Dag 215: Billy

Billy (1974), West End, 904 föreställningar
Musik: John Barry
Sångtexter: Don Black
Libretto: Dick Clement & Ian La Frenais baserad på boken Billy Liar av Keith Waterhouse och pjäsen Billy Liar av Keith Waterhouse and Willis Hall

Det är tidigt 60-tal, efterkrigstidens England håller på att gå över till ”the swinging sixties” men inte för Billy Fisher som bor med mamma, pappa och mormor i Stradhoughton i Yorkshire, där han arbetar som assistent till en begravningsentreprenör.
Han är uttråkad av sin enformiga, gråa tillvaro och drömmer om att lämna den men har inte modet till att göra det. Istället så flyr han undan tillvaron genom att dagdrömma. De flesta av dagdrömmarna utspelar sig i landet Ambrosia där Billy ibland är landets president, ibland landets största filmstjärna, kirurg eller något annat glamoröst.
Ofta får han för sig att det han upplevt i Ambrosia har skett i verkligheten och folk i hans omgivning får stå ut med hans lögner och skrönor.
I ”verkligheten” lyckas han förlova sig med två olika flickor samtidigt. Han försöker förtvivlat ta sig ur denna prekära situation med hjälp av olika lögner för att få möjligheten att åka till London tillsammans med Liz (en tredje tös alltså) med vilken han ska bli manusförfattare på tv. Eller är det här bara ännu en av hans många drömmar…

Oj, vilken typisk engelsk musikal det här är.
På både gott och ont.
Showen innehåller en massa glada trallvänliga ”music-hall” liknande sånger som alla består av vers-refräng, vers-refräng, vers-refräng, slut. Som gjort för att kleta sig fast i hjärnan och bjuda in till allsång.
Men just för att de är så repetitiva så blir de också väldigt förutsägbara och enformiga att lyssna på. Det mesta känns som nått man hört i musikaler som Oliver! eller andra shower från perioden.
Det originellaste här är nog att kompet till största delen består av blåsinstrument. Här finns visserligen andra instrument också men mest är det som att lyssna på en konsert med en brunnsorkester. Vilket inte är menat som nått negativt för jag gillar det, det ger en annorlunda och kul ljudbild och det är väldigt snyggt orkestrerat.
På det stora hela så tycker jag dock att det här nog hör till musikalkategorin medioker men charmig.

Favvisar:
And, Some Of Us Belong To The Star, The Witch, Any Minute Now

Kuriosa:
Kompositören John Barry är nog mest känd för sina filmkompositioner, bland dem musiken till inte mindre än 11 Bond-filmer. Det var också han som arrade om Monty Normans Bond-tema så att den kom att låta så som vi är vana att höra den.
Han vann inte mindre än 4 Oscars för sin musik till filmerna: Född fri (1966), The Lion In Winter (1968), Out Of Africa (1985) och Dances With Wolves (1990).
Plus att han vann en Oscar tillsammans med Don Black för sången  till filmen Född fri (1966).

Don Black (sångtexterna), skrev texten till Oscarvinnande sången Born Free tillsammans med John Barry. Med John skrev han också titelsångerna till Bondrullarna: Thunderball, Diamonds Are Forever and The Man with the Golden Gun.
Han har också skrivit sångtexterna till en massa musikaler som:  Bar Mitzvah Boy, Tell Me on a Sunday, Aspects of Love och Sunset Boulevard.

Den här showen var Michael Crawfords musikaldebut på the West End.
Han hade spelat med i musikalfilmer tidigare (bl a som Hero i filmversionen av  A Funny Thing Happened on the Way to the Forum och som Cornelius Hackl i filmversionen av Hello, Dolly!) men inte live på scen.
Billy blev inte bara hans musikaldebut utan även hans genombrott som musikalartist och han skulle medverka i många stora succéer efter det, både på West End och på Broadway bl a i Barnum och som originalfantomen i Phantom Of The Opera.

Även Elaine Page var med i denna produktion. Hon hade fortfarande 4 år kvar till sitt stora genombrott som Evita.

Video:
Born Free med Andy Williams

Dag 56: Irma La Douce

Irma La Douce (1956) Den franska originaluppsättningen gick i över fyra år. I London (1958) spelades den 1512 gånger och Broadwayversionen (1960) klarade av 524.
Musik: Marguerite Monnot
Sångtexter & libretto: Alexandre Breffort (engelska versionen: Julian More, David Heneker and Monty Norman)

Musikalen utspelas till stor del i Paris undre värld.
Irma La Douce är en framgångsrik prostituerad i Paris.
En fattig juridikstudent, Nestor le Fripé, blir förälskad i henne och svartsjuk på hennes kunder. För att få ha Irma för sig själv, så klär han ut sig till en äldre herre, herr Oscar, och betalar 10000 francs per besök hos Irma. Hon betalar i sin tur för Nestors studier med de intäkter som hon får från herr Oscar. Pengarna vandrar alltså fram och tillbaka emellan dem, medan Nestor spelar sin tämligen orealistiska dubbelroll.
Irma blir till sist så förtjust i herr Oscar att hon tänker lämna Nestor för honom. Nestor blir galen av svartsjuka och låter Oscar ”försvinna”. Med resultat att han blir anklagad och dömd för mordet på den påhittade Oscar och förvisas till Djävulsön.
Väl där, får han veta att Irma väntar barn, så han flyr tillsammans med några medfångar. Vid återkomsten till Paris lyckas han bevisa sin oskuld och återförenas med Irma på julafton.

Den här musikalen har alltid lyckats få mig på sanslöst gott humör. Jag talar då om inspelningen av Broadwayversionen. Musiken är ”fransk” men samtidigt Broadwaysk och fylld av bra melodier och kvicka texter.

Vilken lycka att ha hittat en cd på vilken jag inte bara får den brittiskaversionen utan även det franska originalet. Nu kan jag alltså följa föreställningens utveckling från Paris till New York och det visar sig att det är stor skillnad mellan versionerna.

Det franska originalet är naturligtvis den som låter mest ”äkta” fransk, med sitt dragspel, klinkande piano och starka poetiska, sentimentala och romantiska drag, lägg till det den snabba, ordrika och slangfyllda texten. Fransk chanson i ett nötskal.
Även om musiken är härlig att lyssna på så känns den en aning ”suddig”, det är svårt att riktigt höra de olika melodiska och textliga fraserna. Kanske är jag för färgad av den amerikanska bearbetningen men jag kan faktiskt tycka att originalet bara är comme ci comme ça, för att uttrycka mig franskt.

Den brittiska versionen är genast mer polerad. Här känns musiken vassare, tydligare och så har det tillkommit en stor portion humor och självironi. Texterna här skiljer sig en hel del mot de som kom att framföras på Broadway, främst för att de är en aning ”fräckare” medan de amerikanska är smartare och ännu lite roligare.
Bäst är fortfarande Broadwayversionen. Den är helt självlysande och eftersom de tre ledande rollerna följde med från London till det ”stora äpplet” så har de vässat och finslipat sina roller och levererar sångerna på ett helt fulländad vis.

Har man inte hört Irma La Douce så är det här ett bra köp för det är kul att kunna jämföra de två versionerna.

Nu saknas bara den svenska versionen i min samling. Den gick på Scalateatern 1959 med Lena Granhagen och Sven Lindberg i huvudrollerna och den spelades in på skiva. Nån som kan hjälpa mig med den?????

Favvisar:
Ah! Dis donc, Elle a du chien, Y’a qu’Paris pour ca, Le grisbi is le root of le evil in man, The wreck of a mec

Kuriosa:
Marguerite Monnot som stod för musiken skrev även några av Edith Piafs största hits exempelvis Milord och Hymne à l’amour

De engelska versionerna regisserades av den legendariska regissören Peter Brook.

När man förvandlade Irma La Douce till film så valde man att ta bort alla musiknumren. Mycket av musiken finns med som underscoring och så får man höra Dis-Donc i bakgrunden medan Shirley MacLaine dansar på ett kafébord. That’s it.

På Broadway så var det en blivande musikalkompositör som arangerade musiken och skrev dansmusiken nämligen John Kander (Cabaret, Chicago m fl).

Videosar:
Siw Malmkvist gör en svensk Dis-Donc
Chanson d’Irma La Douce med Patachou