Nr 386: On The Twentieth Century

On the Twentieth Century (1978)
Broadway 1978, 449 föreställningar
London 1980, 165 föreställningar
Broadway Revival 2015, 144 föreställningar

Music: Cy Coleman
Book & Lyrics: Betty Comden & Adolph Green

Baserad på pjäsen Twentieth Century (1932) av Ben Hecht och Charles MacArthur och på Howard Hawks filmversion av pjäsen från 1934. Bägge dessa verk var i sin tur inspirerade av den ospelade självbiografiska pjäsen Napoleon of Broadway skriven av Charles Bruce Millholland som handlade om hans tid som anställd hos den ökände teaterproducenten David Belasco.

The action takes place aboard The Twentieth Century, a luxury train traveling from Chicago to New York City.
The time: the early 1930’s.
Oscar Jaffee, a theatre producer coming off his fourth flop in a row (it closed in Chicago after its first act), has a plan to turn his career around and bring a winning show to Broadway. Two tiny problems exist – he is completely bankrupt and the epic play in question is a non-existent drama about Mary Magdalene.
His plan is simple: raise money, create a play from scratch and cajole glamorous Hollywood starlet Lily Garland (his former muse and lover) into playing the lead before the train arrives at Grand Central Station. That means he’s got 16 hours to make it all happen.
Sounds simple enough, right? But then of course we haven’t taken into account the backer Mrs. Primrose a very strange religious millionaires with a secret, or Lily’s new extremely jealous lover Bruce or all the nutty passengers who throughout the show try to make Oscar read and produce ”this fantastic play that I’ve written…”

Det här är en gammal favvis som jag älskat ända sedan jag hörde castskivan första gången 1978. Det är inte en vanlig musikal utan snarare en slags hybrid mellan operett och musikal med en viss övervikt mot operett.
Cy Colemans musik består av kärleksfulla pastischer på den typ av operetter som  Sigmund Romberg och Rudolf Friml gjorde populära på 1920-talet, men med ett lite modernare sound och med tydliga jazziga Broadway accenter. Och melodiskt är den, storslagen är den och roligt är den, för här om något hör man hur humoristisk musik faktiskt kan vara i sig – utan bistånd av en bra text. Fast texterna är fantastiska dem med. Comden & Green bidrar med smarta rim, kul vändningar, ordlekar, vassa iakttagelser, satir och elaka blinkningar åt de romantiska och ofta repetitiva och rätt menlösa typiska operettsångtexterna. Ja, jag vet att det senare nog mest speglar mina fördomar vad gäller operett men jag tror många känner det samma och det är just den fördomen de leker med. Och jag ska kanske påpeka att allt görs med den största respekt och kärlek för genren – i annat fall hade det nog inte fungerat. För det fungerar verkligen.

Och vilka fantastiska roller det finns här. Lily är en drömroll för en klassiskt skolad sångerska som också kan belta och har perfekt komisk tajming. I originalet var det Madeline Kahn som sjöng Lily och i förra årets Broadway revival så gjorde Kristin Chenweth den. Bägge starka komiker med stora röster. Jag föredrar Madelines version för att hon har en drypande sarkasm, ett bett och en tajming i sin röst som jag bara älskar. Kristins version är också mycket bra så vilken man föredrar är en ren smaksak.
På den manliga sidan är Oscar en riktig kalasroll för en baryton (även här föredrar jag originalets Oscar, John Cullum, mot revivelns Peter Gallagher) med en möjlighet och uppmuntran till överspel som är fantastisk och Bruce är den perfekta rollen för en riktigt stark fysisk komiker. Och Mrs. Primrose… Love her!

Det här är en fantastisk show som jag önskar någon teater ville sätta upp i Sverige. Nu är den kanske inte ett så bra val för en privatteater för den vanlige musikalälskaren kanske håller sig undan från allt som luktar operett medan en operettälskare kanske inte söker sig till en privatteater för att få sitt lystmäte tillgodosett. Men den skulle passa på GöteborgsOperan, Malmö Opera eller WermlandsOperan – eller varför inte som avslutnigsproject på Artisten i Göteborg för där finns det ju både klassiska sångare och musikalartister…

Trivia

1978 års version vann:
5 Tony Awards: Bästa libretto, score (dvs musik och sångtexter), manliga huvudroll, manliga biroll och scenografi.
4 Drama Desk Awards: Bästa manliga biroll, musik, scenografi och kostym
1 Theatre World Award till Judy Kaye i rollen som Lily

2015 års version vann:
1 Drama Desk Award: Bästa kvinnliga huvudroll
2 Outer Critics Circle Award: Bästa kvinnliga huvudroll, manliga biroll

Kevin Kline som spelade Lilys älskare Bruce i originalet vann inte bara en Tony för sin insatts utan fick också sitt stora genombrott i denna show. Hans konstanta snubblande, springande in i väggar och hysteriskt roliga svartsjukeutbrott gjorde honom till allas favvo. Han gick från denna roll till rollen som piratkung i The Pirates of Penzance, en roll som gav honom en ny Tony och sen satte hans filmkarriär igång.
I St. Louise delas man ut  The Kevin Kline Awards till framstående utövare och skapare inom teaterområdet.

Efter att showen fått sin premiär 1978 så började Madeline Kahn sjukskriva sig med jämna mellanrum, hon var ”sjuk” under inte mindre än 10 av de första 74 föreställningarna. Hon sa att det berodde på att rollens extremt stora vokala omfång skadade hennes stämband – fast ryktet sa att hon hade ”personliga problem”.
Hennes frekventa frånvaro skapade två läger inom ensemblen: den ena sidan ville att hon skulle sparkas och att hennes understudy skulle ta över rollen och den andra sa att de skulle säga upp sig i fall hon sparkades.
Kahn lämnade showen och hennes ersättare Judy Kaye tog över rollen den 25:e april, bara drygt 2 månader efter premiären.
Producenterna försökte att få Tony kommittén att ändra nomineringen för bästa kvinnliga huvudroll från Madeline till Judy men kommittén vägrade. Kahn vann inte Tonyn och anledningen till det var nog hennes beteende och kontraktsbrott.

Hugh Jackman spelade rollen som Oscar i en reading med Kristin 2011.

Pressklipp

1978 års version:

It has rough spots, flat spots and an energy that occasionally ebbs, leaving the cast and the director to regroup their energies for the next assault. But the elegance is there, nevertheless; the kind that allows itself to be unpredictable, playful and even careless. The musical has an exuberance, a bubbly confidence in its own life. This is a big musical, with some extraordinary visual effects that are a wordless extension, both startling and captivating, of the comedy of the performers. But there is a vein of the sensible running through that cuts any tendency to pretentiousness. When anything gets big, it laughs at itself.
– Richard Eder, New York Times

On The Twentieth Century is genial, good to look at, fun to listen to whenever the orchestra’s giving it the scale and brio it’s special temper demands. As with most train trips, you grow more relaxed along the way. An imperfect roadbed, but there are those friendly faces acros the aisle.
– Walter Kerr, New York Times

An uneasy comic operetta. When the book is in command, things go swimmingly.
…
The score, to its credit, calls for real singers for a change, and it gets them in abundance, but it lacks any real character of its own, alternating much of the time between early 19th century comic opera mannerisms and early 20th century operetta.
– Douglas Watt, Daily News

2015 år version:

In the theater, there is overacting, which is common and painful to watch. Then there’s over-the-moon acting, which is rare and occupies its own special cloud land in heaven. I am delighted to report that this latter art is being practiced in altitudinous-high style at the American Airlines Theater, where Kristin Chenoweth and Peter Gallagher are surfing the stratosphere in On the Twentieth Century.
…
Yet we can’t help detecting both the calculation and the infernal hunger behind those poses. Swooning, kneeling, leaping, clawing and kissing with the rococo grandeur of silent-movie idols, they always exude a feral heat that makes it clear that these two masterworks of self-invention are made for each other.

Since this is established from the moment they first share a scene (a flashback, in which Lily is a scrappy, frowzy young thing named Mildred Plotka), we know from the beginning that this prize fight is fixed. That means we can sit back, relax and savor the blissfully bumpy ride in luxury accommodations.
– Ben Brantley, The New York Times

Scott Ellis’s dazzling production of On the Twentieth Century looks like one of those legendary Broadway musicals that exists largely in our collective memory of great shows we never saw.
…
For a lot of us, this is the show of our dreams.
– Marilyn Stasio, Variety

Next stop, Broadway musical bliss.
That’s where the Roundabout revival of On the Twentieth Century, directed with verve by Scott Ellis, takes you.
…
In the show’s title song, it comes out that the Twentieth Century famously gives passengers “nothing but the best.” This production, fizzy and dizzy entertainment, does likewise.
– Joe Dziemianowicz, New York Daily News

Videosar

The 2015 Tony Awards
Veronique
Montage
The 1978 Tony Awards
I’ve Got It All
Sextet
She’s a Nut
Repent

 

 

Dag 319: Two by Two

Two by Two (1970), 343 föreställningar
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Martin Charnin
Libretto: Peter Stone, baserad på Clifford Odets pjäs The Flowering Peach (1954)

På sin 600-årsdag får Noah ett budskap från Gud. Han får reda på att det kommer att regna i 40 dagar och 40 nätter och att det kommer att leda till en syndaflod som kommer att utrota alla levande varelser.
Noah får i uppdrag att bygga en enorm ark och att samla ihop en hane och en hona av varje djurart.
Till att börja med så hånar hans fru och hans familj honom men i takt med att det börja regna hårdare och hårdare så hjälper de honom att färdigställa arken så att de alla kan rädda sig från att drunkna.
Efter pausen så får publiken vara med om vad som hände på arken efter att det slutat regna och vad de gjorde tills de så småningom fann land.

Det här är en äkta Rodgers musikal, det hör man direkt. Svepande melodier, ljuva ballader och härliga up temponummer. Det låter till stora delar som om den var skriven under kompositörens glansdagar på 40- och 50-talen. Det finns inte mycket här som avslöjar att den är från 1970. Så lite mossig måste den nog ha känts för en yngre publik medan en medelålders måste ha känt sig trygg och hemma.
Så här drygt 40 år senare så kan man bara luta sig tillbaka och lyssna på en av Rodgers minst kända kompositioner, spelar ingen roll när den är ifrån för det här är gammaldags Broadway och bitvis väldigt njutbart.
Sångtexterna pendlar mellan riktigt roliga och bra och lite småtöntiga men de fungerar i sammanhanget.
Ingen stor musikal kanske men definitivt värd att upptäckas.

Rekommenderade sånger:
I Do Not Know A Day I Did Not Love You, You Have Got to Have a Rudder on the Ark, Ninety Again!, When It Dries, As Far as I’m Concerned

Kuriosa:
Danny Kaye gjorde sin Broadway comeback med den här showen. Han hade inte stått på en Broadwayscen sen 1941.
Det var till största delen hans namn som drog den stora publiken och när han under en föreställning slet av ett ligament och blev sjukskriven så sjönk biljettförsäljningen drastiskt. Så drastiskt faktiskt att Danny bestämde sig för att spela showen sittande i rullstol. Han tröttnade också ganska snabbt på att spela sin roll som den var skriven och började istället improvisera och ad libba hysteriskt. Richard Rodgers beskrev situationen så här i sin självbiografi Musical Stages: He appeared with his leg in a cast and either rode around the stage in a wheelchair — in which he sometimes would try to run down the other actors — or hobbled around the stage on a crutch — which he used to goose the girls. In addition, he began improvising his own lines and singing in the wrong tempos. He even made a curtain speech after the performances in which he said, ‘I’m glad you’re here, but I’m glad the authors aren’t.’ Apparently there was a certain curiosity value to all this, because people actually went to see Two by Two because of Danny’s one-by-one vaudeville act. Others, of course, were appalled and expressed their irritation in letters to the Times.

Danny Kaye var inte uppskattad av varken sina medspelare eller nån i produktionsteamet. Madeline Kahn som hade en liten roll i denna show tyckte så illa om Mr Kaye att när man föreslog att han skulle spela mot henne i musikalen On the Twentieth Century 8 år senare så la hon in sitt veto, hon vägrade att ha med honom att göra.

Showen vann Theatre World Awards till två av de manliga birollsinnehavarna, det är allt.

Pressklipp:
Who really wants to hear about Noah? Who hasn’t heard already? We had even guessed he was Jewish; we just didn’t know he was half-brother to Sholem Aleichem’s Tevje. Finally, I was distressed to find that Odet’s original use of the word ”Manure!” has been replaced with something more modish and shorter by two letters. This is the second time a major family musical has used a four-letter word. While it may be fashionable, in the view of many perfectly ordinary people it removes the musical from the realm of family entertainment. Let us keep abscenity for legitimate plays, or musicals with an exclusively adult appeal. But for Danny Kaye – it is only a matter of taste but surely no!
– Clive Barnes, The New York Times

And getting down to specifics, Rodgers’ score is so unmemorable it’s a wonder the pit musicians didn’t forget the tunes between looking at the sheet music and turning to their instruments.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Videosar:
Two By Two om en college uppsättning
Reklam för York Theatres uppsättning
The Golden Ram
I Do Not Know a Day I Did Not Love You

Dag 249: Scrambled Feet

Scrambled Feet (1979), Off-Broadway, 831 föreställningar
Musik, sångtexter & sketcher: John Driver & Jeffrey Haddow

Denna intima musikaliska revy är en galet, uppsluppen parodi som behandlar varje tänkbar aspekt av showbusiness.
Bland de många sketcherna/sångerna finns en elak parodi på störande teaterbesökare med sina prasslande godispåsar och sitt småtjattrande under hela föreställningen, en brottningsmatch mellan The Elephant Man och den förlamade hjälten i Whose Life Is It Anyway?, problemen med att ta sig till och från teatern om man bor i förorten, vikten av att ha kontakter om man vill komma nånstans i branschen, problem som uppstår om man blir förälskad i sin motspelare, hur otacksamt det är (för skådespelaren) att behöva uppträda tillsammans med publikfriande djur, här finns elaka parodier på teaterkritiker och på många av de ledande producenterna på Broadway och mycket, mycket annat.
Det är en satirisk show för alla som arbetar med teater, som nån gång på något sätt hållit på med teater eller som bara gillar att gå på teater.

Den här showen är lite av en föregångare till Forbidden Broadway som gått i åratal Off-Broadway i olika upplagor. Precis som den så driver den här med aktuella shower, skådespelare och allt som har med Broadway att göra men i motsats till den så är all musik här nyskriven. Forbidden använder sig av låtar ur showerna den parodierar och ger dem nya, elak texter.
Scrambled Feet har visserligen åldrats en hel del och många av de saker och föreställningar den refererar till är inte längre aktuella eller ens begripliga för oss idag men till stora delar fungerar materialet fortfarande förvånansvärt väl. Det visar sig att det finns bitar av branschen – och dess besökare och deltagare – som inte har ändrat sig på närmare 40 år…

Man gjorde en tv-version av den 1984 med Madeline Kahn i en av rollerna.

Favvisar:
Haven’t We Met?, Theatre-Party-Ladies, British, Good Connections, Advice To Producers

Videosar:
The 25th Annual Theatrical Olympics
Composer Tango
Sham Dancin’
En längre sekvens med bl a Could Have Been och Theatre-Party-Ladies

Dag 194: At Long Last Love

At Long Last Love (1975), filmmusikal
Musik & sångtexter: Cole Porter
Manus: Peter Bogdanovich

Arvtagerskan Brooke Carter stöter på spelaren Johnny Spanish på galoppbanan.
Playboyen (och miljonären) Michael O. Pritchard håller nästan på att köra över skådespelerskan Kitty O’Kelly med sin Rolls.
Kitty och Brook är gamla klasskompisar.
Brook får ihop det med Johnny och Kitty med Michael. De två paren umgås och trivs ihop men det är inte tal om himlastormande förälskelser.
På en fest bestämmer sig Brook och Michael att de ska låtsas få ihop det för att göra sina respektive svartsjuka.
Kitty och Johnny söker då tröst hos varandra och de blir förälskade – på riktigt.  Det samma gäller Brook och Michael.
Men för att inte förstöra vänskapen de har så försöker bägge paren hålla sina nya förhållanden hemliga för de andra. Vilket leder till missförstånd och allehanda komiska scener.
På slutet så förstår dock alla hur det egentligen ligger till och Brook och Michael och Kitty och Johnny blir nya par och alla är lyckliga.

Det här är en jukeboxmusikal med bara Cole Portersånger. En uppsjö av helt fantastiskt bra låtar.
För er som pratar om att filmversionen av Les Misérables är den första musikalfilmen sen trettiotalet som spelats in där folk sjunger ”live” och inte mimar till förinspelade låtar kan jag nu berätta att det är: Fel! Fel! Fel!
At Long Last Love var den första filmen sen trettiotalets början med ”live” sånginsatser. Och i motsats till Les Mis där rösterna har autotunats, getts ordentlig reverb och en massa andra studiotekniska finesser för att låta bättre så är den här filmens sånginsatser definitivt helt framförda i stunden. Hade de haft tekniken på sjuttiotalet så hade de nog också fixat lite med insatserna men nu hade de inte det så därför låter det som det låter här.
Och det låter faktiskt väldigt bra. Ja, alltså det är lite falskt här och där och ibland så ligger de fel rent rytmiskt men eftersom de spelade in ljudet samtidigt med scenerna så har det resulterat i ett väldigt dynamiskt, roligt och ”i stunden” framförande av sångerna. Här hörs det ingen skillnad i rösternas ljud när de går från talat till sång och inte heller blir det konstigt när de ad-libbar små kommentarer här eller där eller gör små sångliga improvisationer – inte alltid så väl genomtänkta kanske men väldigt levande blir det ju.
Av de fyra huvudrollsinnehavarna så är det bara Madeline Kahn som är en riktig, utbildad sångerska.
Cybill Shepherd fick säkert rollen tack vara att hon var gift med regissören vid tillfället, och Burt Reynolds var ju ett bra val med tanke på att han var en av den tidens kanske största filmstjärnor.
Kan Cybill och Burt sjunga då?
Nja, hellre än bra kanske man kan säga. Men de verkar ha roligt i alla fall. Och roligt har man som lyssnare också.
Ljudet, där man tydligt hör när det är inspelat i en studioscenografi eller på en gata – till och med steppandet är inspelat liv- , är inte av bästa kvalitet, det dissar lite ibland och det kan även vara svårt att höra vissa texter.
Men det är nått med den här inspelningen som gör mig glad, jag liksom känner en lycka när jag lyssnar på den. Den känns så ljuvligt naivistisk, oskyldigt gammaldags och samtidigt så otroligt medveten, självironisk och modern.
Det är en magisk platta som bara finns som lp och jag längtar efter att den ska ges ut på cd.
Filmen, som inte funnits att få tag på har nyligen givits ut på Blu-Ray i USA och det är väl bara att hoppas att den kommit hit snart också.

Favvisar:
Find Me a Primitive Man, Just One of Those Things, You’re the Top, Friendship, Well Did You Evah?

Kuriosa:
Filmen är en slags hyllning eller pastisch på tidiga 30-tals musikalfilmer, den så kallade pre-code eran – fram till ca 1934. Detta var alltså innan den amerikanska filmcensuren blev stenhård och förbjöd allt som kunde tolkas som syndigt, okristligt eller på något sätt omoraliskt.
På pre-code-tiden så var filmerna faktiskt betydligt fräckare än vad folk i gemen kanske tror när man talar om 30-tals film. Dessa tidiga filmer var fyllda av tydliga sexuella undertexter och insinuationer och till och med ämnen som homosexualitet (både manlig och kvinnlig) kunde visas med en förvånande stor öppenhet och utan det minsta moraliserande. Det förekom även en viss mängd nakenhet.
En del av de pryda, hysteriska och ibland helt absurda reglerna som kom att gälla efter -34 kan ni höra i en kul sång nedan.

Förutom At Long last Love så spelade man också in filmversionerna av musikalerna The Fantasticks (1995) och Hedwig and the Angry Inch (2001) med ”live” sång.

Filmen hette Leve kärleken i Sverige.

Pressklipp:
It’s impossible not to feel affection for At Long Last Love, Peter Bogdanovich’s much-maligned evocation of the classical 1930s musical. It’s a light, silly, impeccably stylish entertainment
…
The movie’s no masterpiece, but I can’t account for the viciousness of some of the critical attacks against it. It’s almost as if Bogdanovich is being accused of the sin of pride for daring to make a musical in the classical Hollywood style
…
Bogdanovich has too much taste, too sure a feel for the right tone, to go seriously wrong. And if he doesn’t go spectacularly right, at least he provides small pleasures and great music.
– Roger Ebert, The Chicago Sun Times

At Long Last Love, which opened yesterday at Radio City Music Hall, is Peter Bogdanovich’s audacious attempt to make a stylish, nineteen-thirties Hollywood musical comedy with a superb score by Cole Porter but with performers who don’t dance much and whose singing abilities might be best hidden in a very large choir.
It’s a movie compounded of nerve and a lot of cinematic intelligence, which is no substitute for fun. At Long Last Love is almost entirely devoid of the kind of wit, vigor and staggering self-assurance with which real musical comedy performers — people like Fred Astaire, Ginger Rogers, Ethel Merman, Clifton Webb, Nanette Fabray, Charlotte Greenwood, Jack Buchanan—could turn a leaky rowboat of a show into the Ile de France.
At Long Last Love never quite sinks, but then it never leaves the pier. It may be some measure of my own feelings toward it that, at the end, I was exhausted. I’d been wanting it to work and had been straining to enjoy the good things that came along.
…
…casting Cybil Shepherd in a musical comedy is like entering a horse in a cat show. She’s beautiful and lithe and has great lines but she’s the wrong species.
…
Best of all is the Cole Porter score and it’s to the director’s credit that we can at least understand all the lyrics. But this joy is not unalloyed: You keep remembering how they sound when done by Frank Sinatra, Ella Fitzgerald or Ethel Merman.
– Vincent Canby, The New York Times

Videosar:
Doin’ The Production Code från A Day In Hollywood/ A Night In The Ukraine från The Tony Awards 1980.
At Long Last Love samples
Let’s Misbehave/De-Lovely
Friendship
Most Gentlemen Don’t Like Love
Find Me a Primitive Man
Well Did Ya Evah?
It Ain’t Etiquette