Tag Archives: Manhattan

Nr 394: Song & Dance/Tell Me On A Sunday/Variations

7 Sep


Song & Dance (1982)
London 1982, 781 föreställningar
Broadway 1985, 474 föreställningar
Föreställningen består av 2 delar:
1. Song
Lyrics: Don Black
(Richard Maltby Jr:  American adaptation + additional lyrics for Broadway)

Music: Andrew Lloyd Webber
2. Dance 
Music: Andrew Lloyd Webber, består av variationer på Niccolò Paganinis Caprice No. 24 i a-moll: Tema con Variazioni (Quasi Presto)

Song:
A one-act, one-woman song cycle.
It tells the story of an ordinary English girl from Muswell Hill, who journeys to the United States in search of love.
Her romantic misadventures begin in New York City where she becomes involved with a man but soon discovers that he has been cheating on her with numerous other women. They argue and decide to break up.
Next she meets Hollywood producer Sheldon Bloom, who takes her to Los Angeles. But he’s all about his own career and not so much about their relationship so she gets bored of both him and Tinseltown and returns to Manhattan.
In Greenwich Village she meets a younger man, a salesman, but soon realises that his business trips out of town actually means that he’s seeing  other women…
Lastly she hooks up with a married man. She’s happy until he announces he plans to leave his wife and marry her instead. She is horrified because she does not love him. She sends him away.
In the end she decides that it isn’t the end of the world to have no one.

Dance:
Explores the story of the younger man, his various relationships and his commitment issues. At the end, the man sees the girl, and they make up, joining both at last in Song and Dance.
Dance
innehåller en blandning av olika dansstilar som stepp, jazz, klassisk och tidig street.

Den här föreställningen såg jag på Palace Theatre i London sommaren 1982. Marti Webb hade precis gått på semester och jag fick se den med Gemma Craven istället. Jag var grymt besviken för jag hade hört skivan med Marti och ville verkligen se originalet och inte en ersättare. När jag beklagade mig för henne som skulle riva min biljett så svarade hon att jag skulle skatta mig lycklig för att jag fick se Gemma för hon var sååååå mycket bättre än Marti. Och hon var verkligen bra, det var hon. Jag var salig i pausen och mer än nöjd och sen när andra akten satte igång och jag fick se Wayne Sleep dansa… Oj, oj, oj, jag hade aldrig sett nått liknande i hela mitt liv förut och lämnade teatern med ett av mitt unga livs första stora teaterupplevelser.

Jag såg om föreställningen för nån månad sen, har tv-inspelningen på VHS, och det var kanske inte så smart gjort. Vissa saker ska man behålla minnet av och inte försöka återuppleva för Song & Dance har inte åldrats bra. Tycker fortfarande att det finns en hel del bra låtar i den och älskar vissa av ”variationerna” men koreografin… Så aerobicspassaktigt, skickligt och mediokert på en och samma gång. Bitvis är det rent plågsamt att titta på. Och Sarah Brightman… ”Dödare” aktris får man leta efter. Hennes ansikte utstrålar inget, hon är stel som en pinne och går vokalt ibland över från nån typ av rock/popaktig röst till nån slags semiklassisk variant som bara är fel, liksom.

Min gamla dubbel lp som spelades in live på premiärkvällen är dock fortfarande klart njutbar och den rekommenderar jag verkligen.

Kuriosa:
På Broaway vann Bernadette Peters både en Drama Desk Award och en Tony Award för sin insats som ”the girl” i Song delen.

Marti Webb spelade ”the girl” i London.
Bland hennes efterträdare hittar vi bl a  Lulu och Sarah Brightman.

Song & Dance spelades in för tv med Sarah Brightman och Wayne Sleep i huvudrollerna.

Song delen började sitt liv som en sångcykel specialskriven för Marti Webb. Den hette då Tell Me On A Sunday och fick sin utrpremiär på the Sydmonton Festival 1979.
Den spelades in och gavs ut på skiva och förvandlades året efter till en 1-timmas tv-specialare för BBC

Dance delen började sitt liv som en samling variationer på Paganinis 24:e Caprice. Andrew skrev dem åt sin bror Julian Lloyd Webber som är en klassisk cellist.
Anledningen till att Andrew skrev dem var för att han förlorade ett vad till sin broder.
Musiken är en fusion mellan klassisk musik och rock och verket framfördes första gången 1977 på Sydmonton Festival.
Den spelades in och gavs ut som skiva 1978 och hamnade som bäst på 2:a plats på försäljningslistan.
Variation 5 förvandlades så småningom till Unexpected Song med text av Don Black.

Sydmonton Festival är en sommarfestival som har anordnats varje år på Andrew Lloyd Webbers ägor sen 1975.
Målet med festivalen är att presentera nya verk för en liten inbjuden publik bestående av personer med anknytning till teater-, tv- eller filmvärlden och där utröna verkets potential, utvecklings- och kommersiella möjligheter.
De flesta av Lloyd Webbers olika produktioner har haft sina  första offentliga presentationer där.

Tell Me On a Sunday fick en revival i London 2003 fast nu utan Dance delen. Denise Van Outen spelade ”The girl”.
Denna version var kraftigt bearbetad och hade 5 nya sånger med sångtexter av Jackie Clune. Den spelades i dryga 10 månader. Marti Webb tog över rollen efter Denise och turnerade sen runt hela England med showen.
Denna version finns att lyssna på på Spotify. Själv gillar jag den inte alls. Tycker att bearbetningarna faktiskt får materialet att kännas ännu mossigare och klyschigare än det redan var och de nya låtarna… Ja, inte är de bra inte, om jag säger så. Men ta er en lyssning och bestäm själva. Kanhända är jag för färgad av originalet för att kunna uppskatta en ”uppfräschning”… 

Niccolò Paganinis 24 Capricer för soloviolin, Op.1, skrevs mellan 1802 och 1817 och publicerades 1819. Capricerna är övningar som behandlar olika violintekniska moment, t.ex. dubbelgrepp, lägeväxlingar och flygande spiccato.

Press:
Om Londonuppsättningen:

It is a long time since I have sat through a more ostentatious, less theatrically coherent evening.

Michael Coveney,  Financial Times 


Om Broadwayuppsättningen:


In Song & Dance … the star Bernadette Peters and the choreographer Peter Martins all but break their necks trying to entertain us. In the first act, Miss Peters belts and sobs and shimmies her way through a solo song cycle that runs for a full hour. After intermission, Mr. Martins takes over, sending nine admirable dancers, led by Christopher d’Amboise, into a non-stop, 40-minute exhibition of pyrotechnics. So why is Song & Dance grating (Act I) and monotonous (Act II)? The mystery isn’t hard to solve. No one has given Miss Peters anything to sing about or Mr. Martins’s dancers any reason to leap. Empty material remains empty, no matter how talented those who perform it.

– Frank Rich, The New York Times

(Om Song) …the unseen men seem nebulous and unreal, so too, does the seen woman…

Miss Peters is an unimpeachable peach of a performer who does so much for the top half of this double bill as to warrant its immediate rechristening ”Song of Bernadette”. She not only sings, acts, and (in the bottom half) dances to perfection, she also, superlatively, ”is”.
(Om Dance) … things go from bad to worse…
John Simon, The New York Magazine

Videosar:
Unexpected Song med Bernadette Peters
Tony Awards
Variations  – dans Wayne Sleep och ensemblen
Sarah Brightman: Take That Look of Your Face
Tell Me On a Sunday
Marti Webb
Dansklipp från Londonversionen
Denise Van Outen: Somewhere, Someplace, Sometime
Hela Song & Dance och hela Tell Me On A Sunday finns på Youtube men dem får ni hitta själva… 


Annonser

Dag 351: Everyone Says I Love You

4 Dec

51T2ABWAATL
Everyone Says I Love You (1996)
, filmmusikal
Musik & sångtexter:  Walter Donaldson, Gus Kahn, Lew Brown, B.G. DeSylva, Otto Harbach, Cole Porter, Bert Kalmar, Harry Ruby m fl
Manus: Woody Allen

Woody Allens musikfilm utspelar sig på Manhattan (naturligtvis), i Paris och i Venedig. På dessa tre platserna utspelar det sig olika kärleksrelationer som alla på ett eller annat sätt hänger ihop med varandra.
Joe försöker vinna Vons hjärta medan hans före detta fru Steffi och hennes nuvarande man Bob har problem med sina barn som alla är inne i tonårensupprorens tid och dess snabba emotionella växlingar, samtidigt som deras äldsta dotter Skylar har svårt att bestämma sig för vilken av sina två pojkvänner hon vill ha.

En musikal fylld av skådespelare som inte direkt är kända för sina sånginsatser. Fast ett par av dem, Alan Alda och Goldie Hawn, har faktiskt erfarenhet från Broadway musikaler. Alan spelade till och med huvudrollen i The Apple Tree (se Dag 323).
Valet av icke-sjungande skådisar var ett medvetet val av Allen för han ville inte att det här skulle låta som en traditionell musikal utan det skulle vara ”vanliga” människor som blir så uppfyllda av sina känslor att de inte kan annat än att brista ut i sång. Resultatet är en charmig samling sånger som låter som om de spelats in på den lokala karaokebaren.
Det är inte dåliga insatser de gör utan mer väldigt mediokra. Lite falsksång förekommer och man känner deras osäkerhet inför uppgiften, men det bidrar till charmen. Så här skulle det säkert låta om vi alla fick brista ut i sång i vardagen för att förmedla vår kärlek eller lycka eller frustration.
Det är kanske lite för många ballader, vilket inte gör uppgiften lättare för de inblandade eftersom man så mycket tydligare hör de sångliga bristerna där. Men i up-temposångerna så låter det helt ok.
Allen har också lagt till stora körer som låter precis som bakgrundskörerna gjorde i de trettiotalsmusikaler som så tydligt inspirerat honom här.
På det stora hela charmigt men kanske mer kul som kuriosa än som en njutningsbar soundtrackplatta.

Favvisar:
Enjoy Yourself (It’s Later than You Think), Everyone Says I Love You, Chiquita Banana, Makin’ Whoopee, I’m Through With Love

Kuriosa:
Alla skådespelarna, utom Drew Barrymore, står själva för sina sånginsatser. Drew är den enda som blev dubbad för hon kunde verkligen inte sjunga överhuvudtaget.
Goldie Hawn sjöng för bra för Allens smak så hon fick lära sig att sjunga sämre så att hon skulle låta mer som en vanlig dödlig. Men trots det så hör man tydligt på skivan att hon kan sjunga och hon gör kanske den bästa vokala insatsen.

Pressklipp:
Here is a movie that had me with a goofy grin plastered on my face for most of its length. A movie that remembers the innocence of the old Hollywood musicals and combines it with one of Allen’s funniest and most labyrinthine plots, in which complicated New Yorkers try to recapture the simplicity of first love. It would take a heart of stone to resist this movie.
Roger Ebert, Chicago Sun-Times

This creepy Woody Allen musical has got to be the best argument ever against becoming a millionaire. It unwittingly reveals so many dark facets of the filmmaker’s cloistered mind that one emerges from it as from a crypt, despite the undeniable poignance of some of the musical numbers. This isn’t only a matter of how Allen regards the poor, nonwhite, sick, elderly, and incarcerated segments of our society, how he feels about the ethics of privacy, or what he imagines his rich upper-east-side neighbors are like. In this characterless world of Manhattan-Venice-Paris, where love consists only of self-validation and political convictions of any kind are attributable to either hypocrisy or a brain condition, the me-first nihilism of Allen’s frightened worldview is finally given full exposure, and it’s a grisly thing to behold.
Jonathan Rosenbaum, Chicago Reader

Videosar:
Trailer
My baby just cares for me
I’m Through With Love
Enjoy Yourself (It’s Later than You Think)
Makin’ Whoopee

%d bloggare gillar detta: