Nr 423: Galavant

Galavant (2015-2016),
Tv-serie, 2 säsonger
Music: Alan Menken
Lyrics: Glenn Slater
Manus: Dan Fogelman

Galavant handlar om riddaren Galavant, en snygg, galant, skönssjungande man av bästa (medvetet stereotypa) hjältesnitt som ger sig ut på jakt efter sitt livs kärlek, den väna Madalena. Hon har blivit bortförd av den elake Kung Richard och det har lett till att Galavant fått rykte om sig att vara en ganska så halvdan riddare.
Men nu ska han, tillsammans med sin väpnare, återupprätta sitt rykte och få till det ”de levde lyckliga i alla sina dar” slut han anser att han har rätt till.
Men det kommer att dyka upp en massa hinder, sidointriger och sånger under hans väg till Richards rike.
Och Madalena är kanske inte riktigt så vän och oskyldig som han har trott.
Och Richard är kanske inte den skurk han utgetts för att vara.
Och det här är kanske inte en typisk riddarserie – eftersom de med jämna mellanrum brister ut i musikalnummer.
Och de är hela tiden väldigt medvetna om det senare. Att de är med i en ovanlig serie alltså. Och att de sjunger. Och att folk tittar på dem. Och att hela den här premissen är urbota dum, fånig, osannolik och alldeles, alldeles underbar…

Vem kunde tro att en riddarmusikal skulle kunna fungera?
Jo, jag vet, Monty Python gjorde det redan 1975 med sin Monty Python and The Holy Grail och sen kom musikalen Spamelot 2005 men vem kunde ana att ett av USAs största TV-bolag skulle satsa på en riddarmusikalsitcomserie?
Inte jag i alla fall!
Men musikal har blivit stort igen bland tv-tittarna. Tacka Glee för det.
Man valde att låta första säsongen bara bestå av 8 halvtimmesavsnitt och dessa visade man sen 2 i följd under 4 veckor. Det blev en ganska så medelmåttig och inte alldeles strålande succé.
Faktum är att de flesta nog skulle säga att den floppade. Och det rätt rejält.
Så jag blev otroligt förvånad när ABC (kanalen som producerade serien) berättade att de tänkte satsa på en andra säsong. De hoppades att serien med 10 avsnitt till skulle kunna hitta sin publik.
Det gjorde den inte och efter andra säsongen lades den ner.

Synd tycker jag. För det här är roligt. Ibland hysteriskt roligt. Och med fantastiska shownummer skrivna av Alan Menken – mannen som skrev Disneys Lilla Sjöjungfrun och Skönheten och Odjurets underbara musik.

Här drivs det kärleksfull med musikalmusiken. Alan verkar njuta helhjärtat av att parodiera inte bara sina egna verk utan också klassiker som West Side Story, Camelot (det var väl nästan självskrivet att den skulle dyka upp) och många, många andra.
Att se vilka och hur många musikalreferenser man kan hitta i varje avsnitt är magiskt för en nörd som jag.

Och så är det en meta-serie dvs att alla i den är pinsamt medvetna om att de är med i en tv-serie, att det är konstigt att brista ut i sång och att det här är en serie som knappt har nån publik.
I love it.

Kuriosa:
Serien kanske inte hittade sin publik men de som såg den gillade den.
Säsong 1 fick 90% (av 100) i betyg och säsong 2 fick 100% på Rotten Tomatoes!
På IMDB har den betyg 8,1 (av 10).

Press:
While the jokes in Galavant ride the line of predictability, their execution, along with campy themes and silly musical numbers, make it memorably entertaining. 
– Rotten Tomatoes

Despite some amusing bits and clever songs, it’s only occasionally as much fun as it ought to be.
– Neil Genzlinger,  The New York Times   

Owing a strong debt to Monty Python and a lesser one to spoofs like When Things Were Rotten, Galavant largely overcomes the challenges that have traditionally bedeviled TV musicals with rambunctious energy, cheeky lyrics and music, and — significantly — a half-hour format, thus condensing the need to create songs into a manageable task.
– Brian Lowry, Variety

With some resignation, given a colleague’s ‘meh’ reaction to the pilot, I finally cued up Galavant… and found myself binge-watching the six episodes available to me. (And I seldom binge anything.) That’s why I think ABC is smart to double-pump episodes, because yes, the plot progression is a bit slow, pausing as it does to allow for song-and-dance numbers and vamping by the more colorful characters (the king included). You’ll want two at a time to come away satisfied.
– Matt Webb Mitovich, TV Line 

…the whole is less than the sum of its comic and musical parts.
– Alan Sepinwall, HitFix

Videos:
The Galavant Song
Togetherness
As Good As It Gets
Maybe You’re Not The Worst Thing Ever
A New Season
Off With His Shirt med Kylie Minogue
Finally

 

 

Dag 185: Pippin

Pippin (1972), 1 944 föreställningar
Baserar mitt omdömme på 2013 års Broadway revivalinspelning. Den spelas fortfarande.
Musik & sångtexter: Stephen Schwartz
Libretto: Roger O. Hirson, delvis inspirerad av händelser i Pépin le Bossus (767 – 811) liv.

Det här är lite av en metateater/musikalföreställning.
Föreställningen startar med att en samling skådespelare, under ledning av ”den ledande skådespelaren”, hälsar publiken välkommen och därefter börjar ensemblen gemensamt berätta historien om Pippin. De bryter hela tiden ”den fjärde väggen” och kommunicerar ofta direkt till publiken.
Berättelsen de återger är den om unge prins Pippin, son till Kung Karl den Store, som ger sig ut på en resa för att finna meningen med sin tillvaro. Under vägen kommer han att uppleva svek, krig, mord och kärlek (i alla dess former) för att till sist ställas inför valet: ett enkelt men lyckligt liv eller riskera allt för ett kort ögonblick av ära och berömmelse?

Har alltid haft ett lite ambivalent förhållande till denna musikal. Jag gillar, och gillar verkligen mycket, musiken i första akten medan jag tycker att andra aktens musik till största delen är ointressant.
Eller första och andra akten förresten. Från början framfördes föreställningen i en akt, utan paus. Men numera så har man lagt in en paus vilken gör att det finns en Entr’acte på denna inspelning som inte fanns med på originalet.
I övrigt är det ingen skillnad på låtar på den här jämfört med originalcastplattan. Versionerna här är i regel en aning längre och lite modernare i sitt sound men i övrigt ganska så identiska. För att fylla ut cd:n så har man lagt dit kareokeversioner på fyra av sångerna. Just det känns kanske inte som ett försäljningsargument.
Vilken version man ska ta är en smaksak. Har man sett den här nya cirkusinspirerade versionen så är denna nyinspelning det självklara valet, i övrigt… Bägge är bra, gedigna inspelningar och kul att lyssna på. I den gamla får man Ben Vereen som den ledande skådespelaren och på denna får man Patina Miller, det vill säga en kvinnlig version av samma roll.  Hon är en bättre sångare än han men han har kanske mer känsla i sin röst.
Jag gillar den här popmusikalen i bägge versionerna och anser att den absolut hör till kategorin ”musikaler man bör känna till och ha hört”.

Favvisar:
Magic to Do, Corner of the Sky, War Is a Science, Simple Joys, No Time at All, Extraordinary

Kuriosa:
Original uppsättningen fick 5 Tony Awards 1973: bästa manlig huvudroll i en musikal (Ben Vereen som The Lead Player), bästa regi och bästa koreografi (Bob Fosse fick bägge), bästa scenografi och bästa ljus.
Den fick också 4 Drama Desk Award: bästa regi, koreografi, scenografi och ljus.

2013 års revival har vunnit 4 Tonys: bästa revival, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal, bästa kvinnliga biroll i en musikal och bästa regi.
Den fick en Drama League Award för bästa revival.
4 st Drama Desk Awards: bästa revival av en musikal, bästa regi, bästa kvinnliga biroll i en musikal och bästa koreografi.
Den har också fått 7 Outer Critics Circle Awards: bästa musikalrevival, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal, bästa manliga och bästa kvinnliga biroll, bästa regi, bästa koreografi och bästa ljusdesign.

Det här var den första musikal som effektivt använde sig av tv-reklam i sin marknadsföring. Istället för att koncentrera sig på att sälja en stjärna (som brukligt var) så valde man att sälja själva föreställningen. Sättet man gjorde det på var att man bjöd tv-tittarna på ett litet smakprov från showen.
Den 60 sekunder långa reklamspotten började med en speaker som sa: ”Here’s a free minute from Pippin, Broadways musical comedy sensation, directed by Bob Fosse”. Sen visade man en snutt ur ”The Manson Trio” dansnumret och taglinen efter var: ”You can see the other 119 minutes of Pippin live at the Imperial Theatre, without commercial interruption”.
Spotten blev enormt uppmärksammad och medverkade till att göra showen till en megahit.

Musikalen Pippin försöker inte på något vis återberätta en historiskt akurat berättelse, det mesta är skrönor och påhitt men flera av personerna som finns med har funnits i verkligheten. Karl den Store var en av de stora härskarna under medeltiden och hans rike omfattade nuvarande Frankrike, västra Tyskland och norra Italien. Han fick minst tre barn där den första döptes till Pépin le Bossus eller Pippin puckelryggen. Han skulle komma att konspirera mot sin far (nått som finns med i musikalen) vilket ledde till att han skickades i exil till ett kloster i Prüm som straff.
Namnet Pippin gav då Karl till sin yngste son istället som från början döpts till Karloman.
Namnet Pippin var även Karl den Stores fars namn.

Det här är faktiskt inte den första showen som har fått namnet Pippin. Redan 1870 gick en pjäs med samma namn i New York. Den hade underrubriken ”The King Of The Gold Mines” och beskrevs som en “burlesque, extravaganza, spectacle.”
Hmmm, låter ju lite som en beskrivning av denna show…

Pressklipp om originalet:
It is, I felt, a trite and uninteresting story with aspirations to a seriousness it never for one moment fulfills; a commonplace set to rock music. I must say I found most of the music somewhat characterless. It contains a few rock ballads that could prove memorable. What will certainly be memorable is the staging by Bob Fosse. This is fantastic. It takes a painfully ordinary little show and launches it into space.
– Clive Barnes, The New York Times

Pippin is a musical of enormous style and I hail it. Staged by Bob Fosse within an inch of its life, last nights arrival at the Imperial survives – nay, triumphs – by reason of its grace, humor, imagination and, yes, its very cleverness.
– Douglas Watt, Daily News

Pressklipp om revivaln:
As for the 99-pound musical that’s at the center of this muscle-bound circus — the one about the starry-eyed son of Charlemagne who has a bad case of a Middle Ages identity crisis — it’s there, too, if you choose to look for it. And if you choose not to, that’s fine. You can just sit back and let this exhaustingly energetic team work you over until you’re either all tingly or all numb.
…
Ms. Paulus’s Pippin is in its way a natural extension of Fosse’s, pushing the musical from seduction into sensory assault. This is a Pippin for the 21st century, when it takes more than style to hold the attention of a restless, sensation-hungry audience.
…the show has been given a busy big-top setting and costumes that emphasize muscle tone. This is also a Pippin for the age of the gym bunny.
Fosse’s original dancing is evoked, largely stripped of its sensuality, by the choreographer Chet Walker. Even when it’s executed by a body as supple and sexy as that of Charlotte d’Amboise, it’s not the main event. And the connection between storytelling and style, between performer and self-expression, is only occasionally in evidence.
…
And I would argue that in courting its audience, this Pippin is ultimately more cynical than Fosse’s.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Pippin TV Commercial (från 1972)
Pippin ´73, 3 nummer med original Bob fosse koreografi
Pippin 2013 – Highlights
Magic to Do ” Corner of the Sky – tv-versionen fr 1981
War Is a Science
No Time At All
Glory + Manson Trio
Pippin 2013 från Letterman