
Kvar blev en show som handlade om en avant-gardeinspirerad teatergrupp som ska sätta upp en surrealistisk musikal i en lada hos en tossig rik Long Island dam.
Den showen ogillades av New York kritikerna och publiken hade redan sett en liknande musikal nått år innan (Rodgers & Harts Babes In Arms från 1937), så de valde bort showen till förmån för andra föreställningar.
Så efter bara 59 föreställningar: Ridå!

Den här skivan består av utdrag från radioteaterversionen från 1939. Så det är ingen äkta castplatta även om flera av originalcastmedlemmarna är med på den.
När man hittade materialet och gav ut denna platta 1984 så blev den nominerad för en Grammy som årets bästa Castinspelning. Men som sagt det är ingen riktig castplatta eftersom en hel del av sångerna inte finns med och det är en radioinspelning. Hade den varit en äkta castinspelning så skulle den ha varit den äldsta castinspelningen som existerar.
Men bara att den finns är helt otroligt för denna show med sin fantastiska musik är i det närmaste ospelad och okänd. En anledning till det var att Oscar Hammerstein förbjöd nya uppsättningar av den efter originalfiaskot. Det dröjde ända till 1985 innan den fick sättas upp igen.
Flera konsertversioner har gjorts av showen. Intrigen anses så tom och ointressant att den sänker showen och den enda anledningen till att man vill framföra verket är Kerns ljuvliga musik. Det är i denna show som en av Kerns absolut vackraste sånger, All The Things You Are, gjorde sin debut.
Skivans ljudkvalité är inte den bästa men med hjälp av modern teknik så är resultatet ändå absolut njutbart. Och vilken underbar musik det är. Magnifik!

Med på plattan finns också några små spelscener, som inte direkt tillför nått plus ett antal orkesterverk där man spelar klassiska stycken (typ Wilhelm Tell ouvertyren och Humlans flykt) i ”upp-poppade” versioner och där dragspel är det dominerande instrumentet. Det hela är ytterst bisarrt, men dessa nummer ska ha varit med i scenversionen också – kanske ett exempel på hur avant-gard gruppen var?

Favvisar:
All The Things You Are, Heaven In My Arms, All In Fun

Kuriosa:
Det var Vincente Minnelli som regisserade denna show. Han var en scenograf som avancerade till att bli regissör och är kanske mest känd för filmer som Meet Me In St Louis,  An American In Paris och Gigi och för att han är Liza Minnellis pappa.

I rollistan kunde man hitta blivande stjärnor som June Allyson, Eve Arden och Vera-Ellen

Stephen Sondheim har berättat att han vid 9 års ålder såg denna show och att den var en av orsakerna till att ville ägna sig åt musikteater.

Ljudis:
All The Things You Are i originalorkestrering för kör och solister. En av de vackraste inspelningar jag vet.

Video:
All the Things You Are

Dag 287: The Happy Time

18 Sep

f94090b809a08d6cfb3f5110.L
The Happy Time (1968), 286 föreställningar
Musik: John Kander
Sångtexter: Fred Ebb
Libretto: N. Richard Nash löst baserad på pjäsen The Happy Time (12950) av Samuel A. Taylor som i sin tur var baserad på noveller av Robert Fontaine

Jacques, en fotograf med hela världen som sin arbetsplats, är på besök i den lilla fransk-kanadensiska staden St. Pierre där han växte upp.
Hans familj är glada att se honom samtidigt som hans ankomst fyller dem med lite blandade känslor för de vet att när han kommer hem så brukar det resultera i att lugnet i stan bryts.
Hans brorson, den 15 årige Bibi, är nog den som är lyckligast över hans besök, för Bibi idoliserar sin farbror och vill bli fotograf han med när han växer upp.
Jacques börjar åter umgås med sin gamla flickvän Laurie som numera är Bibis lärarinna.
Trots att han trivs i sin stad så börjar han snabbt känna sig rastlös och bestämmer sig för att åter bege sig ut i världen. Bibi försöker övertyga honom om att få följa med och bli hans assistent. Men Jacques väljer att bara lämna allt och alla och reser iväg, ensam.

En av Kander/Ebbs minst kända musikaler. Men det är fortfarande en Kander/Ebb musikal vilket betyder att här kryllar av bra melodier med skarpa, snygga texter.
Oavsett kvalitén på showen de arbetade på så levererade dessa herrar alltid.
Redan den inledande titelmelodin, en ”haunting” vals, får mig att förstå att här kommer jag att få höra en massa underbara ”bortglömda” shownummer av yppersta klass. Och jag blir inte besviken för de kommer, den ena efter den andra; marcher, ballader, komiska nummer, sånger som helt klart har hämtat inspiration från Irma La Douce (se Dag 56) -en show där Kander var ansvarig för de musikaliska arren – och andra som innehåller de så typiska Kanderska inledningsvamparna.
Allt som allt en ljuvlig liten bortglömd pärla.
Fast helt bortglömd är den inte. Under 2000 talets första decennium så gjorde man flera konsertversioner av showen där man reviderade stora delarna av manuset och la till de 5 sånger som ströks till oroginalet och med de ändringarna så ska det här tydligen vara en helt ljuvlig liten show att se på också.
Rekommenderas.

Favvisar:
The Happy Time, Tomorrow Morning, A Certain Girl, He’s Back

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Tony Awards: Bästa manliga huvudroll, koreografi och regi.
Den fick också tv Theatre World Awards

Denna show innehar den tveksamma titeln: första Broadway musikal som gick $1 million back.

På sextiotalet så ansågs det att projecering och multimedia av olika slag var det som gällde. Det resulterade i att man på The Happy Time använde sig av stora pelarskärmar, sk cyclorama, som man både kunde projicera film på och även visa Jacques foton. Detta ledde till att Gower Champion fick följande lilla legend på affischen: directed, filmed, and choreographed by Gower Champion.

Pressklipp:
The show will certainly not offer you the happiest time of your time – but a happy time? Moderately – especially if you need cheering up.
– Clive Barnes, The New York Times

We are left with an unmusical musical that has instantly forgettable, old-fashioned score, an abundance of wonderful dances, a perfectly ridiculous book and an overall quality that can be best defined as duration.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

The Happy Time, to put it in a nutshell, is a struggle between a brilliant production and a mediocre book, and I’m afraid the book proved the dominating force.
Richard Watts Jr., Post

Ljudisar:
En av de strukna sångerna Getting Younger Every Year

Videosar:
The Happy Time
Liza Minnelli The Happy Time

Dag 251: Best Foot Forward

13 Aug

b049820dd7a07584a4c0e010.L
Best Foot Forward (1941), 326 föreställningar
Baserar min bedömning på 1963 års Off-Broadway (224 föreställningar) revivalinspelning.
Musik & sångtexter: Hugh Martin & Ralph Blane
Libretto: John Cecil Holm

Bud Hooper, en elev på Winsocki Prep School, skickar på skoj en inbjudan till sin favorit filmstjärna Gale Joy där han erbjuder henne att vara hans date på skolans avslutningsbal. Till hans stora förvåning så tackar hon ja. Hennes stjärna är nämligen i dalande och hennes agent tror att gå som Buds promdate skulle kunna ge henne positiv PR och uppmärksamhet i pressen.
Detta leder till att hela skolan drabbas av Hollywoodfeber och att Buds flickvän Helen blir otroligt svartsjuk.
När Bud och Gale dansar ihop på balen så ser Helen till att ett av axelbanden på Gales klänning går sönder. Detta blir startskottet till att en slags hysteri bryter ut och alla vill plötsligt få en bit av Gales klänning som souvenir. Gale flyr fältet.
På skolan anser man efteråt att detta beteende var skandalöst och Bud hotas med relegering men allt löser sig: Bud får stanna kvar och kan ta sin examen, han och hans flickvän blir åter tillsammans och över skolan så sänker sig sakta men säkert vardagens lugn igen.

Den här showen har åldrats ganska så rejält men många av de ämnen den tar upp är fortfarande aktuella, som kändishysterin och kampen för en ”has-been” att få uppmärksamhet i pressen.
Att riktigt avgöra hur musiken lät på 40-talet är svårt då det bara är pianoackompanjemang på revivalplattan. Men trots bristen på en brassorkester så svänger det helt okej om låtarna. Jag hittar många små pärlor och måste säga att jag är ganska så road. Inget mästerverk på långa vägar men en kul liten bortglömd sak från en tid då musikaler fortfarande skapade hitlistematerial.
Nu stämmer inte sånglistan mellan originalet och denna version helt. Ett flertal av originalets sånger har strukits och ett par sånger som ströks från filmen Meet Me In ST.Louis (1944) har lagts till i stället, bland dem You Are For Loving.

Favvisar:
The Three ”B’s”, You Are For Loving, What Do You Think I Am?, Buckle Down Winsocki, Wish I May, Three Men On A Date

Kuriosa:
Originalet koreograferades av en ännu inte Hollywoodetablerad Gene Kelly.

Revivalversionen är idag mest ihågkommen för det var i den en 17-årig Liza Minnelli scendebuterade.
En av hennes medspelare var en viss Ronald Walken som så småningom skulle byta namn till Christopher Walken.

Sången You Are For Loving som Liza Minnelli sjunger, gavs ut som singel. Den sålde i över en halv miljon exemplar, kanske delvis beroende på att hon framförde den i tv på The Judy Garland Show.

I filmversionen som kom 1943 så förflyttades handlingen till en militärakademi för det var mer patriotiskt.
Flera av de medverkande från Broadway gjorde sina långfilmdebuter i rullen bland annat Nancy Walker och June Allyson.
Filmstjärnan som tackar jag till inbjudan var Lucille Ball som spelade sig själv.

Ljudis:
Buckle Down Winsocki

Videosar:
The Three B’s (från filmversionen)
Wish I May (filmversionen)
Trailer till filmen
You Are for Loving – Liza Minnelli

walken.jpg
Liza Minnelli och Christopher Walken

220px-Best_Foot_Forward_Movie_Poster
Filmaffischen

Dag 13: Legs Diamond

18 Dec

Legs

Legs Diamond (1988) 64 föreställningar, plus inte mindre än 72 provföreställningar inför en betalande publik! Normalt brukar Broadwayföreställningar nöja sig med mellan 16 – 24 stycken.
Musik och sångtexter: Peter Allen
Libretto: Harvey Fierstein och Charles Suppon, mycket löst baserad på filmen The Rise and Fall of Legs Diamond (1960).

Föreställningen handlar om en dansare i förbudstidens New York som blir gangster bara för att han på så sätt hoppas kunna slå igenom i showbiz…
Ursäkta? Liiite krystad intrig, kanske? Att sen dessutom tro att Peter Allen skulle kunna övertyga som en riktig supermanlig förförare till kvinnokarl…
Det här måste ha varit två av de dummaste idéerna ever! Och vi kan skylla dem helt och hållet på Harvey Fierstein för det var han som kom upp med dem i sin revidering av Suppons manus. Original manuset, som hölls sig närmare filmens manus, var betydligt svartare och det närmaste showbiz man kom där var en dansskola.

Peter Allen fick ta hela smällen för denna flopp, som kallades ”a star vehicle without a star”. Hans sångröst, hans dansande, hans agerande, hans musik och sångtexterna han skrivit, allt sågades totalt.

Så hur är musiken då? Tja, inte så illa. Finns en del kul låtar. Kanske ingen stor musikal men inte den katastrof jag förväntat mig heller. Det är i stort rätt så standardiserad musikalmusik men med lite 20-tals stuk och moderna popinfluenser som extra kryddning. Lite av en musikalisk pytt-i-panna och precis som en pytt så är den helt okej för stunden men snabbt glömd.
Texterna är adekvata med en del väldigt, väldigt dåliga försök till humor och dubbeltydigheter.
Den innehåller också ett par låtar som åtminstone jag kände igen: When I Get My Name In Lights, Sure Thing Baby och Only An Older Woman. Och så gillade jag låten The Man Nobody Could Love.

Man kan i alla fall konstatera att han hade humor för när han i starten av andra akten stiger upp ur den kista han är begravd i så utbrister han: ”I’m in showbiz and not even the critics can kill me!” Ni kan se det i klippet nedan. Det är från den sista föreställningen.

Cut Of The Card 

All I wanted Was The Dream

Hittade en osannolikt rolig elak recension av Frank Rich i The New York Times och ger er några exempel på mottagandet denna flopp fick:

”Legs Diamond,” the Peter Allen floor show that held its official opening at the Mark Hellinger last night, wistfully bills itself as ”a big new Broadway musical.” That it’s not, since it isn’t particularly big or new or musical. But was it too much to hope for the next best thing – a big new Broadway bomb along the demented lines of ”Kelly” or ”Dude” or ”Carrie”? 

Apparently so. After nine weeks of previews subsidized by roughly 90,000 customers paying full price, the creators of ”Legs Diamond” could not even come up with the riotous larger-than-life fiasco of which theatrical legends are made. Far from being a source of ridiculous slap-happiness, ‘‘Legs Diamond” is a sobering interlude of minimum-security imprisonment that may inspire you to pull out a pen and attend to long-neglected tasks, like finishing last Sunday’s crossword puzzle or balancing a checkbook.

”Legs Diamond” is a show about nothing except its star’s ambition to preside over a musical … the evening’s most persistent source of drama is Mr. Allen’s unceasing struggle to figure out what to do with his hands.

The script, so confusing I lost its thread before the end of the first number

Here is a performer with a single expression – a pop-eyed, I-dare-you-not-to-love-me grin – and a harsh singing voice as taut as his face. He delivers jokes as if he were a ”Hollywood Squares” second banana struggling with his cue cards, and his dancing amounts to a few Rockette-style high kicks and a lot of wiggling at the joints. As for Mr. Allen’s songs, they are so derivative they make Andrew Lloyd Webber’s scores sound idiosyncratic.

Kuriosa:

1. Efter att ”Legs Diamond” las ner så såldes teatern den spelats på (The Mark Hellinger Theatre) till The Times Square Church som fortfarande huserar där.

2. Anledningen till att det var så många provföreställningar har att göra med att scenografin var så otymplig att de inte kunde åka ut och provspela med föreställningen innan det var premiärdags. Det i sin tur resulterade i att ryktet om hur kass föreställningen var spred sig i New York, så folkets dom – ”Den suger!” – var redan lagd innan den ens haft premiär.

3. Peters kvalitéer som skådespelare var så icke-existerande att man tvingades skriva om stora delar av dialogen och förvandla dem till monologer istället så han kunde ta dem direkt till publiken på samma sätt som han brukade göra under sina nattklubbsshower.

4. Peter Allens liv blev faktiskt en musikal. Den hette The Boy From Oz, han var australiensare, och hade sin urpremiär i Australien 1998. Den spelades också med stor framgång på Broadway 2003 med Hugh Jackman i rollen som Peter. Så man kan väl säga att Hr Allen fick sin efterlängtade Broadway succé till sist.

5. Ba’ måste ses: Peter Allen tillsammans med The Rockettes!

6. Peter Allen var Liza Minnellis första man. Han kom ut som gay efter skilsmässan. Han dog av en AIDSrelaterad sjukdom 1992.
409280.1020.A

%d bloggare gillar detta: