Tag Archives: Maury Yeston

Nr 371: Death Takes A Holiday

9 Okt

death_takes_a_holiday_high-res_cover1
Death Takes a Holliday (2011)
, Off-Broadway
Musik & sångtexter: Maury Yeston
Libretto: Peter Stone & Thomas Meehan, baserad på den italienska pjäsen La Morte in Vacanza (1924) av Alberto Casella.

”Det var rysligt så få döda det var i dag, då!” – Pensionat Paradiset, sv pilsnerfilm från 1937

Death is so startled by the beauty of the young Italian woman Grazia that he effectively goes on strike, preventing all deaths worldwide for the weekend. At the same time he wants to understand why people fear him so much and what it feels like to be alive.
Disguised as Prince Sirki from Minsk, he joins a house party at the Villa Felicita outside Venice, intriguing the ladies with devilish charm, antagonizing the jealous men and singing mesmerizing duets with Grazia.

Man kan kalla hans stil för pop-operett eller poperetta. Han skriver stora dramatiska melodier som kräver stora röster, gärna med klassiska övertoner. Men hans musik känns aldrig mossig eller gammaldags. Maury Yeston är en modern arvtagare till den mer klassiskt inspirerade musikalen. Inte lika poppig som Lloyd Webber och kanske inte med lika lättillgängliga melodier, men Yestons musik är intressantare, vacker och tål att lyssnas på om och om igen och jag tröttnar inte på den.

Han har skrivit musiken till 2,5 musikaler som producerats på Broadway: Nine (1982) och Titanic (1997, Dag 236), halvan är Grand Hotel (1989, Dag 217) som han skrev närmare hälften (den bättre hälften) av sångerna till. Han skulle kunnat haft en tredje Broadwaymerit på sitt CV men tyvärr så valde han att göra en musikalversion av Fantomen på Operan samtidigt som Lloyd Webber meddelade att han tänkte göra det också, och vi vet alla vems version som producenterna valde att satsa på. Vilket är lite synd för Yestons Phantom (Dag 120) är definitivt värd att lyssnas på.

Death är inget undantag vad det gäller vacker musik. 13.manna orkestern låter som om den var betydligt större och gör de stora svepande melodierna rättvisa.
Verket är som sagt fylld av vacker musik men den här gången så tycker jag allt att alla de solistiska inslagen har en tendens att låta lite lika. Desto roligare är då ensemblenumren (som exempelvis Something’s Happened) som har humor, sväng och dessutom intressantare melodier.

Man kan höra många ekon från hans tidigare musikaler i verket, främst kanske från Nine och Phantom fast en härlig shimmy låter som om den var tagen från Grand Hotel.

Här finns också mycket att hämta för nån som söker material för en konsert eller liknande.
Är du en stark tenor med ordentlig höjd och stora lungor så finns Roberto’s Eyes till exempel med en slutton som garanterat kommer att ge de stora applåderna.
Och är ni tre kvinnor som vill göra en trio ihop lyssna på den ljuvliga Finally To Know.

Kuriosa:
Den av Walter Ferris bearbetade engelska versionen av den italienska pjäsen fick namnet Death Takes a Holliday och spelades på Broadway 1929.
Historien har filmats 2 gånger, dels som Death Takes a Holliday (1934) och dels som Meet Joe Black (1998). Den senare hade Brad Pitt i rollen som döden.

Maury Yeston och Peter Stone började arbetet med den här musikalen 1997, direkt efter deras framgångsrika samarbete med Titanic.
Eftersom Titanic var en megastor produktion så kände Yeston och Stone att de ville göra en mindre, intimare föreställning. De kände att Cassellas pjäs var en gripande historia och dessutom universell till sitt innehåll.  Och eftersom berättelsen just filmats framgångsrikt (som Meet Joe Black) så kände de att tiden var mogen för en musikalversion av den. Maury uttryckte det som: ”it seemed to me that the piece screamed to be sung.” 

Efter Peter Stones död 2003 så tog Thomas Meehan över författandet av librettot.

Pressklipp:
The production doesn’t have a lot of room to breathe on the smallish Laura Pels stage, and Mr. Hughes (regissören) mostly just shuffles one character after another to center stage for the big numbers, resulting in a stasis that’s little enlivened by the labored use of two wrought-iron spiral staircases framing Derek McLane’s set.
Death Takes a Holiday lurches into winky comedy at times, as when Prince Sirki’s identity is revealed to all. “Death?” the sluttish housemaid gasps when she is apprised of the truth. “Oh my God, and I was hoping to sleep with him!”
But for the most part, this pleasant but bland new musical gives off the musty whiff of antique melodrama. Deathless it ain’t.
– Charles Isherwood, The New York Times

… But the long-gestating tuner, derived from an Americanization of a mystical Italian play from the post-WWI era, feels like a worn elastic band that has lost its snap. The show is worthy and far from deathlike, but it’s often too lethargic by half.

But its prospects as a crowdpleaser look rather wan. Indeed, “Death Takes a Holiday” seems an unlikely candidate for an extended run, a Broadway transfer, or much of an afterlife.
– Steven Suskin, Variety

The source material … is a delicate mood piece with little action. How would this trio of smart writers address that problem? Sadly, they haven’t. With the ubiquitous Doug Hughes seeming out of his element directing a musical, this Death is no holiday.
– Erik Haagensen, Backstage

Videosar:
Highlights
Roberto’s Eyes fr en musikal workshop
Alive!
Mera highlights

Annonser

Nr 367: Two Gentlemen Of Verona

1 Okt

51Brb1j0CcL._SL500_AA280_
Two Gentlemen Of Verona (1971)
, 614 performances
Music: Galt MacDermot
Lyrics: John Guare
Book: John Guare & Mel Shapiro, baserad på William Shakespeares pjäs Two Gentlemen Of Verona (Två Gentlemän från Verona alt Två Ungherrar i Verona, beroende på översättning), exakt när den skrevs är okänt, men man bedömer dess tillkomst till omkring 1591-94

Lifelong friends Proteus and Valentine leave their rural hometown to experience life in urban Milan. Valentine falls in love with Sylvia, whose father has betrothed her against her will to the wealthy but undesirable Thurio, and plots to win her hand. Disregarding his loyalty to Valentine and Julia, his sweetheart back home, Proteus also sets his sights on Sylvia. He plans to expose his friend’s intentions to her father, have Valentine banished from Milan, and claim her for himself.

Ta en dos var av soul-, funk-, pop- och rockmusik, släng in en skvätt country, lite calypso, nån sambatakt, en droppe reggea, några uns operettpastich, en doft av 30-tal och så krydda med lite ”Bond-temat”, blanda allt ordentligt och, vips, så har du en ”hip”, ”fräck” och ”with it” musikal av typsikt tidigt 70-tals slag.
Och tycker man att det låter väääldigt mycket Hair om den så är det inte så konstigt eftersom det är samma kompositör till bägge verken: Galt MacDermot. Men melodierna är inte lika starka eller ”catch-iga” här, flera känns mer som Hair-rejects eller som sämre kopior av den musikalens hits. Fast jag tror nog att de flesta kan hitta åtminstone nån låt som fastnar för med inte mindre än 37 olika spår att välja mellan (det är en dubbel lp) så finns här nått för alla. Men kanske just det att musiken spretar så åt alla möjliga olika håll gör att åtminstone jag aldrig riktigt fastnat för showen. Gång på gång sätter jag på den och försöker ge mig hän och ge den en chans men gång på gång så tröttnar jag och vill bara stänga av. Inte så att musiken är dålig men den känns inte så hiskeligt bra heller. Många låtar känns väldigt lika varann och de flyter liksom ihop till en enda långa ljudmatta av (till största delen) mellantempo låtar. Och jäklar vad den har åldrats och inte på ett bra sätt.

Mina favvisar:
Calla Lily Lady, Symphony, Where’s North, Hot Lover, Love Me, Finale: Love Has Driven Me Insane/I Love My Father

Kuriosa:
Den här föreställningen började sitt liv som en av New York Shakespeare Festivals gratis föreställningar i Central Park i New York sommaren 1971 men föreställningen blev så populär och uppskattad att man bestämde sig för att ge den en chans på Broadway också.

Den  slog föreställningar som Grease och Follies och vann både Tony– och Drama Desk awarden som det årets bästa musikal.
Priser den fått:
2 Tony Awards: årets bästa musikal och bästa libretto.
8 Drama Desk Awards: Bästa musik, sångtexter, libretto, manliga och kvinnliga huvudroller, kostymer, koreografi och regi.
Dessutom en Theatre World Award för bästa kvinnliga skådespelare.

Raul Julia, som spelade Proteus (den ena gentlemannen), blev nominerad för en Tony för sin insats och vann Drama Desk Awarden. Han skulle komma att kreera rollen som Guido Contini i Maury Yestons musikal Nine från  1982. Dessutom var han en fantastisk Gomez Addams i  de två filmerna om familjen Addams som kom i början av 90-talet.

Pjäsen som musikalen är baserad på är ett av Shakespeares tidigaste verk, många hävdar till och med att det var hans första spelade verk.

Man vet att man har att göra med en musikal  från det sena 60-talet eller tidiga 70-talet när man på omslaget kan få se två damer som visar brösten. Förvisso i stiliserad form men med tanke på amerikanarna och deras extrema rädsla för nakenhet i offentliga medier så är det här enormt. Men så var det under en kort period i det stora landet i väst, man blev inte chockad eller upprörd ifall man skymtade en liten tutte här och där, till och med i barntillåtna filmer kunde man få se lite (typ i Can’t Stop The Music). Ah, those were the days…
Fast nu läste jag precis  i en bok att det jag trodde var stiliserade bröstvårtor i själva verket ska vara stiliserade och strategiskt placerade tårar… Fan trot, jag misstänker att det är en efterkonstruktion, men jag låter var och en som tittar på bilden själv få bestämma vad hen ser…

Pressklipp:
Who says you can’t do Shakespeare on Broadway? Joseph Papp and his New York Shakespeare Festival have found the lovliest way possible.
– Douglas Watts, Daily News

Rubrik: Simply Carefree, Simply Wonderful
… you feel Shakespeare would grasp his way of putting it, and not mind the rock or Latin-American beats. As a result it is easy for the entertainment to move either way – into now or into iambic pentameter. After Shakespeare’s, Guare’s contribution to the festivities may be the greatest.
– Walter Kerr, Times

Here is a show with the size of physique and spirit to fill a big stage (and house) while doing it in a fresh way. It has energy, wit and originality.
Om Raul Julias komiska talang: He can do more with a pair of steel-rimmed glasses than most actors can do with four years of acting lessons.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

I had a great time. I only wish that it had been three or four gentlemen instead of two.
– Clive Barnes, Times

Videosar:
Who is Sylvia?
Night Letter
Where’s North?
A song medley från en repetion
Från Broadway.coms reportage om 2005 års sommarteaterversion
What a Nice Idea

Dag 236: Titanic

29 Jul

51pD4XH6AnL
Titanic (1997), 804 föreställningar
Musik & sångtexter: Maury Yeston
Libretto: Peter Stone

De flesta känner nog till passagerarskeppet Titanic och det öde den gick till mötes på sin jungfrufärd 1912.  En resa som slutade med över 1500 personers död.
I denna musikal så får vi följa flera olika personer ombord på skeppet, från de i maskinrummet, via de tre passagerarklasserna och upp till bryggan och de tre som ytterst bar ansvaret för att skeppet förliste: ägaren som hela tiden krävde att man skulle höja hastigheten, konstruktören som gjorde ett par fatala missar i sin konstruktion och kaptenen som ignorerade varningarna om isberg.

Med tanke på att det är ett myller av personer som finns med på scen så blir det naturligtvis ganka ytliga personskildringar men lustigt nog så funkar de flesta riktigt bra. Min favorit var nog Alice Beane som tillsammans med sin man reser i andra klass men har gett sig den på att hon ska lyckas smita in på 1:a klassavdelningen för att kunna frottera sig med noblessen, något hon lyckas med.
Trots det allvarliga temat så finns det förvånansvärt mycket humor i både sångerna och personsteckningarna.

Jag måste säga att jag har blivit väldigt förtjust i musiken. Jag tyckte den verkade så tung och pretentiös att jag valde att inte slänga på den under många år. Men nyss hemkommen efter att ha sett en kammarversion av showen så kan jag bara säga att jag föll pladask, så nu åkte plattan på.
Och här sitter jag nu och njuter av ett storslaget verk. Det här är nämligen mycket bra. Musiken är rik och mångbottnad. Det är kanske inte en musikal man fastnar för vid en första lyssning, för den är inte fylld av lättköpt musik (även om det finns ett par låtar som fastnar direkt) och den ställer lite krav på lýssnaren.
Här finns inte så många direkta och tydliga enskilda sångnummer,  många sånger hänger ihop och blandas med varandra vilket gör att verket nästan känns som opera snarare än musikal. Fast med musikalens musikaliska språk. Men det är absolut ingen pop eller rockopera. Snarare musikaloperett eller…
Skit samma, det här är bra. Punkt!
Här finns några ljuvliga duetter och arior och en mängd storslagna ensemblenummer.
Orkestreringarna på denna castplatta är också helt fantastiska och Jonathan Tunick fick välförtjänt en Tony Award för dem – det var dessutom första gången man delade ut en Tony Award till bästa orkestrerare.
Nu när det finns en kammarversion av verket så kan det vara läge att sätta upp den i Sverige. Det är den värd.

Favvisar:
Hela det långa introt där alla presenteras, In Every Age, Doing The Latest Rag, No Moon, Dressed In Your Pyjamas in The Grand Salon

Kuriosa:
Showen var tekniskt oerhört komplicerad. Bland annat använde man sig av hydraulik för att få scenen att luta och ge effekten av ett sjunkande skepp. Man hade även ett modellskepp som man använde för att visa hur båten sjönk. Båda dessa tekniska scenografidelarna krånglade som bara den under alla publikrep. Faktum är att man trodde att man inte skulle lyckas få henne att ”sjunka” alls och de var rädda för att i denna version så skulle verkligen Titanic visa sig vara otänkbar. Men det löste sig till premiären, men under hela spelperioden så skulle maskineriet krångla och fastna.

Berättelserna som finns med i showen är både baserade på faktiska händelser och fria fantasier. Bland de faktiska finns alla beslut och handlingar som ledde fram till katastrofen.
Alla personer som figurerar på scenen är baserade på människor som var med på resan.

Showen vann 5 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, partitur, scenografi och orkestreringar.
Den fick också en Drama Desk Award för bästa orkestreringar.

Videosar
Press reels
Titanic opening scene at the Rosie O’Donnell Show
Från The Tony Awards
Pressreels
Nederländska Musical Awards Medley från Titanic

Dag 217: Grand Hotel

10 Jul

c57e024128a0fcda3ecce010.L
Grand Hotel (1989), 1017 föreställningar
Musik & sångtexter: Robert Wright, George Forrest & Maury Yeston
Libretto: Luther Davies (med lite hjälp från Peter Stone) baserad på romanen Menschen im Hotel från 1929 av Vicki Baum som hon senare samma år dramatiserade för teatern. Så småningom förvandlades den amerikanska versionen av pjäsen till den klassiska Oscarsvinnande filmen Grand Hotel (1932).

Året är 1928, världen är mellan två krig och börsen stiger som aldrig förr.
Platsen är Grand Hotel i Berlin.
Hotellet är själva navet i denna berättelse som utspelar sig under en helg. Vi får följa några av de gäster som kommer dit.
Här hittar vi den åldrande ballerinan som är på sin avskedsturné och söker efter kärlek. Och hennes assistent som önskar att hon vore mer än bara assistent.
Här finns en charmig ung men luspank Baron som inte tvekar att stjäla för att kunna upprätthålla sin fasad och som kanske hittar kärleken i den åldrande ballerinan.
Vi har den döende bokhållaren som tagit ut alla sina sparpengar från banken för att kunna tillbringa sina sista dagar i lyx.
En ung sekreterare som som drömmer om att åka till Hollywood för att bli filmstjärna.
Deras och ett antal andra rollfigurers öden kommer att flätas samman. Det kommer att leda till lycka för några, till fängelse för andra och för en så kommer det att leda till döden.
En morfinberoende läkare som bor på hotellet iakttar, kommenterar och agerar ciceron för publiken.

Jag har ett litet kluvet förhållande till den här showens musik.
Å ena sidan finns här låtar som jag tycker är makalöst svängiga, gripande och njutbara. Men å andra sidan finns här också väldigt tråkiga och långa sånger som det är en plåga att ta sig igenom. Mycket av musiken kan också kännas repetitiv och ganska så planlös, den liksom bara pågår.
Så det här är en platta som jag kommer att plocka ut mina favvisar ifrån och skippa resten när jag sätter på den nästa gång.
Det är två olika kompositörer som ligger bakom verket och det kan nog bidra till den lite schizofrena känslan.
Jag har förstått att showen, som var i en akt, var ett otroligt genomarbetat och läckert verk där Tommy Tune (koreograf, regissör) på en så gott som tom scen hade koreograferat ihop rörelser, dans, musik, sånger, dialog, scenbyten etc till en i det närmaste sömlös helhet. Hotellets foajé med dess roterande dörr hade en central plats, i övrigt så förkom knappt nån scenografi eller rekvisita, om ni ser på snutten från Tony galan så ser ni att de inte har glas i sina händer exempelvis.
Även castinspelningen hänger ihop bra, för tack vara läkarens små cyniska kommentarer så kan man hänga med hjälpligt i handlingen. Men det räcker inte. Jag faller ändå inte riktigt för det här.

Favvisar:
Maybe my baby loves me, Who couldn’t dance with you?, I want to go to Hollywood, Bonjour amour, We’ll take a glass together, Roses at the station

Kuriosa:
Den här showen startade sitt liv 1958, då under namnet At The Grand. Upphovsmännen var Davis, Wright och Forrest, dessa herrar hade haft en mega hit på Broadway 1953 med musikalen Kismet (i vilken all musik var baserad på kompositören Alexander Borodins verk) och nu skulle de upprepa framgången.
De började med att göra stora förändringar i pjäsens manus. Till exempel så flyttades handlingen från 20-talets Berlin till 50-talets Rom.
Eftersom de lyckats engagera Hollywoodstjärnan Paul Muni att medverka så förvandlade de hans tänkta roll som den döende bokhållaren till att han istället blev en hotellanställd som lyckas smygbo på hotellet och lever lyxliv i hemlighet. Och från att ha varit en biroll så utökade man den till att bli huvudrollen.
Problem uppstod på try-outturnén när Paul bestämde sig för att han inte ville vara med i produktionen längre och vägrade att förlänga sitt kontrakt.
Utan sin stjärna bestämde sig producenterna för att lägga ner showen innan den anlände till Broadway.

Närmare trettio år senare så tog alltså den flerfaldigt prisbelönade och rosade koreografen/regissören Tommy Tune sig ann verket.
Han var dock inte riktigt nöjd med materialet så han anlitade sin kompis Maury Yeston (Nine, Titanic m fl) att komma och skriva lite nya låtar samt bearbeta originalsångerna. Resultatet är att hälften av sångerna kommer från 1958 års show och hälften är nyskrivna.
Tommy var inte heller nöjd med librettot så han bad Peter Stone (1776, Woman Of The Year, Titanic m fl musikaler) att pilla lite. Peter tog dock inte nån kred för sitt arbete.
Allt detta pillande gjorde originalets upphovsmän väldigt upprörda och de klagade högljutt. Resultatet blev att Tommy förbjöd dem från att närvara under repetitionerna.

Slutresultatet delade kritikerna i två läger vad gäller själva musikalen men alla var överens om att iscensättningen var genial.

Showen vann 5 Tony Awards: Bäste regi, koreografi, manliga biroll, kostym och ljussättning.
Den vann också 5 Drama Desk Awards: Bästa regi, koreografi, manliga biroll, kostym och ljussättning.

David Caroll som spelade huvudrollen som ”Baronen” var tvungen att sluta efter 6 månader p g a komplikationer från AIDS. 
Det skulle dröja nästan 30 månader efter premiären innan man spelade in cast skivan (bara 23 dagar innan showen lades ned) och man var så rädd att David skulle hinna dö innan dess så man kallade in honom för att spela in sina delar av verket 3 veckor innan de andra skulle komma in. Tyvärr hjälte inte det, David dog i skivstudion samma dag som inspelningen skulle ske.
Hans ersättare Brent Barrett, som tog över rollen på Broadway, är därför den man hör sjunga Baronens roll på cd:n. 
Ett drygt år innan så hade David uppträtt på en nattklubb på Manhattan och där hade han framfört sången Love Can’t Happen från musikalen och där hade man gjort en inspelning. Den inspelningen finns med som bonus på skivan.

Pressklipp:
So the music’s monotonous and the story’s a mess. Tommy Tune nonetheless offers splendid choreography in this glittery show recalling the MGM movie that starred Greta Garbo as a run-down Russian ballerina in Weimar Berlin’s most elegant hotel.
–  Marilyn Stasio, Entertainment Weekly

The director and choreographer Tommy Tune may have the most extravagant imagination in the American musical theater right now, and there isn’t a moment, or a square inch of stage space, that escapes its reach in Grand Hotel. The musical at the Martin Beck Theater is an uninterrupted two hours of continuous movement, all dedicated to creating the tumultuous atmosphere of the setting: an opulent way station at a distant crossroads of history in Berlin – that of 1928.

Grand Hotel never delivers those other, conventional elements one might want in a musical – attractive songs, characters to care about, an exciting cast.

One would have to go back past Nine to Michael Bennett’s Ballroom to find a Broadway musical with so large a discrepancy between the mediocre quality of the material and the flair of its presentation.

Mr. Tune has built the grandest hotel imaginable in Grand Hotel. It would be a happier occasion if so many of its rooms weren’t vacant.
– Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Från The Tony Awards
Grand Hotel Bolero
Tv-reklam
Från Londonversionen
Trailer från en tyskuppsättningen
The opening number from the Young Adults version
Presskonferens för Nederländska uppsättningen 2012 som spelades på det femstjärniga hotellet Grand i Amsterdam
Love Can’t Happen
Bonjour Amour

Dag 120: Phantom

4 Apr

2624793509a05c24f0466110.L
Phantom (1991)
Musik & sångtexter: Maury Yeston
Libretto: Arthur Kopit baserad på  Gaston Lerouxs roman Le Fantôme de l’Opéra fr 1911.

Erik (fantomen) föddes och växte upp i katakomberna under Parisoperan.
En dag hör han Christine sjunga på gatan. Han inser att hon har en fantastisk men outvecklad röst och han erbjuder henne att lära henne sjunga opera. Han har dock ett villkor och det är att hon aldrig får se hans ansikte eftersom det är så otroligt missbildat. Hon accepterar.
Erik hjälper henne att utveckla en otroligt vacker och unik röst och ser till att hon blir presenterad för Gérard Carrière, chefen för Operan. Tyvärr så får Gérard sparken i samma veva och hans ersättare blir en operasångerska vid namn Carlotta och hennes man. Hon är en diva som inte bara vill vara chef utan även få sjunga de bästa rollerna. Problemet är att hon har en fruktansvärt ful röst.
Carlotta har lagt märke till Christine, insett hennes talang och gör allt hon kan för att sabotera det för henne och försöker till och med skada hennes stämband. Men Erik märker det och mördar Carlotta.
Polisen anländer, börjar jaga fantomen som så småningom blir omringad av dem. Då kommer den förre operachefen Carrière till platsen och avslöjar att han är Eriks far. För att bespara sin son mer förnedring och sorg så skjuter Carrière honom.

Musiken till denna version av ”fantomen” är ännu tydligare inspirerad av det sena adertonhundratalets operett tradition än Lloyd Webbers.
På både gott och ont.
Å ena sidan så är det kul med musik som känns och bitvis låter som om den faktiskt kunde vara från eran. Å andra sidan så känns den ibland lika krystad som en del mer melodramatiska stycken från den tiden gör.
Det låter verkligen operett om allt, även vad gäller rösterna. Tyvärr så har jag aldrig varit så förtjust i stilen så för mig är det här måttligt kul.
Maury Yeston som hör till mina favorit kompositörer tycker jag har tappat bort sig lite här. Musiken växer visserligen vid varje genomlyssning men känns inte så omedelbar, intressant eller emotionellt engagerande som exempelvis hans sånger i Nine gör.
Jag blir lite uttråkad och tycker nog att en del sånger mest går på tomgång. Men det är som sagt lite av en smaksak. Många kan nog komma att älska det här lika mycket som de älskar den andra versionen av berättelsen. För bitvis så finns här storslagen romantisk musik, svepande melodier och bra vokala insatser.

Favvisar:
Overture, Who Could Ever Have Dreamed up You, The Music Lessons/Phantom Fugue, Dressing for the Night

Kuriosa:
Den här versionen av operafantomen skrevs faktiskt ett par år innan Lloyd Webber skrev sin.
Kopit & Yeston hade precis vunnit en Tony för sin musikal Nine 1982, när de blev tillfrågade att göra en musikalversion av Gaston Lerouxs roman.
De satte igång. Men precis när de hittat producenter och finansiärer för projektet och även skrivit det mesta av musiken och librettot så publicerade tidningen Variety en artikel där Lloyd Webber meddelade att hans nästa projekt skulle bli en musikalversion av just Fantomen. Detta ledde till att de flesta som tänkt investera i projektet drog sig ur, för vem ville försöka konkurera med mannen som gett världen Cats?
Så projektet las på is.
När Kopit ett par år senare fick i uppdrag att skriva en fyra timmars mini-serie för tv baserad på Fantomen så använde han sitt gamla musikalmanus som grund. Han sa samtidigt till Yeston: ”Ge inte upp än, för vem vet, nån kanske ser min version och tänker vilken bra musikal det här skulle bli…” Kopits version av Lerouxs roman skiljer sig nämligen väldigt mycket från Webbers musikalversion.
Och så blev det.
Ett år efter tv-serien så hade verket premiär som musikal.
För att folk inte skulle blanda ihop den med Lloyd Webbers version så gav man den bara namnet Phantom.

Stycket har spelats  i över 1000 olika produktioner över hela världen.
”The greatest hit never to be produced on Broadway”, enligt Yeston själv.

Videosar:
My True Love – My Mother Bore Me
Phantom Fugue – från Takarazuka Revue, en  japansk musikteatergrupp där alla roller enbart spelas av kvinnor.

%d bloggare gillar detta: