Dag 362: White Christmas

Irving Berlin’s White Christmas (2004)
Musik & sångtexter: Irving Berlin
Libretto: David Ives & Paul Blake baserad på filmen med samma namn från 1954 (manus: Norman Krasna, Norman Panama & Melvin Frank) som i sin tur var inspirerad av filmen Holiday Inn från 1942

Tio år efter att de stridit utomlands under andra världskriget, så har de f d soldaterna Bob Wallace och Phil Davis blivit en populär sång-och-dans duo.
Tanken är att de ska ha premiär på sin nya julshow i Florida.
Men Phil blir attraherad av Betty, en sångerska som uppträder tillsammans med sin syster Judy. När han får  reda på att systrarna har ett engagemang i Vermont så övertalar han sin partner att de ska följa efter dem dit.
Det visar sig att värdshuset som systrarna ska uppträda på drivs av grabbarnas före detta befälhavare General Henry Waverly. När de får reda på att Henrys affärer går uselt så bestämmer de sig för att ha premiär på sin nya show tillsammans med systrarna på värdshuset istället för i Florida.
Vid det här laget har de bägge männen blivit örälskade i var sin syster. Men naturligtvis så kommer systrarna att tro att killarna bara vill utnyttja dem och det blir lite fnurror på tråden innan det förutsägbara lyckliga slutet.

Ibland är det så skönt att lyssna på en sån här härlig, riktigt gammaldags musikal.
Jag pratar om en uppsjö av Irving Berlin hits, starka melodier, 40-tals swing och tajta vokala harmonier. Det är en ren njutning att lyssna på det här. Det här är musik som gör en glad, som kan jaga bort det mörkaste av dåliga humörsmoln. För mig så är det här perfekt. Man kan bara slappna av och låta de ljuva tonerna skölja över en och låta sig fyllas av harmoni. Ingen stress kan frodas när dessa sånger framförs, utan både kropp och sinne bäddar liksom in sig i den djupaste av avspänningslägen.
Tror ni fattar att jag gillar det här.
Visst det är lite av en jukeboxmusikal, det är ingen nyskpande eller djup produktion utan bara ett kärleksfullt återskapande av en musikalvärld som inte längre existerar. Men så kärleksfullt återskapat (rent musikaliskt i alla fall, har inte sett produktionen så jag vet inte hur den funkar sceniskt) att det bara är att ge sig hän och låta den skölja över sig.
En perfekt start på en avspänd och harmonisk helg.
Rekommenderas.

Favvisar:
Blue Skies, Snow, The Best Things Happen While You’re Dancing, I Love a Piano, Sisters

Kuriosa:
Melodin till sången White Christmas skrev Irving Berlin medan han jobbade med filmen Top Hat 1935. Det var en Fred Astaire/Ginger Rogers film och han tänkte sig att låten skulle kunna komma med i en framtida film med duon. Fred gillade sången men det gjorde inte regissören så melodin användes aldrig.
Ett par år senare fick Berlin i uppdrag att skriva ett antal sånger som var inspirerade av olika helgdagar. Dessa skulle figurera i filmen Holiday Inn som handlade om ett hotell som bara var öppet på de stora helgerna. Berlin kom ihåg melodin han skrivit många år tidigare och använde sig av den för att skriva White Christmas.
När man spelade in filmen så gillade man visserligen julsången men man insåg inte vilken hitpotential den hade. Istället så trodde man att Be Careful, It’s My Heart skulle bli den stora hiten. Men som vi alla vet, det var White Christmas som slog och det rejält. Den låg etta på hitlistorna under 11 veckor och vann dessutom en Oscar som årets bästa filmsång 1943.
Så framgångsrik var sången att man 1954 skapade en film med sångens namn. Den filmen var inspirerad av Holiday Inn filmen men hade en helt ny berättelse och det är den berättelsen som även berättas i musikalen.

Pressklipp:
If some old-school Broadway escapism is what you’re looking for, and the prospect of singing the title tune along with a bright-beaming Broadway cast in festive sweaters fills you with seasonal cheer — at a time when cheer of any kind is in scant supply — White Christmas should be put somewhere on your wish list. For anyone else, however, the show will seem about as fresh and appealing as a roll of Necco wafers found in a mothballed Christmas stocking.
– Charles Isherwood, The New York Times

Irving Berlin’s White Christmas is as conscientiously G-rated a musical as you’ll find on Broadway. Still, it ought to have an audience advisory — for diabetics.
– Elysa Gardner, USA Today

There hasn’t been this much tap-dancing on a Broadway stage since 42nd Street. Yet despite its relentless effervescence, Irving Berlin’s White Christmas is most alive in its gentler, more melancholy moments — few as there are. Arriving in New York after multiple regional stops in the past four seasons, and aiming to establish itself as an annual holiday engagement, this somewhat mechanical show feels like a road production staffed with mostly second-tier talent. More seasonal confection than full-bodied musical theater, it coasts along on the strength of its melodious numbers and sparkling visuals, which should suffice to keep the tourist trade happy.
…
By the time the evergreen title song is heard for the second time in the enchanting snow-biz finale, most audiences will be sufficiently high on holiday spirit to sing along — and maybe even convince themselves this synthetic approximation of an old-style Broadway-Hollywood hybrid is the real thing.
– David Rooney, Variety

Videosar:
Trailer
High Lights bl a Sisters, Snow & Blue Skies
I Love a Piano
Happy Holidays/White Christmas
Blue Skies
The Best Things Happen While You’re Dancing från filmen med Danny Kaye och Vera Ellen
Sisters från filmen

Dag 155: Li’l Abner

Li’l Abner (1956), 693 föreställningar
Musik: Gene De Paul
Sångtexter: Johnny Mercer
Libretto: Norman Panama & Melvin Frank baserad på dagstidningsstrippen Li’l Abner (Knallhatten på svenska) av Al Capp.

Them GOP’s and democrats
Each hates the other one
They’s always criticizing
How the country should be run
But neither tell the public
What the others gone and done
As long as no one knows
Where no one stands
The country’s in the very best of hands

Daisy Mae’s enda önskan är att få gifta sig med Li’l Abner. Hon har bestämt sig för att fånga honom på nästa Sadie Hawkins Day – det är den enda dagen på året då kvinnorna får jaga männen och om de lyckas släpa en man över mållinjen så måste mannen gifta sig med kvinnan. Li’l Abner har inte den mista lust att bli fångad och han brukar klara sig undan Daisy på Sadie Hawkins dagen. Men i år så har Daisy fått en rival i sin jakt på sin drömman, Appassionata von Climax, en kvinna som också bestämt sig för att fånga den muskelöse unge mannen.
Samtidigt med att detta sker så har USA’s regering bestämt sig för att börja göra atombombsexperiment i Dogpatch (byn allt utspelar sig i), detta för att inget viktigt eller av historiskt värde nånsin har skett där.
Männen i byn utsätts för vetenskapliga experiment som förvandlar dem till snyggingar men med en biverkning: de blir helt ointresserade av det motsatta könet.
Kvinnorna klagar, de vill ha tillbaka sina män som de var förut: fula och skrangliga men potenta.
Man upptäcker så småningom att det visst har skett något viktigt i Dogpatch. Byn grundades nämligen av Jubilation T. Cornpone inbördeskrigets fegaste, klumpigaste och klantigaste officer, en man med fler felbedömningar på sitt samvete än alla andra officerare tillsammans (och vi pratar nu om både syd- och nordstatsarméerna). Eftersom staden nu har historiskt värde så är den inte längre Amerikas mest värdelösa område och därför så kommer den inte att atombombas.
Jubel och Sadie Hawkinsdagen kan genomföras som tänkt.
Daisy Mae gifter sig med sin Li’l Abner.

Al Capps serie var en stor favorit hos mig när jag var yngre. Hysteriska intriger, social satir (även om jag inte fattade så mycket av det när jag var liten), storbystade kvinnor och vrak till män och alla med fantastiska namn som Stupefyin’ Jones (kvinnan som är så vacker att män inte kan tänka längre när de ser henne utan förvandlas till korkade dreglande töntar), Earthquake McGoon, Mayor Dawgmeat, Moonbeam McSwine och naturligtvis kvinnan med det bästa serienamnet ever Appassionata von Climax.
Alla finns de med i denna musikal och även satiren fick plats så här delas det ut rallarsvingar både mot politiker, affärsmän, bankväsendet och vetenskapsmän. Ingen kommer undan.
Musiken speglar delvis miljön (vi pratar hillbillyland dvs södra delen av bergskedjan Appalacherna), så här finns lite fiol, banjo och countrykänsla men naturligtvis Broadways version av sån musik. Och så finns här massor av riktigt härlig showmusik och några grymma ballader.
Det är ingen klockren samling sånger men här finns mycket att glädja sig åt och det är stor variation på musiken så den blir aldrig tråkig eller förutsägbar.
Texterna är väldigt humoristiska och ett par riktigt satiriska och småelaka sånger finns här också. Sånger som kanske känns lite gamla nu vad gäller innehåll men en del av ämnena de tar upp är fortfarande, tyvärr, ganska aktuella. Se bara versen högst upp som kommer från The Country’s In The Very Best Of Hands.
En riktig bonus på denna cd är att man får med The Sadie Hawkins Ballet plus ett par sånger som ströks innan premiären.
En ojämn men kul liten show som  fick en ”serie-aktig” filmversion 1959.  Filmen höll sig ganska så nära scenversionen. Även de flesta från Broadwayshowen var med i filmen vilket var väldigt ovanligt. Så där finns en chans att åtminstone få en uppfattning om hur showen kan ha sett ut på scen.

Favvisar:
If I Had My Druthers, Oh, Happy Day, I’m Past My Prime, Namely You, Jubilation T. Cornpone

Kuriosa:
Showen vann två Tony Awards: bästa koreografi och bästa kvinnliga biroll.
Den vann även två Theatre World Awards.

Pressklipp:
If everyone in Li’l Abner were as talented as Michael Kidd, everything would be as brilliant as the ballets, and probably the world would be gayer, too. But it is difficult to make a fluent musical romance out of some characters who may have hearts of gold but are not very bright in the upper story.
…
(the book did) not have the lightness, simplicity, and speed of the Dogpatch folks. … Mr. Kidd has caught the spirit of Dogpatch civilization brilliantly enough to suggest that ballet is a more suitable medium than words for animating Al Capp’s cartoon drawings.
– Brooks Atkinson, The New York Times

Those aren’t real Dogpatch people stompin’ and whompin’ and cavortin’ across that stage. Those are (sob!) Broadway actors done up in funny looking costumes.
– Tom Donnelly of the New York World-Telegram & Sun

…while I think Li’l Abner is often guilty of questionable taste, it is sure to be a great big hit. Li’l Abner is bountiful, lively and tuneful. We won’t all agree with its taste or its tenets, but it is a cinch to be with us for many a Dogpatch moon.
– John McClain, Journal-American

It’s all done with zip and zingo, and I guess you could say the show was a rip-snorting, ring-tailed roarer, all right.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:
Namely You
The Country’s In the Very Best of Hands
Jubilation T Cornpone
I’m Past My Prime
Li’l Abner trailer