Tag Archives: Mary Rodgers

Nr 443: Side by Side by Sondheim

20 Jul

0000093880
Side by Side by Sondheim, 1976
West End 1976, 806 föreställningar
Broadway 1977, 384 föreställningar

Music: Stephen Sondheim, Leonard Bernstein, Mary Rodgers, Richard Rodgers, Jule Styne
Lyrics: Stephen Sondheim
Narration written by Ned Sherrin

The musical is in the form of a revue, with various sections tied together by being from a particular Sondheim musical, or having a common theme, and all of it tied together by the Narrator. He explains what show the songs are from, and in some cases provides background on why a song was written. He also notes comparing and contrasting Sondheim themes for the audience.

Upprinnelsen till denna revy skedde när jazzsångerskan Cleo Laine frågade skådespelaren och sångaren David Kernan om han kunde tänka sig att göra en välgörenhetskonsert för att stödja en teater som hon ägde. Han sa ja och kontaktade regissören Ned Sherrin och förslog att de skulle göra ett program med bara Sondheimsånger.
De anlitade Millicent Martin, Julia McKenzie och tillsammans med dem genomförde de konserten.
David, Julia och Millicent sjöng och Ned var berättaren/konferencieren.
Cameron Mackintosh fick nys om produktionen och satte upp den på en liten teater i London med samma besättning. Den blev en stor framgång och flyttade så småningom till West End där den gick under ett par år.
Produktionen, med hela original casten, flyttade till Broadway 1977.

Den här musikalrevyn har en speciell plats i mitt hjärta. Den är liksom prologen till mitt musikalnörderi.
I mitten på sjuttiotalet så var jag en glad, osäker, finnig tonåring som precis hade börjat upptäcka musikal. Ja, filmmusikal i alla fall. På tv visade man ofta klassiska 50-tals musikaler på tv och på LP så gav man ut de gamla soundtracksen på nytt i en speciell serie som hette M-G-M’s Classic Soundtracks och man fick 2 olika per platta. Jag gillade dessa skivor enormt.
Så en dag så läste jag en skivrecension i en dagstidning. Recensionen handlade om nån skiva som bara var ett måste för varje sant musikalintresserad person. Det här var första gången jag läste en recension om en musikalplatta (och fortfarande så hör det till ovanligheterna att man recenserar musikalinspelningar, undrar varför) och bara det var ju stort men att de dessutom sa att denna var ett måste, det gjorde ju att jag bara var tvungen att köpa den!
Jag kastade mig ut och sprang på snabba ben till SkivAkademin på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Jag gick in och frågade en expedit om de hade Side by Side by Sondheim. Han tittade förvånat på mig och sa: ”Är du säker på att det verkligen är den skivan du söker efter?” Ska kanske påpeka att jag i självklar 70-tals anda hade på mig en jeansjacka, batik tischa, utsvängda ”puss & kram” eller ”gul å blå” jeans, hade långt hår och pilotglasögon och såg nog mer ut som en smånördig hårdrocksdiggare – vilket jag också delvis var – än en seriös musikalkännare.
”Japp”, sa jag och kände mig av nån anledning både vuxen och betydelsefull.
”Ja, vi har den. Den är helt otroligt bra men hur har du hört talas om den?”
”Man har väl koll”, sa jag och lade snabbt till, ”och så har jag nog sett en Sondheim en gång…”  Jag kände att det kanske inte var rätt svar för jag fick den konstigaste av blickar men han hämtade plattan och jag gick jäkligt nöjd hem.
Väl hemma så la jag skivan på spelaren, satte ner nålen och… Möttes av ett pianoackord! Ett ackord som upprepades och upprepades och så kom en ensam mansröst och började sjunga stillsamt: “something familiar, something peculiar…”
Det här var definitivt inte vad jag hade väntat mig. Var var orkestern? Var var de stora körerna? Var var, liksom, musikalen? Jag var grymt besviken. Tänkte nästan kasta skivan. Men nu hade jag betalt dyra pengar för den så jag kände jag var tvungen att lyssna igenom den en gång i alla fall. Hittade väl några låtar jag gillade men… jag var tveksam.

Men gav den en chans till och så en chans till och så en till och sakta men säkert så kom jag att älska den.
Och inte bara hade jag plötsligt upptäckt att musikal kunde vara mer än en stor flådig Hollywoodproduktion, jag hade dessutom hittat min första favoritmusikalkompositör.
Jag hade fortfarande inte fattat att musikal kunde vara nått man såg på teatrar och att man gav ut Original Cast albums med musiken, det skulle dröja ett par år till innan jag gjorde det men detta var de första stegen i en livslång kärleksaffär.
Och som man säger, man glömmer aldrig sin första…

Kuriosa:
Side By Side är en av få musikaler där hela ensemblen blivit nominerade för en Tony Award. David och Ned för bästa manliga biroll och Julia och Millicent för bästa kvinnliga biroll.
Ingen vann men det är stort ändå!

Eftersom revyn kom 1976 så har den bara med Sondheims musikaler fram till och med Pacific Overtures som hade sin premiär det året.

Revyn blev lite av ett genombrott rent publikt för Sondheims musik. Innan denna show så var han mer ett namn bland kännare och branschfolk än hos den breda allmänheten.

Press:
… here is a tiny, many-faceted gem that lights up Broadway. As a musical this is a revue, and as a revue this is a recital – but what a recital! It is Stephen Sondheim revealed as Stephen Sondheim has never been revealed before. It is – and please don’t be frightened – Stephen Sondheim as a composer of lieder. Very cheerful lieder – but, well face it, lieder.

This show is happy, funny, witty and so compassionate. It makes you feel good. Turn cartwheels to the box office for this Brittish celebration of a rare american.
– Clive Barnes, Times

It’s difficult to see the sense in an all-Stephen Sondheim revue being done in a Broadway theatre by an all-Brittish cast, and it was even more difficult after seeing Side by Side by Sondheim.

There is simply no vitality to the production, no imagination in its concept. The three singers sing and the narrator off at the side narrates. At the very end, vertical rows of lightbulbs put on a spectacular show but by then it’s too late.
– Martin Gottfried, Post

Video:
Tony Awards
High Lights
En annan High Lights

 

SideBySide2
Broadway affischen

Annonser

Dag 150: Once Upon A Mattress

4 Maj

88bc53a09da00c116ea36110.L  Once Upon a Mattress
Once Upon A Mattress (1959), spelades först Off-Broadway men flyttades till Broadway där den spelades 460 gånger. Fick en revival på Broadway 1996 och då spelades den 188 gånger.
Musik: Mary Rodgers
Sångtexter: Marshall Barer
Libretto: Jay Thompson, Marshall Barer & Dean Fuller, baserad på H C Andersens saga Prinsessan på ärten.

We have an opening for a princess
for a genuine certified princess…

Sagan om prinsessan på ärten i en Broadwayversion.
Drottning Aggravian regerar över ett litet kungadöme eftersom hennes man, kungen, har drabbats av en förbannelse som gjort att han blivit stum.
Drottningen har ingen lust att lämna ifrån sig makten så hon har bestämt sig för att se till att prins Dauntless skall förbli singel. Detta gör hon genom att se till att varje prinsessa som vill vinna hans kärlek måste klara av ett antal (omöjliga) prov som hon hittat på. Hittills har ingen prinsessa lyckats.
Men en dag såg dyker prinsessan Winnifred the Woebegone upp. Hon är en väldigt viljestark och självständig tjej som inte låter nån sätta sig på henne och hon klarar galant av varenda prov som drottningen hittar på. I ren desperation så kommer drottningen på att bara genom ett ”känslighetsprov” kan Winnifred bevisa att hon är en äkta prinsessa. Provet består av att en ärta läggs under 20 madrasser och om prinsessan inte kan sova på grund av att hon känner av ärtan så har hon bevisat att hon är en äkta prinsessa.
Winnifred kan inte sova på hela natten. Drottningen försöker då hitta på nya hinder men nu har prinsen fått nog och säger ifrån. I och med att han vågar stå upp mot sin mor så bryts förbannelsen som lagts på kungen. Så kungen återtar sin rättmätiga plats och Dauntless och Winnifred får varandra.
Undrar ni hur det kom sig att hon kunde känna av ärtan genom alla madrasser? Det gjorde hon inte. Det som hindrade henne att somna var en massa olika hårda föremål hovnarren gömt under den första madrassen.

Det här är en väldigt charmig liten musikal. Fylld av roliga och väldigt melodiösa sånger.
Den är lite ojämn och jag tycker nog att sångerna fram till Winnifreds sömnlösa natt är roligare än de som kommer efter. Men ingen sång är direkt tråkig och man kan nästan höra Richard Rodgers ande sväva över verket. Vilket ju inte är så konstigt eftersom det är hans dotter som komponerat musiken.
Jag har lyssnat på två olika versioner av den här. Dels origanalversionen från 1959 och så revivaln som kom 1996. Det finns mer sånger på den senare vilket är rätt så självklart med tanke på att en cd har plats med så mycket mer än en lp hade.
Jag gillar att höra Carol Burnett på originalet (jisses vad hon kan belta, helt sanslöst) och där finns många roliga insatser men det finns också en väldigt störande sak: den är inspelad i tidig stereo och ljudteknikern har lekt med det nya formatet så rösterna förflyttar sig hela tiden mellan högtalarna vilket blir väldigt tjatigt och känns helt omotiverat.
Helt ärligt så tycker jag bäst om den nyare versionen. Sarah Jessica Parker är ingen stor sångerska men hela plattan känns fräschare, fräckare, jazzigare och roligare.
Men bägge är värda att lyssna på för det är en liten pärla det här. Ingen stor eller nyskapande musikal kanske men klart mys för stunden.

Favvisar:
An Opening for a Princess, Shy, Normandy, Song of Love, Happily Ever After

Kuriosa:
Det här var den legendariska komikern Carol Burnetts Broadway debut. Då spelade hon prinsessan Winnifred. I 2005 års tv-version så hade hon bytt till att spela den elaka drottningen.

Sarah Jessica Parker, som spelade Winnifred i revivaln, debuterade på Broadway 1977 som en av de alternerande Anniesarna i originaluppsättningen av musikalen Annie.

Musikalen spelades på  Fredriksdalsteatern i Helsingborg sommaren 1998.
Eva Rydberg spelade prinsessan som här döpts om till Knud Hilde. Lasse Brandeby spelade prinsen och Ewa Roos drottningen. Föreställningen som översattes av Åke Cato och Mikael Neumann fick namnet Sicken Ärta.

Videosar:
Shy med Sarah Jessica från Tony Awards 1996
Carol Burnett sjunger Shy i tv-versionen från 1964 (det är en live-inspelning)
Happily Ever After med Carol från 1972 års tv-version
Sensitivity från tv-versionen från 2005 nu med Caroll som drottningen
Tracy Ullman som princessan i Song of Love (2005 års version)
Spanish Panic
Matthew ”Glee” Morrison and Zooey Deschanel – In a Little While

Dag 110: The Mad Show

25 Mar

The Mad Show
The Mad Show (1966)
, 871 föreställningar
Musik: Mary Rodgers
Sångtexter: Larry Siegel, Marshall Barer, Steven Vinaver & Stephen Sondheim
Sketcher:  Larry Siegel & Stan Hart

En revy baserad på, inspirerad och producerad av Mad Magazine.

När jag var liten och fram till mitten av tonåren så älskade jag tidningen MAD. Jag slukade både de svenska och amerikanska versionerna av blaskan. Jag skrattade så jag tjöt och tyckte att det här var höjden av smart, sofistikerad, aktuell och fräck humor.
Men jag blev äldre, min humor förändrades och helt plötsligt så slutade jag tycka att humorn i tidningen var bra. När jag numera, lätt nostalgisk, försöker läsa ett nummer så tycker jag att humorn är tråkig, förutsägbar, banal och inte så lite mossig.

Lite av samma känsla får jag när jag lyssnar på den här skivan. Alltså, den har åldrats – rejält!
Med tanke på att den spelades över 800 gånger så måste den en gång har varit helt rätt men närmare 50 år senare… För att citera ett av numren: Eccch!
Det här är inte kul. Jag tror jag fnissade till en gång sammanlagt på alla genomlyssningarna och det är inget bra betyg för en humorshow.
Men, jag måste erkänna att den har behållit stilen och känslan från blarran och det är ju inte illa i sig.

På skivan så bjuds man inte bara på ett antal sånger utan också, tyvärr, på 5 sketcher…
Alltså, sketcherna är så dåliga att jag häpnar, de kan ju knappt ha varit kul på sextiotalet ens. Skämten faller inte bara platt utan de känns dessutom otroligt försiktiga, välanpassade och politiskt korrekta. De är liksom lagom fräcka men samtidigt inte på något sätt farliga för en typisk vit amerikansk medelklasspublik.
Kanske är det det som är felet med showen: att den riktar sig till just den publik som den helst skulle vilja driva med, men inte vågar driva med av rädsla för att skrämma bort den? Fel blir det hursomhelst.

Musiken då? Klarar den sig bättre?
Njaaa, lite, men bara lite, för sångtexterna är, till största delen, lika hemska som sketcherna.
Vi bjuds på en protestsångare à la Dylan som berättar hur svårt det är att protestera när man tjänar så mycket pengar som han gör.
Där finns en parodi på serien Snobbens devis ”happiness is…” som naturligtvis heter Misery Is.
Sen har vi sången om hur viktigt det är att vara kärleksfull mot sina medmänniskor och att: ”We’re gonna stamp out hate, sock it in the eye, shoot it in the stomach yelling Die! Die! Die!”
Ja ni fattar nivån på humorn.
Alltså, idéerna är väl helt okej men tyvärr så ger man lyssnaren poängen mer eller mindre direkt och sen upprepar man den i tre minuter. – It gets old!

Det finns ett par riktigt roliga och smarta sånger där främst The Boy From… sticker ut men så har den också text av Stephen Sondheim och det ger den en kvalité som vida överträffar allt annat i denna trötta, mycket gamla show.

Det är jätte kul att de gett ut showen på cd och givit oss en möjlighet att få höra materialet men det här är inget jag kan rekommendera till nån – om man inte är självplågare…

Favvisar:
The Boy From…, The Hate Song, Looking for Someone

Kuriosa:
Stephen Sondheim tog först inte kred för sin sångtext utan i programmet stod det: text av ”Nom de Plume”
När man publicerade noterna så stod det musik: Marie Rodgers, Text: Esteban Rio Nido

The Boy From… är en parodi på den då otroligt populära bossan The Girl from Ipanema.

Marie Rodgers är dotter till Richard Rodgers

I programmet stod det att showen var skapad och regisserad av en viss Alfred E. Neuman…

Videosar:
Julia McKenzie: The Boy From …
The Hate Song

%d bloggare gillar detta: