Tag Archives: Malmö Stadsteater

Nr 448: Zorbá (1968)

24 Aug

Zorbá
1968: Broadway, 305 föreställningar
1984: Broadway, revival, 362 föreställnngar
1986: Östgötateatern
2007: Malmö Operan

Music: John Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Joseph Stein, baserad på Nikos Kazantzakis bok Βίος και Πολιτεία του Αλέξη Ζορμπά (Zorba, the Greek på engelska och Spela för mig, Zorba på svenska) från 1946.

Life is what you do
While you’re waiting to die
Life is how the time goes by
Life is where you wait
While you’re waiting to leave
Life is where you grin and grieve

The story focuses on the friendship that evolves between Zorbá, a gregarious free
agent and the personification of Mediterranean earthiness, and Niko, a reticent Englishman of Greek decent who has inherited a mine on the island of Crete, and their romantic relationships with a local widow and a French woman, respectively.
During his journey to Crete, Niko meets Zorbá, who instantly befriends him. In Crete, Niko falls in love with a young widow, which inflames the jealousy of Pavli, a young man who has long suffered an unrequited love for her. Pavli commits suicide when he learns that the widow has slept with Niko. Thereafter, the islanders shun the widow, and Pavli’s father avenges his son’s death by killing her.
Niko’s relationship with the widow is paralleled by Zorbá’s romance with Madame Hortense, an old, ailing French courtesan who has lived on Crete since the war. She accepts Zorbá’s lovemaking, hoping that he will marry her, and eventually dies in his arms.
Niko, sickened by the brutal murder of his lover and disillusioned by the discovery that his mines are barren, decides to return to England. As he is about to board the boat for the return voyage, he enjoys one last dance with Zorbá. He has lost everything, but he has experienced life for the first time.

När det gäller medryckande och catch-iga musikallåtar så finns det få som klår John Kander, musikalvamparnas mästare (tänk bara på introt till Willkommen eller New York New York så fattar ni vad jag menar) och Fred Ebb med sina vassa, humoristiska och smarta sångtexter. Love ‘em! Och de levererar i toppform på denna musikal. Från den första sången Life Is (med tydlig ”vamp” så klart) fram till den avslutande reprisen av samma sång så bjuds vi på en fantastisk samling melodier med inslag av Grekisk folkmusik, vaudeville och Broadway. En dynamiks blandning som konstant överaskar med sin stil, sin musikalitet och sitt innehåll.
Rekommenderas starkt! 

Kuriosa:
Originaluppsättningen vann:
1. Tony Award för Bästa scenografi.
3 Drama Desk Awards för Bästa sångtexter, kostym och scenografi.
1 Outer Critics Circle Award för Bästa kvinnliga biroll.

Reviveln vann:
1 Tony Award för Bästa kvinnliga biroll.
1. Drama Desk Award för Bästa kvinnliga biroll.

Det är en mörk musikal, uppenbarligen för mörk för Broadway på slutet av sextio-talet för trots att den spelades över 300 gånger så gick den aldrig med vinst.
Efter Broadway så åkte den på en turné runt hela USA och till den turnén så lättade man upp innehållet och gjorde den mer publiktillvänd och detta ledde till att produktionen slutade med vinst trots allt.

Precis som i Cabaret (1966) så finns det en slags berättarfigur eller konferencier i musikalen. Här är det en kvinna som bara kallas för ”Leader”, hon blir spelledaren för föreställningen kan man säga. Hon kommenterar det som sker på scenen, interagerar ibland med rollfigurerna och tilltalar ibland publiken direkt. Hennes sånger är, precis Emcees sånger i Cabaret, ofta förtydligande eller fördjupande kommentarer över vad som sker på scenen.

(Harold) Prince understood that the story of Zorbá was exceptionally dark for a Broadway musical, so he made the audience observers rather than participants by distancing them from the action, the opposite of what he did in Cabaret. He achieved this effect by providing constant reminders that they were watching a theatrical reenactment.

Zorbá och Spelman på taket har del gemensamt:
Manuset till bägge skrevs av Joseph Stein.
Herschel Bernardi, som spelade Zorba, var den första som tog över rollen som Tevje efter original-Tevje Zero Mostel.
Maria Karnilova som spelade den gamla kurtisanen Madame Hortense spelade Golde i originaluppsättningen av Spelman.

I reviveln från 1984 så hade man rollsatt Zorba och Hortense med samma skådespelare som spelade rollerna i den klassiska filmen Zorba från 1964, Anthony Quinn och Lila Kedrova.
Reviveln åkte även den ut på turné och skulle slutligen hamna på 1200 föreställningar och en vinst på $48 miljoner.

Kritikerna har haft väldigt blandade känslor för både originalet och reviveln men en som verkligen ogillat showen är musikalhistorikern Ethan Mordden som skrev följande i sin bok Open a New Window:
Embrace Zorbá! Herschel Bernardi [Zorbá] cries, to John Cunningham [Niko]. What, and forget all the sadness and failed projects that have brought us to this embrace? . . .
Maria Karnilova dies hopeless and abandoned? Embrace Zorbá!
The Widow is murdered because she wouldn’t accept some jerk’s advances? Embrace Zorbá!
I think Zorbá is one of the ugliest, most life-denying pieces of evil shit ever perpetrated as a Broadway musical.”

Under senare delen av sitt liv kallade Fred Ebb Zorbá för ”joyless, from beginning to end, it’s joyless”.

Romanen Zorbá som både filmen och musikalen är baserade på har en lätt förankring i verkligheten. Författaren träffade nämligen på gruvarbetaren Georgios Zorbas (Γεώργιoς Ζορμπάς; 1865 – 1941) när de båda arbetade i gruvorna i Mani i södra Grekland 1915. De blev goda vänner och erfarenheterna från deras tid tillsamman finns med i romanen han skrev. Han ändrade dock namnet på sin huvudperson till Alexis Zorbá.

Nikos Kazantzakis som skrev boken dog 1957 och fick aldrig se filmen eller musikalen som baserades på hans bok. Men hans änka korresponderade en hel del med Harold Prince under arbetet med musikalen. Han skickade henne alla recensionerna efter premiären och fick följande svar från henne:
“For God’s sake,” she writes, “don’t worry about the reviews. They are always excessive one way or the other. Of course, it’s stupid of some critics to compare the musical with the film and what if Zorba is ‘less American’ and more ‘Jewish’? Zorba belongs—or better is—everybody. He is as much Chinese as Indian, Negro, Greek or Jew Hasid from Poland. But aside from all this I am sure he leans to the Greek. The best retaliation is that your Zorba lives and laughs and sings many months or years in Broadway…”

Nikos Kazantzakis som anses vara en av den moderna grekiska litteraturens stora författare skrev även en annan roman som filmats nämligen The Last Temptation of Christ (1955) som blev film 1988 i regi av Martin Scorsese. Både boken och filmen ansågs som väldigt kontroversiella på sin tid.

Press:
Om originaluppsättningen på Broadway 1968:

Zorbá
takes itself seriously. But it is thin where it dare not be – in the cement that hold clashing moods together and make them one, in the soil that should give difficult people a sturdy toe hold. Call it honestly ambitious and emotionally bleak.
– Walter Kerr, Times

Harold Prince is one of the few theatre people who sense just how far the musical has come and where it can go. … Prince and a couple of other people know all about blending dance with music and song. The question is, how to tie it all together and Prince’s new show, Zorbá, gives no answer. Moreover, it doesn’t manage to camouflage the problem with sheer wholeness of conception, as in some of the other shows he has produced. Conception is the big word here – it is what is coming to replace the idea of a ”book” – but the concept of Zorbá has not been completely thought out and as a result it is a mixed-up musical whose parts are not consistent with its idea. It is a show of great interest from a theoretical point of view, but of vague vitality as theatre.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily 

From beginning to end this is a musical with exquisite style and finesse. Prince calculates his effects like a Mozart, whereas most of his competitors tend more toward, say, Meyerbeer. Prince possibly makes the most commanding attempt yet at a truly serious musical. He is trying to demonstrate, admittedly with only uncertain success, that the musical can be a reflexion of life.

For all the brouhaha preceding it, it is not a great classic American musical. But it will still serve admirably until the next one comes along.
– Clive Barnes, The New York Times

Om uppsättningen på Malmö Operan 2007:
Kvinnan är livets källa”, sjunger den grekiske rucklaren Zorba för sin vän Niko – och det är kvinnorna som driver handlingen i Malmö Operans uppsättning av musikalen.


Tematiskt ligger Zorba (1968) i dag helt rätt i tiden. Allvarliga ämnen som hedersmord och manlig vänskap står i fokus, samtidigt som John Kanders kitschgrekiska musik predikar livsglädje. Regissören Ronny Danielsson har iscensatt ett rappt berättat drama som närmar sig Broadwayklass, där festscener och komedi ger relief åt manskollektivets hotfullt samstämda koreografi.

Zorba väljer att stoppa våldsspiralen genom att samarbeta med de män som ligger bakom mordet, och försvarar sitt handlande i ett resonemang med Niko som tangerar det didaktiska. Trots känslan av att sensmoralen är påklistrad rycks jag med dansen, och den naiva förhoppningen att musiken ska råda bot på våldet – åtminstone lite grann.
– Sofia Nyblom, SvD

…det är 20 år sedan Ronny Danielsson senast satte upp denna underbara musikal. Men när han nu gör det igen så är invändningarna flera och plustecknen få. Orsaken är dock främst inte själva iscensättningen – även om mycket påminner om tiden från Studioteatern när den inte var som allra bäst – utan vad det handlar om är bristen på bra sångare, och en scenografi som förmedlar en doft av Grekland.

Efter att ha sett uppsättningarna av musikalen ”Zorba” i Göteborg, på Riksteatern, på Malmö stadsteater för 36 år sedan och på Helsingborgs stadsteater på 80-talet kan man slå fast att kända artister inte alltid gör en bra musikal full rättvisa – även om det här tog sig markant i andra akten. Den var tät, bokstavligt talat explosiv, och välspelad.
– Tony Kaplan, Kvällsposten

 

Video:
Tony Awards 1969: Life is

Preview från Encores! konsertversion 2015
Happy Birthday
High Lights

 

Nr 398: The King and I

17 Jan

81lr9j5hal-_sl1061_
The King and I
 (1951)

Uppsättningar i urval:
Broadway 1951, 1 246 föreställningar

West End 1953, 946 föreställningar
Malmö Stadsteater 1958

Broadway Revival 1977, 696 föreställningar
Malmö Stadsteater 1982

Broadway Revival 1985, 191 föreställningar
Broadway Revival 1996, 780 föreställningar
Slagthuset, Malmö, 1999

Broadway Revival 2015, 538 föreställningar

Music: Richard Rodgers
Book & Lyrics: Oscar Hammerstein II baserad på boken Anna and the King of Siam (1944) av Margaret Landon i sin tur baserad på Anna Leonowens (1831- 1915) memoarer. Hon var guvernant till Kung Mongkut av Siams barn på det tidiga 1860-talet. 

It is 1862 in Siam when an English widow, Anna Leonowens, and her young son arrive at the Royal Palace in Bangkok, having been summoned by the King to serve as tutor to his many children and wives. 
The King is largely considered to be a barbarian by those in the West, and he seeks Anna’s assistance in changing his image, if not his ways. 
Though Anna enjoys an instant connection to the students, she struggles with cultural differences and with the headstrong King. 
Through her kindness and persistence, she eventually connects with the King. With both keeping a firm grip on their respective traditions and values, Anna and the King grow to understand and respect one another.
The relationship between the King and Anna is marked by conflict through much of the piece, as well as by a love that neither can admit.  This leads to plot turns both tragic and comic.

En av de mest klassiska bland klassiska musikaler.
Musiken är storslagen, magnifik och helt fantastisk. Och sångtexterna! Lyriska, roliga och fyllda med en humanism, genuin ”wit” och förståelse för människans alla svagheter och rädslor.

Det finns flera olika inspelningar av denna show att välja bland på Spotify. Själv valde jag den senaste, inspelningen från 2015 års Lincoln Center revival, dels för att jag tycker om Kelli O’Hare som Anna och dels för att den är en av de få inspelningar där man får med musiken och berättelsen till baletten The Little House of Uncle Thomas. Den finns också med på en komplett inspelning av showen från 1994 med Christopher Lee som Kungen men jag tycker att just den versionen är ganska så trist.
Kan också vara kul att lyssna på originalinspelningen från 1951 med Gertrude Lawrence och den då ännu okända Yul Brynner.
Sen finns filmversionen där Marni Nixon dubbade Deborah Kerrs sångröst.
Även Julie Andrews har gjort en studioinspelning av musikalen.
Det finns en uppsjö av inspelningar till och det, om något, visar väl på vilken otroligt älskad klassiker denna musikal är.

En sån här gammaldags musikal trodde jag, lite fördomsfullt, skulle kännas ålderstigen och mossig men den gör inte det. Tvärtom. Den känns både modern och dessutom väldigt ”i tiden” (intrigmässigt, för musiken är mer åt det storslagna och lite operettiska hållet) för den tar upp saker som kulturkollisioner av just den typen som vi upplever idag. Fast tvärtom liksom.
Här får vi följa med på Annas resa som går från att hon tror sig vara en överlägsen ”civiliserad”
 västerlänning som kommer till ett främmande land för att där civilisera en ”barbarisk, despotisk” kung och lära honom västerländsk (d v s korrekt) ”vett och etikett”, till att hon kommer till insikt och förståelse om en annan, för henne, främmande kultur och lär sig att respektera deras regler och lagar även om hon inte alltid håller med. Typ.
Blev en extremt lång mening det här men jag hoppas ni hängde med.

Musikalen handlar helt enkelt om respekt för andra kulturer och deras sätt att leva och att våga vara öppen för dem och att mötas över gränserna. Att värna om humanism och medmänsklighet alltså. Och det kan vi inte bli påminda för mycket om – speciellt inte i dessa dagar.
Och att sen få ett sånt budskap förpackat i så vacker musik och med så bra texter… Bliss!

Man har inte rätt att kalla sig för en riktig musikalbörd utan att ha hört, eller ännu hellre sett, denna show. Så enkelt är det.
Det överflöd av magnefika melodier, den välskrivna intrigen och dialogen, de underbara sångtexterna och de fullödiga orkesterarrangemangen gör det här till en riktig pärla. Och att det sen i 2015-års version är en stor ensemble och en stoooor orkester som kompar blir liksom grädde på moset.

I’m in musical heaven!

Kuriosa:
Originaluppsättningen på Broadway vann 5 Tony Awards: Bästa musikal, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, scenografi och kostym.
1996 år revival vann 4 Tony Awards: Bästa revival, kvinnliga huvudroll, scenografi och kostym.
2015 års revival vann 4 Tony Awards: Bästa revival, kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och kostym.
Filmversionen från 1956 vann 5 Oscars: Bästa manliga huvudroll, scenografi, kostym, Music – Scoring of a Musical Picture och bästa ljud.

Denna musikal var det 5:e samarbetet, av 9, mellan Rodgers och Hammerstein.

Det var Gertrude Lawrences business manager och jurist, Fanny Holtzmann, som föreslog att Landons bok skulle kunna bli en bra musikal för Gertrude att spela huvudrollen i. Hon var nämligen rädd för att Gertrudes karriär var i dalande eftersom hon inte spelat i nån musikal sen 1943  (Lady in the Dark).
Från början ville man att Rex Harrison skulle spela kungen, han hade nämligen gjort det i 1946-års filmversion av Landons bok, men han var upptagen. Sen frågade de Noël Coward men inte heller han hade möjlighet.
Tanken var att Cole Porter skulle skriva musiken men han avböjde.

Yul Brynner är nog den man mest förknippar med denna musikal. Han gjorde rollen som Kungen till sin och spelade den i flera revivals förutom originaluppsättningen och filmversionen.
Han fick Tony Awarden för Bästa Manliga biroll i originaluppsättningen trots att han spelade den manliga huvudrollen. Anledningen till det var att han var så gott som helt okänd innan denna föreställning och att hans namn stod under titeln när showen hade sin premiär. På den tiden hade the American Theatre Wing (som är dem som står bakom priset)  regeln att bara namn som stod ovanför föreställningens titel när den hade premiär kunde nomineras för huvudrollspriserna. Den regeln har tagits bort sen dess och efter att recensionerna kom ut så hamnade Yuls namn ovanför titeln men då var det för sent…
Han fick en Oscar som bästa manliga huvudroll för sin insats i filmen.
1985 fick han en heders Tony Award för sin insats som Kungen, han hade då spelat rollen 4 525 gånger och skulle hinna med att spela den 100 gånger till innan sin död 10 oktober 1985.
Så här beskrev Richard Rodgers Yuls audition: ”They told us the name of the first man and out he came with a bald head and sat cross-legged on the stage. He had a guitar and he hit his guitar one whack and gave out with this unearthly yell and sang some heathenish sort of thing, and Oscar and I looked at each other and said, ”Well, that’s it.”

Sången Getting to Know You hette från början Suddenly Lucky och ströks från Rodgers & Hammersteins musikal South Pacific, men med ny text så blev den perfekt för Anna att sjunga tillsammans med kungens barn.

Regissör till originaluppsättningen var John van Druten som också var en framgångsrik pjäsförfattare, hans pjäs I Am a Camera (1951) bildade tillsammans med  Christopher Isherwoods novellsamling Goodbye to Berlin (1939) underlaget för Joe Masteroffs manus till Kander och Ebbs musikal Cabaret (1966). När I Am a Camera hade premiär på Broadway 1951 skrev The New York Times teaterkritiker Walter Kerr en berömd 3-ords recension: ”Me no Leica.”

Anna Leonowens sa att hon var från den engelska överklassen men sanningen var att hon var halv-indisk och dotter till en indisk soldat. Sin mörka hudton förklarade hon med att hon var född i Wales.  Hon sa också att hon var änka efter en Brittsik officer men hennes döde man, Thomas Owens, var egentligen kontorist.
Allt det här har framkommit på senare tid och var inte känt när musikalen skrevs.

*SPOILERVARNING* I musikalen är Anna närvarande när kungen dör men det var hon inte i verklighet. När han dog hade hon tagit tjänstledigt ett halvår och rest till England för att bl a besöka sin dotter som gick på internat där. Hon återvände aldrig till Siam.

1999 gjordes det en tecknad långfilmsversion av musikalen som är alldeles förfärlig.

Press:
Om uruppsättningen:
This time Messrs. Rodgers and Hammerstein are not breaking any fresh trails, but they are accomplished artists of song and words in the theater; and The King and I is a beautiful and lovable musical play.
–  Brooks Atkinson, The New York Times

Even those of us who find (the Rodgers and Hammerstein musicals) a little too unremittingly wholesome are bound to take pleasure in the high spirits and technical skill that their authors, and producers, have put into them.
John Lardner, The New Yorker

Musicals and leading men will never be the same after last night … Brynner set an example that will be hard to follow … Probably the best show of the decade.
-Otis Guernsey, The New York Herald Tribune


Om 2015-års revival:

Besides, what makes The King and I a five-handkerchief masterpiece isn’t its quaint portrait of mores at odds, but its portrayal of the varied forms and content of love, an abiding theme of Rodgers and Hammerstein. This score, given the full velvet touch by a sublime orchestra, contains some of their lushest ballads.
– Ben Brantley, The New York Times


So daring in its day 65 years ago, as it tackled slavery, tyranny, sexism, racism, feminism and anti-intellectualism, The King and I feels all too fresh returning to us now just as the world seems to be regressing.

Seductive performances, timeless music and timely themes make Sher’s production of The King and I as compelling and important today as it ever was.
– Deborah Wilker, The Hollywood Reporter

If Sher has a fine sense of humour, he keeps it well concealed. What jokes there are in the script fall flat, and Western People Funny isn’t, nor is it especially scathing. This certainly isn’t a version that interrogates or alleviates the Orientalism of the original. And The Little House of Uncle Thomas is still very, very long. But the music is so entrancing, the lyrics so enchanting, the characterisations so rich, that it’s no puzzlement why The King and I endures.
– Alexis Soloski, The Guardian

Videosar:
2015 års Tony’s
Montage
Shall We Dance från 1956 års filmversion
March of the Siamese Children
Trailer för den tecknade versionen
Shall We Dance tecknade versionen

 

p22759_p_v8_aa

%d bloggare gillar detta: