Tag Archives: Martin Gottfried

Nr 448: Zorbá (1968)

24 Aug

Zorbá
1968: Broadway, 305 föreställningar
1984: Broadway, revival, 362 föreställnngar
1986: Östgötateatern
2007: Malmö Operan

Music: John Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Joseph Stein, baserad på Nikos Kazantzakis bok Βίος και Πολιτεία του Αλέξη Ζορμπά (Zorba, the Greek på engelska och Spela för mig, Zorba på svenska) från 1946.

Life is what you do
While you’re waiting to die
Life is how the time goes by
Life is where you wait
While you’re waiting to leave
Life is where you grin and grieve

The story focuses on the friendship that evolves between Zorbá, a gregarious free
agent and the personification of Mediterranean earthiness, and Niko, a reticent Englishman of Greek decent who has inherited a mine on the island of Crete, and their romantic relationships with a local widow and a French woman, respectively.
During his journey to Crete, Niko meets Zorbá, who instantly befriends him. In Crete, Niko falls in love with a young widow, which inflames the jealousy of Pavli, a young man who has long suffered an unrequited love for her. Pavli commits suicide when he learns that the widow has slept with Niko. Thereafter, the islanders shun the widow, and Pavli’s father avenges his son’s death by killing her.
Niko’s relationship with the widow is paralleled by Zorbá’s romance with Madame Hortense, an old, ailing French courtesan who has lived on Crete since the war. She accepts Zorbá’s lovemaking, hoping that he will marry her, and eventually dies in his arms.
Niko, sickened by the brutal murder of his lover and disillusioned by the discovery that his mines are barren, decides to return to England. As he is about to board the boat for the return voyage, he enjoys one last dance with Zorbá. He has lost everything, but he has experienced life for the first time.

När det gäller medryckande och catch-iga musikallåtar så finns det få som klår John Kander, musikalvamparnas mästare (tänk bara på introt till Willkommen eller New York New York så fattar ni vad jag menar) och Fred Ebb med sina vassa, humoristiska och smarta sångtexter. Love ‘em! Och de levererar i toppform på denna musikal. Från den första sången Life Is (med tydlig ”vamp” så klart) fram till den avslutande reprisen av samma sång så bjuds vi på en fantastisk samling melodier med inslag av Grekisk folkmusik, vaudeville och Broadway. En dynamiks blandning som konstant överaskar med sin stil, sin musikalitet och sitt innehåll.
Rekommenderas starkt! 

Kuriosa:
Originaluppsättningen vann:
1. Tony Award för Bästa scenografi.
3 Drama Desk Awards för Bästa sångtexter, kostym och scenografi.
1 Outer Critics Circle Award för Bästa kvinnliga biroll.

Reviveln vann:
1 Tony Award för Bästa kvinnliga biroll.
1. Drama Desk Award för Bästa kvinnliga biroll.

Det är en mörk musikal, uppenbarligen för mörk för Broadway på slutet av sextio-talet för trots att den spelades över 300 gånger så gick den aldrig med vinst.
Efter Broadway så åkte den på en turné runt hela USA och till den turnén så lättade man upp innehållet och gjorde den mer publiktillvänd och detta ledde till att produktionen slutade med vinst trots allt.

Precis som i Cabaret (1966) så finns det en slags berättarfigur eller konferencier i musikalen. Här är det en kvinna som bara kallas för ”Leader”, hon blir spelledaren för föreställningen kan man säga. Hon kommenterar det som sker på scenen, interagerar ibland med rollfigurerna och tilltalar ibland publiken direkt. Hennes sånger är, precis Emcees sånger i Cabaret, ofta förtydligande eller fördjupande kommentarer över vad som sker på scenen.

(Harold) Prince understood that the story of Zorbá was exceptionally dark for a Broadway musical, so he made the audience observers rather than participants by distancing them from the action, the opposite of what he did in Cabaret. He achieved this effect by providing constant reminders that they were watching a theatrical reenactment.

Zorbá och Spelman på taket har del gemensamt:
Manuset till bägge skrevs av Joseph Stein.
Herschel Bernardi, som spelade Zorba, var den första som tog över rollen som Tevje efter original-Tevje Zero Mostel.
Maria Karnilova som spelade den gamla kurtisanen Madame Hortense spelade Golde i originaluppsättningen av Spelman.

I reviveln från 1984 så hade man rollsatt Zorba och Hortense med samma skådespelare som spelade rollerna i den klassiska filmen Zorba från 1964, Anthony Quinn och Lila Kedrova.
Reviveln åkte även den ut på turné och skulle slutligen hamna på 1200 föreställningar och en vinst på $48 miljoner.

Kritikerna har haft väldigt blandade känslor för både originalet och reviveln men en som verkligen ogillat showen är musikalhistorikern Ethan Mordden som skrev följande i sin bok Open a New Window:
Embrace Zorbá! Herschel Bernardi [Zorbá] cries, to John Cunningham [Niko]. What, and forget all the sadness and failed projects that have brought us to this embrace? . . .
Maria Karnilova dies hopeless and abandoned? Embrace Zorbá!
The Widow is murdered because she wouldn’t accept some jerk’s advances? Embrace Zorbá!
I think Zorbá is one of the ugliest, most life-denying pieces of evil shit ever perpetrated as a Broadway musical.”

Under senare delen av sitt liv kallade Fred Ebb Zorbá för ”joyless, from beginning to end, it’s joyless”.

Romanen Zorbá som både filmen och musikalen är baserade på har en lätt förankring i verkligheten. Författaren träffade nämligen på gruvarbetaren Georgios Zorbas (Γεώργιoς Ζορμπάς; 1865 – 1941) när de båda arbetade i gruvorna i Mani i södra Grekland 1915. De blev goda vänner och erfarenheterna från deras tid tillsamman finns med i romanen han skrev. Han ändrade dock namnet på sin huvudperson till Alexis Zorbá.

Nikos Kazantzakis som skrev boken dog 1957 och fick aldrig se filmen eller musikalen som baserades på hans bok. Men hans änka korresponderade en hel del med Harold Prince under arbetet med musikalen. Han skickade henne alla recensionerna efter premiären och fick följande svar från henne:
“For God’s sake,” she writes, “don’t worry about the reviews. They are always excessive one way or the other. Of course, it’s stupid of some critics to compare the musical with the film and what if Zorba is ‘less American’ and more ‘Jewish’? Zorba belongs—or better is—everybody. He is as much Chinese as Indian, Negro, Greek or Jew Hasid from Poland. But aside from all this I am sure he leans to the Greek. The best retaliation is that your Zorba lives and laughs and sings many months or years in Broadway…”

Nikos Kazantzakis som anses vara en av den moderna grekiska litteraturens stora författare skrev även en annan roman som filmats nämligen The Last Temptation of Christ (1955) som blev film 1988 i regi av Martin Scorsese. Både boken och filmen ansågs som väldigt kontroversiella på sin tid.

Press:
Om originaluppsättningen på Broadway 1968:

Zorbá
takes itself seriously. But it is thin where it dare not be – in the cement that hold clashing moods together and make them one, in the soil that should give difficult people a sturdy toe hold. Call it honestly ambitious and emotionally bleak.
– Walter Kerr, Times

Harold Prince is one of the few theatre people who sense just how far the musical has come and where it can go. … Prince and a couple of other people know all about blending dance with music and song. The question is, how to tie it all together and Prince’s new show, Zorbá, gives no answer. Moreover, it doesn’t manage to camouflage the problem with sheer wholeness of conception, as in some of the other shows he has produced. Conception is the big word here – it is what is coming to replace the idea of a ”book” – but the concept of Zorbá has not been completely thought out and as a result it is a mixed-up musical whose parts are not consistent with its idea. It is a show of great interest from a theoretical point of view, but of vague vitality as theatre.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily 

From beginning to end this is a musical with exquisite style and finesse. Prince calculates his effects like a Mozart, whereas most of his competitors tend more toward, say, Meyerbeer. Prince possibly makes the most commanding attempt yet at a truly serious musical. He is trying to demonstrate, admittedly with only uncertain success, that the musical can be a reflexion of life.

For all the brouhaha preceding it, it is not a great classic American musical. But it will still serve admirably until the next one comes along.
– Clive Barnes, The New York Times

Om uppsättningen på Malmö Operan 2007:
Kvinnan är livets källa”, sjunger den grekiske rucklaren Zorba för sin vän Niko – och det är kvinnorna som driver handlingen i Malmö Operans uppsättning av musikalen.


Tematiskt ligger Zorba (1968) i dag helt rätt i tiden. Allvarliga ämnen som hedersmord och manlig vänskap står i fokus, samtidigt som John Kanders kitschgrekiska musik predikar livsglädje. Regissören Ronny Danielsson har iscensatt ett rappt berättat drama som närmar sig Broadwayklass, där festscener och komedi ger relief åt manskollektivets hotfullt samstämda koreografi.

Zorba väljer att stoppa våldsspiralen genom att samarbeta med de män som ligger bakom mordet, och försvarar sitt handlande i ett resonemang med Niko som tangerar det didaktiska. Trots känslan av att sensmoralen är påklistrad rycks jag med dansen, och den naiva förhoppningen att musiken ska råda bot på våldet – åtminstone lite grann.
– Sofia Nyblom, SvD

…det är 20 år sedan Ronny Danielsson senast satte upp denna underbara musikal. Men när han nu gör det igen så är invändningarna flera och plustecknen få. Orsaken är dock främst inte själva iscensättningen – även om mycket påminner om tiden från Studioteatern när den inte var som allra bäst – utan vad det handlar om är bristen på bra sångare, och en scenografi som förmedlar en doft av Grekland.

Efter att ha sett uppsättningarna av musikalen ”Zorba” i Göteborg, på Riksteatern, på Malmö stadsteater för 36 år sedan och på Helsingborgs stadsteater på 80-talet kan man slå fast att kända artister inte alltid gör en bra musikal full rättvisa – även om det här tog sig markant i andra akten. Den var tät, bokstavligt talat explosiv, och välspelad.
– Tony Kaplan, Kvällsposten

 

Video:
Tony Awards 1969: Life is

Preview från Encores! konsertversion 2015
Happy Birthday
High Lights

 

Annonser

Nr 443: Side by Side by Sondheim

20 Jul

0000093880
Side by Side by Sondheim, 1976
West End 1976, 806 föreställningar
Broadway 1977, 384 föreställningar

Music: Stephen Sondheim, Leonard Bernstein, Mary Rodgers, Richard Rodgers, Jule Styne
Lyrics: Stephen Sondheim
Narration written by Ned Sherrin

The musical is in the form of a revue, with various sections tied together by being from a particular Sondheim musical, or having a common theme, and all of it tied together by the Narrator. He explains what show the songs are from, and in some cases provides background on why a song was written. He also notes comparing and contrasting Sondheim themes for the audience.

Upprinnelsen till denna revy skedde när jazzsångerskan Cleo Laine frågade skådespelaren och sångaren David Kernan om han kunde tänka sig att göra en välgörenhetskonsert för att stödja en teater som hon ägde. Han sa ja och kontaktade regissören Ned Sherrin och förslog att de skulle göra ett program med bara Sondheimsånger.
De anlitade Millicent Martin, Julia McKenzie och tillsammans med dem genomförde de konserten.
David, Julia och Millicent sjöng och Ned var berättaren/konferencieren.
Cameron Mackintosh fick nys om produktionen och satte upp den på en liten teater i London med samma besättning. Den blev en stor framgång och flyttade så småningom till West End där den gick under ett par år.
Produktionen, med hela original casten, flyttade till Broadway 1977.

Den här musikalrevyn har en speciell plats i mitt hjärta. Den är liksom prologen till mitt musikalnörderi.
I mitten på sjuttiotalet så var jag en glad, osäker, finnig tonåring som precis hade börjat upptäcka musikal. Ja, filmmusikal i alla fall. På tv visade man ofta klassiska 50-tals musikaler på tv och på LP så gav man ut de gamla soundtracksen på nytt i en speciell serie som hette M-G-M’s Classic Soundtracks och man fick 2 olika per platta. Jag gillade dessa skivor enormt.
Så en dag så läste jag en skivrecension i en dagstidning. Recensionen handlade om nån skiva som bara var ett måste för varje sant musikalintresserad person. Det här var första gången jag läste en recension om en musikalplatta (och fortfarande så hör det till ovanligheterna att man recenserar musikalinspelningar, undrar varför) och bara det var ju stort men att de dessutom sa att denna var ett måste, det gjorde ju att jag bara var tvungen att köpa den!
Jag kastade mig ut och sprang på snabba ben till SkivAkademin på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Jag gick in och frågade en expedit om de hade Side by Side by Sondheim. Han tittade förvånat på mig och sa: ”Är du säker på att det verkligen är den skivan du söker efter?” Ska kanske påpeka att jag i självklar 70-tals anda hade på mig en jeansjacka, batik tischa, utsvängda ”puss & kram” eller ”gul å blå” jeans, hade långt hår och pilotglasögon och såg nog mer ut som en smånördig hårdrocksdiggare – vilket jag också delvis var – än en seriös musikalkännare.
”Japp”, sa jag och kände mig av nån anledning både vuxen och betydelsefull.
”Ja, vi har den. Den är helt otroligt bra men hur har du hört talas om den?”
”Man har väl koll”, sa jag och lade snabbt till, ”och så har jag nog sett en Sondheim en gång…”  Jag kände att det kanske inte var rätt svar för jag fick den konstigaste av blickar men han hämtade plattan och jag gick jäkligt nöjd hem.
Väl hemma så la jag skivan på spelaren, satte ner nålen och… Möttes av ett pianoackord! Ett ackord som upprepades och upprepades och så kom en ensam mansröst och började sjunga stillsamt: “something familiar, something peculiar…”
Det här var definitivt inte vad jag hade väntat mig. Var var orkestern? Var var de stora körerna? Var var, liksom, musikalen? Jag var grymt besviken. Tänkte nästan kasta skivan. Men nu hade jag betalt dyra pengar för den så jag kände jag var tvungen att lyssna igenom den en gång i alla fall. Hittade väl några låtar jag gillade men… jag var tveksam.

Men gav den en chans till och så en chans till och så en till och sakta men säkert så kom jag att älska den.
Och inte bara hade jag plötsligt upptäckt att musikal kunde vara mer än en stor flådig Hollywoodproduktion, jag hade dessutom hittat min första favoritmusikalkompositör.
Jag hade fortfarande inte fattat att musikal kunde vara nått man såg på teatrar och att man gav ut Original Cast albums med musiken, det skulle dröja ett par år till innan jag gjorde det men detta var de första stegen i en livslång kärleksaffär.
Och som man säger, man glömmer aldrig sin första…

Kuriosa:
Side By Side är en av få musikaler där hela ensemblen blivit nominerade för en Tony Award. David och Ned för bästa manliga biroll och Julia och Millicent för bästa kvinnliga biroll.
Ingen vann men det är stort ändå!

Eftersom revyn kom 1976 så har den bara med Sondheims musikaler fram till och med Pacific Overtures som hade sin premiär det året.

Revyn blev lite av ett genombrott rent publikt för Sondheims musik. Innan denna show så var han mer ett namn bland kännare och branschfolk än hos den breda allmänheten.

Press:
… here is a tiny, many-faceted gem that lights up Broadway. As a musical this is a revue, and as a revue this is a recital – but what a recital! It is Stephen Sondheim revealed as Stephen Sondheim has never been revealed before. It is – and please don’t be frightened – Stephen Sondheim as a composer of lieder. Very cheerful lieder – but, well face it, lieder.

This show is happy, funny, witty and so compassionate. It makes you feel good. Turn cartwheels to the box office for this Brittish celebration of a rare american.
– Clive Barnes, Times

It’s difficult to see the sense in an all-Stephen Sondheim revue being done in a Broadway theatre by an all-Brittish cast, and it was even more difficult after seeing Side by Side by Sondheim.

There is simply no vitality to the production, no imagination in its concept. The three singers sing and the narrator off at the side narrates. At the very end, vertical rows of lightbulbs put on a spectacular show but by then it’s too late.
– Martin Gottfried, Post

Video:
Tony Awards
High Lights
En annan High Lights

 

SideBySide2
Broadway affischen

Nr 442: Mame

13 Jul

maxresdefault

Mame (1966)
1966: Broadway, 1 508 föreställningar
1969: West End
1974: Filmversion
1983: Broadway Revival, 41 föreställningar

Music & Lyrics: Jerry Herman
Book: Jerome Lawrence & Robert E. Lee based on their play Auntie Mame (1956) which in turn was based on the novel Auntie Mame (1955) by Patrick Dennis.

The madcap life of eccentric Mame Dennis and her bohemian, intellectual arty clique is disrupted when her deceased brother’s 10-year-old son Patrick is entrusted to her care. Rather than bow to convention, Mame introduces the boy to her free-wheeling lifestyle, instilling in him her favorite credo, ”Life is a banquet, and most poor sons-of-bitches are starving to death.” Figuring in the storyline are Agnes Gooch (Mame’s personal secretary and nanny-in-law), Vera Charles (her ”bosom buddy” baritone actress and world’s greatest lush) and Dwight Babcock (the stuffy and officious executor of her brother’s estate).
Mame loses her fortune in the Wall Street Crash of 1929 and tries her hand at a number of jobs with comically disastrous results but perseveres with good humor and an irrepressible sense of style.
Mame then meets and marries Beauregard Jackson Pickett Burnside, a Southern aristocrat with a Georgia plantation called Peckerwood.
The trustees of Patrick’s father force Mame to send Patrick off to boarding school and Mame and Beau travel the world on an endless honeymoon that stops when Beau falls to his death while mountain climbing.
Mame returns home a wealthy widow to discover that Patrick has become a snob engaged to an equally priggish debutante, Gloria Upson, from a bigoted family. Mame brings Patrick to his senses just in time to introduce him to the woman who will eventually become his wife, Pegeen Ryan.
As the story ends, Mame is preparing to take Patrick’s young son, Peter, to India with her usual flair.

Det här är en av Jerry Hermans tre ”grand dame” musikaler, de andra är Hello, Dolly! och La Cage aux Folles. Och precis som i de andra musikalerna så har vi här ett gäng otroligt catch-iga sånger och en titelmelodi som inte ligger långt efter Hello, Dollys var gäller förmågan att etsa sig fast i hjärnan.
Andra kända sånger från showen är It’s Today!, Open a New Window och We Need a Little Christmas.

Jag gillar verkligen musiken från denna show, man blir glad av den och vilka underbara solister som sjunger på plattan bl a Angela Lansbury som Mame och Bea Arthur som hennes ”bästa” kompis Vera Charles. Guld!
Tyvärr har jag aldrig fått chansen att se föreställningen på scen. Visserligen var den en stor succé både på Broadway och på West End på sextiotalet men den har knappt setts sen dess. Och när man testat att sätta upp den igen, som på Broadway 1983 med Angela Lansbury återigen i titelrollen, så har den floppat.
Kan det bero på ett manus som har åldrats väldigt dåligt?
Jag vet inte för allt jag har att gå på är filmversionen från 1974 med Lucille Ball i titelrollen och den filmen är fruktansvärt usel. Jag tror man håller sig väldigt nära scenversionen för de flesta sångerna finns med men filmen är så seeeeeeeg och känns sååå krystad och sååååååå fel! Och det beror delvis just på ett dåligt manus. Sen är Lucille Ball fruktat fel som Mame och filmen känns dessutom i vissa scener som att man bara filmat av en teaterföreställning – fast utan publik – för folk levererar skämt och sitter sen och liksom väntar in publikreaktioner innan de fortsätter. Väldigt bisarrt och det tar dessutom väldigt effektivt död på eventuella punch-lines. Kanske beror just denna stage-ade leverans på att filmen regisserades av scenversionens regissör Gene Saks och dessutom så är Broadwayversionens Bea Arthur med och de försöker kanske återskapa vad som funkade när den gick på teatern. Jag vet inte men illa är det.
Och inte blir det hela bättre av Lucilles hesa kraxande röst och krav på att alla hennes närbilder ska ske genom nån form av soft focus lins så att man inte ska se hur gammal hon är. Jag lovar, det är sant, alla hennes närbilder är softade men inte hennes medspelares vilket ger en intressant lätt schizofren dimension till filmen när hon medverkar i dialogscener.
Men sångerna är bra. Så ge Broadway cast skivan en chans.

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Tony Awards: Bästa kvinnliga huvudroll, bästa manliga biroll, bästa kvinnliga biroll.
Den fick även 2 Theatre World Awards.

Jerry Herman skrev musiken med Judy Garland i tankarna men han avråddes från att anlita henne då hennes manager inte ansåg att hon skulle klara av pressen av att göra 8 föreställningar i veckan av showen.
Även Mary Martin och många andra aktriser tillfrågades om rollen innan den till sist hamnade hos Angela Lansbury och blev hennes stora genombrott.

Både Angela och Bea Arthur är idag nog mest kända för sina tv-roller. Angela som Jessica Fletcher i långköraren Murder, She Wrote (Mord och inga visor) och Bea som Dorothy Zbornak i Golden Girls (Pantertanter).

Manuset till boken Auntie Mame ratades av 15 olika bokförlag innan den antogs av Vanguard Press. Det skulle visa sig bli en jackpot för förlaget för boken skulle komma att tillbringa 112 veckor på bestsellerlistan och säljas i mer än 2 miljoner exemplar! Som bäst såldes den i över 1 000 ex per dag!
Auntie Mame boken fick en uppföljare som hette Around the World with Auntie Mame (1958).

Patrick Dennis är pseudonym för författaren Edward Everett Tanner III (1921-1976).
Han baserade karatären Mame Dennis på sin egen faster Marion Tanner.
Han skrev även pseudobiografin Little Me som blev Broadwaymusikal 1962.
Han skrev också under pseudonymen Virginia Rowans.
På sjuttiotalet bytte Edward yrke från författare till att bli butler. Han jobbade bland annat för McDonalds VD Ray Kroc.

Press:

Mame is a camp Dolly! (1964) – a slick and shameless copy, song-for-song, dance-for-dance of Jerry Herman’s earlies success, moved up from turn-of-the-century to inverted Thirties taste. As such it is a plastic shell concerned with elegance and taste, rather than having those qualities. While it looks perfectly beautiful it is without personality. It is little more than an appreciation of Therties ”sophistication” in the style of an old New Yorker.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

It opened last night, replete with lively song and dance, an exceptionally able cast, and a splendidly splashy production. Even the scenery is entertaining. This star vehicle deserves its star, and vice is very much versa.
– Stanley Kauffmann, Times

Clearly, a hit. Despite the abundance of delights, Mame offers very few surprises. In fact, it is one of the least original musical of the last couple of seasons, and perhaps for that very reason, one of the most entertaining. Everything about it has been tested by the theatre and approved by the public over a number of years, including the story itself. Every dance step and almost every measure of music seems familiar. Even the curtain call is straight out of the book on how to build a musical without anything new. In charm, in poise and certainly in vitality, Angela Lansbury is the match of any previous Mame.
– Norman Nadel, World Journal

Miss Arthur, apparently maddened by her own mascara, is a tragedy queen to set back tragedy a few million light-years, and when she is yodeling a carefully ghastly song about the man in the moon really being a girl for a 1930ish operetta the Shuberts would surely have disowned, the art of no-comment clowning reaches something of a peak. The actress is not deadpan but deadsoul. She is a splendid spook and should have steady work from now on.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videos:
Bosom Buddies – Angela Lansbury, Bea Arthurs
Mame med Ginger Rogers
Trailer för filmen
It’s Today! med Christine Baranski
Press reel, Paper Mill Playhouse NJ 1999 med Christine Ebersole

Nr 440: 70, Girls, 70

29 Jun

MI0001583844
70, Girls, 70
Broadway 1971, 35 föreställningar
West End 1991
Stockholm 1998

Music: John Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Fred Ebb, Norman L. Martin baserad på filmen Make Mine Mink (1960) i sin tur baserad på pjäsen Breath of Spring (1958) av Pete Coke.

The show concerns a group of senior citizens living on New York’s Upper West Side who learn that the long-term hotel they live in will be sold off to developers – making the seniors homeless. To save the hotel, the seniors form a ring of unlikely thieves, wreaking havoc in stores from Sadies’ Second Hand Furs to Bloomingdales. In the process, they regain their zest for life. The seniors proceed to use their ill-gotten gains to spruce up their digs and to provide safe harbor for other poor seniors.

Detta är lite av en meta-föreställning för på scen står ett gäng gamla skådespelare som spelar att de är gamla skådespelare som gör come back på Broadway genom att spela upp en föreställning om ett gäng gamla skådespelare som begår brott.
Ibland så stannar ”pjäsen” upp för att nån i ensemblen framför ett kommenterande nummer eller en Broadwayshowpastisch som inte för handlingen vidare. Detta ”lager på lager”spel var tydligen väldigt förvirrande för publiken och en av orsakerna till att föreställningen floppade.
Och det är förvirrande när man lyssnar på skivan också för ena sekunden så sjunger de en sång där de kommenterar publiken i salongen för att i nästa framföra en sång som helt klart har en dramatisk funktion i ”pjäsen”. Nu spelar inte det här så stor roll när man bara lyssnar hemma för det är en bitvis härlig samling låtar det bjuds på. Som vanligt när det gäller John Kander så har han låtit sig inspireras av en annan era när han skrev sin musik, här är det mycket Vaudeville och 40-tals känsla. 
Den enda låten som jag kände igen när jag lyssnade på plattan var numret Yes som även Liza Minnelli sjöng i sin klassiska tv-show Liza with a Z (1972). 

En annan anledning till att showen floppade var det faktum att 3 månader innan den fick sin premiär så hade den sanslöst framgångsrika reviveln av No, No, Nanette premiär – även den fylld med gamla, kända skådespelare som gjorde Broadway come back. 
Och spiken i kistan blev nog att Stephen Sondheims och James Goldmans briljanta musikal Follies hade premiär bara 7 dagar innan Girls. Och även i Follies kryllade det av gamla skådisar som framförde pastischer på gamla Broadwaystilar och hade ”lager-på-lager” berättande. Det blev liksom en show för mycket med snarlikt tema.

Musikalen sattes upp i London 1991 i en kraftigt reviderad version. Man bytte ut flera låtar, lät hela handlingen utspela sig i en fast scenografi utan scenbyten och orkestern ersattes med ett 5-mannaband som satt med på scenen.
Regissören till denna version, Paul Kerryson, rättfärdigade sina ändringar så här: ”Part of the problem of  70, Girls, 70 on Broadway … must have been that it was done so big, which doesn’t suit this particular musical. Its charm here is that it is so intimate”.

70, Girls, 70 spelades på Parkteatern i Stockholm 1998 med bl a Berit Carlberg och Inga Gill.
Jag såg den och tror mig minnas att det var Londonversionen av musikalen som man använde sig av

Kuriosa:
Titeln 70, girls, 70 är dubbeltydig, dels syftar den på det sätt man på 20-, 30- och 40-talen marknadsförde Burlesqueshower, där man tryckte hårt på hur många tjejer man hade på scenen för att locka en stor publik, och dels så syftar den på den höga åldern på kvinnorna i denna musikal.

Varietys reporter refererade till ensemblen som Medicare Minstrals.

Broadway aktören David Burns (Hello, Dollys! första Vandergelder, Pseudolus ägare i A Funny Thing m fl roller) dog efter att ha utfört ett, som det beskrevs, hysteriskt roligt nummer i föreställningen där han spelade på en xylophone utan att egentligen röra det. När han var klar med sitt nummer tog han sig för hjärtat och segnade ner. Publiken trodde att detta ingick i numret och skrattade hysteriskt. Det tog lång tid innan nån förstod att han faktiskt fått en hjärtattack. Han dog på vägen till sjukhuset.  

När man satte upp den på West End i början på 90-talet så hade man bytt ut stöldgodset. I originalet – pjäsen, filmen och musikalen – så stal man pälsar men i denna version så bytte man ut pälsarna mot juveler.

Press:
In its technical quality, 70, Girls, 70 is hardly unprofessional, but as a whole (should I say as a half?) it is probably the sloppiest musical I have ever seen. Its creators have concentrated on every detail of the standard Broadway musical structure – the look, the sound, the sense – without once (seeming to) wonder what the whole thing was about. Evidently, the only reason for this story was to cast the production with 70-year-olds to explore the (rather condescending) theme that people that age can be energetic and vital, presumably thrilling us with that spectacle.

The pity is that the talens of Kander and Ebb were not just wasted on such nonsense – they were degraded. … Now, at least, they know the humiliation of being a part of a mindless Broadway musical machine.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

(Headline: ”Please, No 80, Girls, 80”)
Someone connected with 70, Girls, 70 has an almost mathematical genius for taking risks that are certain to fail.

The very form that the show takes is, I think, a misunderstanding. Approximately half of the songs are sung inside the storyline … and the other half are deliberately out-of-frame, disconneted. … The effect is merely schizoid, not a cunning trick of style.
– Walter Kerr, Times

About as enlivening an affair as a New Year’s Eve party thrown by the members of a St. Petersburg shuffleboard club. For that’s exactly what this musical is up to, trying to reasure us that old age can be fun, by golly. The message was so encouraging that it had me squirming in my seat. (The pit musicians all wear colored jerseys, by the way.)
– Douglas Watt, Daily News

Videosar:
High Lights från konsertversion at 54 Below
Old Folks
Yes
The Caper
Broadway, My Street
Coffee in a Cardboard Cup

81rEk+X2dgL._SL1500_.jpg
Peter Gröning, Inga Gill och okänd i 70, Girls, 70 på Parkteatern 1998.

Nr 437: The Rothschilds

15 Feb

The Rothschilds (1970)
Broadway 1970, 505 föreställningar
Off-Broadway, 1990, 435 föreställningar
Off-Broadway (som Rothschild & Sons), 2015

Music: Jerry Bock
Lyrics: Sheldon Harnick
Book: Sherman Yellen baserad på biografin The Rothschilds (1962) av Frederic Morton.

In 1772 Frankfurt, Germany, Jews are restricted to living in the ghetto and frequently are the victims of violence. Mayer Amschel Rothschild returns from Hanover, where he was an apprentice banker, to make his fortune in his home town. Because only twelve Jewish marriages are permitted in a given year, he is forced to come up with a plan in order to marry his fiancée Gutele. He reopens his shop, carrying goods and rare coins. At the Frankfurt Fair, he entices Prince William of Hesse with fanciful tales about rare coins, then bribes the prince in order to marry Gutele. Later, Mayer becomes agent for the court bankers, but he wants more.

By 1778, Mayer and Gutele have five sons, each of whom enters the business as soon as he is old enough. As they age, they and their father chafe at the many restrictions and indignities heaped upon Jews. In 1804, their success and their chutzpah take them to Denmark as superior court agents to the Danish king when Hesse must loan money to him to help fight a war. However, Hesse is overthrown by Napoleon, and Minister of Police Joseph Fouché takes over. When Mayer and his sons return to Germany, they find no court for which they can be agents. Mayer sends his older sons off to collect Hesse’s debts before the French can get them, and sends his younger son, Nathan, to London to invest the money.
Initially awkward in England, Nathan soon displays considerable investing talents. He falls in love with Hannah Cohen, an aristocratic English ”Jewish Joan of Arc” devoted to charitable works. He eventually wins her over by pledging to loan money to England to help win their war against Napoleon if the Chancellor of the Exchequer Herries pledges to make Germany and Austria lift their restrictions on Jews.
In Germany, Prince Metternich promises roughly the same thing if the Rothschilds make the loan. In 1818, Metternich reneges on his bargain, and old Mayer dies, broken-hearted. His sons scheme to force Metternich to come to terms by continually undercutting his price for peace bonds, although the plan brings them to the brink of bankruptcy. Metternich not only concedes but is forced to guarantee that all state bonds will be handled by the House of Rothschild. The ghetto walls are torn down, and Mayer’s dream is realized.

Den här musikalen hör till en av mina absoluta favoriter – rent musikaliskt. Har tyvärr aldrig fått chansen att se den.
I början på 1990-talet så släppte Sony ut ett stort antal av sina gamla musikaltitlar för första gången på CD, digitalt uppfräschade och ett ordentlig faktaspäckad häfte följde med i konvolutet. Jag köpte typ alla titlar som de gav ut. Just den här plattan såg ju väldigt sober ut och jag vet inte vad jag hade förväntat mig för typ av musik men inte var det denna semi pastisch på klassisk musik med tydliga judiska inslag. Jag älskade den från min första genomlyssning. Här finns strålande ensemblenummer, gripande solon och till och med lite komiska sånger mitt i allt allvar.
Just det här kompositörsparet (Harnick & Bock) har skrivit flera av mina favvomusikaler som Fiddler on the Roof och She Loves Me så det var väl inte så otippat att jag skulle gilla den här showens musik också, det som förvånade mig var snarare att det skulle ta så lång tid (2 år) innan jag öppnade CD:n…

 

Kuriosa:
Föreställningen vann 2 Tony Awards: Bästa manliga huvudroll och bästa manliga biroll i en musikal.

Detta blev den sista musikalen för partnerskapet Sheldon Harnick (text) och Jerry Bock (musik). De hade samarbetat sen 1958 och skapat mästerverk som Spelman på Taket, She Loves Me och Fiorello! Anledningen till att samarbetet dog med denna produktion var att regissören som anlitades för att regissera musikalen, Derek Goldby, fick sparken från produktionen innan den hade sin premiär. Goldby var en god vän till Bock. När Harnick tog  producenternas sida och höll med om att Goldby skulle kickas så kände sig Bock sviken av sin partner och de började glida ifrån varandra.

2015 så hade en kraftigt bearbetad version av verket premiär Off-Broadway. Nu presenterades den som enaktsföreställning och koncentrerade sig mer på relationen mellan Mayer och hans söner än grundandet av deras bankvälde. Även några tidigare strukna sånger lades till.
En anledning till att man valde att bearbeta revivaln av verket så kraftigt  var att folk hade klagat på att bara första akten i originaluppsättningen, som koncentrerade sig just på Mayer, var intressant. Sönernas öden under andra akten ansågs inte så engagerande och man saknade även Hal Linden som spelade Mayer. Detta ledde till att man skrev in en sång åt Hal i andra akten och lät sönerna hela tiden skriva brev till honom så man fick anledning till att ta in honom på scen. Detta trots att Mayer rent historiskt var död under den tid andra akten utspelade sig.

Den Oscarnominerade skådespelerskan Jill Clayburgh gjorde sin Broadway debut i rollen som Hannah Cohen.

Press:
För originaluppsättningen:
This lead-footed and overstuffed musical, oldest of old fashioned, only represents the vulgarity of money and the vulgarization of Jewishness. It also represents the vulgarization of musical theatre.

It is ludicrously expensive, naive and misled.

Not only is there no coordination between dance and drama, there isn’t even a connection. There is nothing musical about the dramatic sequences and nothing dramatic about the musical ones.
– Martin Gottfried, Women¨s Wear Daily

 

Yet it is interesting, in parts very witty, has a certain moral force and, best of all, it has style.

The Rothschilds is a good and solid start for the musical season. Wonder of wonder I think it might even make money. But the Rothschilds always have.
– Clive Barnes, The New York Times

 

It is possible that The Rothschilds has succeeded in becoming exactly what it meant to be: an unhappy musical comedy. Do your eyebrowes lift? What else was to be got out of an account, very lightly dusted by powdered wigs and twirled parasols, of a Jewish family that fought its way up out of the ghetto, servile blow by servile blow, until it had amassed enough money to help finance the Napoleonic wars and to extract promises (of freedom) that would never be kept? Joy unconfined, or even temporary satisfaction? And that is the truth of the matter. But is it a truth with much music in it?
– Walter Kerr, Times

För 2015 års revival:
Sherman Yellen’s book looks hard for heart and warmth, but this is still the story of a man who decides that the only way to escape oppression is to make lots of money. And the way to get even with powerful people who betray you is by sabotaging their bond offering. Bankers are not particularly fashionable as heroes right now.

Mayer’s musical number “In My Own Lifetime” comes close to thrilling, and “Everything” is at least rousing, but most of the songs are only pretty. Maybe it’s too much to expect another “Sunrise, Sunset” or “If I Were a Rich Man,” but what’s a musical for?
– Anita Gates, The New York Times

Videosar:
Trailer till Rothschild & Sons
Meet The Creators
Hal Linden om sin Tony vinnande roll i 1970 års uppsättning
In My Own Lifetime med Sammy Davies Jr.
I’m in Love

 

 

Nr 370: Good News

7 Okt

good-news-movie-poster-1947-1020427171
Good News
(1927), 557 föreställningar,
Filmversion 1930 och 1947
Broadway revival 1974, 16 föreställningar
Musik: Ray Henderson
Sångtexter: B. G. DeSylva och Lew Brown
Libretto: B. G. DeSylva och Laurence Schwab
Jag har lyssnat på soundtracket från 1947 års filmversion.

Tait Colleges bästa fotbollsspelare, Tom Marlow, får  inte spela i ”den stora matchen” om han inte lyckas få godkänt på sin astronomitenta. Den oerhört intelligenta flickan Connie Lane, som är hemligt förälskad i Tom men tror att han älskar en annan, går med på att bli hans handledare och coacha honom. Tom blir så småningom förälskad i Connie, klarar sin tenta och blir dessutom matchhjälte.

En sån där härlig, småfånig men sprudlande 20-tals musikal som jag gillar så mycket.
Man gjorde inga castinspelningar på den här tiden så allt som finns är en lista över vilka sånger som fanns med i föreställningen.

Det har gjorts 2 filmversioner av showen och det är inspelningen av sångerna från den andra av dessa som jag lyssnat på. Men eftersom den behåller handlingen och det mesta av musiken från scenshowen (och de 2 nyskrivna låtarna är dessutom mycket bra) så får denna filmversion representera showen.

1974 kom en revival på Broadway som dock floppade och försvann fort.

Filmversionerna och revivaln  innehåller både sånger från showen och så har man lagt till lite andra låtar. Till filmerna skapade man nya sånger medan man i revivaln la till gamla välkända hits från 30-talet.

Om man gillar filmmusikaler från 40/50-talen så gillar man det här. Det kan jag garantera. MGMs stora orkester ger ett härligt fullödigt ljud och allas sånginsatser (en del är kanske mer entusiastiska än bra) känns ytterst levande och är fyllda av charm. Jag blir så där fånigt lycklig när jag hör en sån här platta.
Det finns en hel del ”standards” som kommer från denna musikal, som exempelvis Lucky in Love. Att Mel Tormé sjunger en del av låtarna med sin sammetslena röst gör lyssningen bara ännu bättre.
Det skrevs 2 nya sånger till den här filmversionen: The French Lesson (musik Roger Edens och sångtext av Betty Comden & Adolph Green) och Pass The Peace Pipe (musik av Roger Edens, sångtext av Hugh Martin & Ralph Blane).
Rekommenderas.

Kuriosa:
Broadwayrevivaln började sitt liv 1973 med en ett år lång turné över hela USA. Tanken var att man skulle spela in alla produktionskostnaderna under denna resa och anlända som en redan vinstgivande show till Broadway. Nu gick inte turnén så bra och man var tvungen att pytsa in extra kapital hela tiden för att hålla den igång.
Till sist så nådde den New York och fick sin Broadwaypremiär den 23 december 1974. Men kritikerna hatade den, publiken svek och showen las ned efter bara 16 föreställningar.
Slutnotan hamnade på minus, närmare bestämt på minus $1 250 000 – och detta i 1974 års penningvärde!

Pressklipp
Om 1927 års Broadwayoriginal:
For once a musical play based upon undergraduate life and a football game has some resemblance to the disorderly, rhymeless scheme of things in American institutions of learning. … …a constantly fast entertainment with furious dancing, catchy tunes…excellent singing, and genuine excitement.
– Brooks Atkinson, The New York Times

Om revivaln:
The only other time I saw Good News was many years ago when it was used, with altered lyrics, as the basis of an industrial show with a line of automobiles as the main attraction. I rather missed those cars last night.
– Douglas Watt, Daily News

The first show I’ve ever seen that was stolen by the vocal arranger.

Since Nelson and Faye (Gene Nelson och Alice Faye var ”stjärnnamnen” i denna uppsättning.) are as compatible as oil and water, and since, combined, they have the stage presence of a balcony seat, there really should be a follow spot to let you know when one or the other is performing.
– Martin Gottfried, Post

Videosar:
The Varsity Drag från 1930-års filmversion. Måste ses!
Good News fr 1930 (med en speciality act i mitten) Missa inte!
The Varsity Drag från 1947-års filmversion
The French Lesson fr 1947
Pass The Peace Pipe fr 1947
Lucky in Love fr 1947
The Best Things In Life Are Free fr nån high school uppsättning
High Lights från Goodspeed Musicals uppsättning 2013

Nr 367: Two Gentlemen Of Verona

1 Okt

51Brb1j0CcL._SL500_AA280_
Two Gentlemen Of Verona (1971)
, 614 performances
Music: Galt MacDermot
Lyrics: John Guare
Book: John Guare & Mel Shapiro, baserad på William Shakespeares pjäs Two Gentlemen Of Verona (Två Gentlemän från Verona alt Två Ungherrar i Verona, beroende på översättning), exakt när den skrevs är okänt, men man bedömer dess tillkomst till omkring 1591-94

Lifelong friends Proteus and Valentine leave their rural hometown to experience life in urban Milan. Valentine falls in love with Sylvia, whose father has betrothed her against her will to the wealthy but undesirable Thurio, and plots to win her hand. Disregarding his loyalty to Valentine and Julia, his sweetheart back home, Proteus also sets his sights on Sylvia. He plans to expose his friend’s intentions to her father, have Valentine banished from Milan, and claim her for himself.

Ta en dos var av soul-, funk-, pop- och rockmusik, släng in en skvätt country, lite calypso, nån sambatakt, en droppe reggea, några uns operettpastich, en doft av 30-tal och så krydda med lite ”Bond-temat”, blanda allt ordentligt och, vips, så har du en ”hip”, ”fräck” och ”with it” musikal av typsikt tidigt 70-tals slag.
Och tycker man att det låter väääldigt mycket Hair om den så är det inte så konstigt eftersom det är samma kompositör till bägge verken: Galt MacDermot. Men melodierna är inte lika starka eller ”catch-iga” här, flera känns mer som Hair-rejects eller som sämre kopior av den musikalens hits. Fast jag tror nog att de flesta kan hitta åtminstone nån låt som fastnar för med inte mindre än 37 olika spår att välja mellan (det är en dubbel lp) så finns här nått för alla. Men kanske just det att musiken spretar så åt alla möjliga olika håll gör att åtminstone jag aldrig riktigt fastnat för showen. Gång på gång sätter jag på den och försöker ge mig hän och ge den en chans men gång på gång så tröttnar jag och vill bara stänga av. Inte så att musiken är dålig men den känns inte så hiskeligt bra heller. Många låtar känns väldigt lika varann och de flyter liksom ihop till en enda långa ljudmatta av (till största delen) mellantempo låtar. Och jäklar vad den har åldrats och inte på ett bra sätt.

Mina favvisar:
Calla Lily Lady, Symphony, Where’s North, Hot Lover, Love Me, Finale: Love Has Driven Me Insane/I Love My Father

Kuriosa:
Den här föreställningen började sitt liv som en av New York Shakespeare Festivals gratis föreställningar i Central Park i New York sommaren 1971 men föreställningen blev så populär och uppskattad att man bestämde sig för att ge den en chans på Broadway också.

Den  slog föreställningar som Grease och Follies och vann både Tony– och Drama Desk awarden som det årets bästa musikal.
Priser den fått:
2 Tony Awards: årets bästa musikal och bästa libretto.
8 Drama Desk Awards: Bästa musik, sångtexter, libretto, manliga och kvinnliga huvudroller, kostymer, koreografi och regi.
Dessutom en Theatre World Award för bästa kvinnliga skådespelare.

Raul Julia, som spelade Proteus (den ena gentlemannen), blev nominerad för en Tony för sin insats och vann Drama Desk Awarden. Han skulle komma att kreera rollen som Guido Contini i Maury Yestons musikal Nine från  1982. Dessutom var han en fantastisk Gomez Addams i  de två filmerna om familjen Addams som kom i början av 90-talet.

Pjäsen som musikalen är baserad på är ett av Shakespeares tidigaste verk, många hävdar till och med att det var hans första spelade verk.

Man vet att man har att göra med en musikal  från det sena 60-talet eller tidiga 70-talet när man på omslaget kan få se två damer som visar brösten. Förvisso i stiliserad form men med tanke på amerikanarna och deras extrema rädsla för nakenhet i offentliga medier så är det här enormt. Men så var det under en kort period i det stora landet i väst, man blev inte chockad eller upprörd ifall man skymtade en liten tutte här och där, till och med i barntillåtna filmer kunde man få se lite (typ i Can’t Stop The Music). Ah, those were the days…
Fast nu läste jag precis  i en bok att det jag trodde var stiliserade bröstvårtor i själva verket ska vara stiliserade och strategiskt placerade tårar… Fan trot, jag misstänker att det är en efterkonstruktion, men jag låter var och en som tittar på bilden själv få bestämma vad hen ser…

Pressklipp:
Who says you can’t do Shakespeare on Broadway? Joseph Papp and his New York Shakespeare Festival have found the lovliest way possible.
– Douglas Watts, Daily News

Rubrik: Simply Carefree, Simply Wonderful
… you feel Shakespeare would grasp his way of putting it, and not mind the rock or Latin-American beats. As a result it is easy for the entertainment to move either way – into now or into iambic pentameter. After Shakespeare’s, Guare’s contribution to the festivities may be the greatest.
– Walter Kerr, Times

Here is a show with the size of physique and spirit to fill a big stage (and house) while doing it in a fresh way. It has energy, wit and originality.
Om Raul Julias komiska talang: He can do more with a pair of steel-rimmed glasses than most actors can do with four years of acting lessons.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

I had a great time. I only wish that it had been three or four gentlemen instead of two.
– Clive Barnes, Times

Videosar:
Who is Sylvia?
Night Letter
Where’s North?
A song medley från en repetion
Från Broadway.coms reportage om 2005 års sommarteaterversion
What a Nice Idea

%d bloggare gillar detta: