Nr 454: Big Fish (2014)

Big Fish (2014)
Broadway, 98 föreställningar
Sverigepremiär på Uppsala Stadsteater 2019
Music & Lyrics: Andrew Lippa
Book: John August baserad på hans manus till filmen med samma namn från 2003, i sin tur baserad på  Daniel Wallaces roman  Big Fish: A Novel of Mythic Proportions från 1998.

Edward Bloom is a traveling salesman who lives life to its fullest… and then some! Edward’s incredible, larger-than-life stories thrill everyone around him – most of all, his devoted wife Sandra. But their son Will, about to have a child of his own, is determined to find the truth behind his father’s epic tales.
The story shifts between two timelines.
In the present-day real world, sixty-year-old Edward Bloom faces his mortality while Will prepares to become a father himself.
In the storybook past, Edward ages from teenager, encountering a Witch, a Giant, a Mermaid, and the love of his life, Sandra.
The stories meet in the present-day as Will discovers the secret his father never revealed.

En musikal som jag inte riktigt blir klok på.
Gillade Broadwayversionen och var förvånad över att den floppade men samtidigt så ogillade jag verkligen den svenska varianten som jag tyckte var ofokuserad, luddig och ganska så ointressant.
På Broadway charmad och i Uppsala lite uttråkad.
Så en musikal som genom olika uppsättningar ger 2 totalt olika intryck.
Och det är ju lite intressant i sig.

Musiken är av typen klassisk Broadwaymusikal men med lite countryinspiration. Några catchiga bitar, inte dålig på nått sätt men inte heller så intressant att den fastnar eller inspirerar till omlyssning.

Press:
Norbert Leo Butz is cutting loose in another one of his don’t-dare-miss-this perfs in ‘Big Fish,’ a show that speaks to anyone pining for a studiously heart-warming musical about the efforts of a dying man to justify a lifetime of lousy parenting to his alienated son.
– Marilyn Stasio, Variety

This final Broadway version of ”Big Fish” has changed considerably, and improved in leaps and bounds, from the version audiences saw in Chicago, especially in the radically different first act.
. . .
With the indefatigable, deeply engaged and seemingly irreplaceable Norbert Leo Butz driving its storytelling and willing the show’s crucial emotional subtext into being by sheer force of talent and will, ”Big Fish” arrives on Broadway as an earnest, family-friendly, heart-warming and mostly successful new American musical-
– Chris Jones, The Chicago Tribune

Here, though, [Director Susan Stroman] seems to be drawing almost randomly from her bottomless bag of tricks. Yes, her use of dancers to embody an enchanted forest and a campfire is delightful. And it’s hard not to chuckle when those two-stepping elephants make a cameo appearance. But if the show is all about the need for personal myths, it has to let its leading mythmaker take charge.
– Ben Brantley, The New York Times

Wholesomeness gets a bad rap on Broadway these days, usually regarded as the kind of unbearably sweet and inoffensive entertainment that sophisticated theatergoers must endure while taking their conservative grandmas out for a night on the town. […] But Big Fish, the new musical that tattoos its heart on its arm, displays no fear in plopping its unabashed wholesomeness right in your lap. Its spirit is steeped in Rodgers and Hammerstein decency that propels an evening that’s adventurous, romantic and, yeah, kinda hip.
– Michael Dale, BroadwayWorld.com

It’s no spoiler to say that imagination wins out, particularly in director-choreographer Susan Stroman’s visually lavish production, which boasts dancing circus elephants, a mermaid who pops up from the orchestra pit, and tree trunks that ingeniously morph into a coven of witches. Don Holder’s lighting, William Ivey Long’s costumes, and Benjamin Pearcy’s projections are often wondrous to behold
. . .
For the most part, though, Big Fish finds theatrically inventive ways to reel audiences into its central love story. In this case, it isn’t boy-meets-girl but father-hooks-son. And Edward Bloom is quite a catch.
– Thom Geler, Entertainment Weekly

Om den svenska versionen skrev pressen:

Ytterst professionellt iscensatt, men sockrat sentimental – ”Big fish” på Uppsala stadsteater öser på med allt. Det uppstår en mättnadskänsla i denna fantasimusikal om konflikten mellan en fabulerande far och en sanningssökande son.
– Karin Helander, Svenska Dagbladet

Om filmen och den ursprungliga boken är en folksaga om en son som på klassiskt vis söker en frånvarande far, är detta en betydligt vardagligare historia. Det är en vinst.
…
Kanske skulle någon invända att huvudtemat – pappan som hittade på sitt liv – går förlorat i den mer realistiska infattning som förkroppsligas av Gustav Levins och Åsa Forsblad Morisses garanterat barntillåtna äktenskapsskildring. Inte mig emot när de sjunger så bra och visar att det går utmärkt att fabulera under ett par nöjsamma timmar.
– Leif Zern, Dagens Nyheter

Videosar:
Trailer för Uppsala Stadsteaterversionen
High Lights Broadway
Time Stops
Daffodils
Be The Hero

Dag 276: Love From Judy

Love From Judy (1951), West End, 594 föreställningar
Musik: Hugh Martin.
Sångtexter: Hugh Martin &  Jack Gray
Libretto: Eric Maschwitz. Baserad på Jean Websters pjäs Daddy Long-Legs från 1914  som i sin tur var baserad på hennes roman med samma namn från 1912

Judy Abbott är en 18-årig föräldralös flicka som bor på ett barnhem.
En dag får hon, tack vare en välgörare som vill vara anonym, möjlighet att börja på college. Judy skriver hela tiden brev och berättar hur det går för henne till den anonyme mannen och eftersom hon inte vet vad han heter döper hon honom till Daddy-Long-Legs
På college så delar Judy rum med en flicka som heter Julia. Det är ingen slump att dessa två flickor delar rum utan det är välgöraren, som heter Jervis Pendleton och är Julias farbror, som ordnat det så att han kan ha lite bättre koll på Judy.
Sakta men säkert så börjar Jervis att upptäcka att han har blivit förälskad i den pigga och alltid så glada Judy.
Judy i sin tur har blivit förälskad i Julias farbror.
Så småningom så avslöjar Jarvis att det är han som är välgöraren och berättelsen får sitt lyckliga och kärleksfyllda slut.

Jag vet att jag börjar låta tjatig när jag säger att det här är ett typexempel på  50-tals musikal. Jag har redan skrivit det om ett flertal andra musikaler men faktum är att det finns en speciell stil och typ av musikalmusik som florerade under detta decennium och man känner igen stilen direkt.  Den har fortfarande kvar lite av forna tiders operettdrag samtidigt som den har anammat 40-talets showmusik och sen kryddat det hela med en aning modern jazz. Det är en rätt så skön blandning även om de mer operett-iga körnumren och kärleksballaderna ofta lämnar mig ganska så kall.
Den här har kanske sina starkaste influenser från 40-talet och låter som en MGM musikal från den eran, speciellt så kan jag liksom höra Judy Garlands röstliga ande sväva över verket. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att Hugh Martin skrev ett par klassiska Judy Garlandsånger till filmmusikalen Meet Me In St. Louis (1944), bl a The Trolley Song och Have Yourself A Merry Little Christmas.
Måste slå ett extra slag för det här verkets sångtexter som är smarta, roliga och med grymt snygga rim.

En kul sak med den här castinspelningen är att den inte gavs ut på LP. Den gavs ut under övergångstiden då man gick från 78-varvare till LP och den släptes endast på stenkakor, på 2 stycken närmare bestämt med en låt på varje sida. För att få med så mycket som möjligt av musiken så är varje låt en medley som består av 4 olika sånger. På så sätt har man fått plats med större delen av föreställningens sånger på en sammanlagd tid av knappt 20 minuter. Inte illa. Fast jag saknar några nummer och en del sånger hade jag velat ha i komplett version snarare än dessa smakprov men det är bättre än att aldrig fått höra dem alls.
Skivbolaget Sepia, som specialiserat sig på gamla, främst engelska, castinspelningar gav ut denna cd för ett par år sedan. För att fylla ut speltiden på plattan så har man lagt till en massa bonuslåtar, det är både andra inspelningar med artisterna som var med i musikalen samt några nummer från de engelska uppsättningarna av musikalerna Hans Christian Andersen och Gentlemen Prefer Blondes. Det är en väldigt generöst tilltagen cd med över 70 minuters speltid så även om det inte är så mycket musik från Love From Judy så kan jag ändå konstatera att man får god valuta för sina pengar.
Värd att införskaffas.

Favvisar:
Dumb-Dumb-Dumb, Kind To Animals, What Do I See In You, Daddy Long-Legs

Kuriosa:
Jean Carson som spelade Judy, fick ett sensationellt genombrott med föreställningen. Hon var så bra att hon erbjöds rollen som Eliza Doolittle i My Fair Lady när den skulle få sin Londonpremiär – men hon tackade nej!

I föreställningen medverkade också June Whitfield, idag kanske mest känd för sin roll som Edina Monssons mamma i succéserien Absolutely Fabulous. Hon spelar en glad ”dum” blondin och har ett par riktigt roliga sånger i showen.

Pressklipp från konsertversionen tillika amerikapremiären av musikalen som Musicals Tonight! gjorde 2003:
Definitely a product of its time, Love, From Judy boasts old-fashioned leads and charming comic relief characters. Though no hit songs came from this show, the score is nonetheless an enjoyable mix of light ballads, genuinely funny comedy songs and even a bit of blues and operetta, often reminiscent of the glory days on MGM musicals.
…
Musical theatre buffs will certainly want to see this one, if for the curiosity factor alone. But Love, From Judy will give even the casual theatre-goer something to smile about or whistle the next day. Stripped of their spectacle, how many of today’s Broadway musicals can pull that one off?
– Michael Dale, BroadwayWorld.com

Love From Judy proves to be a delight in every category, from the true-to-the-period book by Eric Maschwitz and Gray, which offers three-dimensional characters one can care about, to the varied tunes by Martin – romantic ballads, patter songs, blues numbers, and square dances – all graced with Gray’s witty, colorful lyrics.
– Victor Gluck, Back Stage

It’s a durable story, but it’s slight and not enormously dramatic, so the creators pad it with two other pairs of lovers plus an oft-married older woman named Grace who serves as Judy’s confidante and fairy godmother. There’s also an African American character named Claudette whose function in the story remains cloudy throughout: her role reminded me of the one Carmen Miranda was required to play in all those Fox musicals in the ’40s – an incongruous ”other” who shows up to sing songs every once in a while.
Speaking of songs, Love from Judy‘s score proves to be charming though undistinguished.
…
Neither the best nor the worst of this series, it offers a chance to see a musical you won’t see anywhere else while at the same time explaining why this London hit never ventured to these shores before.
– Martin Denton, NYTheatre.com