The Roar of the Greasepaint – The Smell of the Crowd (1964 UK turné, 1965 Broadway och 231 föreställningar där)
Musik, sångtexter & libretto: Leslie Bricusse & Anthony Newley
Denna show är en allegori över den engelska över- och underklassen och de rigida regler som gäller i relationen dem emellan.
Föreställningen utspelar sig på en liten arenaliknande scen där Sir och Cocky spelar livets spel.
Cocky, den lille mannen, spelar alltid enligt reglerna, medan den beräknande Sir alltid ignorerar dem, skapar egna regler och gör som han vill. Detta leder till att oavsett vad Cocky gör -och oavsett om de spelar om makt, pengar eller kärlek- så drar han alltid det kortaste strået.
Sir har en adept som heter Kid som är väldigt angelägen om att lära sig Sirs visa råd om hur man håller Cocky på sin plats.
Men Cocky får också hjälp, av The negro. Han får Cocky att inse att all världens Sirs inte klarar sig utan sina Cockys och att han därför också har makt att påverka Sir.
Detta leder till att Sir och Cocky bestämmer att spelet ska sluta oavgjort.
Rent intrigmässigt så låter det här rätt så pretentiöst och småtrist. Kanske därför som den inte spelas så ofta.
Musiken däremot är bitvis helt ljuvlig. Här finns underbara ballader, roliga uptemposånger och några bra mittemellan bitar.
Det låter väldigt brittpopisk 60-tal musikal om det här med lite John Barry influenser instoppade här och där.
Me like.
Och showen innehåller åtminstone två sånger som blivit riktiga klassiker: Who Can I Turn To (When Nobody Needs Me) och Feeling Good.
En musikal värd att återupptäcka, åtminstone rent musikaliskt.
Favvisar:
A Wonderful Day Like Today, Where Would You Be Without Me, The Joker, Who Can I Turn To (When Nobody Needs Me), Feeling Good
Kuriosa:
Denna musikal började sitt liv på Theatre Royal i Nottingham i England. Därifrån gick den ut på en turné runt England innan det var tänkt att den skulle få sin West End premiär. Tyvärr så visade det sig att intresset för denna show var minimal och det blev ingen Londonpremiär.
Broadwayproducenten David Merrick såg föreställningen i Liverpool och insåg att det här var en produktion som var billig att sätta upp med tanke på den enkla scenografin och det låga antalet skådespelare. Han tog showen till USA och lät den åka landet runt på turné innan den fick sin Broadwaypremiär.
Han såg till att en castskiva gavs ut medan den turnerade.
Sångaren Tony Bennett fick en hit med en av sångerna i showen, Who Can I Turn To?, och det gjorde att showen fick en massa uppmärksamhet vilket medförde att uppsättningen hade gått med vinst redan innan den nådde Broadway.
Där spelades den sen 231 gånger.
För koreografin stod Gillian Lynne för som idag nog är mest känd för originalkoreografin till Cats (1981) och The Phantom Of The Opera (1986).
I den engelska turnéversionen gjorde Elaine Paige sin professionella teaterdebut.
Pressklipp:
The Roar of the Greasepaint – The Smell of the Crowd is third-rate commerce masquerading as art. Everything that works in The Roar of the Greasepaint is old-hat. What hurts is the facade of freshness, greasepaint smeared on the wrong face.
– Walter Kerr, Herald Tribune
This show needs Newley to lift its ordinary material out of the ordinary … In all situations, his sense of showmanship is an asset; without it, this musical would not measure large – with it, it at least looks bigger.
– Norman Nadel, World Telegram & Sun
The sad fact is that nearly everything Greasepaint touches is either belittled by the obviousness of the treatment or cheapened by the vulgarity of the humor. … the name of Greasepaint‘s game is Banality.
– Howard Taubman, Times
Videosar:
Anthony Newley : Who Can I Turn To
Where Would You Be
Michael Bublé – Feeling Good
Who Can I Turn To (When Nobody Needs Me) med Tony Bennett och Gloria Estefan
The Joker
Musikalipedia - musikalblogg 