Nr 422: On A Clear Day You Can See Forever

On A Clear Day You Can See Forever (1965)
Broadway 1965, 280 föreställningar
Filmversion 1970
Broadway revival 2011, 57 föreställningar

Music: Burton Lane
Book & Lyrics: Alan Jay Lerner, löst baserad på pjäsen Berkeley Square (1929) av John L. Balderston som i sin tur var baserad på Henry James sista, ofärdiga, roman The Sense of the Past, publicerad 1917 året efter hans död.
Book, 2011 revival: Peter Parnell

During a lecture, psychiatrist Mark Bruckner discovers a most suitable subject in student Daisy Gamble. Daisy repeatedly lapses into hypnotic states as Dr. Bruckner explains hypnosis in his class. After class, she reveals to the doctor her many extrasensory powers, including her ability to make flowers grow.
Daisy is quite concerned about her eccentricities.
The doctor agrees to treat her if she will let him try to discover, while she is under hypnosis, how she developed her powers. He is astonished to find that while she is hypnotized she starts talking about a prior life in 18th-century London where her name is Melinda Wells.
At their next psychiatric session, Mark puts Daisy into a trance and summons Melinda from her subconscious. Mark’s attachment to Melinda is growing as we are transported to a colorful, 18th-century London club, and he is soon convinced that Daisy’s story is not a mere yarn.
Mark reports on the case to his fellow psychiatrists, who ridicule his findings.
Greek shipping magnate Themistocles Kriakos learns of Mark’s belief in reincarnation and offers to finance a study of the events of Melinda’s life in exchange for Mark’s help in discovering who he will be in his next life, which will allow him to leave his fortune to his future self.
In Mark’s office, Daisy comes across a tape recording of one of her sessions and realises that Mark is really in love with Melinda and is merely using Daisy to summon her. In her angry confrontation with the psychiatrist about the matter, she tells him that she is ”through being a go-between for you and your dream girl. You’re not going to go on using my head for a motel.”
Daisy goes to the airport, ready to return home. Her ESP powers warn her that the plane on which she plans to travel will crash. She realizes at last how special she really is.
She and Mark unite to explore their extraordinary future.

In Michael Mayer’s 2011 reimagining, a young smoker named David visits psychiatrist Dr. Bruckner to break his habit. The doctor finds himself drawn to David’s past-life identity, a 1940s jazz singer named Melinda who emerges during their hypnosis sessions, while David begins falling for the psychiatrist.

En av de där musikalerna som man, när man bara har hört musiken från castinspelningen, tror måste ha varit en hit men som det visar sig var en flopp.
On A Clear Day spelades 280 gånger i originaluppsättningen och det kanske tycks som ganska ok men här pratar vi om en musikal med manus och sångtexter av Alan Jay Lerner, mannen bakom My Fair Lady, Gigi, Camelot m fl så ni förstår säkert att förväntningarna var skyhöga.
Och de infriades inte.

1970 gjorde man, av nån för mig obegriplig anledning, film av denna semi-flopp. Kanske var det Barbra Streisand som såg den som en bra uppföljare till Hello, Dolly! som hon gjort året innan. Jag vet inte, men jag tycker att filmen är dötrist. Seg som bara den.
La Streisand sjunger gudomligt men drar, sin vana trogen, ner tempot på nästan alla låtar.
Yves Montand som den franske psykiatrikern känns mest obekväm.
Man strök flera av scenversionens sånger (speciellt up tempo och ensemblenummer) och skrev 2 nya.
Det är bara Barbra och Yves som sjunger i filmen.

Revivaln som kom till Broadway 2011 hade mer eller mindre strukit hela det gamla manuset och bara behållit namnen och själva tematiken.
Nu utspelade sig allt 1973 med en extremt ”psykedelisk” scenografi och skådespelare i fula tidstypiska utsvängda jeans och storblommiga tajta skjortor gjorda av polyester.
”Daisy” är förvandlad till en fjollig, blomsterförsäljare vid namn David.
Hans tidigare liv utspelar sig nu 1943. Man har också valt att låta en kvinna spela rollen som Davids reinkarnation, jazzsångerskan Melinda.
Eftersom man valt att låta Davids ”tidigare liv” utspela sig under 2:a världskriget så har man bytt ut en mängd av originalets sånger och ersatt dem med Lerner/Lane sånger ur filmen Royal Wedding (1951).
Det är inte mycket som fungerar i denna version.

Originalmanuset var en total obegriplig och oengagerande röra och alla försök att få den att fungera – via filmversion och revival – har misslyckats. Detta är en omöjlig musikal med fantastisk musik.
Så hoppa filmversionen och dess soundtrack och ladda ner Broadwaycastinspelningen via Spotify och njut av en riktigt härlig gammaldags musikal med starka melodier och bra sångtexter.

 

Kuriosa:
Originaluppsättningen vann en Theatre World Award för bästa manliga huvudroll för John Cullum.

Jack Nicholson spelade Daisys halvbror i filmversionen men hans enda sång och de flesta av hans scener klipptes bort.

Legendariska fotografen och klädskaparen Cecil Beaton (1904 – 1980) gjorde kläderna till filmen.

Från början (1963) skulle musikalen ha hetat I Picked a Daisy och haft musik av Richard Rodgers. Men Lerner tog så lång tid på sig att skriva manuset och ”missade” så många produktionsmöten att Rodgers till sist fick nog och hoppade av.
Det blev Lerners partner från filmen Royal Wedding, Burton Lane, som tog över komponerandet. Inte för att det fick Lerner att skriva snabbare men Lane hade mer tålamod.

Press:
Om originaluppsättningen 1965:

It would be pleasant to say that the result is a charming fantasy, but it seemed to me it is instead a melodious muddle.
…
There is even a sense that something better, at least less confusing, should come out of the story.
– John McClain, Journal-American

 

The first hit of the season, even if the second act does, for a time, let story and mood slip through its fingers. Generally, on its own highly individual terms, it is a happy wonder and a bewitching, beguiling musical play.
– Norman Nadel, World Telegram & Sun

 

Although there are several outstandingly genial elements, they do not suffice to turn the new musical into the soaring, satisfying unity it ought to be. 
…
The book loses itself in a fog of metaphysics that dares not stray too far from the romantic demands of musicals. What Lerner should have worried about was not another life but a better idea. In any event, it’s doubtful that he could have found a more tuneful composer or a more ingratiating leading lady.
– Howard Taubman, Times

Om Broadwayreviveln 2011:

Toward the long-awaited end of the new semirevival of “On a Clear Day You Can See Forever” an eminent psychiatrist proposes that what we have been watching was perhaps only “my own psychoneurotic fantasy”.
Now, I don’t have a medical degree, but might I propose an alternate diagnosis? It seems to me, Doc, that you and your show have been suffering instead from a case of clinical depression that you’ve never been able to get over, no matter how hard you’ve tried. And, believe me, I know how you’ve tried. I have felt the pain of your efforts.
Where the heck is Zoloft (and Prozac and Abilify) when you need the little suckers? This wholesale reconception of a fluffy, muddled 1965 musical about reincarnation appears to have given everyone who appears in it — including its charismatic star, Harry Connick Jr. — a moaning case of the deep-dyed blues. Though done up to resemble a psychedelic fun house (the sanitized, perky kind that brings to mind middle-of-the-road rock album covers from the late 1960s and early ’70s), this “Clear Day” still has the approximate fun quotient of a day in an M.R.I. machine.
– Ben Brantley, The New York Times

It was broke, but they sure ain’t fixed it. In fact, On a Clear Day You Can See Forever‘s bumbling show doctors should be sued for malpractice and felonious misuse of star talent. Manslaughter, too: The patient died on the slab.
– David Cote, Time Out

This new ”Day” has flaws and foibles of its own, but it’s far more elegant than the original show and a valid (if more than slightly cockeyed) entertainment on its own weird merits.
…
Clear Day is a mutant, but it’s a beautiful mutant, and the kind of mistake I’d like to see made again and again.
– Scott Brown, Vulture

Videosar
What Did I Have That I Don’t Have m Eydie Gorme
High Light från 1965 års original
High Lights från Reviveln 2011
Hurry It’s Lovely Up Here m Kristin Chenoweth
Go to Sleep m Barbra Streisand
Trailer till filmversionen

Dag 167: You’re A Good Man, Charlie Brown

You’re A Good Man, Charlie Brown (1967), Off-Broadway, 1597 föreställningar
Fick en revival på Broadway både 1971 (32 föreställningar) 0ch 1999 (142 föreställningar)
Baserar mitt omdöme på revivalinspelningen från 1999
Musik & sångtexter: Clark Gesner
Libretto: John Gordon baserad på Charles M. Schulz serie Peanuts (Snobben på svenska)
Till revivaln 1999 skrevs några nya sånger av Andrew Lippa och lite nya dialoger av Michael Mayer

Även om han betraktas som en ”god människa” av sina vänner, så kan Charlie Brown inte vinna den lilla rödhåriga flickans hjärtat. Och hans kompis Lucy har samma problem med den pianospelande  Schroeder.
Här finns också problemet med att få en pappersdrake att flyga, en basebollmatch, Glee Club övningar, en läxa där de ska skriva en redogörelse för boken om Peter Rabbit och mycket, mycket annat som man kan känna igen om man läst serien.
Det är lite som en sketchshow där man framför några av de mest kända dagsstripparna, ibland som talscener, ibland som sånger och ibland som en kombination av de båda.

Det här är väldigt kul, speciellt om man gillar Snobben och hans vänner.
Sångerna har starka melodier och ganska så roliga texter. Och de medverkande gör verkligen det mesta av materialet de fått. Här hittar vi osedvanligt bra sångskådespeleri.
På plattan hittar vi bl a den blivande megamusikalstjärnan Kristin Chenoweth (original Glinda i Wicked), Anthony Rapp (original ”Mark Cohen” från Rent), Roger Bart (original Carmen Ghia från The Producers) och flera andra kända eller blivande kända namn. En riktig stjärnensemble och man hör tydligt hur roligt de har med varandra.
En glad och väldigt njutbar cd.
Rekommenderas.

Favvisar:
The Doctor Is In, The Book Report, My New Philosophy, Little Known Facts

Kuriosa:
Namnet på manusförfattaren anges som John Gordon men det har visat sig att det bara är en kollektiv pseudonym för kompositören, original skådespelarna och original produktionsteamet som alla samarbetade för att få till manuset.

Showen filmades för tv 1973.
Man gjorde även en animerad version av den 1985, i den versionen så fick Snobben för första gången (som animerad figur) repliker.

Originaluppsättningen vann bland annat 2 Drama Desk Awards och 1 Theatre World Award.
Castalbumet blev nominerad för en Grammy.

Revivaln vann 2 Tony Awards,  bästa manliga och kvinnliga biroll.
De vann tre Drama Desk Awards, bästa manliga och kvinnliga biroll samt bästa musikalrevival.
Och även denna castskiva blev Grammynominerad.

Musikalen har spelats i Sverige, den hette då Milda Makter! (Snobben & Co)  och gick på Idéonteatern 1967/68. Povel Ramel och Beppe Wolgers stod för översättningen och ensemblen bestod av Birgitta Andersson, Stig Grybe, Anders Linder, Sune Mangs, Jan Sjödin och Anna Sundqvist.

Pressklipp (för revivaln):
…overblown and underwhelming. The scenic and musical enhancements were especially harmful, it seemed to me; the unassuming, child-size characters were overwhelmed . . . Which is not to say that the 1999 music department did a bad job; it’s simply that the concept of a big, new You’re a Good Man, Charlie Brown worked against the inherent qualities of the materia
– Steven Suskin, Playbill

The real problem is a matter of scale . . . there’s an uncomfortable feeling of dead air that the cast must work much too hard to fill . . . Songs that were created as droll, low-key character portraits have been reconceived as showstoppers, and the frail, winsome little bodies of these numbers just aren’t up to the job. When Linus sings a duet with his famous security blanket, which has been wired to dance on its own, the sequence has a flailing, improvised quality that is the stuff of actors’ nightmares.
…
Kristin Chenoweth’s performance as Sally will be the part that should seal her reputation. This glow cast by a star-in-the-making gives a real Broadway magic to a show that otherwise feels sadly shrunken . . . And Roger Bart, in the plum role of Snoopy, the charismatic beagle, incorporates some delightful doglike mannerisms.
– Ben Brantley, The New York Time

Videosar:
My New Philosphy från The Tony Awards 1999
Book Report från den tecknade versionen
The Doctor Is In!
Suppertime