Nr 450: Shuffle Along, or the Making of the Musical Sensation of 1921 and All That Followed – (2016)

Shuffle Along, or the Making of the Musical Sensation of 1921 and All That Followed (2016)
2016: Broadway, 100 föreställningar

Music & Lyrics: Noble Sissle  & Eubie Blake
Book:  George C. Wolfe med delar baserade på originalmanuset till musikalen Shuffle Along (1921) av Flournoy Miller och Aubrey Lyles

What makes Broadway Broadway is the price of the ticket!

The story focuses on the challenges of mounting the original production of Shuffle Along and its effect on Broadway and race relations.

F. E. Miller and his vaudeville partner Aubrey Lyles conceive the show that was to become Shuffle Along. They meet fellow vaudevillians Noble Sissle and Eubie Blake and decide to team up to create the all-black production.
They tour the show, playing one-night stands in Maryland, Washington, D.C., and Pennsylvania, packing the cast into cheap motels and selling their personal possessions to pay for train fare.
A romance develops between the married Eubie Blake and the show’s leading lady, Lottie Gee, a veteran vaudeville performer who finally got her chance to star in the show.
The creatives discuss whether or not to include a love song and embrace between the two black leads, a controversial experiment that had been received with tar and feathers in the few instances where it had been tried before; fortunately, the audiences accept it. Arriving in New York during the Depression of 1920–21, Shuffle Along is deep in debt and struggles to raise money. It faces stiff competition on Broadway in a season that includes surefire hits from Florenz Ziegfeld, Jr. and George White, and it was relegated to a remote theater on West 63rd Street with no orchestra pit.
Opening night is a hit!
Shuffle Along becomes a long-running success, with popular songs like ”I’m Just Wild About Harry”.
The partners do not have the same success during the following years and argue about royalties. Lyles announces that he is moving to Africa, and the creators go their separate ways.
The romance between Blake and Gee ends.
Everyone wants to be remembered for having done something important, but over the decades, the show fades into obscurity.

Vill ni veta mer om Shuffle Along, original showen från 1921, så läs mitt blogginlägg om den (Nr 147), länk här.

Det här är en knepig show. Första akten om hur musikalen Shuffle Along skapades är rappt och roligt berättat med mycket humor och ett gäng rent spektakulära steppnummer.
Andra akten om hur det gick för upphovsmännen efter showens premiär och framgång är mer dramaturgiskt ointressant. För det går mer eller mindre åt helvete för alla, de misslyckas med sina följande uppsättningar, de blir ovänner och till sist är dom inte bara  i det närmaste bortglömda utan det är även deras förut så framgångsrika show.
Och tyvärr så har alla de fem stora rollerna fått varsin sammanbrotts/ångest låt i andra akten och det blir lite för mycket av elände för att bibehålla mitt intresse. För det blir inte bara enformigt utan dessutom ointressant eftersom allt ältas om och om igen.
Man vill liksom bara snabbspola förbi.
Fortfarande är det grymt snyggt iscensatt och även andra akten innehåller sanslösa steppnummer men det blir ändå inte bra.
Eubie Blakes musik, steppen och de snygga shownumren är den stora behållningen och om föreställningen slutat efter första akten så hade den varit en hit men tyvärr så kom det en andra akt…
Ingen cast skiva gavs ut och den lär knappas sättas upp igen.
Men steppnumren… Jag säger bara steppnumren! Wow!

Kuriosa:
Föreställningen vann:
4 Drama Desk Awards: Bästa musikal, koreografi, kostym och peruk och hår design.
3 Fred and Adele Astaire Awards: Bästa koreografi,  manlig dansare och ensemble i en Broadway show.
1 New York Drama Critics Circle Award för Bästa musikal.

Den fantastiska steppkoreografin gjores av Savion Glover som anses vara en av världens bästa steppare. Han vann 1996 en Tony Award för sin koreografi i Bring in ‘da Noice, Bring in ‘da Funk.

Audra McDonald, som spelade den kvinnliga huvudrollen är en klassiskt utbildad sångerska. Hon har varit en av Broadways mest lysande och prisbelönta artister sen debuten 1992.
1994 fick hon sin första Tony för sin tolkning av Carrie Pipperidge i revivaln av Carousel.
1996 fick hon en Tony för bästa biroll i en pjäs för Master Class.
1998 fick hon en musikalbirolls-Tony för sin tolkning av Sarah i Ragtime.
2004 fick hon ännu en biroll i en pjäs Tony för revivaln av A Raisin In The Sun.
2012 fick hon en Tony för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal för revivaln av Porgy and Bess.
2014 fick hon en Tony för Lady Day at Emerson’s Bar and Grill.
Eftersom man ansåg att Lady Day var en pjäs med musik snarare än en musikal så fick hon alltså Tonyn för bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs. Detta medförde att hon inte bara är den mest Tony belönde skådespelaren i Broadways historia utan också den enda som vunnit en Tony i alla fyra kvinnliga rollkategorierna: Bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal, bästa kvinnliga biroll i en pjäs och bästa kvinnliga biroll i en musikal. Imponerande!

Press:
The first half of … Shuffle Along is to 2016 what Hamilton was to 2015: It’s the musical you’ve got to see. … The cast, led by Audra McDonald, Brian Stokes Mitchell and Billy Porter, is as charismatic as you’d expect, and Savion Glover’s near-nonstop choreography explodes off the stage with the unrelenting impact of a flamethrower. But then comes intermission, and what had looked like a masterpiece goes flat and stays that way.
– Terry Teachout, The Wall Street Journal

…As staged by Mr. Wolfe and Mr. Glover…routines first performed nearly a century ago come across as defiantly fresh…Often you sense that Mr. Wolfe has a checklist of historic points he must, but must, cover before the show’s end…The clunky, shoehorned-in exposition doesn’t overwhelm the sweeping grace of Shuffle Along whenever it sings or dances…The show’s principals…all more or less manage to bend their distinctive charismas into the sinuous contours of early Broadway jazz. But Ms. McDonald is a one-woman time machine de luxe, who translates the precise stylistic quirks of a bygone era into a melting immediacy. She also provides the most fully fleshed character in the show.
– Ben Brantley, The New York Times

There is a bit of bloat, too much exposition and with five stars who each need a backstory, the plot sometimes slows, but Wolfe nicely captures the timeless craziness of creation and the glory days of a special show.
– Mark Kennedy, Associated Press

The new Broadway musical Shuffle Along dazzles like no other show this season — but it also disappoints…When the cast is singing and tearing up the floor with choreographer Savion Glover’s muscular and thrilling tap-dancing it’s pure unmitigated heaven. But between numbers, biographies are sketched out and behind-the-scenes blow-by-blows are shared. The narration turns entertainment into dull lecture hall…
– Joe Dziemianowicz, New York Daily News

The first half is sensational; the second is difficult, in terms of our heroes’ postsuccess fates and how engagingly their narratives play out. But with a cast this incandescent and Wolfe staging a constant flow of miracles, there’s an overflow of joy and style that smooths over stylistic rough edges and knotty stitching of history to myth. … Above all, we can luxuriate in a breathtaking piece of showmanship, featuring more talent crowding a stage than pretty much any other Broadway show at present (and yes, that includes Hamilton)…Oh, and there’s dance-miles and miles of ecstatic, syncopated genius courtesy of Savion Glover.
– David Cote, Time Out NY

Video:
The Tony Awards
High Lights
I’m Simply Filled With Jazz
Act One Finale
Kiss Me
Behind The Scenes

 

 

Dag 195: Motown: The Musical

Motown: The Musical (2013), spelas fortfarande
Musik & sångtexter:  Lionel Richie, Marvin Gaye, Rick James, Stevie Wonder, Brian Holland, William Garrett, Smokey Robinson och många, många fler
Libretto: Berry Gordy, baserad på hans självbiography: To Be Loved: the Music, the Magic, the Memories of Motown

Musikalen startar 1983 vid 25 års jubileet av Motown Records.
Berry Gordy som grundade bolaget, sitter hemma och känner sig sviken av de artister som övergivit hans stall och de som stämt honom av olika anledningar. Han funderar på om han verkligen vill gå på festen. Detta leder till att han börjar tänka tillbaka på hur allt startade och i tillbakablickar får vi följa hans karriär från startandet av skivbolaget, via alla dess framgångar fram till ”nutiden”.

De flesta av sångerna framförs av artisterna i olika inspelningsstudior eller som scener från deras konsertframträdanden.
Det är väldigt få sånger som används för att föra handlingen framåt eller fördjupa nån karaktär. Kanske lika så bra för enligt kritikerna så blir det bara fel de få gånger de försöker sig på det.

Det första som slår mig med den här plattan är hur lite musik det är på den – bara 45 minuter. Detta från en show som innehåller närmare 60 Motownsånger, förvisso främst fragment från låtarna men ändå. Tycker det är lite snålt och jag förstår inte riktigt anledningen till det heller för standarden numera ligger ju på minst 60 minuter musik på en castskiva.
Nåväl, det är som det är.
I övrigt har jag inget att anmärka på.
Man bör kanske vara medveten om att väldigt många spår (de flesta faktiskt) består av medleys, vilket jag tycker ger låtarna en fräschhet som får mig att höra dem med nya öron, så att säga. Fast visst hade det varit kul att få fler kompletta sånger för det blir ju lite snuttefieringsvarning på hela plattan. Men det funkar ju bra när man ska ladda inför en kul festkväll. Och det här är en riktig partyplatta, proppad med hits ur Motownkatalogen, och även om det är covers så låter det otroligt likt originalen.
Jag blir glad av den här plattan och eftersom jag inte har de här låtarna sedan tidigare på cd så blev det här ett vitalt och härligt tillskott till min samling.
Det är bara att slänga den på spelaren, vräka på volymen och boogie down with Motown!
Groovy!

Favvisar:
Intro medleyn, Hey Joe (Black Like Me), Get Ready / Dancing In the Street, The Motortown Revue (ännu en medley), Can I Close the Door (On Love)

Kuriosa:
Showen vann en Theatre World Award

Presklipp:
The hit parade reels on seemingly forever in Motown: The Musical, a dramatically slapdash but musically vibrant trip back to the glory days of Detroit, where the vinyl pouring out of an unassuming two-story house took the world by storm, all but paving the city’s streets with gold records.
…
For all the richness of its gold-and-platinum-plated soundtrack, Motown would be a much more satisfying nostalgia trip if Mr. Gordy and his collaborators were more effective curators of both story and song, rather than trying to encompass the whole of the label’s fabled history in two and a half hours. Irresistible as much of the music is, I often had the frustrating impression that I was being forced to listen to an LP being played at the dizzying, distorting speed of a 45.
– Charles Isherwood, The New York Times

The 2 1/2-hour show, about Motown Records under founder Berry Gordy, opened Sunday at The Lunt-Fontanne Theatre completely unbalanced: The songs are staggering, the book utterly flimsy. Both are due to one man: Gordy, who clearly knows what makes an indelible hit song, but also has an inability to write objectively about that skill. As the book writer, Gordy comes across almost divine, a true visionary who literally changed the world and race relations but was eventually abandoned by the artists he made stars when they sought to cash in. There are parts of the show that even a North Korean dictator would find excessively flattering.
– Mark Kennedy, The Huffington Post

Instead of having to endure perhaps a dozen different jukebox musicals based on various Motown icons in future years, Motown: The Musical allows us to get it all over with in one shot.
It’s an unwieldy and unfocused attempt to package dozens of hit songs from all the trailblazing Motown performers of the 1960s and 1970s into a single sugarcoated, sanitized narrative revolving about workaholic megaproducer Berry Gordy.
Still, this elaborate, very busy production ought to please anyone looking to take a nostalgia trip and overlook its problems.
…
Jersey Boys, which is undeniably the best of the jukebox genre, unhesitatingly addressed the Four Seasons’ gritty past, while Motown hides all traces of scandal under the rug. Even the racial tensions of the period are addressed too fleetingly to make an impact.
Ironically, while Motown bemoans how the music industry was ultimately swallowed up by corporate giants that wooed away Gordy’s major clients with wild offers, the musical is essentially a company history section of a corporate website.
– Matt Windman, AM New York

Videosar:
Från Tony Award Galan 2013
Get Ready / Dancing In the Street
Sneak Peek från repetition
Behind the scenes
Motown the Musical perform a medley of Jackson 5 plus en intervju med den lilla grabben som spelar Michael Jackson