Tag Archives: Marlene Dietrich

Nr 372: Pousse-Café

14 Okt

MI0001075037
Pousse-Café (1966), 3 föreställningar
Musik: Duke Ellington
Sångtexter: Marshall Barer & Fred Tobias
Libretto: Jerome Weidman, baserad på den tyska filmen Der Blaue Engel (Blå Ängeln) (1930) i sin tur baserad på romanen Professor Unrat oder Das Ende eines Tyrannen (1905) av Heinrich Mann (1871 – 1950).

Professor George Ritter förälskar sig i nattklubbssångerskan Solange. De inleder ett förhållande, men när det avslöjas får professorn sparken. De två gifter sig men i avsaknad av arbete sjunker professorn så lågt att han får uppträda som clown på nattklubben.

Det är en väldigt cool platta det här. Musiken är skönt sval och avspänd. En perfekt jazzplatta att låta vara på i bakgrunden. En riktig stämningsgivare.
Man får en känsla av att vara i en rökig, liten källarlokal nånstans i Greenwich Village i början på sextiotalet. Det är sent på natten, publiken är lite på lyset men vid det här laget trötta och sega, det pratas relativt tyst och på scen spelar bandet sitt sista set. De har också fått i sig en wiskey eller två och stämningen är minst sagt mellow, utom då de plötsligt spelar en up tempo låt. Men mest är det tillbakalutat avspänt. Me like a lot.
Men är den representativ för Broadwayföreställningen? Troligtvis inte och om en teaterkväll skulle innehållen den här mängden av stillsamma ballader så finns risken att publiken skulle somnat. Vilket de kanske gjorde med tanke på att föreställningen lades ned efter bara 3 föreställningar.
Men jag är glad att man spelat in Ellingtons sköna låtar oavsett om dessa versioner har nån likhet med vad som spelades på teaterscenen eller inte. För här finns många låtar att glädja sig åt exempelvis: Let’s, The Spider and the Fly, The Swivel och Fleugel Street Rag.
Och jag saknar inte alls en stor orkester eller ensemble. Här har vi en liten jazzcombo och 2 solister och det räcker gott så. Kanske är det här till och med att föredra framför originalet med tanke vilken sågning även musiken fick av kritikerna.
Inte för alla smaker kanske men jag gillar det och kommer att njuta av denna platta många gånger till.

Kuriosa:
Pousse-Café är en musikalversion av den klassiska tyska 30-talsfilmen  Blå ängeln som gjorde en internationell storstjärna av Marlene Dietrich.

Producenten Leland Hayward, som just haft stor framgång med The Sound of Music, (se Dag 300), frågade Marlene om hon kunde vara intresserad av att åter spela rollen som Lola-Lola men nu i en scenversion. Hon tackade nej till erbjudandet.
Den rike producenten Marquis Guy de la Passardiere blev intresserad av projektet. Hans fru hette Lilo, och var en fransk kabaréstjärna som hade gjort sin Broadwaydebut 1953 i Can-Can, och Guy var säker på att hon kunde fylla Marlenes skor. Men Lilo hade en kraftig fransk brytning så för att det hela skulle fungera så flyttade man handlingen från en tysk småstad till New Orleans.
Man valde också att i programmet ”glömma” att nämna filmen musikalen var baserad på eftersom man var rädd att det skulle resultera i ofördelaktiga jämförelser.
Föreställningen spelade 5 previews och 3 föreställningar (2 kvälls och 1 matiné).
Showen förlorade $450 000.
Lilo skulle aldrig mer stå på en Broadwayscen.

Av nån anledning så ändrade man namnet på nattklubbssångerskan Lola-Lola till Solange i scenversionen.

1992 blev Dietrich tillfrågad om hon ville träffa popstjärnan Madonna inför en tänkt nyinspelning av Blå ängeln. Madonna var en av kandidaterna för rollen som Lola Lola. Marlene tackade nej till erbjudandet och sa: ”I played vulgar; She is vulgar.
Dietrich ville se Tina Turner i rollen.

Der Blaue Engel blev musikal i Tyskland 1992. Ute Lemper spelade Lola Lola.

Från början skulle showen hetat Suger City men man bytte till Pousse-Café.

Detta är en Pusse-Café: A layered (or ”stacked”) drink, sometimes called a pousse-café, is a kind of cocktail in which the slightly different densities of various liqueurs are used to create an array of colored layers, typically three to seven. The specific gravity of the liquid ingredients increases from top to bottom. Liqueurs with the most dissolved sugar and the least alcohol are densest and are put at the bottom. These include fruit juices and cream liqueurs. Those with the least water and the most alcohol, such as rum with 75% alcohol by volume, are floated on top.
These drinks are made primarily for visual enjoyment rather than taste. They are sipped, sometimes through a silver straw, one liqueur at a time. The drink must be made and handled carefully to avoid mixing; however, some layered drinks, such as shooters, are generally drunk quickly.

Pressklipp:
What’s new, Pousse-Café?
Answer: Nothing good. The musical of that name, which opened last night, is dismal.

The Blue Angel would probably make a good musical. But the present attempt is so close to total disaster that we may as well give it the benefit of the doubt: call it total.
Stanley Kauffmann, Times

Actually, the people who have put Pousse-Café together haven’t put Pousse-Café together. They have left it splattered and sprawling over most of two continents, and it may take years to tidy up the debris.

All of the bits and pieces that go to make a musical are here not on speaking terms.

The show is really over once the prim professor has spent a night in the forbidden hay. No, I am wrong about that. As things stand, the show was really over on the day they released the film.
– Walter Kerr, Herald Tribune

A drawn-out torture of embarrassment.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun

Video:
Marlene Dietrich som Lola-Lola

Pousse-Cafe-Rainbow-320x480
Ett exempel på en pousse-café

Annonser

Dag 203: Illya Darling

26 Jun

51OxuxCY5OL
Illya Darling (1967), 320 föreställningar
Musik: Manos Hadjidakis
Sångtexter: Joe Darion
Libretto: Jules Dassin baserad på hans film Aldrig på en söndag från 1960

Homer Trakien, en ganska så självgod amerikansk lärare, kommer till den grekiska hamnstaden Piraeus. Där träffar han en lokal prostituerad vid namn Illya. Hon är en sorglös fri själ som bara ligger med män som hon gillar och hon anpassar sitt pris beroende på kunden och utan inblandning av den lokale hallicken.
Homer faller för henne och bestämmer sig för att lära henne allt om konst och klassikerna och på så sätt hjälpa henne att bli en kultiverad kvinna och få henne att överge sina vänner och lämna det liv hon nu lever – trots att det är det liv hon älskar att leva…
Men hans plan kommer inte att göra nån av dem lyckligare.

Gillar du bouzouki så är detta musikalen för dig. För det är det absolut mest dominerande instrumentet här.
Om du inte gillar bouzouki så håll dig undan.
Detta är i alla plan en väldigt grekisk musikal: den utspelar sig i Grekland, musiken är skriven av en grekisk kompositör och den har en grekisk filmstjärna i huvudrollen.
Och just den grekiska tonen i den är det bästa med showen och det som gör att den sticker ut från floden av mediokra musikaler. För det är en medioker musikal.
Musiken är ganska så repetitiv, antingen anonyma dansvänliga uptempo låtar eller anonyma ballader. Och flera av dem låter förvillande lika varandra. Det hjälper inte att man ibland bryter bousoukimattan med lite jazzigare inslag. Till och med hitsången från filmen Never On Sunday –Ta Paidia Tou Peiraia– är trist här.
Melina Mercouri har en sån där hes, sensuell men ganska entonig röst, tänk Marlene Dietrich, som kan bli rätt så enformigt att lyssna på i längden och här känns den dessutom väldigt trött och är bitvis helt otroligt raspig.
Det här är en kuriositet som är kul att lyssna på en gång eller två men den kommer nog inte att plockas fram allt för ofta.

Favvisar:
Piraeus My Love, I’ll Never Lay Down Anymore,  Taverna Dance, Ya Chara

Kuriosa:
Manos Hadjidakis som skrev musiken till denna musikal skrev också musiken till originalfilmen och han vann en Oscar för sången Ta Paidia Tou Peiraia.

Förutom Melina så togs även Titos Vandis och Despo med från filmen till Broadwayscenen.

Det ryktas om att Stephen Sondheim i hemlighet kallades in för att pilla lite på sångtexterna.

Cyd Charisse tog över Melinas roll i turnéversionen.

Cd:n innehåller två sånger mer än lpversionen. Dessa -Po, Po, Po och Birthday Song- hittades när man gick igenom alla band från inspelningssejouren.
Av nån anledning så hade man kastat om ordningen på sångerna på lp:n men om ni lyssnar på cd:n så får ni dem i samma ordning som de framfördes på scen.

Pressklipp:
While it has what can be reasonably described as music and lyrics, it is in practically no way musical theatre. This might imply book trouble, but the trouble with Illya goes deeper than its book (which, as it happens. is perfectly dreadful).

While a musical is a blend of many contributions, there must be one person running it and that person – usually the director – should be able to lead. Dassin apparently was too unaware of musical theatre to provide much leadership, having trouble enough writing a plausible book. Illya Darling tells a story that is almost impressively idiotic. Miss Mercouri has a deep and weak voice, but it is a true one and she sings nicely enough although it is difficult to understand her lyrics (perhaps just as well since Joe Darion’s, when understandeble, are pretty foolish).
Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

I think they’ve made a slight mistake. They’ve left the show in Detroit, or wherever it was last warming up, and brought in the publicity stills. There they all are, glossy and frozen, staring at us like billboards from the stage of the Mark Helliger*.

Illya Darling, inadvertently and unluckily, makes movies seem better than ever.
-Walter Kerr, Times
*Broadway teatern där den spelades.

The little, low-budget movie has been made over into a big, expensive Broadway show, with music and dances added, but with other elements, including its original charm, missing.
Herbert Kupferberg, World Journal Tribune

Illya Darling  rests on the premise that Melina Mercouri is irresistible. Even if one accepts this highly unlikely premise, this is a tasteless, heavy-handed show beyond anyone’s capacity to bring to life.
– Edwin Newman, WNBC-TV

…it is a fact that any commercial success this new musical may have depends largely upon public interest in its Greek star. Tuesday night’s arrival at the Mark Hellinger Theatre lacks solid, over-all appeal, so the international repuation of Miss Mercouri as a movie star with a tremendous sex image and a volatile acting style is really on the line…
– Jack Gaver, St. Petersburg Times

Videosar:
Utdrag ur Illya Darling (obs snutten startar på 2:41 och pågår till 10:50)
Den Oscarvinnande Ta Paidia Tou Peiraia från filmen
Trailer till filmen

%d bloggare gillar detta: