Nr 396: Once on This Island

Once on This Island (1990)
Broadway 1990, 469 föreställningar
West End 1995
Broadway revival 2017

Music: Stephen Flaherty
Book & Lyrics: Lynn Ahrens baserad på Rosa Guys roman My Love, My Love: or, The Pleasant Girl (1985), i sin tur inspirerad av H C Andersens berättelse om den lilla sjöjungfrun.

There is a violent storm raging around a small Caribbean island, thunder booms, making a small girl cry in fear. To comfort her, the village storytellers tell her the story of Ti Moune.

Ti Moune, a peasant girl, sees the handsome Daniel Beauxhomme (a city boy) passing by in his fine car. The car crashes and Ti Moune rushes to his rescue. By cheating the Demon of Death, Ti Moune saves Daniel’s life but at a terrible price – her soul.
Ti Moune and Daniel become lovers.
As Daniel recovers, he remembers that he is going to marry the rich Andrea Devereaux and that the announcement of their engagement is going to be made at a grand ball. He realises his responsibilities and goes back to the city.
When she pursues Daniel, Ti Moune is shunned because of her lowly status. Her determination and capacity to love is not enough to win Daniel’s heart, and Ti Moune pays the ultimate price – she dies.
But the gods turn Ti Moune into a tree that grows so strong and so tall, it breaks the wall that separates the societies and ultimately unites them.
A fairy tale celebration of life, love, pain, faith, grief and hope.

En ljuvlig liten enaktare, bara 90 minuter lång. Och dessutom berättad med ett minimum av scenografi och rekvisita. Det är verkligen berättarteater som sätter fart på åskådarens fantasi. Vem behöver mastodontscenografier med fallande ljuskronor och helikoptrar på scen (även om sånt kan vara väldigt kul också) när det räcker med lite väldesignat ljus, nån liten rekvisita och människor. Att exempelvis gestalta en bil som kör genom natten med bara ett par ficklampor. Magiskt!

Musiken består av Calypso, world music, pop och lite R&B. Det är härligt livsbejakande musik med lite starka, väldigt vackra och emotionellt laddade ballader insprängda här och var. Men mest svänger det!

Det här är en perfekt liten musikal som gjord för att spelas av skolor och mindre teatergrupper eftersom den har en ensemble som kan varieras i storlek, kompbandet kan vara liten och scenografin är i det närmaste obefintlig.
Så dags för en uppsättning här i Sverige snart??? 

Kuriosa:
LaChanze som spelade Ti Moune på Broadway vann en Theatre World Award för sin insats.

Den brittiska uppsättningen vann en Olivier Award som årets bästa nya musikal.

I den amerikanska originaluppsättningen utgick man från skådespelarnas hudfärg när man rollsatte. De med mörkare hudtoner spelade de fattiga bönderna medan de med ljusare hud spelade de ”fina” i staden.

Press:
In Once on This Island, the stage has found its own sugar-and-cartoon-free answer to The Little Mermaid. A 90-minute Caribbean fairy tale told in rousing song and dance, this show is a joyous marriage of the slick and the folkloric, of the hard-nosed sophistication of Broadway musical theater and the indigenous culture of a tropical isle.
…
Once on This Island has the integrity of genuine fairy tales, in that it doesn’t lead to a saccharine ending but to a catharsis, a transcendent acceptance of the dust-to-dust continuity of life and death. Why We Tell the Story is the concluding song for the evening’s storytellers, and one of those reasons is that ”our lives become the stories that we weave.” As the story and its tellers at last come full circle in Once on This Island, the audience feels the otherworldly thrill of discovering the fabric of its own lives in an enchanted tapestry from a distant shore.
– Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Från The Tony Awards
Waiting for Life
Snuttar från Paper mill Playhouse uppsättning
We Dance

 

Dag 237: A Man Of No Importance

A Man Of No Importance (2002), Off-Broadway
Musik: Syephen Flaherty
Sångtexter: Lynn Ahrens
Libretto: Terrence McNally baserad på filmen med samma namn från 1994

Alfie Byrne jobbar som busskonduktör i 1960-talets Dublin.
Han är medelålders, ungkarl och bor tillsammans med sin syster.
Han dyrkar Oscar Wilde. Och är hemligt förälskad i chauffören på bussen han jobbar på.
På sin fritid regisserar han ett amatörteatersällskap. De spelar den ena Wilde pjäsen efter den andra och nu har turen kommit till Salome.
Platsen de repeterar och spelar på är samlingssalen i den lokala katolska kyrkan. En av deltagarna i gruppen blir upprörd över att han inte fått huvudrollen utan bara en biroll.  Han beslutar sig för att hämnas genom att berätta för pastorn att pjäsen de repeterar är en skandalös, blasfemisk och i det närmaste pornografisk historia. Han kräver att pjäsen läggs ned och att gruppen slängs ut från lokalen. Detta leder till ett möte med stadens biskop som håller med om att verket inte är lämpligt att framföras och pjäsen läggs ned.
En djupt deprimerad Alfie bestämmer sig för att följa i ”Oscars” spår och uppklädd, lätt sminkad och med en grön nejlika på kavajslaget ger han sig ut på stan för att äntligen få möta kärlek i form av en ung man som flirtat med honom sen tidigare. Men det går inte som han tänkt sig. Den unge mannen visar sig vara en bögknackare som tillsammans med sina kamrater rånar och misshandlar Alfie. Poliser kommer och i och med det blir han ”outad” för sina vänner och på jobbet – en katastrof i den tidens Dublin.
Det slutar dock lyckligt för det visar sig att de flesta av hans vänner redan fattat åt vilket håll han var lagd och de bryr sig inte om hans sexualitet och grannförsamlingen har en ledig lokal som skulle passa alldeles perfekt för Salome…

Flaharty & Ahrens ser alltid till att deras musik verkligen speglar materialet de jobbar med så i denna show så består musiken framförallt av irländska tongångar, främst folkmusik men också en liten droppe popigare 60-talstoner.
Musiken, som är väldigt vacker och en aning melankolisk, sätter stämningen direkt.
Det här är en ganska så sorglig eller kanske bitterljuv historia som inte bara handlar om obesvarad kärlek, om att våga vara ärlig mot sig själv och den man är utan också om religion, tro och kyrkans dubbelmoral. Det hade kunnat leda till en samling med sentimentala eller allvarliga låtar men Flaharty har valt att istället fylla musiken med en livsglädje och en bubblande varm känsla.
Ahrens matchar musiken med sångtexter som är emotionella men aldrig sentimentala och dessutom fyllda med en stilla, galhumoristisk irländsk känsla för det absurda i olika situationer.
Jag låter mig glatt svepas med i deras musikaliska berättelse och tycker nog att det här verket hör till bland det bästa paret skrivit.

Favvisar:
A Man Of No Importance, The Streets Of Dublin, Art, Love Who You Love

Dag 160: Ragtime

Ragtime (1998), 834 föreställningar
Baserar min bedömning på inspelningen av revivaln (2009), 65 föreställningar
Musik: Stephen Flaherty
Sångtexter: Lynn Ahrens
Libretto: Terrence McNally efter E.L. Doctorows roman med samma namn från 1975.

Ragtime är berättelsen om några olika personer och deras liv i början på det 20:e århundradet. Den berättar om en turbulent tid då rasism frodades, immigrationen var som störst och fröerna till det sociala upproret såddes i och med skapandet av de första fackföremningarna, kraven på rösträtt för kvinnor och mycket annat.
Det här är en storslagen episk berättelse med mängder av personer på scenen. Faktiska historiska personligheter och  fiktiva samsas om utrymmet i showen, exempelvis dyker både Henry Ford, Emma Goldman, Booker T. Washington och Harry Houdini upp.
Tre familjer står i fokus; en välbärgad vit medelklassfamilj; en fattig judisk immigrant från Letland som anländer till New York med sin lilla dotter; och en svart man som utsatts för grova rasistiska orättvisor och vars hustru dödats av säkerhetsvakter och som försöker få upprättelse genom att tillgripa våld.
Det är parallella historier som dock på olika sätt sakta men säkert flätas ihop med varandra.

Det här är en sanslöst bra musikal. Ett riktigt mästerverk.
Jag hade redan konceptinspelningen och dubbel-cdn från Broadway originalet men tycker så mycket om musiken att jag kände att jag bara var tvungen att skaffa mig den nya revivalutgåvan också. Den består tyvärr bara av sju sånger ur showen.
Det är roligt att höra sångerna i lite annorlunda versioner än de jag är van vid men jag kan inte påstå att jag tycker de slår originalinspelningen från -98.
För er som undrar så kan jag berätta att musiken består av både tidstypisk musik som marscher, cake walks och ragtime och mer moderna Broadwaytoner och allt mixas ihop till en i det närmaste fulländad helhet. Det är storslaget, lyriskt, gripande, komiskt och helt sanslöst bra.
Om man ska välja en version så är det absolut dubbeln som gäller. Inte bara är det nästan en komplett inspelning av musiken utan man får också en symfonisk svit baserad på teman ur musikalen som bonus. Grymt bra.
Plus att samlingen sångare är helt makalös: Audra McDonald, Brian Stokes Mitchell, Judy Kaye och Marin Mazzie, bara för att nämna några.
Absolut nödvändig att äga eller lyssna på.

Favvisar (här utgår jag från castskivan 1998):
Your Daddy’s Son, Wheels Of A Dream, Till We Reach That Day, Buffalo Nickel Photoplay, Inc., What A Game

Kuriosa:
Originalföreställningen vann 4 Tony Awards 1998: Bästa libretto, bästa partitur, bästa kvinnliga biroll och bästa orkestreringar.
Den vann också 5 Drama Desk Awards: Bästa musikal, bästa libretto, bästa sångtexter, bästa musik och bästa orkestreringar.

Revivaln vann 1 Drama Desk Award för bästa ljuddesign.

Videosar:
Från The Tony Awards
Back to Before från 2010 års Tony’s
Opening Number – Rosie O’Donnell Show
RAGTIME The Musical ACT 1
RAGTIME The Musical ACT 2

Dag 132: My Favorite Year

My Favorite Year (1992), 45 föreställningar
Musik: Stephen Flaherty
Sångtexter: Lynn Ahrens
Libretto: Joseph Dougherty baserad på filmen med samma namn från 1982

Året är 1954.
Benjy Stone jobbar som sketchförfattare på The King Kaiser Show, en direktsänd tv-show.
Alan Swann, en f d filmstjärna vars karriär falnade på grund av för mycket sprit och kvinnoaffärer, ska vara gästartist i programmet en vecka.
Det blir Benjys uppgift att se till att Alan håller sig nykter, dyker upp till repetitionerna och dessutom finns på plats när det väl är dags för direktsändningen. En uppgift som kommer att visa sig vara nog så knepig för den unge Benjy eftersom Alans kärlek till drycker och fala kvinnor kommer att eskalera när det går upp för honom att det är en direktsändning han ska vara med i – och inga omtagningar är möjliga…
Benjys överbeskyddande och Swanndyrkande moder plus uppdykandet av Alans dotter, som han inte mött på tre år, kommer att komplicera situationen ännu mera.

Jag älskade den här filmen när den kom 1982. Peter O’Toole spelade den odrägliga, konstant överförfriskade Swann och var makalös. Så jag hoppades mycket på att den här musikalen skulle vara bra. Ja, musiken alltså, för vem hann se den med tanke på att den bara gick 45 gånger…
Och det börjar bra, första numret där man har musikaliserat kaoset bakom kulisserna innan den direktsända showen ska börja är väldigt rolig.
Men sen följer en massa sånger som är rätt så ointressanta. Det känns som om Flaherty och Ahrens ville göra pastischer på 50-talets klassiska musikaler men deras material är som bäst bleka kopior av de shower de försöker hylla.
Det känns som om flera av sångerna snarare får handlingen att stanna upp än att föra den vidare och om de känns stillastående på en cd hur ska de då inte ha varit på scen?.
Några kul nummer och hyfsat starka melodier finns där och Ahrens texter är bitvis väldigt kvicka men som helhet så känns det här som en halvmesyr.

Favvisar:
Twenty Million People, Funny / The Duck Joke, Manhattan, The Gospel According To King, Welcome To Brooklyn

Kuriosa:
Andrea Martin gjorde sin Broadwaydebut i denna show. Hon spelade manusförfattaren Alice. En insats som gav henne en Tony Award, en Drama Desk Award och en Theatre World Award för bästa kvinnliga biroll i en musikal. Ingen dålig debut! Och dessutom de enda priser som denna show fick.

I showen hittar man även Josh Mostel, son till Broadwaylegenden Zero Mostel.
Det var Zero som skapade både Pseudolus i En kul grej hände på vägen till Forum och Tevye i Spelman på taket och var Max Bialystock i filmversionen av The Producers.

Lainie Kazan som spelar Benjys mamma i musikalen, spelade samma roll även i filmversionen.

Tim Curry som spelar Allan Swann fick sitt genombrott som Dr Frank-N-Furter i The Rocky Horror Show (1973). en roll som han sen åter spelade i filmversionen The Rocky Horror Picture Show som kom 1975.

Pressklipp:
Whatever the cause, My Favorite Year proves a missed opportunity, a bustling but too frequently flat musical that suffers from another vogue of the 1950’s, an identity crisis.
The evening’s assets, which include a superior supporting cast led by Andrea Martin and Lainie Kazan, a few good jokes and a zippy physical production, are outweighed by such major failings as the questionable casting of the starring roles and a disappointing score. But this musical’s overriding problem, from which all the others spring, is its wayward tone.
…
My Favorite Year uncorks the intoxicating vintage of 1954 only to send its audience crashing right back into the morning-after sobriety of that less-than-favorite year, 1992.
– Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Professional Show Business Comedy
The Musketeer Sketch
Funny/The Duck Joke
Sweet Transvestite med Tim Curry
Your Show of Shows (livesänd tv show från 50-talet som The King Kaiser Show är inspirerad av)

Dag 3: Rocky – Das Musikal

Rocky – Das Musikal – Fight From The Heart
Musik: Stephen Flaherty
Sångtexter: Lynn Ahrens
Libretto: Thomas Meehan

Rocky – the musical?  Skämtar du?

Det var min spontana reaktion när jag första gången hörde planerna på att förvandla denna Oscarvinnande film från 1976 till musikal. Och när de sen sa att den skulle få sin urpremiär i Hamburg och dessutom på tyska…
Ett bättre recept på katastrof hade jag svårt att tänka mig…

Fast det är klart… musik och sångtexter av Stephen Flaherty och Lynn Ahrens som skapat ett par av mina absoluta favorit musikaler (Ragtime och Lucky Stiff) och sen Thomas Meehan som skrev librettot till bl a Hairspray och Annie.  Vi pratar om riktiga erfarna proffs här, folk som verkligen kan sin sak och har skapat fantastiska musikaler så kanske, kanske…

Fast, allvarligt!
Rocky?

Men premiär har den haft. 
Den 19 november i år, närmare bestämt.
På tyska.
Och i Hamburg.
Och bra recensioner fick den!
Och jag har köpt castalbumet. Så klart! Ett av mina nyaste inköp.

Det första man, i alla fall jag, måste komma förbi är det faktum att den sjungs på tyska för det känns ovant. Sen så är flera av de medverkande amerikaner och en del av dem har inte riktigt lärt sig att behärska språket än vilket gör att det blir svårt att förstå texterna. Och skapar lite ofrivillig komik. Men jag kom snabbt förbi det. För det här är en ganska så behaglig score, som definitivt växer med upprepad lyssning. Föreställningen utspelar sig på sjuttiotalet och det hörs på musiken som innehåller lite ”Phillysound”, lite hårdrock, en skvätt blues, lite gospel och så lite trallvänlig eurodisco. En blandning som resulterar i en cd som känns varierad och som överraskar.

Jag har inte sett föreställningen men den känns i grunden som en intim produktion och det är i de solistiska partierna och i ett par duetter som musiken verkligen lyfter. Ensemblenumren är däremot nästan pinsamt dåliga (Dieser Mann m fl) och känns som nått man tvingats skriva för att få till några stora shownummer.
Naturligtvis innehåller den ett par redigt saftiga musikalballader också där framförallt Wenn es weiter regnet och Fight from the Heart är suggestiva och förmodligen snart kommer att höras på mängder av auditions. Det finns även en skön Kander/Ebb-aktig karaktärslåt, Im Ring, ett par underbara duetter mellan Rocky och Adrian och en massa andra kul låtar.
Några rediga bottennapp finns också men dem låter jag passera för denna gång.

I föreställningen framförs Eye of the Tiger men den finns inte med här, förmodligen av copyright skäl. Rocky’s Theme hörs dock lite i början och under hela boxningsmatchen. Japp, de kör boxningsmatchen på scen och den snutt jag sett ser helt fantastisk ut. Fast att ha med matchen på cd:n känns helt menlöst. Vi får höra två boxningskommentatorer berätta vad som sker på scen med Rocky temat spelandes i bakgrunden… Det är knappast det spår jag kommer att lyssna mest på om man säger så.
Men som helhet en riktig överraskning. Me like. Och ska nog försöka ta mig till Hamburg för att se.
En stark trea.