Tag Archives: Lucille Ball

Nr 442: Mame

13 Jul

maxresdefault

Mame (1966)
1966: Broadway, 1 508 föreställningar
1969: West End
1974: Filmversion
1983: Broadway Revival, 41 föreställningar

Music & Lyrics: Jerry Herman
Book: Jerome Lawrence & Robert E. Lee based on their play Auntie Mame (1956) which in turn was based on the novel Auntie Mame (1955) by Patrick Dennis.

The madcap life of eccentric Mame Dennis and her bohemian, intellectual arty clique is disrupted when her deceased brother’s 10-year-old son Patrick is entrusted to her care. Rather than bow to convention, Mame introduces the boy to her free-wheeling lifestyle, instilling in him her favorite credo, ”Life is a banquet, and most poor sons-of-bitches are starving to death.” Figuring in the storyline are Agnes Gooch (Mame’s personal secretary and nanny-in-law), Vera Charles (her ”bosom buddy” baritone actress and world’s greatest lush) and Dwight Babcock (the stuffy and officious executor of her brother’s estate).
Mame loses her fortune in the Wall Street Crash of 1929 and tries her hand at a number of jobs with comically disastrous results but perseveres with good humor and an irrepressible sense of style.
Mame then meets and marries Beauregard Jackson Pickett Burnside, a Southern aristocrat with a Georgia plantation called Peckerwood.
The trustees of Patrick’s father force Mame to send Patrick off to boarding school and Mame and Beau travel the world on an endless honeymoon that stops when Beau falls to his death while mountain climbing.
Mame returns home a wealthy widow to discover that Patrick has become a snob engaged to an equally priggish debutante, Gloria Upson, from a bigoted family. Mame brings Patrick to his senses just in time to introduce him to the woman who will eventually become his wife, Pegeen Ryan.
As the story ends, Mame is preparing to take Patrick’s young son, Peter, to India with her usual flair.

Det här är en av Jerry Hermans tre ”grand dame” musikaler, de andra är Hello, Dolly! och La Cage aux Folles. Och precis som i de andra musikalerna så har vi här ett gäng otroligt catch-iga sånger och en titelmelodi som inte ligger långt efter Hello, Dollys var gäller förmågan att etsa sig fast i hjärnan.
Andra kända sånger från showen är It’s Today!, Open a New Window och We Need a Little Christmas.

Jag gillar verkligen musiken från denna show, man blir glad av den och vilka underbara solister som sjunger på plattan bl a Angela Lansbury som Mame och Bea Arthur som hennes ”bästa” kompis Vera Charles. Guld!
Tyvärr har jag aldrig fått chansen att se föreställningen på scen. Visserligen var den en stor succé både på Broadway och på West End på sextiotalet men den har knappt setts sen dess. Och när man testat att sätta upp den igen, som på Broadway 1983 med Angela Lansbury återigen i titelrollen, så har den floppat.
Kan det bero på ett manus som har åldrats väldigt dåligt?
Jag vet inte för allt jag har att gå på är filmversionen från 1974 med Lucille Ball i titelrollen och den filmen är fruktansvärt usel. Jag tror man håller sig väldigt nära scenversionen för de flesta sångerna finns med men filmen är så seeeeeeeg och känns sååå krystad och sååååååå fel! Och det beror delvis just på ett dåligt manus. Sen är Lucille Ball fruktat fel som Mame och filmen känns dessutom i vissa scener som att man bara filmat av en teaterföreställning – fast utan publik – för folk levererar skämt och sitter sen och liksom väntar in publikreaktioner innan de fortsätter. Väldigt bisarrt och det tar dessutom väldigt effektivt död på eventuella punch-lines. Kanske beror just denna stage-ade leverans på att filmen regisserades av scenversionens regissör Gene Saks och dessutom så är Broadwayversionens Bea Arthur med och de försöker kanske återskapa vad som funkade när den gick på teatern. Jag vet inte men illa är det.
Och inte blir det hela bättre av Lucilles hesa kraxande röst och krav på att alla hennes närbilder ska ske genom nån form av soft focus lins så att man inte ska se hur gammal hon är. Jag lovar, det är sant, alla hennes närbilder är softade men inte hennes medspelares vilket ger en intressant lätt schizofren dimension till filmen när hon medverkar i dialogscener.
Men sångerna är bra. Så ge Broadway cast skivan en chans.

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Tony Awards: Bästa kvinnliga huvudroll, bästa manliga biroll, bästa kvinnliga biroll.
Den fick även 2 Theatre World Awards.

Jerry Herman skrev musiken med Judy Garland i tankarna men han avråddes från att anlita henne då hennes manager inte ansåg att hon skulle klara av pressen av att göra 8 föreställningar i veckan av showen.
Även Mary Martin och många andra aktriser tillfrågades om rollen innan den till sist hamnade hos Angela Lansbury och blev hennes stora genombrott.

Både Angela och Bea Arthur är idag nog mest kända för sina tv-roller. Angela som Jessica Fletcher i långköraren Murder, She Wrote (Mord och inga visor) och Bea som Dorothy Zbornak i Golden Girls (Pantertanter).

Manuset till boken Auntie Mame ratades av 15 olika bokförlag innan den antogs av Vanguard Press. Det skulle visa sig bli en jackpot för förlaget för boken skulle komma att tillbringa 112 veckor på bestsellerlistan och säljas i mer än 2 miljoner exemplar! Som bäst såldes den i över 1 000 ex per dag!
Auntie Mame boken fick en uppföljare som hette Around the World with Auntie Mame (1958).

Patrick Dennis är pseudonym för författaren Edward Everett Tanner III (1921-1976).
Han baserade karatären Mame Dennis på sin egen faster Marion Tanner.
Han skrev även pseudobiografin Little Me som blev Broadwaymusikal 1962.
Han skrev också under pseudonymen Virginia Rowans.
På sjuttiotalet bytte Edward yrke från författare till att bli butler. Han jobbade bland annat för McDonalds VD Ray Kroc.

Press:

Mame is a camp Dolly! (1964) – a slick and shameless copy, song-for-song, dance-for-dance of Jerry Herman’s earlies success, moved up from turn-of-the-century to inverted Thirties taste. As such it is a plastic shell concerned with elegance and taste, rather than having those qualities. While it looks perfectly beautiful it is without personality. It is little more than an appreciation of Therties ”sophistication” in the style of an old New Yorker.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

It opened last night, replete with lively song and dance, an exceptionally able cast, and a splendidly splashy production. Even the scenery is entertaining. This star vehicle deserves its star, and vice is very much versa.
– Stanley Kauffmann, Times

Clearly, a hit. Despite the abundance of delights, Mame offers very few surprises. In fact, it is one of the least original musical of the last couple of seasons, and perhaps for that very reason, one of the most entertaining. Everything about it has been tested by the theatre and approved by the public over a number of years, including the story itself. Every dance step and almost every measure of music seems familiar. Even the curtain call is straight out of the book on how to build a musical without anything new. In charm, in poise and certainly in vitality, Angela Lansbury is the match of any previous Mame.
– Norman Nadel, World Journal

Miss Arthur, apparently maddened by her own mascara, is a tragedy queen to set back tragedy a few million light-years, and when she is yodeling a carefully ghastly song about the man in the moon really being a girl for a 1930ish operetta the Shuberts would surely have disowned, the art of no-comment clowning reaches something of a peak. The actress is not deadpan but deadsoul. She is a splendid spook and should have steady work from now on.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videos:
Bosom Buddies – Angela Lansbury, Bea Arthurs
Mame med Ginger Rogers
Trailer för filmen
It’s Today! med Christine Baranski
Press reel, Paper Mill Playhouse NJ 1999 med Christine Ebersole

Dag 251: Best Foot Forward

13 Aug

b049820dd7a07584a4c0e010.L
Best Foot Forward (1941), 326 föreställningar
Baserar min bedömning på 1963 års Off-Broadway (224 föreställningar) revivalinspelning.
Musik & sångtexter: Hugh Martin & Ralph Blane
Libretto: John Cecil Holm

Bud Hooper, en elev på Winsocki Prep School, skickar på skoj en inbjudan till sin favorit filmstjärna Gale Joy där han erbjuder henne att vara hans date på skolans avslutningsbal. Till hans stora förvåning så tackar hon ja. Hennes stjärna är nämligen i dalande och hennes agent tror att gå som Buds promdate skulle kunna ge henne positiv PR och uppmärksamhet i pressen.
Detta leder till att hela skolan drabbas av Hollywoodfeber och att Buds flickvän Helen blir otroligt svartsjuk.
När Bud och Gale dansar ihop på balen så ser Helen till att ett av axelbanden på Gales klänning går sönder. Detta blir startskottet till att en slags hysteri bryter ut och alla vill plötsligt få en bit av Gales klänning som souvenir. Gale flyr fältet.
På skolan anser man efteråt att detta beteende var skandalöst och Bud hotas med relegering men allt löser sig: Bud får stanna kvar och kan ta sin examen, han och hans flickvän blir åter tillsammans och över skolan så sänker sig sakta men säkert vardagens lugn igen.

Den här showen har åldrats ganska så rejält men många av de ämnen den tar upp är fortfarande aktuella, som kändishysterin och kampen för en ”has-been” att få uppmärksamhet i pressen.
Att riktigt avgöra hur musiken lät på 40-talet är svårt då det bara är pianoackompanjemang på revivalplattan. Men trots bristen på en brassorkester så svänger det helt okej om låtarna. Jag hittar många små pärlor och måste säga att jag är ganska så road. Inget mästerverk på långa vägar men en kul liten bortglömd sak från en tid då musikaler fortfarande skapade hitlistematerial.
Nu stämmer inte sånglistan mellan originalet och denna version helt. Ett flertal av originalets sånger har strukits och ett par sånger som ströks från filmen Meet Me In ST.Louis (1944) har lagts till i stället, bland dem You Are For Loving.

Favvisar:
The Three ”B’s”, You Are For Loving, What Do You Think I Am?, Buckle Down Winsocki, Wish I May, Three Men On A Date

Kuriosa:
Originalet koreograferades av en ännu inte Hollywoodetablerad Gene Kelly.

Revivalversionen är idag mest ihågkommen för det var i den en 17-årig Liza Minnelli scendebuterade.
En av hennes medspelare var en viss Ronald Walken som så småningom skulle byta namn till Christopher Walken.

Sången You Are For Loving som Liza Minnelli sjunger, gavs ut som singel. Den sålde i över en halv miljon exemplar, kanske delvis beroende på att hon framförde den i tv på The Judy Garland Show.

I filmversionen som kom 1943 så förflyttades handlingen till en militärakademi för det var mer patriotiskt.
Flera av de medverkande från Broadway gjorde sina långfilmdebuter i rullen bland annat Nancy Walker och June Allyson.
Filmstjärnan som tackar jag till inbjudan var Lucille Ball som spelade sig själv.

Ljudis:
Buckle Down Winsocki

Videosar:
The Three B’s (från filmversionen)
Wish I May (filmversionen)
Trailer till filmen
You Are for Loving – Liza Minnelli

walken.jpg
Liza Minnelli och Christopher Walken

220px-Best_Foot_Forward_Movie_Poster
Filmaffischen

%d bloggare gillar detta: