Tag Archives: Monty Pyton

Dag 253: Salad Days

15 Aug

51WwQIMRIZL
Salad Days (1954), urpremiär på Bristol Theatre Royal, flyttade till West End samma år, 2283 föreställningar
Musik: Julian Slade
Sångtexter & libretto: Julian Slade & Dorothy Reynolds

Jane och Timothy har precis avslutat sina universitetsstudier och sitter i en park och funderar på vad framtiden kan ha att erbjuda dem.
De är nygifta och det första de måste göra är att hitta ett arbete åt Timothy.
Han har 4 farbröder (plus en femte som man aldrig talar om) som hans föräldrar hoppas ska hjälpa honom.
Timothy har dock andra planer och bestämmer sig för att ta det första jobb som erbjuds honom.
Då dyker det upp en luffare som erbjuder honom £7 i veckan om han kan vakta ett hjulförsätt litet piano i en månad. Timothy tackar genast ja.
Det visar sig att det här är ett magiskt piano som ger alla som hör dess musik en oemotståndlig lust att dansa.
Timothy och Jane lyckas dock inte så bra i sitt vaktande utan de lyckas tappa bort pianot.
Men de får hjälp av en av Timothys farbröder som har ett flygande tefat och med hjälp av det så hittar de pianot och lyckas frakta det tillbaka till parken där de åter möter luffaren.
Luffaren, som visar sig vara Timothys femte farbror – den man aldrig talar om- tackar dem för hjälpen och berättar att deras månad nu är slut och att ett nytt par ska få ta hand om instrumentet. Han tar pianot och lämnar Timothy och Jane som nu ser framtiden ann med tillförsikt.

Det här är ett riktigt litet charmstycke. Osannolikt fånig intrig men med glada och trallvänliga små sånger som det är svårt att inte ryckas med i. En typ av musikal som skulle vara helt omöjlig att sätta upp idag, utom som en nostalgisk tillbakablick på en betydligt oskyldigare era.
Det är en bagatell och den försöker inte heller vara nått annat än ett par timmars oförarglig och lättsam underhållning.
Melodierna åker glatt in i ena örat och, i de flesta fall, direkt ut genom andra utan att lämna nått mer spår en en lätt känsla av behag.
Musiken är skriven för att framföras av bara två pianon.
Värd en genomlyssning.

Favvisar:
We’re Looking For a Piano, We Said We Wouldn’t Look Back, Oh Look At Me, Hush-Hush

Kuriosa:
Stycket skapades för att vara en liten lätt sommarunderhållning på Bristols Theatre Royal för  Bristol Old Vic’s resident company.
Den blev en så stor kritiker-och publiksuccé att man kontaktade några producenter från London för att komma och se den. De gillade vad de såg och redan i augusti samma år så fick den sin Londonpremiär. Där skulle den sen gå på the Vaudeville Theatre i 6 års tid.
Julian Slade, kompositören, ackompanjerande själv föreställningen under stora delar av dess spelperiod.

Titeln är tagen från en replik i Shakespeares Anthony and Cleopatra (1606) och syftar på ungdomens oskyldiga och njutningsfulla dagar.
CLEOPATRA: My salad days,
When I was green in judgment: cold in blood,
To say as I said then! But, come, away;
Get me ink and paper:
He shall have every day a several greeting,
Or I’ll unpeople Egypt.

Det kan låta otroligt men denna lilla fluffmusikal kom under en period att vara den musikal som spelats längst i världen, det var först när My Fair Lady kom som rekordet slogs.

Sir Cameron Mackintosh – mannen som producerat musikaler som Les Misérables, The Phantom of the Opera, Mary Poppins, Miss Saigon och Cats – har berättat att Salad Days var den första musikal han såg som liten och att det var den som fick honom att bestämma sig för en karriär inom teatern.

Musikalen var under en period oerhört älskad och välkänd i England och det ledde bland annat till att Monty Pyton gänget gjorde en hysteriskt blodig parodi på den.

Ljudisar från 2012 års London revival:
We Said We Wouldn’t Look Back
Oh Look at Me, I’m Dancing Due

Videosar:
Looking for a piano
I Sit in The Sun
Monty Python’s ”Sam Peckinpa’s Salad Days.”

Annonser

Dag 170: Half A Sixpence

24 Maj

Half A Sixpence - 1963 Original London Cast
Half A Sixpence (1963), West End, 677 föreställningar.
Spelades även på Broadway, med Tommy Steele, där den fick sin premiär 1965 och spelades 512 gånger.
Musik & sångtexter: David Heneker
Libretto: Beverley Cross baserad på H G Wells roman Kipps: The Story of a Simple Soul (1905)

Arthur Kipps, en föräldralös ung man, bor och arbetar tillsammans med andra lärlingar hos mr Shalford, en elak tygaffärsägare.
Kipps får en dag reda på att han ärvt en förmögenhet.
Han försöker att passa in i överklassen och till och med förlova sig med den förmögna Helen Walsingham. Han känner dock att han inte passar in och har en tendens till att göra bort sig och omedvetet bryta allehanda etikettsregler.
Han inser att hans sanna kärlek är Ann, flickan han älskat ända sedan barndomen.
Kipps lyckas förlora hela sin förmögenhet men tycker det på sitt sätt är rätt skönt för han har förstått att lycka inte kan köpas för pengar. Och Ann bryr sig inte om att han åter blivit fattig och vanlig utan gifter sig med honom ändå. Och de lever lyckliga i alla sina dagar.

Jag blir glad av såna här musikaler.
Lite gammaldags. Lite oskyldig. Glada och trallvänliga melodier. Och allt framfört av en stor ensemble och en stor orkester.
Mmmmm, det finns nått så otroligt härligt med den här typen av shower. De kan visserligen kännas uråldriga för många som lyssnar på dem men det är en del av charmen, för musiken gör att man förflyttas tillbaka till en till synes oskyldigare och enklare tid. Det är rätt så skönt ibland.
På sextiotalet så skrevs det många väldigt bra musikaler i England. Den engelska music-hall traditionen är stark i dem och alla innehåller de sånger som är som gjorda för allsång. De största framgångarna var Oliver! (1960) och den här. Och bägge gjorde framgångsrika resor över Atlanten och bägge fick påkostade filmversioner.
Det här är verkligen Tommy Steeles musikal. Den skrevs speciellt för honom och det märks för han sjunger i 12 av de 15 numren och det är han som är totalt dominerande i showen.

Favvisar:
All In The Cause Of Economy, Half A Sixpence, If The Rain’s Got To Fall, Flash Bang Wallop!

Kuriosa:
Det här var den sista framgångsrika engelska musikalexporten innan Andrew Lloyd Webber intog Broadway på slutet av sjuttiiotalet.

Till Broadwayversionen så strök man ett flertal av de sånger som Tommy inte var med i, så i den versionen är han ännu mer dominerande än han var i Londonversionen.
Anledningen till strykningarna var att man ville göra plats för ett flertal stora dansnummer som inte finns med i det engelska originalet. Onna White hette koreografen och det var hennes nummer som fick de bästa recensionerna av New York-pressen.
Det skrevs också ett par nya sånger till Broadway.

Musikalen filmades 1967, självklart med Tommy i huvudrollen.

Tommy Steele var Englands svar på Elvis under slutet av 50-talet.
Han var också enormt stor i Sverige och det var nästan ”krig” mellan Elvis och Tommy anhängarna.

Kipps stora kärlek Ann spelades av Marti Webb i London. Hon är kanske mest känd som den som spelade den engelska flickan i Andrew Lloyd Webbers tv-musikal Tell Me on a Sunday (1980).

På Broadway kunde man se John Cleese i en liten men viktig roll, nämligen den som aktiemäklaren som förskingrar hela Kipps arv.
Där var medan han spelade i Halv A Sixpence som han första gången träffade den blivande Monty Pyton-medlemmen Terry Gilliam, han som stod för alla underbara animationer bland annat.
Han träffade också sin blivande hustru Connie Booth där. Hon är kanske mest känd som servitrisen Polly Sherman i tv-serien Fawlty Towers (1975 + 1979).

Videosar:
Trailer till filmen
If The Rain’s Got To Fall
Flash Bang Wallop!
Tommy Steele: Singing The Blues (bilderna på de hysteriska fansen i denna video är från hans Sverigeturné!!!)

%d bloggare gillar detta: