Nr 410: Cats

Cats (1981)
Uppsättningar i urval:
West End 1981,  8 949 föreställningar
Broadway 1982, 7 485 föreställningar
Stockholm 1987, 324 föreställningar

Music: Andrew Lloyd Webber
Lyrics: T. S. Eliot, Trevor Nunn (for Memory)
Book: T. S. Eliot, baserad på hans diktsamling Old Possum’s Book of Practical Cats från 1939, De knepiga katternas bok på svenska och utgiven här 1949.

Ett antal Jelliclekatter samlas på den årliga Jelliclebalen.
Olika katter sjunger och dansar fram sina historier och med dessa tävlar de om att bli den katt som den vise och högt respekterade katten Old Deuteronomy kommer att skicka till ”The Heaviside Layer” (Himlarnas hus på svenska) för att bli återfödd.

Måste erkänna direkt att jag har alltid haft lite svårt för denna musikal.
Inte på grund av musiken – för den tycker jag till stora delar mycket om – utan som scenföreställning. Detta för att jag alltid blivit så frustrerad över den minst sagt minimala, otroligt krystade och förutsägbara intrigen. Det var först i och med uppsättningen i Stockholm 2009 som jag hittade sättet att se denna show och faktiskt uppskatta den.
Knepet? Se den inte som en ”musikal” utan istället som en slags revy eller en sångcykel. För det är egentligen vad den är, en samling sånger som står på egna ben och bara har ett löst sammanhållande tema.
Med den insikten kunde jag njuta av showen. 
Tycker dock fortfarande att den är för lång som föreställning men det är tur att musiken är så varierad (rock, pop, show etc) för annars hade det nog varit outhärdligt. 

Koreografin i originaluppsättningen var ganska så repetitiv men jag blev imponerad ändå när jag såg den. För på den tiden (1981) var inte engelska musikaler direkt kända för att innehålla spektakulär koreografi och dansarna ansågs betydligt sämre än sina kolleger på andra sidan atlanten – så den här nivån på dansen/dansarna var både nytt och överraskande.
Jag hade tur som lyckades få en biljett bara några månader efter premiären, föreställningen var då den hetaste biljetten i stan, och jag minns hur jag demonstrativt och med souvenirprogrammets omslag mycket synligt placerad ”läste” den på tunnelbanan bara för att njuta av alla avundsjuka blickar jag fick.
Japp, sån var jag i min ungdom!

 

Kuriosa:
Originaluppsättningen i London vann 2 Laurence Olivier Awards: Bästa nya musikal och ”Outstanding Achievement in a Musical” till koreografen Gillian Lynne.
Broadwayuppsättningen 1982 nominerades till 11 Tony Awards och vann 7: Bästa musikal,  Book (libretto), Score (musik och sångtexter), Regi, Kostym, Ljussättning och Kvinnliga Biroll.

Föreställningen har sats upp över stora delar av världen (drygt 40 olika länder som jag känner till) och verket har översatts till över 20 olika språk.
Den har fått 2 revivals i London (2015 och 2016) och en på Broadway (2016).
I Sverige har den satts upp i Stockholm 1987 och 2009, Göteborg 2006, Malmö 2007 och Växsjö 2013.

Londons originaluppsättning lades ned på sin 21:a födelsedag den 11:e maj 2002.
Sista föreställningen visades i direktsändning från teatern på en enorm bildskärm på Covent Garden, till enorm glädje för alla som inte lyckats få en biljet till föreställningen.

Originaluppsättningen  i London kostade ca 900 000 Pund att producera medan originalet på Broadway (ett år senare) gick loss på $5 000 000.

1998 gavs det ut en inspelad version av musikalen på DVD och Video.

Anledningen till att föreställningen inte har någon egentlig story kommer sig av att Eliots dödsbo krävde, för att de skulle få rättigheterna, att upphovsmännen till musikalen inte skrev nån intrig och enbart använde sig av dikternas texter.

I Eliots verk så beskrivs alla Jelliclekatterna som vanliga svartvita katter men i musikalen så har de alla möjliga färger, täckning och hör till olika raser. 

Från början var det tänkt att Dame Judi Dench skulle spela Grizabella men hon slet av hälsenan under en repetition innan London premiären och blev då ersatt av Elaine Paige.

Dansaren Marlene Danielle spelade (i huvudssak) Bombalurina under hela perioden som showen gick på Broadway, från 1982 till 2000, alltså.

Old Possum’s Book of Practical Cats är en humoristisk samling dikter som behandlar olika katters personligheter, levnadsöden och vänskapskretsar skriven av författaren, diktaren och litteraturkritikern T.S. Eliot. Dikterna samlades och publicerades på engelska första gången 1939.

Författarens pseudonym Old Possum kan härledas till korrespondens mellan Eliot och hans gudbarn, till vilka han i en serie brev under 1930-talet hade inkluderat dikterna.

Sången Memory är den enda sångtexten som inte är skriven av T. S. Eliot. Den är istället baserad på dikten Rhapsody on a Windy Night av Eliot som han doock tyckte var för mörk för att inkluderas i diktsamlingen. Trevor Nunn, regissör till originaluppsättningen, skrev Memorytexten inspirerad av dikten och tog även med delar av den. Så här är Eliots original dikt:

Twelve o’clock. 

Along the reaches of the street

Held in a lunar synthesis,

Whispering lunar incantations

Dissolve the floors of memory

And all its clear relations,

Its divisions and precisions,

Every street lamp that I pass

Beats like a fatalistic drum,

And through the spaces of the dark

Midnight shakes the memory

As a madman shakes a dead geranium.

Half-past one,

The street lamp sputtered,

The street lamp muttered,

The street lamp said, ”Regard that woman

Who hesitates towards you in the light of the door

Which opens on her like a grin.

You see the border of her dress

Is torn and stained with sand,

And you see the corner of her eye

Twists like a crooked pin.”

The memory throws up high and dry

A crowd of twisted things;

A twisted branch upon the beach

Eaten smooth, and polished

As if the world gave up

The secret of its skeleton,

Stiff and white.

A broken spring in a factory yard,

Rust that clings to the form that the strength has left

Hard and curled and ready to snap.

Half-past two,

The street lamp said,

”Remark the cat which flattens itself in the gutter,

Slips out its tongue

And devours a morsel of rancid butter.”

So the hand of a child, automatic,

Slipped out and pocketed a toy that was running along the quay.

I could see nothing behind that child’s eye.

I have seen eyes in the street

Trying to peer through lighted shutters,

And a crab one afternoon in a pool,

An old crab with barnacles on his back,

Gripped the end of a stick which I held him.

Half-past three,

The lamp sputtered,

The lamp muttered in the dark.

The lamp hummed:

”Regard the moon,

La lune ne garde aucune rancune,

She winks a feeble eye,

She smiles into corners.

She smoothes the hair of the grass.

The moon has lost her memory.

A washed-out smallpox cracks her face,

Her hand twists a paper rose,

That smells of dust and old Cologne,

She is alone

With all the old nocturnal smells

That cross and cross across her brain.”

The reminiscence comes

Of sunless dry geraniums

And dust in crevices,

Smells of chestnuts in the streets,

And female smells in shuttered rooms,

And cigarettes in corridors

And cocktail smells in bars.”

The lamp said,

”Four o’clock,

Here is the number on the door.

Memory!

You have the key,

The little lamp spreads a ring on the stair,

Mount.

The bed is open; the tooth-brush hangs on the wall,

Put your shoes at the door, sleep, prepare for life.”

The last twist of the knife.

Och så här går Nunns sångtext:

Midnight
Not a sound from the pavement
Has the moon lost her memory
She is smiling alone
In the lamplight
The withered leaves collect at my feet
And the wind begins to moan
Memory
All alone in the moonlight
I can smile happy your days (I can dream of the old days)
Life was beautiful then
I remember the time I knew what happiness was
Let the memory live again
Every street lamp seems to beat
A fatalistic warning
Someone mutters and the street lamp gutters
And soon it will be morning
Daylight
I must wait for the sunrise
I must think of a new life
And I mustn’t give in
When the dawn comes
Tonight will be a memory too
And a new day will begin

Sången The Moments of Happiness har visserligen text av Eliot men den kommer från diktsamlingen Four Quartets (1943).

The Kennelly–Heaviside layer, named after Arthur E. Kennelly and Oliver Heaviside, also known as the E region or simply the Heaviside layer, is a layer of ionised gas occurring between roughly 90–150 km (56–93 mi) above the ground — one of several layers in the Earth’s ionosphere. It reflects medium-frequency radio waves, and because of this reflection, radio waves can be propagated beyond the horizon.

Heaviside Layer används av Eliot i diktsamlingen som en metafor för Himmelen.
Han refererar också till den i sin pjäs The Family Reunion som tar upp teman om ”livet efter detta” samt ”himmel och helvete”.

Länk till en fansite på nätet som bara handlar om Cats.

Press:
Om Original Londonuppsättningen:
…
With his new show, Mr. Lloyd Webber reveals himself as a daringly diversified contemporary composer, creating a score that remains devotedly faithful to the spirit of Eliot, but avoiding stodginess and whimsy through a youthful blend of disco, rock, country, blues and Latin rhythms. ”Skimbleshanks,” the story of a railroad cat, becomes an American Western, the old Gumbie Cat does a jazz dance, and a song about the mysterious Macavity, the Napoleon of crime, ends with a lowdown beat that would not be inappropriate as striptease music.
The score is top-flight Lloyd Webber, and one number, ”Memory” is sure to become the ”Don’t Cry for Me, Argentina” of ”Cats.”
…
Despite all these attributes, the show is not yet perfect. At nearly three hours, it is too long for its episodic style of presentation, and the evening is imbalanced. The first act seems to revel in eccentricity, but the second act, with a tumble of story songs, should win all but the most confirmed feline-o-phobes. However, the staging and choreography remain tatterdemalion, with the evening ending with Mr. Blessed, looking like Moses, ascending with Miss Paige to a fog-bound heaven on an automobile tire as big as a flying saucer. The moment is, to say the least, overinflated. Before it sets out to conquer Broadway, this most unusual show needs careful editing and the touch of a Jerome Robbins or Bob Fosse.
– Mel Gussow, The New York Times

 

Om original Broadwayuppsättningen:
…
It’s not that this collection of anthropomorphic variety turns is a brilliant musical or that it powerfully stirs the emotions or that it has an idea in its head. Nor is the probable appeal of ”Cats” a function of the publicity that has accompanied the show’s every purr since it first stalked London 17 months ago. No, the reason why people will hunger to see ”Cats” is far more simple and primal than that: it’s a musical that transports the audience into a complete fantasy world that could only exist in the theater and yet, these days, only rarely does. Whatever the other failings and excesses, even banalities, of ”Cats,” it believes in purely theatrical magic, and on that faith it unquestionably delivers.
…
But while the songs are usually sweet and well sung, ”Cats” as a whole sometimes curls up and takes a catnap, particularly in Act I. The stasis is not attributable to the music or the energetic cast, but to the entire show’s lack of spine. While a musical isn’t obligated to tell a story, it must have another form of propulsion (usually dance) if it chooses to do without one. As it happens, ”Cats” does vaguely attempt a story, and it also aspires to become the first British dance musical in the Broadway tradition. In neither effort does it succeed.
– Frank Rich, The New York Times

 

Cats isn’t a great musical but it’s a great show and an ironclad smash. The latest extravaganza from the prolific and gifted British composer, Andrew Lloyd Webber, takes Broadway legit to a new plateau of technologically enhanced spectacle and is an audience stampeder.
…
Nunn and Lynne’s high octane musical staging is impressive in its ingenuity and variety. The choreography isn’t terribly original, relying overmuch on acrobatics, but it’s often mesmerizing. There are too many slow spots in the first act, when some of the extended dance routings seem forced, but Lloyd Webber’s versatile music and the flair of the staging snuffs out impatience.
…
It’s certainly possible to cavail that too much has been made of Eliot’s low-key book of light poetry, that “Cats” is closer to arena spectacle that a legit musical.
The public won’t think so, however, and will relish its size, scope and vitality. There may be an adventurous film in it, certainly a cable tv production, and a scaled down version can tour. Everyone is going to be considerably older before “Cats” scats from the Winter Garden.
– Richard Hummler, Variety

Videosar:
At the Tony Awards 1983
Från Broadway revivaln 2016
Behind the scenes 2016
Delar av koreografin till Jellicle Ball inklusive Gillian Lynnes namn på de olika stegen.
Learning the Jellicle Ball
Länk till alla sångerna från filmversionen

 

Dag 212: Snoopy!

Snoopy! (1975), premiär i San Francisco, spelades Off-Broadway 1982, och i West End 1983
Musik: Larry Grossman
Sångtexter: Hal Hackady
Libretto: Warren Lockhart, Arthur Whitelaw & Michael Grace baserad på Charles M. Schulzs dagstidningsstrip Peanuts (Snobben i Sverige).

”Well, as Lucy always says, he isn’t much of a dog. But, after all, who is?”

Man kan se det här som en  uppföljare till You’re A Good Man, Charlie Brown från 1967 med den skillnaden att om den förra mer var koncentrerad på Charlie Brown så har denna sitt fokus på Snobben själv.
Men i övrigt så är de väldigt snarlika. Även denna show består av dramatiseringar och utvecklingar av ett antal Peanuts strips och teman. Så det är lite revykänsla över det hela.
Här får vi bland annat följa med Linus på Halloween när han väntar på ”The Great Pumpkins” ankomst i pumpafältet (naturligtvis så dyker han aldrig upp). Uppleva romansen mellan fågeln Woodstock och en mask.
Bland annat se Snobben som The Easter Beagle, som ”världsberömd” författare och väljas till The Big Bow-Wow (Head Beagle) för kenneln där han föddes.
Och Charlie har problem med kärlek och känner sig utanför och misslyckad. Dessutom hittar vi Lucy, Peppermint Patty och Sally här. Så persongalleriet är lite annorlunda också mot den andra showen.

Jag tycker enormt mycket om den här musiken.
Det är en väldigt ”enkel” show med starka melodier som är lätta att omedelbart ta till sig.
Texterna är just så där lill-gamla till sitt innehåll som man kan förvänta sig och speglar seriens sätt att uttrycka sig perfekt och de är bitvis väldigt skojiga också.
Här finns många bra och roliga låtar och åtminstone en riktig hit: Just One Person.
Upphovsmännen till denna ”Snobben” show är helt andra än de som gjorde ”Charlie Brown” showen på sextiotalet men precis som med den showen så är det här musik att bli glad av.
En mysig platta att sätta på när man känner sig lite låg och behöver få sig lite musikalisk uppåttjack.

Favvisar:
Edgar Allan Poe, Clouds, I Know Now, Don’t Be Anything Less, Friends, Just One Person

Pressklipp:
Om Off-Broadwayversionen 1982:
If the musical were nose-to-nose with Mr. Garrison’s (som spelade Snobben*) performance, it would be a subject for celebration. Sadly, this sequel …is a hand-me-down…the show meanders all over play-school country. The book, which is credited to three individual writers as well as a task force called ‘Charles M. Schulz Creative Associates’ is a pastepot of Peanuts dialogue that wanders into various other neighborhoods in order to accommodate the score.
– Mel Gussow, The New York Times
* min anteckning

Om West End revivalversionen 2004:
The musical retains the fast, sharp comic appeal and instantly recognisable characterisations of the line-drawing originals, but also irresistibly brings it to human form by buoying up its snapshot scenes with the tuneful ease of the light, bright melodies of composer Larry Grossman’s settings to Hal Hackaday’s apt, witty lyrics.
…
Since the comic strip plotting and characterisation hardly make for an organic show in which the songs advance the action or the characters deepen over the course of it, it’s instead conceived as a series of self-contained vignettes: it’s as if the strip has simply walked off the page and onto the stage, with each song or scene telling its own little story. Together, however, the patchwork makes a tapestry.
-Mark Shenton, whatsonstage.com

Videosar:
Edgar Allan Poe
Don’t Be Anything Less
I Know Now, Clouds m m från den tecknade tv-filmen
Just One Person med Bernadette Peters och Mupparna

Dag 208: Ain’t Broadway Grand

Ain’t Broadway Grand (1993), 25 föreställningar
Musik: Mitch Leigh
Sångtexter: Lee Adams
Libretto: Lee Adams, Thomas Meehan

Året är 1948 och Mike Todd har bestämt sig att satsa allt på en sofistikerad musikalisk satir om presidenten, Of The People ska den heta.
Han hoppas att med den kunna få respekt i de finare kulturella kretsarna och på så sätt få  lite ”klass”.
Of The People floppar dock när den try-outar i Boston.
Mikes fru, Joan Blondell, lämnar honom då och återvänder till Hollywood för att fortsätta sin karriär där.
När hon har åkt får Mike en snilleblixt: tillsammans med strippan och superstjärnan Gypsy Rose Lee och komikern Bobby Clark ska han förvandla showen till en burlesqueliknande show.
Joan kommer till Broadwaypremiären. Hon berättar då för honom att vad henne anbelangar så har han redan klass och behöver inte få det bekräftat av andra.
Of The People blir en megasuccé.

Musikalen utspelar sig 1948 och det hörs verkligen på musiken, för det bokstavligen skriker fyrtiotal om varenda låt. Oavsett om det är komiska burlequenummer, torch songs, crooner songs eller Broadwayaktiga nummer.
Att den här showen är skriven på nittiotalet finns det egentligen inget som skvallrar om.
Och det är ju både bra och dåligt.
Bra, därför att jag gillar stilen men dåligt för det gör musiken en aning anonym. Det är trots allt kopior eller pastischer snarare än äkta vara vi bjuds på. Man märker att kompositören anstränger sig att låta ”rätt” och det blir på bekostnad av originalitet och att hitta starka egna melodier. Allt påminner om nån låt man redan hört.
Det gör inte att det här är dåligt. Absolut inte. Här finns ett par riktiga toppnummer som titellåten och en fackelsång som Debbie Shapiro Gravitte sjunger. Men musikalen sticker inte ut tillräckligt för att göra den hågkomstbar. Tror jag skulle ha svårt att känna igen sånger från showen om jag hörde dem på radion eller så.

Favvisar:
Ain’t Broadway Grand, Tall Dames & Low Comedy, Maybe Maybe Not, Class

Kuriosa:
Mike Todd (föddes som Avrom Hirsch Goldbogen) var en teater och filmproducent, mest känd kanske för filmen Jorden runt på 80 dagar (1956). Den vann en Oscar 1957 som årets bästa film.
Han var också med och utvecklade ett väldigt använt widescreen filmformat som fick hans namn: Todd-AO.
Han var en notorisk kvinnokarl som bl a hade en omskriven affär med den sofistikerade strippan Gypsy Rose Lee, var gift med Hollywoodstjärnan Joan Blondell och efter att de skilde sig blev han småningom Elisabeth Taylors tredje man, den enda man hon inte skilde sig ifrån. Det berodde på att han omkom i en flygolycka 1958.

Pressklipp:
Rubrik: Ain’t Broadway Grand? – No, it ain’t!
… an idiotic musical comedy that hasn’t a single original or interesting idea. Such an enterprise invariably makes every artist associated with it look third-rate.
…
Adams describes Broadway in the title lyric as “the gay white way” and has an actress sing, “I feel like a poet with no strings,” which must be something like being a fish without a bicycle.
…
Ain’t Broadway Grand has been knocking around for years in various forms. In all that time, it’s merely gone from burlesque to grotesque.

Originality, which Todd had in abundance, is a key ingredient missing in ”Ain’t Broadway Grand.” The musical, which opened last night at the Lunt-Fontanne Theater, is smaller than Todd’s life. A more appropriate title would have been ”Ain’t Broadway Bland.”
– Mel Gussow, The New York Times

But despite its tunefulness, despite the attractive chorus line, despite a few genuinely funny moments, this trip down nostalgia lane doesn’t play like a hit from

the Golden Era of Broadway brass. It’s more like a show that folded at New Haven’s legendary Shubert Theatre.
– Malcolm L. Johnson, The Courant

Ain’t Broadway Grand is a dazzling and nostalgic trip down Broadway of an earlier era.
The raucous and occasionally magical musical is about eclectic impresario Mike Todd.
…
Mitch Leigh … has written an outstanding score.
…
Lee Adams … has contributed surprisingly fresh and witty lyrics for a musical that has one foot squarely in the past. In fact, ”Ain’t Broadway Grand” is being advertised as a ”brand-new 1948 musical.”
If you love New York and flashy Broadway revues of yesteryear, ”Ain’t Broadway Grand” is grand and plenty of fun.
-Ward Morehouse III, The Christian Science Monitor

The show has great dancing and some stunning production numbers. It has colorful sets and several good comic songs.

What it doesn’t have is an interesting story, rich characters and consistently strong tunes defining its characters and dramatic situations. Those are vital ingredients for a musical then – and now – and the weaknesses are glaring enough to make Ain’t Broadway Grand, on balance, a not very grand Broadway show.
…
A catchy but derivative song in the style of There’s No Business Like Show Business, the song called Ain’t Broadway Grand is sung in the second scene and reprised no fewer than four times. After the cast sings it at the finale, the words are flashed on a screen and Burstyn steps out of character to invite the audience to sing along.

Let’s hope this deliberately old-style musical doesn’t start something new by becoming the first karaoke musical.
-Douglas J. Keating, The Inquirer

Videosar:
En snutt ur showen.
Trailer till Jorden runt på 80 dagar.