Tag Archives: Mary Martin

Nr 442: Mame

13 Jul

maxresdefault

Mame (1966)
1966: Broadway, 1 508 föreställningar
1969: West End
1974: Filmversion
1983: Broadway Revival, 41 föreställningar

Music & Lyrics: Jerry Herman
Book: Jerome Lawrence & Robert E. Lee based on their play Auntie Mame (1956) which in turn was based on the novel Auntie Mame (1955) by Patrick Dennis.

The madcap life of eccentric Mame Dennis and her bohemian, intellectual arty clique is disrupted when her deceased brother’s 10-year-old son Patrick is entrusted to her care. Rather than bow to convention, Mame introduces the boy to her free-wheeling lifestyle, instilling in him her favorite credo, ”Life is a banquet, and most poor sons-of-bitches are starving to death.” Figuring in the storyline are Agnes Gooch (Mame’s personal secretary and nanny-in-law), Vera Charles (her ”bosom buddy” baritone actress and world’s greatest lush) and Dwight Babcock (the stuffy and officious executor of her brother’s estate).
Mame loses her fortune in the Wall Street Crash of 1929 and tries her hand at a number of jobs with comically disastrous results but perseveres with good humor and an irrepressible sense of style.
Mame then meets and marries Beauregard Jackson Pickett Burnside, a Southern aristocrat with a Georgia plantation called Peckerwood.
The trustees of Patrick’s father force Mame to send Patrick off to boarding school and Mame and Beau travel the world on an endless honeymoon that stops when Beau falls to his death while mountain climbing.
Mame returns home a wealthy widow to discover that Patrick has become a snob engaged to an equally priggish debutante, Gloria Upson, from a bigoted family. Mame brings Patrick to his senses just in time to introduce him to the woman who will eventually become his wife, Pegeen Ryan.
As the story ends, Mame is preparing to take Patrick’s young son, Peter, to India with her usual flair.

Det här är en av Jerry Hermans tre ”grand dame” musikaler, de andra är Hello, Dolly! och La Cage aux Folles. Och precis som i de andra musikalerna så har vi här ett gäng otroligt catch-iga sånger och en titelmelodi som inte ligger långt efter Hello, Dollys var gäller förmågan att etsa sig fast i hjärnan.
Andra kända sånger från showen är It’s Today!, Open a New Window och We Need a Little Christmas.

Jag gillar verkligen musiken från denna show, man blir glad av den och vilka underbara solister som sjunger på plattan bl a Angela Lansbury som Mame och Bea Arthur som hennes ”bästa” kompis Vera Charles. Guld!
Tyvärr har jag aldrig fått chansen att se föreställningen på scen. Visserligen var den en stor succé både på Broadway och på West End på sextiotalet men den har knappt setts sen dess. Och när man testat att sätta upp den igen, som på Broadway 1983 med Angela Lansbury återigen i titelrollen, så har den floppat.
Kan det bero på ett manus som har åldrats väldigt dåligt?
Jag vet inte för allt jag har att gå på är filmversionen från 1974 med Lucille Ball i titelrollen och den filmen är fruktansvärt usel. Jag tror man håller sig väldigt nära scenversionen för de flesta sångerna finns med men filmen är så seeeeeeeg och känns sååå krystad och sååååååå fel! Och det beror delvis just på ett dåligt manus. Sen är Lucille Ball fruktat fel som Mame och filmen känns dessutom i vissa scener som att man bara filmat av en teaterföreställning – fast utan publik – för folk levererar skämt och sitter sen och liksom väntar in publikreaktioner innan de fortsätter. Väldigt bisarrt och det tar dessutom väldigt effektivt död på eventuella punch-lines. Kanske beror just denna stage-ade leverans på att filmen regisserades av scenversionens regissör Gene Saks och dessutom så är Broadwayversionens Bea Arthur med och de försöker kanske återskapa vad som funkade när den gick på teatern. Jag vet inte men illa är det.
Och inte blir det hela bättre av Lucilles hesa kraxande röst och krav på att alla hennes närbilder ska ske genom nån form av soft focus lins så att man inte ska se hur gammal hon är. Jag lovar, det är sant, alla hennes närbilder är softade men inte hennes medspelares vilket ger en intressant lätt schizofren dimension till filmen när hon medverkar i dialogscener.
Men sångerna är bra. Så ge Broadway cast skivan en chans.

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Tony Awards: Bästa kvinnliga huvudroll, bästa manliga biroll, bästa kvinnliga biroll.
Den fick även 2 Theatre World Awards.

Jerry Herman skrev musiken med Judy Garland i tankarna men han avråddes från att anlita henne då hennes manager inte ansåg att hon skulle klara av pressen av att göra 8 föreställningar i veckan av showen.
Även Mary Martin och många andra aktriser tillfrågades om rollen innan den till sist hamnade hos Angela Lansbury och blev hennes stora genombrott.

Både Angela och Bea Arthur är idag nog mest kända för sina tv-roller. Angela som Jessica Fletcher i långköraren Murder, She Wrote (Mord och inga visor) och Bea som Dorothy Zbornak i Golden Girls (Pantertanter).

Manuset till boken Auntie Mame ratades av 15 olika bokförlag innan den antogs av Vanguard Press. Det skulle visa sig bli en jackpot för förlaget för boken skulle komma att tillbringa 112 veckor på bestsellerlistan och säljas i mer än 2 miljoner exemplar! Som bäst såldes den i över 1 000 ex per dag!
Auntie Mame boken fick en uppföljare som hette Around the World with Auntie Mame (1958).

Patrick Dennis är pseudonym för författaren Edward Everett Tanner III (1921-1976).
Han baserade karatären Mame Dennis på sin egen faster Marion Tanner.
Han skrev även pseudobiografin Little Me som blev Broadwaymusikal 1962.
Han skrev också under pseudonymen Virginia Rowans.
På sjuttiotalet bytte Edward yrke från författare till att bli butler. Han jobbade bland annat för McDonalds VD Ray Kroc.

Press:

Mame is a camp Dolly! (1964) – a slick and shameless copy, song-for-song, dance-for-dance of Jerry Herman’s earlies success, moved up from turn-of-the-century to inverted Thirties taste. As such it is a plastic shell concerned with elegance and taste, rather than having those qualities. While it looks perfectly beautiful it is without personality. It is little more than an appreciation of Therties ”sophistication” in the style of an old New Yorker.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

It opened last night, replete with lively song and dance, an exceptionally able cast, and a splendidly splashy production. Even the scenery is entertaining. This star vehicle deserves its star, and vice is very much versa.
– Stanley Kauffmann, Times

Clearly, a hit. Despite the abundance of delights, Mame offers very few surprises. In fact, it is one of the least original musical of the last couple of seasons, and perhaps for that very reason, one of the most entertaining. Everything about it has been tested by the theatre and approved by the public over a number of years, including the story itself. Every dance step and almost every measure of music seems familiar. Even the curtain call is straight out of the book on how to build a musical without anything new. In charm, in poise and certainly in vitality, Angela Lansbury is the match of any previous Mame.
– Norman Nadel, World Journal

Miss Arthur, apparently maddened by her own mascara, is a tragedy queen to set back tragedy a few million light-years, and when she is yodeling a carefully ghastly song about the man in the moon really being a girl for a 1930ish operetta the Shuberts would surely have disowned, the art of no-comment clowning reaches something of a peak. The actress is not deadpan but deadsoul. She is a splendid spook and should have steady work from now on.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videos:
Bosom Buddies – Angela Lansbury, Bea Arthurs
Mame med Ginger Rogers
Trailer för filmen
It’s Today! med Christine Baranski
Press reel, Paper Mill Playhouse NJ 1999 med Christine Ebersole

Annonser

Nr 416: Hello, Dolly!

10 Nov

Hello, Dolly (1964)
Music & Lyrics: Jerry Herman
Book: Michael Stewart, based on the play The Matchmaker by Thornton Wilder in turn based on Wilder’s The Merchant of Yonkers which was an Americanized version of the german musical play Einen Jux will er sich machen (1842) by Johann Nestroy wich was a full lengt version of the one-act farce One Day well Spent (1835) by John Oxenford.

Uppsättningar i urval:
Broadway 1964, 2 844 föreställningar
West End 1965, 794 föreställningar
Malmö Stadsteater 1965

Oscarsteatern 1966
Filmversion 1969
Broadway revival 1975, all-black version, 42 föreställningar
West End revival 1984 med dragstjärnan Danny La Rue i titelrollen
Broadway revival 2017 med Bette Midler i titelrollen

” Money, pardon the expression, is like manure, it’s not worth a thing unless it’s spread around, encouraging young things to grow.” – Ephram Levi

In 1890, Dolly Levi, a widowed New York City Jewish matchmaker, journeys to Yonkers, home of Horace Vandergelder, a wealthy grain merchant whom she would like to marry. Horace wants Dolly to take his niece, Ermengarde, to New York, where the girl will be protected from the attentions of Ambrose Kemper, an impoverished young artist. In addition, he reveals his intention to marry Irene Molloy, a pretty New York milliner, an announcement that inspires Dolly to devise a plan to keep Horace for herself.
First, she instructs Ermengarde and Ambrose to escape to New York, hoping they will win first prize in the dance contest given at the elegant Harmonia Gardens restaurant. Upon overhearing that Cornelius and Barnaby, the destitute clerks from Horace’s store, are planning to take a day off in the owner’s absence, Dolly advises them to visit Irene’s shop but not to reveal who has sent them.
The girl-shy clerks follow her suggestion and introduce themselves as wealthy sophisticates to Irene and her assistant, Minnie Fay, but their visit is aborted when they spot Horace and Dolly about to enter. The boys hide and conceal their identity, but all marriage potential between Horace and Irene is dissolved when he discovers the two men.
Pleased with the outcome of her plan, Dolly persuades Cornelius and Barnaby to take the girls to Harmonia Gardens for dinner and also arranges for Horace to be met there by a new marriage prospect, the heiress Ernestina Simple, who is, in fact, Dolly’s actress friend Gussie Granger.
Exquisitely coiffed and gowned, Dolly makes a dazzling entrance at the restaurant, where she charms Horace until he is about to propose to her; but he spots Ermengarde and Ambrose on the dance floor. In his hectic pursuit of the couple, Horace incites a ruckus that climaxes when he discovers his two clerks using the melee as an opportunity to sneak away from an unpaid check. He fires them, but Dolly, disgusted by Horace’s lack of charity, leaves him in anger.
The next morning, however, the merchant repents and gives Ermengarde and Ambrose permission to marry, promotes Cornelius and Barnaby, and finally asks Dolly to marry him, thereby making the matchmaker’s scheme a total success.

En klassisk musikal från slutet av Broadway’s ”Golden Age” (1943 -1964). En charmig musikal som egentligen bara är känd för en enda stor hitlåt men som har en massa mindre kända men väl så bra, om inte bättre, sånger.
Jag har alltid gillat musiken till denna show. Den är typiskt Hermansk med catchig-a melodier som man inte kan låta bli att gnola med i medan de sakta men säkert klistrar sig fast i huvudet.
Kan dock tycka att själva manuset har åldrats betänkligt, den känns ”gammal” på så många olika plan och är bitvis både krystad och seg. Men musiken får mig att förlåta allt.

Kuriosa:
Originalet vann 10 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll, score (dvs musik och sångtexter), producent, regi, koreografi, kapellmästare, kläder och dekor. Det var rekord i antal Tony Awards för en och samma show och det rekordet höll Dolly i 37 år tills The Producers dök upp 2001 och fick 12 Tony’s.
New York Drama Critics Circle Award för bästa musikal.
1968 fick Pearl Bailey en special Tony för sin insats i den första versionen av musikalen med bara färgade på scen.
1970 fick Ethel Merman en Drama Desk Award för sin insats som Dolly.
De 2 pristagarna ovan ingick i originalomgången av Hello Dolly på Broadway för den spelades från 1964 till 1970.

En utomhus revival i London 2010 vann 3 Laurence Olivier Awards för bästa revival, skådespelerska och koreograf.

2017 års Broadway revivel vann 4 Tony Awards: bästa revivel, kvinnliga huvudroll, manliga biroll och kostym.
Den vann 3 Drama Desk Awards: bästa revivel, kvinnliga huvudroll och manliga biroll.
Och till det kan man också lägga 5 Outer Critics Circle Awards: Bästa revivel, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, koreografi och orkestreringar.

Filmversionen från 1969 vann 3 Academy Awards (Oscars): bästa ljud,  scenografi och filmmusik.

Musikalen skulle från början hetat Dolly, A Damned Exasperating Woman alternativt Call on Dolly men när producenten David Merrick hörde Louis Armstrongs demoinspelning av sången Hello, Dolly från musikalen så bestämde han sig för att kalla hela showen för det.

Louis Armstrong (1901 – 1971) var en väletablerad och älskad jazzstjärna med en lång karriär bakom sig när han spelade in Hello, Dolly.
Från början var det en demo som bara skulle användas för att sälja in showen men samma månad som showen hade sin Broadwaypremiär så släpptes demon som en kommersiell singel. Den tog sig raskt upp till första platsen på Billboard Top 100.
Detta var singeln som lyckades peta ner The Beatles från toppen, för de hade legat 1:a i 14 veckor på raken med 3 singlar efter varandra – de hade dessutom lagt beslag på både 2:a och 3:e placeringen under samma period.

Den blev 1964 års 3:e bästsäljande singel (Beatles I Want To Hold Your Hand och She Loves You tog topplaceringarna).
Louis var 62 år, 9 månader och 5 dagar gammal när den nådde första platsen och det gör att han innehar rekordet som den äldsta artist som lyckats ta sig till listans topp. Den blev också hans största skivframgång.
1965 vann den en Grammy Award som årets låt och Louis vann en Grammy för bästa manliga vokalinsats.

Jerry Herman fick hjälp med en del av sångerna under try out turnén då showen till en början fick ganska så sval kritik. Bob Merrill bidrog med Elegance och Motherhood March och Charles Strouse, Lee Adams och Herman samarbetade på Before The Parade Passes By.
Titelsången påminde mycket om sången Sunflower från 1948 av Mack David. Så mycket att man faktiskt anklagade Herman för att ha plagierat den. Det ledde till en rättegång och en förlikningsreglering utanför domstolen som gav David en okänd summa pengar men den ska ha legat på en bra bit över $100 000.

Från början ville man att Broadwaylegenden Ethel Merman skulle spela Dolly men hon hade just avslutat en längre insats med musikalen Gypsy och ville vara ledig och tackade därför nej. Sen frågade man Mary Martin, även hon en Broadwaylegend, men hon sa också nej.
Ethel skulle så småningom spela Dolly under det sista året musikalen gick på Broadway (vi pratar om originaluppsättningen här) och Mary spelade rollen i London och på turné i USA och i Asien.
Man frågade ett antal skådespelerskor till innan valet slutligen föll på Carol Channing. Hon skulle komma att spela Dolly över 5 000 gånger under perioden 1964 – 1994.
 Hon uteblev bara från en halv föreställning under alla sina år i rollen och det berodde på en akut matförgiftning.
Hennes standby under de första åren på Broadway, Jo Anne Worley, berättar att Carol en gång gick förbi henne när hon höll på med sin sånguppvärmning och sa: ”Jo Anne, don’t worry about it, dear.” En klar indikation på att hennes tjänster inte behövdes den dan heller.

När showen började tappa lite av sitt popularitet 1967 så bestämde sig producenten David Merrick för att byta ut hela Broadwayensemblen mot en ensemble som bara bestod av färgade skådespelare.  Pearl Bailey tog över titelrollen och fick som motspelare bland annat Cab Calloway, Clifton Davis och en ung Morgan Freeman.
Jack Viertel, the artistic director of City Center’s Encores! series, remembers being more excited as a jazz-loving teenager at seeing Bailey than Ms. Channing. ”And even by Merrick’s splashy standards”, he said,”the cast swap was big news. Not only was it a marketing stroke of genius, but it was a huge deal artistically. While all-black casts were not uncommon in shows with black themes it was genuinely shocking to see a black cast in a quote-unquote ‘white musical.”
Merricks satsning gick hem, showen blev återigen en het biljett och denna
 uppsättning fick faktiskt sin egen castinspelning också. Den är fantastisk och väl värd att leta upp.
Ms Bailey fick en Tony Award för sin insats.

När det var dags att filma showen så valde man den blott 26 år gamla Barbra Streisand att spela den medelålders änkan Dolly. Hon var på tog för ung för rollen och inte trovärdig men jisses vad bra hon sjunger allt.
Filmen regisserades av Gene Kelly.
Filmen blev fruktansvärt dyr att producera, kostade över $25 miljoner i den tidens valuta och fick nästan filmbolaget 20th Century-Fox att gå i konkurs. 

Den nya 2017 produktionen med Bette Midler slog alla tidigare rekord vad gäller biljetter sålda på första försäljningsdagen.
Högsta officiella biljettpris för en ”premiumbiljett” låg på $748. Det är det näst högsta priset någonsin, slaget bara av Hamiltons $849. Vad biljettpriset låg på ”på gatan” vill jag inte ens tänka på.

 

Press:
för originaluppsättningen

Hello, Dolly! … has qualities of freshness and imagination that are rare in the run of our machine-made musicals. It transmutes the broadly stylized mood of a mettlesome farce into the gusto and colors of the musical stage. … Mr. Herman’s songs are brisk and pointed and always tuneful … a shrewdly mischievous performance by Carol Channing. … Making the necessary reservations for the unnecessary vulgar and frenzied touches, one is glad to welcome Hello, Dolly! for its warmth, color and high spirits.
– Howard Taubman, The New York Times

(Carol Channing) … the most outgoing woman on the musical stage today – big and warm, all eyes and smiles, in love with everybody in the theatre and possessing a unique voice ranging somewhat upward from a basso profundo.

I wouldn’t say that Jerry Herman’s score is memorable
– John Chapman, New York Daily News


The fact that [Hello, Dolly!] seems to me short on charm, warmth, and the intangible quality of distinction in no way alters my conviction that it will be an enormous popular success. Herman has composed a score that is always pleasant and agreeably tuneful, although the only number that comes to mind at the moment is the lively title song. His lyrics could be called serviceable.
– Richard Watts Jr.,  New York Post


Don’t bother holding onto your hats, because you won’t be needing them. You’d only be throwing them into the air, anyway. Hello, Dolly! is a musical comedy dream, with Carol Channing the girl of it.

… Channing opens wide her big-as-millstone eyes, spreads her white-gloved arms in ecstatic abandon, trots out on a circular runway that surrounds the orchestra, and proceeds to dance rings around the conductor.
… With hair like orange sea foam, a contralto like a horse’s neighing, and a confidential swagger, [she is] a musical comedy performer with all the blowzy glamor of the girls on the sheet music of 1916.
… lines are not always as funny as Miss Channing makes them.
– Walter Kerr, New York Herald Tribune


A pot-walloping hit. Gower Champion deserves the big gong for performance beyond the call of duty. Seldom has a corps of dancers brought so much style and excitement to a production which could easily have been pedestrian. … It is difficult to describe the emotion [the song ”Hello, Dolly!”] produces. Last night the audience nearly tore up the seats as she led the parade of waiters in a series of encores over the semi-circular runway that extends around the orchestra pit out into the audience, … a tribute to the personal appeal of Miss Channing and the magical inventiveness of Mr. Champion’s staging. … The problem now is how to get tickets. At last report, the line starts in Yonkers.
– John McClain, New York Journal American


Videosar:

Carol Channing, original ”Dolly” sjunger titelsången, 1965
Och gör det igen 30 år senare, 1994
High Lights från Hello, Dolly
Från Tony Galan 1968, all-black cast med Pearl Bailey 

Louis Armstrong – Hello, Dolly
Trailer för filmen
Bette Midler i 2017 års revival

 

Nr 374: The Nervous Set

20 Okt

thenervousset
The Nervous Set (1959)
, 23 föreställningar
Musik: Tommy Wolf.
Sångtexter: Fran Landesman
Libretto: Jay Landesman & Theodore J. Flicker. Baserad på Jay Landesmans roman med samma namn.

I wonder sometimes, Brad. If you don’t like people and you don’t like anything that anyone else does, how can you like anything? How can you like yourself?

The Nervous Set is largely true. Events have been telescoped, some characters are composites, but most of the people and events really happened in the early 1950s.

The Nervous Set tells two parallel stories.
In the central story, Brad (aka Jay Landesman) is the editor of a literary magazine called Nerves (based on Landesman’s real life magazine Neurotica – a poetry magazine ”by and for neurotics”), and he meets a rich girl named Jan (a mix of the names of Jay’s first and second wife, “Jay” and “Fran”).
Though they come from different worlds, they marry but have a very rough time of making it work, particularly as they realize they’ve become bored with the overly intellectual world of the New York Beats.
In the other, connected plotline, a overbearing bore named Yogi (based on the real life Gershon Legman, who Jay once said reminded him of Captain Queeg) comes into Brad’s life and takes over Nerves, nearly running it into the ground – and nearly destroying Brad and Jan’s marriage – before Brad gives him the boot.
Along the way, Brad’s Beat buddies, Bummy Carwell (based on Jack Kerouac and John Clellon Holmes, with a last name that slyly refers to Kerouac’s famous automotive crisscrossing of America) and Danny (based on Allen Ginsberg and Anatole Broyard) also have their adventures in their own interlocking orbits.

In the novel and in the original St. Louis version of the show, the story ended with Jan attempting suicide while Brad is out at a party. But the ending was eventually cheered up for Broadway.

Den här musikalen bröt mot hur en musikal skulle vara på Broadway i skiftet 50/60-tal.
Inte bara att den var den första ”Beat” musikalen utan den använde sig också av ett nytt, icke-linjärt, sätt att berätta sin historia på – lite som musikalen Company skulle göra 10 år senare. Lägg till det att man bara hade en liten jazzkvartet som stod för musiken och att denna kvartet var placerad scenen och man kan nästan förstå att Broadwaybesökaren (mestadels vit medelklass på den tiden) kände sig förvirrad och inte fattade nått och valde att gå på The Sound of Music istället – för där visste man vad man fick och den hade hummama-mummama-mummable melodies.

Jag å andra sidan diggar det här nått helt enormt. Det är ”coolt”, det är ”hippt”, det är ”with it” och”crazy, man!” Liksom.
Eller kanske egentligen inte men det är en bitvis störtskön jazzmusikal. Från de inledande trummorna i overtyren som övergår till ett avspänt klinkande på pianot som så småningom ger oss den första rösten som brister ut i ett ”Man” och på det följer det lite ”to hung up to care, everything is square”, ”whats shaking dad”, ”dig”, ”beat” och ”don’t bug me man”. Låten heter naturligtvis Man, We’re Beat. Det låter både tillgjort och coolt på en och samma gång och jag gillar det – skapt!
Här finns en skönt anti-New York kärlekssång (New York), en party sång (Party Song) lite Broadwaypasticher och en massa grymt jazziga låtar. En annan favorit är Fun Life och man bjuds också på en sång som bara handlar om sex i alla dess olika former och som måste ansetts ganska så chockerande snuskig på sin tid (How Do You Like Your Love) och den vackra The Ballad of the Sad Young Men.

Ja, här finns mycket att glädja sig åt. En hel del som man kan hoppa över också men på det stora hela så är det här ännu en musikal som, åtminstone musikaliskt, är väl värd att återupptäckas. Och det mesta är, som sagt cooooolt jazzigt med bara ett piano, en elgitarr, bas och trummor som komp.
Groovy!

Kuriosa:
Musikalen debuterade 1959 på klubben Crystal Palace i St. Louis. Den var då 3 timmar och 45 minuter lång. Den blev en stor framgång. Producenten Robert Lantz såg den och bestämde sig för att ta den till Broadway. På vägen till New York så strök han ner verket till hanterliga 2 och 30 minuter. Han vill också byta namnet på showen till Like Tomorrow.
Nu var showen bitvis en ganska så svart historia och slutet var deprimerande så han bestämde sig för att ändra slutet till ett mer lyckligt slut. Men han kunde inte komma på hur han ville att showen skulle sluta, vilket ledde till att showen hade olika slut varenda kväll under de dagar som ledde fram till premiären.

I programmet så fanns en liten ordlista med Beat-uttryck och vad de betydde så att publiken skulle ha en chans att hänga med i dialogscenerna.

2 av sångerna ur denna bortglömda show har blivit lite av jazzstandards. Den ena av dem (Spring Can Really Hang You Up the Most) fanns med i showen från början men eftersom den blev inspelad av en massa olika jazzmusiker innan föreställningen nådde Broadway så blev det upphovsrättsliga problem vilket medförde att den inte fick användas i Broadwayversionen och inte heller fick spelas in till castplattan.
Den andra är The Ballad of the Sad Young Men.

Jay Landesman döptes till Irving Ned Landesman men han bytte själv sitt namn till Jay efter att ha läst Den store Gatsby när han var tonåring.

Larry Hagman, mest känd som ”JR” i tv-såpan Dallas, gjorde sin första Broadwaymusikalroll i denna show.
Hans mamma var föresten Broadwaylegenden Mary Martin.

For the Landesmans, a culture – and especially a sub-culture – is defined by its parties.  In his second autobiography, Jay Walking, he describes who to invite to make a party a success:
“minimum of three potential celebrities (any field); a foolish couple; a serious couple… somebody who moves well (male of female); one beautiful Fascist (to confuse people)… no fat people, unless Robert Morley or Peter Ustinov… no crew cuts; a swinging accountant; two attractive lesbians; one international drug trafficker; a beautiful flawed couple; a gay [politician]; one colored TV personality… a forgotten cultural hero; the ex-wife of a world celebrity’ a pop singer no one recognizes’ a girl with buck teeth, a corrective shoe, or both…

The Beat Generation was so dubbed (publicly) in 1952 in John Clellon Holmes’ New York Times Magazine article called ”This is the Beat Generation.” But Kerouac and Ginsberg had been using the word since 1945, when they had picked it up from Herbert Huncke, a Times Square thief and male prostitute, who had picked up the word from his show business friends in Chicago. The word beat (in this sense) originally came from circus and carnival people describing their wearying, rootless, nomadic lives.
In the drug world, beat meant robbed or cheated.

The Beats eller The Beatniks blev så småningom The Hippies, ordet har sitt ursprung i begreppet hipster.

Pressklipp:
A weird experience. Something exclusively for the beat, bop and beret brigade.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

A nerve-wrecking musical. It’s a song-and-dancer about the beatniks, and it left us beat to the feet. It was a happy moment when our tootsies started trotting to the Henry Miller’s (teatern där showen spelades) exit last evening.

Theoni Vachlioti Aldredge’s costumes range mostly from crummy blue jeans to torn cast-offs that a proud hobo would scorn.
Robert Coleman, Daily Mirror

… there is nothing here that Cole Porter couldn’t have done twenty times better, while well dressed.
Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:
Man, we’re beat
New York
Spring Can Really Hang You Up the Most
The Ballad Of The Sad Young Men med Shirley Bassey
Laugh, I Thought I’d Die

Nr 368: Fanny

3 Okt

7e13228348a07ab903e14110.L
Fanny (1954)
, 888 föreställningar
Musik & sångtexter: Harold Rome
Libretto: S.N. Behrman & Joshua Logan baserad på den franska filmtrilogin Marius (1931), Fanny (1932) och César (1936) i sin tur baserad på pjästrilogin med samma namn av Marcel Pagnol (1895 – 1974).

Fanny is a young woman whose childhood love, Marius, leaves her to go to sea as a sailor for five years. His father Cesar, a tavern owner, disowns him.
After his departure, Fanny discovers she is pregnant. Under pressure from her mother, she marries Panisse, an older man whose delight at having an heir prompts him to keep the boy’s illegitimacy a secret.
Marius returns on his son’s first birthday to claim both him and Fanny, but he is turned away by Cesar, who is Panisse’s best friend.
As the years pass the boy, now 13, longs to go to sea like his father, and runs away to join him. This is too much for the now ill and aged Panisse. Marius brings the boy back to fulfill Panisse’s dying wish for Marius and Fanny to be together.

I’m in love with an octopus
A curly, girly octopus
I’ll be true to her lips of blue
And those eight loving arms around me

En musikal som börjar med en kärlekssång till en bläckfisk kan egentligen antingen bara vara väldigt bra eller ett fruktansvärt pekoral. I det här fallet så är det det förra. Exakt vad sången har för funktion i musikalen har jag inte lyckats lista ut men den sjungs av ”The Admiral” ett original som bor i staden.

Det här är en underbar, lite svulstig 50-tals musikal. Här finns svepande melodier, lyriska arior, komiska nummer, och en skön blandning av musikal- och klassiskt tränade röster.
Musikalen som ju är baserad på inte mindre än tre olika filmer har en hysteriskt komprimerad och ofokuserad handling vilket bidragit till att den sällan sätts upp. Men musiken, musiken är absolut värd att höras.

Mina favvisar:
Restless Heart, Fanny, Panisse and Son, I Have To Tell You, Be Kind To Your Parents

Kuriosa:
Detta var den första Broadway showen som megaproducenten David Merrick producerade på Broadway. Han sa själv att han ”föddes” dagen den hade sin premiär. Han skulle komma att producera 43 shower till, bland dem Irma La Douce (1960, se dag 56), Hello, Dolly! (1964), Promises, Promises (1968,  se dag  339) och Woody Allens Play it again, Sam (1969). Han skulle komma att vinna 11 Tony Awards som producent.

Merrick var en jäkel på att skapa publicitet för sina shower. För Fanny så satte han bland annat upp klisterlappar på New Yorks herrtoaletter där det stod: Have you seen Fanny?  Han lät också ett flygplan skriva When in New York see Fanny i stora rökbokstäver över Monaco under Grace Kellys och Furst Rainier av Monacos bröllop. Detta för att han visste att det skulle krylla av amerikanska reportrar där då, dessa skrev också hem om hans lilla kupp och han fick maximal gratisreklam för sin show.

Ezio Pinza, som spelade César i denna show, var stor stjärna på New Yorks Metropolitan Opera (där han arbetade under 22 säsonger) innan han 1949 musikaldebuterade i Rodgers & Hammersteins South Pacific där han kreerade rollen som plantageägaren Emil de Becque.

Från början var det tänkt att Rodgers & Hammerstein skulle stå för musiken och librettot, de såg Fanny som en slags naturlig uppföljare till South Pacific. Men eftersom Rodgers fick en omedelbar och intensiv antipati mot Merrick så drog de sig ur projektet.

Mary Martin som spelat mot Ezio i South Pacific var tänkt som Fanny men efter att ha varit med när regissören Joshua Logan fick ett nervöst sammanbrott medan de bägge jobbade på Broadway pjäsen Kind Sir (1953) valde hon att dra sig ur.

Kanske ska påpeka att Joshua Logan regisserade originaluppsättningen av South Pacific så om allt gått som Merrick tänkt sig så hade hela det framgångsrika teamet bakom den showen återförenats – vilken pr-kupp det hade varit!

Walter Slezak som spelade Parnisse vann en Tony Award för bästa manliga huvudroll.

1961 gjordes det en  filmversion av showen men man valde att stryka alla musikalnummer, detta trots att man hade musikalstjärnor som Leslie Caron och Maurice Chevalier i huvudrollerna.

Pressklipp:
It may be said of Fanny, then, that it is colorful, human, tuneful, and both richly and handsomely decked out. But it substitutes color and size for inspiration.
– Richard Watts Jr, Post

Sure, it is big and beautiful, but it is also hollow. It is difficult to understand how so much talent could go so far astray.
– John McClain, Journal-American

Nor do the young lovers of the play … seem to be in Marselles; they seem to be downstage.
– Walter Kerr, Herald Tribune

… a thoroughly absorbing theatre experience.
– Brooks Atkinson, Times

Videosar:
Fanny
I Have To Tell You
Fanny med Eddie Fisher

Dag 343: Peter Pan

26 Nov

51eSeKNgfBL
Peter Pan (1954)
, 152  föreställningar
Jag har lyssnat på studioinspelningen från 1997
Musik: det mesta skrivet av Mark Charlap men några nummer är komponerade av Jule Styne
Sångtexter: de flesta skrivna av Carolyn Leigh, texterna till Stynes melodier skrivna av Betty Comden & Adolph Green
Libretto: Sir James M. Barrie baserad på hans pjäs Peter Pan (1904)

Tiden är tidigt 1900-tal.
De tre barnen Wendy, John och Michael Darling bor i London.
En natt väcks Wendy av att en ung pojke har kommit in i deras rum. Han heter Peter Pan och han kom bara för att hämta sin skugga som råkade bli kvar i rummet när han besökte ungarnas rum en vecka tidigare.
Wendy, som inte blir det minsta förvånad över hans närvaro, hjälper honom att sy fast sin skugga igen. Som tack för hjälpen tar Peter med sig Wendy och hennes bröder till landet där han bor, Landet Ingenstans (Never Never land).
De flyger dit med hjälp av lite älvdamm och genom att tänka lyckliga tankar.
Väl i Landet Ingenstans så får de uppleva en massa äventyr. De räddar bland annat en indianprinsessa och får även möta Peters ärkefiende den brutale piratkaptenen Krok. Krok hatar Peter för Peter högg av hans hand en gång och matade en krokodil med den. Denna krokodil har nu fått smak på Krok och försöker hela tiden smyga sig på honom. Tur nog för Krok så har krokodilen också vid ett tillfälle svalt en klocka vilket gör att man hör ett högljutt tickande varje gångs han närmar sig.
Här finns också sjöjungfruer, älvor, de förlorade barnen (som består av barn som tappats bort av sina föräldrar och som tagits omhand av älvorna) och en massa magiska djur.
Efter många äventyr så återvänder Wendy och hennes bröder till London igen, med sig har de även de förlorade barnen som alla blir adopterade av familjen Darling.
I en epilog så kommer Peter tillbaka till Wendys sovrum många, många år senare. Där hittar han en vuxen och gift Wendy som inte längre kan flyga med honom till Landet Ingenstans men hon har en dotter som gärna vill följa med…

Det här är en charmig men ojämn liten musikal. Här finns både underbara sånger och en hel del småtrista nummer. Det märks att det är två olika kompositörer som ligger bakom dem. Och jag måste erkänna att jag till största delen föredrar Stynes sånger över Charlaps.
Älskar att captain Hook väljer olika musikstilar beroende på humör för sina sånger: det blir en tarantella, en tango och en vals.

Favvisar:
Neverland, I’m Flying, Wendy, I Won’t Grow Up, Hook’s Waltz

Kuriosa:
Från början var det här tänkt som en version av pjäsen med några enstaka musiknummer insprängda i handlingen och den skräddarsyddes för att passa Broadwaystjärnan Mary Martin (original Nellie i South Pacific, original Maria i Sound of Music m m).
Versionen var dock ingen större framgång när den var ute på sin try-out turné. Regissören Jerome Robbins, som inte var riktigt nöjd med de sånger som Charlap och Leigh hade skapat, bestämde sig då för att anlita kompositören Jule Styne och textförfattarna Comden & Green för att skriva ett antal kompletterande sånger för att på så sätt förvandla föreställningen till en fullödig musikal. Det är därför som denna show har två olika kompositörer och 3 olika textförfattare.

Redan när Peter Pan spelade sina try-out föreställningar i Los Angeles så beslutades det att den skulle spelas in och sändas på TV. Det gjorde att det bara blev möjligt att spela den 152 gånger på Broadway innan det var dags för sändning. Trots att den skulle visas på Tv bara 10 dagar efter sin sista Broadwayshow så gick den för utsålda hus ända till slutet, därav att jag inte räknar showen som en flop. Det var alltså planerat redan från början att den bara skulle gå under en begränsad period.
När Peter Pan sändes på amerikansk tv för första gången (7:e mars 1955), så fick den 65 millioner tittare. Det var det största tittarrekordet nånsin på sin tid.
Man valde att sända föreställningen i det nya experimentella färg-tv systemet som precis hade utvecklats av RCA.
Föreställningen var den första kompletta Braodwayshowen som sänt i färg på TV.
Eftersom sändningen var en sån otrolig succé så valde man att göra en ny sändning 1956. Kanske ska påpeka att dessa både versionerna av showen spelades i direktsändning när den sändes. Videoband för inspelning var fortfarande i sin utvecklingsfas och otroligt dyrt att använda.
1960 så gjordes en tredje inspelning men den här gången använde man sig av de nya videobanden och det gör att just denna version har kunnat visas ett flertal gånger till på amerikansk tv.
Alla dessa versioner hade Mary Martin i rollen som Peter.

Showen vann 3 Tony Awards 1955: bästa kvinnliga huvudroll, manliga biroll och scentekniker.

Musikalen har fått 3 revivals på Broadway där 1979 års version med Sandy Duncan som Peter var den mest framgångsrika, den spelades 554 gånger.

En ny tv-versionspelades in 2000 med Cathy Rigby som Peter.

Det finns tre musikalversioner till av berättelsen:
En version av pjäsen med sånger av Leonard Bernstein från 1950
Disneys tecknade film från 1953.
En ny musikal från 1996 med musik och sångtexter av George Stiles och Anthony Drewe.

Pressklipp:
I don’t know what all the fuss is about. I always knew Mary Martin could fly.

The flying, before we get past it, is nothing short of miraculous. For the first time, in my theatregoing experience, it’s been designed designed rather than limited to a couple of quick exits – in effect, it’s been choreographed by director Jerome Robbins.

It’s the way Peter Pan always should have been, and wasn’t.
– Walter Kerr, Herald Tribune

A Hollywood-like lust of production for production’s sake makes things look ponderous toward the end. Nor has the music much taste. Most of it sounds as though it had come out of Tin Pan Alley tune factories. It lacks distinction and has no audible fondness for Berrie. Although the taste in showmanship and in music is common, the taste in performers is impeccable.
Brooks Atkinson, Times

Videosar:
Mary Martin som Peter
Neverland
Ugh-A-Wug med Cathy Rigby

220px-Mary_Martin_Peter_Pan
Mary Martin som Peter Pan

Dag 300: The Sound Of Music

1 Okt

61i5r7k5I+L
The Sound Of Music (1959), 1443 föreställningar
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Oscar Hammerstein II
Libretto: Howard Lindsay & Russel Crouse, baserad på den tyska filmen Die Trapp-Familie från 1956 och Maria Augusta von Trapp’s självbiografi The Story of the Trapp Family Singers (1949)

Maria är en ung novis i Salzburg.
Hon skickas iväg från sitt kloster för att bli barnsköterska åt Georg von Trapp som är en änkling med sju barn.
I början är barnen elaka mot henne, precis som mot de föregående guvernanterna, men Maria lär barnen att sjunga och lyckas på det sättet få dem att tycka om henne.
Maria blir så småningom även kär i Georg. Han har dock redan ett förhållande med en baronessa.
Men efter olika turer lämnar baronessan honom, och Maria och Georg gifter sig.
En dag tar nazisterna över i Österrike och de kräver att Georg går i tjänst på nytt.
Under en sångfestival lyckas familjen fly över bergen till Schweiz.

Det känns nästan pinsamt att erkänna att jag inte tidigare lyssnat på original castinspelningen av denna musikal. Men för mig, liksom för så många andra så är det filmversionen med Julie Andrews som varit den som gällt. Jag har även lyssnat på ett flertal av revivalinspelningarna men alltså aldrig originalet.
Det visade sig att den här var betydligt intressantare än jag anat.
Inte bara att det finns sånger som jag knappt hört (främst tänker jag på de två numren för Baronessan och Max) utan här finns också en massa orkestrala nummer, mer körsång från nunnorna, sångernas ordning är annorlunda mot filmens plus så finns här Mary Martin som har en helt annan och betydligt lägre röst än Julie.
Allt detta sammantaget gör att det var som att lyssna på musikalen för första gången.
Det var härligt. Bara att få höra originalarren, främst de vokala, var spännande.
Om ni som jag bara älskat filmversionen så kasta er över Spotify och lyssna på den här versionen. Den är mycket bra!

Favvisar:
No Way to Stop It, Sixteen Going on Seventeen (Reprise), Do-Re-Mi, My Favorite Things, So Long Farewell

Kuriosa:
Föreställningen vann 5 Tony Awards: Bästa musikal, bästa kvinnliga huvudroll, bästa kvinnliga biroll, bästa scenografi och bästa dirigent/musikaliska ledning.
Den vann också en Outer Critics Circle Award och en Theatre World Award

Det här blev den sista ”Rodgers & Hammerstein” musikalen för Oscar Hammerstein dog 9 månader efter att musikalen haft sin premiär.

Musikalen filmades 1965 med Julie Andrews i huvudrollen.
Filmen vann 5 Oscars: bästa film, bästa regi, bästa ljud, bästa klippning och bästa originalmusik.
Den vann även 2 Golden Globes: bästa film – komedi eller musikal och bästa kvinnliga huvudroll musikal eller komedi.

Sean Connery var ett tag på förslag till att spela Kapten von Trapp i filmversionen.

Pressklipp:
The loveliest musical imaginable. It places Rodgers and Hammerstein back in top form as melodist and lyricist.

Everyone in front of the opening audience was burdened with that estimable quality called charm.
Frank Aston, World-Telegram & Sun

Before The Sound Of Music is halfway through its promising chores it becomes not only too sweet for words but almost too sweet for music.

The cascade of is not confined to the youngsters. Miss Martin, too, must fall n her knees and fold her hands in prayer, while the breezes blow the kiddies through the window. She must always enter as though the dessert were here, now. The pitch is too strong; the taste of vanilla overwhelms the solid chocolate; the people on stage have all melted long before our hearts do.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:
Petula Clark & Mary Martin – My Favourite Things
Climb Ev’ry Mountain

61kehcU5EnL
Den riktiga Maria Kutchera Von Trapp med två av de spelade Mariorna: Florence Henderson på sin vänstra sida och Mary Martin på sin högra.

Dag 256: South Pacific

18 Aug

6420c060ada04d351cb2a110.L
South Pacific, (1949)
, 1925 föreställningar
Baserar min bedömning på 2008 års revivalinspelning. Den revivaln spelades 996 gånger.
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Oscar Hammerstein II
Libretto: Oscar Hammerstein II & Joshua Logan, baserad på den Pulitzervinnande boken Tales of the South Pacific (1947) av James A. Michener

I centrum för handlingen finns två stycken kärlekshistorier:
Den amerikanska sjuksköterskan Nellie Forbush blir förälskad i en plantageägare på ön, Emile de Becque, men har svårt att acceptera att han har två barn av blandras sen ett tidigare äktenskap.
Den andra romansen är den mellan den amerikanska löjtnanten Cable och den unga Tonkinesiska kvinnan Liat.
Runt dessa två par kretsar ett flertal bifigurer där främst ”fixaren” Luther Billis och den lokala affärskvinnan, och mamma till Liat, Bloody Mary bör framhållas.
Ett genomgående tema är rasfördomar och amerikanernas syn på blandäktenskap.

Jag har flera gånger försökt ta mig igenom originalcastplattan av denna show bara för att hela tiden ge upp. För trots att det finns en hel del sånger jag gillar på den så finns där också ett antal som jag tycker är så förskräckliga att jag valt att inte sätta på skivan. Och så har jag alltid varit lite avigt inställd till klassiskt skolade röster som framför musikalmusik. Japp, så fördomsfull är jag.
Men det har blivit ändring på det nu för 2008-års inspelning är guld!
De skadar inte att jag sett uppsättningen innan jag lyssnade på den för denna revival öppnade mina ögon till vilken fantastisk musikal detta är.
Det första som slår en när man lyssnar är att det är en 30-manna orkester som ackompanjerar. Att få det fulla orkesterljudet till dessa vackra melodier är i sig värt priset för inspelningen. Men även de vokala insatserna är otroligt bra och jag gillar till och med de mer ”klassiska” inslagen…
Här finns dessutom alla sångerna i nästan kompletta versioner, bara lite dansmusik har strukits , vilket gör den här versionen till ett bättre köp än originalet.
Jag har aldrig hört detta partitur så otroligt välspelat och emotionellt framfört. Första akten är mest komedi medan allvaret lägger sig både över scen och över sångerna under den andra akten.
En perfekt inspelning av en perfekt uppsättning av en i det närmaste perfekt musikal.
Ett måste!

Favvisar:
A Cockeyed Optimist, Honey Bun, Some Enchanted Evening, A Wonderful Guy, There Is Nothin’ Like A Dame

Kuriosa:
Showen som var baserad på en pulitzerprisvinnande novellsamling vann själv ett Pulitzerpris 1950 som årets bästa pjäs.

Originaluppsättningen vann 10 Tony Awards: Bästa musikal, partitur, libretto, manliga huvudroll, manliga biroll, kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, scenografi, producenter och regi

Det är den enda show som vunnit Tony Awards i alla fyra musikalskådespelarkategorier.

2008 års revival vann 7 Tony Awards: Bästa musikalrevival, manliga huvudroll, scenografi, ljusdesign, ljuddesign, kläder och regi.
Den fick också 5 Drama Desk Awards: Bästa revival, manliga huvudroll, regi, ljud och scenografi.

South Pacific var den första show som sålde souvenirer speciellt gjorda för showen. Man kunde bland annat köpa South Pacific slipsar, läppstift, scarfs, hårborstar (att användas efter att man tvättat den där karln ur håret), dockor och till och med falska rivna biljetter som kunde användas som statussymbol så att man kunde låtsas att man sett denna konstant utsålda show.

Castinspelningen var en av de första som gavs ut som LP.
Den låg i 69 veckor på första platsen på Billboards top 100 lista och skulle sammanlagt ligga på listan i 400 veckor.
Skivan blev 1940-talets mest sålda skiva.

Nellie var den första Rodgers & Hammerstein hjältinnan som var en ”belter” snarare än lyrisk sopran.

Eftersom Emile är en roll som kräver en klassisk skolad sångare och Nellie är mer typisk musikal så har R&H medvetet inte gett dem några sånger där de sjunger samtidigt. Det var ett krav från Mary Martin, faktiskt, för hon ville inte bli vokalt jämförd med Ezio Pinza som var en stor operastjärna på sin tid.

Londonversionen hade premiär 1951, Mary Martin spelade Nellie även här..
Bland sjömännen kunde man se en ung Sean Connery och Marys son Larry Hagman (blivande JR i Dallas), bägge i början av sina karriärer.

Upphovsmännen till musikalen krävde att Londonversionen skulle vara en exakt kopia av Broadwayversionen. Hur exakt? Jo, ända ner till betoningen av orden i replikerna. Man gjorde en inspelning av showen i USA och sen fick Londonskådisarna lära sig att härma sina amerikanska kollegers sätt att säga sina repliker.

För er Glee-fanatiker kan jag berätta att Matthew Morrison (körledaren) spelade löjtnant Cable i den nya versionen.

Pressklipp för revivaln:

For this South Pacific recreates the unabashed, unquestioning romance that American theatergoers had with the American book musical in the mid-20th century, before the genre got all self-conscious about itself. There’s not an ounce of we-know-better-now irony in Mr. Sher’s staging. Yet the show feels too vital to be a museum piece, too sensually fluid to be square.

I could feel the people around me leaning in toward the stage, as if it were a source of warmth on a raw, damp day. And that warmth isn’t the synthetic fire of can-do cheer and wholesomeness associated (not always correctly) with Rodgers and Hammerstein. It’s the fire of daily life, with all its crosscurrents and ambiguities, underscored and clarified by music.

I know we’re not supposed to expect perfection in this imperfect world, but I’m darned if I can find one serious flaw in this production. (Yes, the second act remains weaker than the first, but Mr. Sher almost makes you forget that.) All of the supporting performances, including those of the ensemble, feel precisely individualized, right down to how they wear Catherine Zuber’s carefully researched period costumes.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Revivaln på the Tony Awards
Preview till revivaln
Tour Sizzle Reel
There Is Nothin’ Like A Dame (filmversionen)
Trailer till filmen

%d bloggare gillar detta: