Billion Dollar Baby (1945), 220 föreställningar
Baserar min bedömning på inspelningen av York Theatres konsertversion från 1998
Musik: Morton Gould
Sångtexter & libretto: Betty Comden & Adolph Green
En redigt komplicerad farsintrig som utspelar sig 1929 bland gold diggers, gangstrar, biljonärer, lönnkrogar, smuggelsprit, flappers, maratondanser, showflickor, förförande torchsångerskor, filmstjärnor, dominerande mammor, skönhetstävlingar, charleston, förväxlade identiteter, döda som visar sig leva och levande som visar sig vara döda (eller mördande tråkiga i alla fall), två stora balettnummer och som final så kommer den stora börskraschen.
Puh, blev utmattad bara av att läsa cd-konvolutet. Det verkar som om det var fart och fläkt och non stop aktion på scen. Och på pappret så verkar allt väldigt roligt.
Musiken är en glad överraskning. Trots att showen gick över 200 gånger när den spelades 1945/46 så kom det aldrig nån castskiva, så denna version av New Yorks York Theatres konsertversion är första gången som verket getts ut på skiva.
Och det är förvånande för det är riktigt, riktigt kul musik.
Den utspelar sig på 20-talet så det är mycket charlestontakter, gladjazz och riktigt torchiga torch songs. Allt är kärleksfulla patsicher på den tidens musik.
Eftersom York Theatre är en typisk off-Broadway teater så är det en väääldigt avskalad orkester som framför verket, bara 4 musiker men det låter otroligt bra om dem och de gör musiken rättvisa.
Radarparet Comden & Green har skrivit alla texterna så sångerna är smarta, roliga och med en hel del svärta och ironi.
Och med sångsolister som Debbie Gravitte, Kristin Chenoweth (5 år innan hon fick sitt stora rediga genombrott som Glinda i Wicked) och Marc Kudisch så blir det här en strålande presentation av en rolig, sprallig och, på cd i alla fall, ganska så underbar liten bortglömd musikal.
Favvisar:
Atlantic City Sequence: Billion Dollar Baby / Who’s Gonna Be The Winner?, Charleston (Ballet), There I’d Be, Havin’ a Time
Kuriosa:
Föreställningen fick relativt blandade recensioner, det enda alla var överens om var att koreografin av Jerome Robbins var makalöst bra. Han skapade inte mindre än fyra stora dansnummer i showen. En av dem Charleston, fanns med i Jerome Robbins’ Broadway (1989), en revy i vilken man återskapade många av hans bästa koreografier.
Jerome Robbins må ha varit en genialisk, makalös och nyskapande koreograf men han var tydligen en riktigt obehaglig och elak människa också.
Och perfektionist.
Den mobbing och de i det närmaste sadistiska metoder han utsatte sina dansare för, för att förverkliga sina visioner, är ökänd och gjorde honom till en av de mest hatade (och paradoxalt nog, mest beundrade och respekterade) personerna inom sin tids show biz.
Hur hatad var han?
Det finns en berättelse där man återger hur han under en repetition stod på scenen med ryggen mot salongen och skällde ut sina dansare. Medan han påtalade deras brister och hur illa de utförde hans rutiner så tog han hela tiden små steg bakåt. Sakta, sakta, sakta så närmade han sig scenkanten mer och mer. Ingen i ensemblen sa nått. Ingen varnade honom. Utan de lät honom hålla på att skälla och backa, skälla och backa. Till sist så tog han ett steg för mycket och föll handlöst rätt ner i orkesterdiket…
Den här berättelsen har figurerat som en Broadway legend i åratal men det är först nu som man, efter mycket efterforskning, har kunnat härleda denna händelse till repetitionsarbetet av just Billion Dollar Baby.
Videosar:
Charleston (med några andra låtar insprängda och med grymt duktiga ungdomar) Obs ej original koreografi
Ännu en skolversion av låten/dansen, den här är klart inspirerad av Robbins originalkorteografi.
Ännu en charlstonvariant med helt egen koreografi
Snuttar ur Jerome Robbins’ Broadway från Tony Awards
Musikalipedia - musikalblogg 