Dag 290: Mamma Mia!

Mamma Mia! (1999), West End spelas fortfarande.
Broadway 2001, spelas fortfarande
Musik: Benny Andersson & Björn Ulvaeus
Sångtexter: Björn Ulvaeus, Benny Andersson & Stig Andersson
Libretto: Catherine Johnson

Musikalen handlar om tjugoåriga Sofie och hennes mamma Donna, som driver en taverna på en liten grekisk ö.
Sofie ska gifta sig och vill att hennes pappa ska leda henne uppför kyrkgången.
Men Donna vägrar säga vem som är Sofies far.
Enligt mammans dagbok, som Sofie tjuvläser, finns det tre möjliga män som alla haft ett förhållande med Donna ungefär samtidigt och som kan vara pappakandidater.
Sofie bjuder i hemlighet, under sin mammas namn, in alla tre till bröllopet…

ABBAs musik kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta eftersom de är min uppväxts soundtrack.
Det här är ju en jukeboxmusikal så allt som finns på plattan är covers på ABBA låtar. En del är kul versioner, andra känns bara som väldigt bleka kopior på originalet.
När jag såg föreställningen så kunde det bitvis kännas väldigt krystat med hur de försökte få sångtexterna att fungera i ett dramatiskt sammanhang men guskelov så slipper man det när man bara lyssnar på låtarna. Fast där showen kunde få mig att köpa hela konceptet och fick mig att skratta, dansa och digga loss som bara den så blir man snabbt väääldigt medveten om att skivan inte är lika kul som showen var.
Plattan fungerar väl okej som souvenir från föreställningen eller som en ren coverplatta men den kommer aldrig upp i originalens nivå, fast det kan man ju inte heller begära eller förvänta sig.
Så om man gillar det här eller inte är en smaksak. Själv sätter jag, om jag ska vara ärlig, hellre på en ABBA Gold platta än den här.

Favvisar:
Does Your Mother Know, The Winner Takes It All, Dancing Queen, Lay All Your Love On Me

Kuriosa:
West End versionen vann en Laurence Olivier Award för bästa kvinnliga biroll.
Broadwayversionen vann en Theatre World Award för bästa kvinnliga huvudroll.

Det gjordes en filmversion av musikalen 2008 med Meryl Streep i den kvinnliga huvudrollen.

Pressklipp om Broadwayversionen:
For if you take apart Mamma, Mia! ingredient by ingredient, you can only wince. It has a sitcom script about generations in conflict that might as well be called My Three Dads. The matching acting, perky and italicized, often brings to mind the house style of The Brady Bunch.
The choreography is mostly stuff you could try, accident-free, in your own backyard. And the score consists entirely of songs made famous in the disco era by the Swedish pop group Abba, music that people seldom admit to having danced to, much less sung in their showers. Yet these elements have been combined, with alchemical magic, into the theatrical equivalent of comfort food.
…
Mamma Mia! manipulates you, for sure, but it creates the feeling that you’re somehow a part of the manipulative process. And while it may be widely described as a hoot by theatergoers embarrassed at having enjoyed it, it gives off a moist-eyed sincerity that is beyond camp.
The woman who accompanied me to Mamma Mia! wore hard-edged black and an air of weary skepticism. At one point, she hissed irritably at me, ”I hate the 70’s.” That was early, though. When the curtain calls came, she was openly weeping and laughing at herself for doing so.
– Ben Brantley, The New York Times

Mamma Mia!, the musical based on the songs of Abba, is a silly affair all around, and that’s its greatest asset. The show takes some of the Swedish pop group’s best-known tunes and threads a narrative through them, albeit a pretty flimsy one that starts off well enough but collapses under its own weightlessness.
…
Emptier entertainment would be hard to find, but that’s a brand of feel-good fun this show emits in abundance.
– Steven Oxman, Variety

Videosar:
2010 års trailer för showen
2009 Tony Awards
Mamma Mia Medley
Meryl Streep – Money, money, money

Dag 193: A Doll’s Life

A Doll’s Life (1982), 5 föreställningar
Musik: Larry Grossman
Sångtexter & libretto: Betty Comden & Adolph Green, inspirerad av Henrik Ibsens pjäs Ett dockhem (Et Dukkehjem) från 1879.

Hur går det för Nora Helmer efter det att hon slängt igen dörren efter sig och lämnat sin man och sina barn i Ibsens klassiska pjäs Ett Dockhem från 1879?
Den här musikalen ger ett alternativ till hennes vidare öden och äventyr.
Föreställningen startar med att vi får se nutida civilklädda skådespelare repetera den berömda slutscenen i dramat. När skådespelerskan som spelar Nora går ut genom dörren så förflyttas vi plötsligt till 1879 och aktrisen dyker upp igen men nu som Nora i tidstypiska kläder och inte längre som en repeterande skådespelerska, och musikalen tar sin början.
Nora tar sig till Christiania (Oslo).
Hon börjar med att jobba som diskerska på en restaurang.
Hon träffar en ung kompositör som hon flyttar ihop med i tron att han ska se hennes som en jämnlike. När hon märker att han inte gör det så lämnar hon honom.
Hon tar ett flertal andra arbeten samtidigt som hon utbildar sig. Bland annat arbetar hon som servitris och i en fiskkonservfabrik. På det senare stället så leder hon ett uppror bland arbetarna för att de ska få bättre betalt och drägligare arbetsförhållanden. Hon fängslas för det.
En advokat vid namn Johan hjälper henne ut från finkan och presenterar henne för fabrikens ägare, Eric. Hon blir Erics älskarinna och det inleder en syndigt tillfredsställande period i hennes liv.
Hon börjar åter stiga på den sociala stegen och börjar få makt, en typ av makt som normalt varit reserverad för män.
Genom att panta alla juveler hon fått av Eric så startar och driver hon, med Johans hjälp, en kedja med parfymbutiker.
Johan friar till henne men hon tackar nej. Hon längtar tillbaka till sina barn och hoppas att Torvald (hennes ursprunglige make) nu äntligen ska se henne som sin jämlike.
I revivalversionen 1994 så valde man att starta med att spela slutscenen i originalpjäsen så som den var skriven (och alltså inte förlagt till en nutida repetition) så att övergången till musikaldelen blev tydligare och smidigare. Man valde också att sluta föreställningen med att hon tackar nej till frieriet från advokaten Johan.

Det här var inte en lätt, trallvänlig, liten charmig musikalkomedi inte.
Det här är mer åt operetthållet, vilket känns rätt med tanke på vilken tidsperiod den utspelar sig i.
Musiken känns också väldigt Sondheimsk, jag tycker mig höra ekon från ett flartal av hans olika musikaler främst A Little Night Music och Sweeney Todd. Att jag får associationer till den senare är inte så konstigt kanske med tanke på att det är samma regissör, Harold Prince, bakom bägge verken. Precis som i Sweeney körde han här med en stor scenografi, en kommenterande kör och till och med en gångbro över scenen. Även flera av skådespelare kom från Sweeney produktionen: bl a George Hearn i rollen som Johan (han ersatte Len Cariou i rollen som Sweeney)och Betsy Joslyn som Nora (från början var hon med i Sweenyensemblen men spelade så småningom Joanna).
Här är det alltså ont om melodier som fastnar på direkten.
Fel, det är ont om melodier, punkt.
Men musiken är intressant, mångfacetterad och kommer nog att bli bättre för varje genomlyssning jag gör. Är nu inne på fjärde varvet och börjar tycka mer och mer om verket. Men fortfarande vet jag inte om jag i slutändan kommer att tycka att det här är bra eller mest bara pretentiöst.
En sak är dock säker: det här är inget verk man bara sätter på och låter gå i bakgrunden, den här kräver en uppmärksam och aktiv lyssnare. På både gott och ont.

Favvisar:
Power, New Year’s Eve, Stay with Me Nora, Learn to Be Lonely

Kuriosa:
Föreställningen fick flera smeknamn:
A Door’s Life, syftande på dörren som Nora går ut igenom i slutet på Ibsens pjäs och som symboliskt dyker upp genom hela musikalen.
A Doll’s Death – jag tror ni fattar på vad de syftade…

Trots att den försvann efter bara 5 föreställningar så blev den Tony Awardnominerad för bästa nya musikal, bästa musik och bästa manliga huvudroll. Den förlorade i alla tre kategorierna men ändå.
Den blev också nominerad (och förlorade) i bästa musik kategorin för Drama Desk Awards.
Ända priset den fick var en Theatre World Award till Peter Gallager.

Vid den sista audition callbacken för showen så var det bara tre namn kvar: Glen Close, Meryl Streep och Betsy Joslyn. Det var Betsy som fick rollen…

Pressklipp, om revivaln:
The original Broadway production, directed by Hal Prince in his epic ”Sweeney Todd” mode, closed after five regular performances, and with good reason. It was overproduced and overpopulated to the extent that the tiny resolute figure of Nora became lost in the combined mechanics of Broadway and the Industrial Revolution. There’s no such danger in this new production.
It is so spare that Nora is as much the center of the universe in Christiania as she was at home in ”A Doll’s House.” Further, the show is so intimately staged that we can now appreciate the beauties in the score and in the sharp, sometimes uncharacteristically hard-edged lyrics. Never have Comden and Green taken such risks, nor displayed such discipline and intelligence in meeting those risks.
This isn’t to say that ”A Doll’s Life” suddenly emerges as a previously unrecognized classic. At heart it’s still a schematic exercise. It functions less effectively as a show on its own than as as a speculative essay about ”A Doll’s House,” a seminal work in modern literature about relations between men and women.
– Vincent Canby, The New York Times

Following a disastrous Los Angeles tryout, “A Doll’s Life” limped to Broadway , where it opened at the Mark Hellinger on Sept. 23, 1982, and closed after five performances at a loss of $ 4 million. The critics clobbered Prince in particular for a show that was at once confusing and pedantic, over-produced and undernourished, opulent and under-lit — and audiences obviously weren’t buying it, either.
But while it was possible to discern a few gems in the score, the failure was in truth as much Comden, Green and Grossman’s as it was Prince’s, a point the York Theater Co.’s current reclamation makes clear in spades.
Even on a spare set in intimate surroundings, and even with a few notable changes in the plotting and score, “A Doll’s Life” is still a terrible show, primarily because the central character remains almost totally unlikable and the new ending is as unsatisfying as the old one.
Until the unlikely time when someone actually does come up with a viable musical sequel to “A Doll’s House,” it’s probably safe to say that “A Doll’s Life” answers a question — What happens to Nora? — best left, as Ibsen did — to the imagination.
– Jeremy Gerard, Variety

Videosar:
Rehearsal clips from A Doll’s Life (2012) – The Beautiful Soup Theater Collective
Power
Letter to the Children
Learn To Be Lonely

Den tänkta originalaffischen som dock ratades.