Tag Archives: Maxwell Anderson

Dag 273: Knickerbocker Holiday

4 Sep

Knickerbocker Holiday OBC

Knickerbocker Holiday (Original Soundtrack)
Knickerbocker Holiday (1938), 168 föreställningar
Baserar mitt omdöme främst på konsertinspelningen från 2011
Musik: Kurt Weill
Sångtexter & libretto: Maxwell Anderson, baserad på Washington Irvings bok A History of New-York from the Beginning of the World to the End of the Dutch Dynasty, by Diedrich Knickerbocker (1809)

”A real american is a person with a really fantastic and inexcusable aversion to taking orders, coupled with a complete abhorrence for governmental corruption — and an utter incapacity to do anything about it.”

Peter Stuyvesant anländer till New Amsterdam 1647 för att bli den nederländska kolonins nya guvenör. Han utfärdar en mängd nya lagar som tar bort många av de friheter som befolkningen njutit av i åratal och ger sig själv oinskränkt makt.
Han har också satt sitt sikte på gifta sig med den mycket yngre Tina Tienhoven, dotter till ledaren för New Amsterdams stadsfullmäktige.
Hon är inte det minsta intresserad av att gifta sig med denna gamle man. Hon är nämligen förälskad i stadens mest frispråkiga radikal, Brom Broeck.
När Brom högljutt protesterar både mot Stuyvesant giftermåls- och diktatorsplaner så blir han snabbt fängslad och dömd till att hängas.
Men när det är dags för själva avrättningen så tvekar Stuyvesant och tänker på hur framtiden ska komma att se på honom och eftersom han vill bli ihågkommen som en bra man så benådar han Brom och ger honom och Tina sin välsignelse.

Det här är riktigt, riktigt bra. Bland det bästa jag hört på länge.
Musiken är distinkt Weill-sk och känns som en blandning av hans tyska Weimarstil och 30-tals Broadway. Den är melodiös, väldigt egen, omväxlande, fylld av överraskningar och känns fortfarande både modern och fräsch.
Ypperlig är ordet jag skulle vilja använda för att beskriva den.
Texterna pendlar mellan att kännas extremt krystade till att vara smarta och fyllda av äkta wit.
Samhällssatiren som finns i både den talade texten och sångerna är fortfarande bitande, bitvis genuint rolig och, dessvärre, väldigt aktuell.
Konsertinspelningen är av absolut yppersta klass, strålande solistinsatser, stor kör (65 personer mot de 13 som användes i originalet) och en härligt välklingande symfoniorkester.
Artisterna verkar älska att få framföra detta verk och det hörs på inspelningen att även publiken njuter enormt.
Detta är den första kompletta inspelningen av partituret och man använder sig av Weills originalorkestreringar. Resultatet är en magisk liten cd.
Sammantaget så är det här ett litet mästerverk. En musikal som fullständigt skriker efter att bli återupptäckt. Ett måste!

Favvisar:
Washington Irving Song, Clickety-Clack, Hush Hush, There’s Nowhere to Go But Up!, September Song, How Can You Tell an American?

Kuriosa:
Maxwell Anderson skrev en föreställning som både var en romantisk komedi och en förtäckt allegori över den då sittande amerikanska presidenten Franklin D. Roosevelt och hans New Deal. Han drog paraleller mellan den då sittande regeringen och dess maktfullkomlighet och Stuyvesants diktatur på 1600-talet. Detta var väldigt tydligt för både den tidens publik och kritiker och det var många som ogillade liknelsen.

I filmversionen som kom 5 år senare så hade man tagit bort alla politiska övertoner samt alla referenser till Rooseveltadministrationen och koncentrerade sig istället på den romantiska komedibiten.
Men inte bara det, man behöll bara 3 av föreställningens sånger, de nya och mer standardaktiga kärlekssångerna skrevs av bland annat Jule Styne och Sammy Cahn.

Videosar:
En rörlig ljudis med Walter Huston som framför September Song

knickerbockerfeat4
Walter Huston som Peter Stuyvesant. Från 1938 års originaluppsättning.

Annonser

Dag 44: Lost In The Stars

18 Jan

Lost in the Stars - 1949 Original Broadway Cast

Lost In The Stars (1949), 281 föreställningar
Musik: Kurt Weill
Sångtexter & libretto: Maxwell Anderson. Baserad på Alan Patsons roman Cry, the Beloved Country (1948).

Stephen Kumalo, en svart man och präst i den lilla byn Ndotsheni i Sydafrika, åker till Johannesburg för att hitta sin son Absalom som han vet har råkat illa ut.
Absalom sitter i fängelse anklagad för att ha gjort ett inbrott och i samband med det skjutit en vit man. Det visar sig att mannen han sköt var en god vän till hans far. Kumpanerna som var med vid inbrottet har ljugit för rätten och blivit frisläppta men Absalom, som känner sann ånger för sitt brott har erkänt dådet. Detta resulterar i att han döms till döden. Fadern blir förkrossad när han hör detta, han börjar ifrågasätta sin egen tro och Guds existens. När han återvänder till sin by, i sällskap med hans sons gravida fru, så avsäger han sig sitt prästerskap, han anser att han med sin tvivel inte längre kan predika Guds sanna ord.
I sista scenen så är klockan fyra på morgonen, det är dagen och tidpunkten för hans son hängning, och Stephen möter fadern till den skjutne. Denne ser Stephens förtvivlan och inser att de bägge har förlorat en son. Mannen inser då att rastillhörighet inte spelar nån roll, att smärtan går lika djupt hos alla och utifrån deras gemensamma sorg så erbjuder han Stephen sin vänskap.

En musikal med ett stort budskap. Det här var nog det första mötet för de flesta åskådare på Broadway med Sydafrika och apartheidsystemet. Rasmotsättningar är inte den centrala delen i stycket utan det är nog snarare tro och ifrågasättandet av tro. Men rasismen finns med som en väldigt viktig del och den visades mer öppet än vad som var brukligt på en teaterscen i USA på denna tid.

Det här är vad man brukar benämna ”Broadway-Opera” och det här verket, liksom liknande verk som Porgy & Bess, platsar nästan bättre på en operascen än på en musikalscen. Lost In The Stars skulle även passa bra att framföras i en kyrka för i mångt och mycket är det ett oratorium med insprängda dialogpartier. Kören har samma funktion som kören i ett grekiskt drama, den står utanför handlingen och kommenterar, förklarar och förtydligar. Även flera av solistpartierna känns mest som inre dialoger och funderingar då de är väldigt stillsamma och inte för handlingen framåt.
På den här inspelningen är sångarna till största delen klassiskt skolade och det är nog så det bör vara.

Stycket har överlag en väldigt högtidlig känsla. Och att det är en tragedi råder det inga som helst tvivel om, det hörs från den första ödesmättade kören till den sista sörjande och klagande tonen.
Musiken drar åt det modernt klassiska hållet,  ibland åt det atonala, inte alltid så vacker men spännande och intressant. Det finns ett par lättare, mer Broadwayaktiga nummer med jazz- och bluesinfluenser insprängda bland de tyngre styckena, och de behövs för annars vore detta ett djupt deprimerande verk.
Det här är inte riktigt i min smak men verket berörde mig, till min förvåning, ganska så starkt och när det så förutbestämda slutet kom så fick jag en liten tår i ögat.
Den här kräver många återbesök och jag hoppas att jag ska kunna hitta en modernare inspelning än den här från 1949. För med vassare orkestreringar och modernare röster så tror jag att det här kan bli fantastiskt.
Vilken svensk kyrka vågar vara den första att sätta upp detta verk?

Favvisar:
The Train To Johannesburg, The Little Grey House, Stay Well, Big Mole

Kuriosa:
En av Weills lärare i komposition var Engelbert Humperdinck (Obs inte den engelska popsångaren utan kompositören till bl a operan Hans & Greta) och en annan Ferruccio Busoni.

Det här blev Weills sista verk. Han gick bort i en hjärtattack ett år senare endast 50 år gammal.

Maxwell Anderson skrev pjäsen som Bogartfilmen Key Largo (Stormvarning utfärdad) från 1949 är baserades på.

Titeln Lost In The Stars syftar på en berättelse som Stephen berättar för sin systerson: ”En dag skapade Gud alla stjärnorna och de rann som sand mellan hans fingrar. Ja, alla utom en. En liten stjärna föll helt ensam. Gud gav sig då ut och letade efter stjärnan. När han så småningom fann den så lovade han att ta hand om den och att den aldrig mera skulle vara ensam och vilse.”
Men ibland känner Stephen att Gud har glömt sitt löfte och att vi är ensamma och vilse bland stjärnorna.

Todd Duncan som spelade prästen Stephen Kumalo spelade Porgy i originaluppsättningen av Porgy & Bess

Bobby (Don’t Worry, Be Happy) McFerrins  far var med i denna föreställning.

Videosar:
Snuttar från Encores! konsertversion av Lost 2011.
Snuttar från The Glimmerglass Festivals version
Bobby McFerrin: Don’t Worry, Be Happy

%d bloggare gillar detta: