Tag Archives: music hall

Nr 379: Redhead

20 Maj

61s2pKUapJL._SS280
Redhead (1959), 452 föreställningar
Music: Albert Hague
Lyrics: Dorothy Fields
Book: Dorothy Fields, Herbert Fields, Sidney Sheldon, David Shaw

Set in London in the 1880s, around the time of Jack the Ripper, the musical is a murder mystery in the setting of a wax museum.
When a young actress is murdered the enterprising Simpson Sisters’ Waxworks installs a tableau of the grisly deed. Muscle man Tom Baxter, the actress’ friend, comes to complain, and there he meets Essie Whimple, a plain girl with a hyperactive imagination.
Smitten with Tom, Essie pretends to have been attacked by the murderer, as well, and hijinks ensue – complete with cunning disguises, spine-tingling chases, and an ill-fated show at the Odeon Musical Hall!

En charmig liten musikalbagatell. Den vann en massa Tonys när det begav sig men spelas så gott som aldrig längre. Var en riktig stjärnmusikal och stjärnan var Gwen Verdon, en av de bästa ”tripel-threats” Broadway nånsin haft.

Musiken är typiskt 50-tals Broadway med lite engelsk Music Hall influenser.
Underhållande för stunden men inget man direkt kommer ihåg.
Inga ”hits”.

Bra nummer:
Merely Marvelous, She’s Not Enough Woman for Me, Erbie Fitch’s Twitch, I’ll Try

Kuriosa:
Föreställningen vann 6 Tony Awards: Bästa musikal, kvinnliga huvudroll, manliga huvudroll, manliga biroll, koreografi samt för kostymerna.

Från början hette verket The Works och var en deckare som var tänkt att utspela sig på  Madame Tussauds och den skrevs specifikt för aktrisen Beatrice Lillie.

En av författarna bakom verket hette Sidney Sheldon och han skulle bli en bestsellerförfattare av stora mått främst på 70/80-talen med titlar som The Other Side of MidnightBloodline , Rage of Angels och Master of the Game.

Albert Hague (kompositören till showen) spelade rollen som musikläraren  Benjamin Shorofsky  i både filmen Fame och i den efterföljande tv-serien.

Gwen Verdon, som var den stora stjärnan i showen, hade som krav att om hon skulle medverka så skulle hennes pojkvän vara både koreograf och regissör. Hans namn var Bob Fosse och detta blev den första musikal han regisserade.
Gwen och Bob gifte sig senare.

Gwens roll är enormt stor (hon sjöng och dansade i 12 nummer) och eftersom man spelade showen 8 gånger i veckan så medförde det, efter ett tag, att hon inte alltid orkade framföra alla nummer och hon började därför hoppa över sånger under vissa föreställningar. Varje dag fick de medverkande ta reda på vilka sånger som hon tänkte framföra eller hade valt att stryka just den dagen. Så stickrepliker och scener fick flyttas runt för att anpassas till hennes dagliga sångval. Som värst strök hon 7 sånger under ett framträdande!

En triple-threat är en artist som är fenomenalt skicklig oavsett om hen dansar, sjunger eller agerar. Hen klarar allt lika bra. Extremt ovanlig förmåga, de flesta klarar av två av de tre.

Press:
She is on stage almost every minute, dancing, singing, joking, talking, being tossed, being threatened, getting a skinful, losing her man, regaining him, eluding a strangler – this tiny, lovely demon jams at least a week of hard, inspired labor into about 2 1/2 hours. She is a rocketing, endearing success. Her hair is as pretty and pink as a broiled salmon steak, and lots more appetizing.
Frank Aston, World-Telegram & Sun

The book is as complicated as an income-tax return and just about as entertaining…
Mr. Fosse has written one of his best comic ballets… Perhaps in the future all musical comedies should be written by choreographers.
Brooks Atkinson, Times

A sort of pink-champagne-and-black-thights murder mystery…
Walter Kerr, Herald Tribune

Videos:
Two Faces In The Dark (high school performance)
I’ll Try

Annonser

Nr 377: A Gentleman’s Guide To Love And Murder

29 Okt

61LcWqbIzQL
A Gentleman’s Guide To Love And Murder (2013)
, 905 föreställningar
Musik:  Steven Lutvak
Sångtexter: Robert L. Freedman &  Steven Lutvak
Libretto: Robert L. Freedman baserad på Roy Hornimans bok Israel Rank: the Autobiography of a Criminal från 1907.

Why are all the D’Ysquiths dying?
Whoever’s next, I swear, I won’t be coming back!
I’m utterly exhausted keeping track.
And most of all, I’m sick of wearing black!

This is the uproarious story of Monty Navarro, the black sheep of the D’Ysquith family, who, when he find out that he is ninth in line to inherit a dukedom, decides to eliminate the other eight pesky relatives who stand in his way.
All the while, Monty has to juggle his mistress (she’s after more than just love), his fiancée (she’s his cousin but who’s keeping track?), and the constant threat of landing behind bars!
Of course, it will all be worth it if he can slay his way to his inheritance… and be done in time for tea.

En riktigt, riktigt rolig liten musikal.
Visuellt är den underbar att titta på då allt utspelar sig på en viktoriansk scen som byggts på scenen, en scen på scenen liksom.
Här finns underbara kläder, roliga ”platta” gammaldags kulisser mixade med ”state of the art” teaterteknik från idag, ett fantastiskt spelhumör och bäst av allt ett bra, roligt och smart manus – inte nått som man är direkt bortskämd med bland dagens nya musikaler.

Musiken är en pastisch på förra sekelskiftets engelska ”music hall” musik blandat med Gilbert & Sullivan-aktiga pattersånger och lite sekelskiftes operett à la Sigmund Romberg. Musiken är glad, behaglig att lyssna på men, tyvärr, ganska så anonym. Inga sånger att nynna på på väg hem, alltså. Inte dålig musik, bara lite för lik sina förlagor eller inspirationskällor och utan att få en tydlig egen profil.

Nej, musiken är inte det bästa med denna castskiva utan det är istället sångtexterna, där firas det triumfer. Kan inte minnas när jag senast hörde så här roliga, intelligenta, ”witty-ga”, överraskande och på alla plan fantastiska texter. Här hör man, precis som i musiken, tydliga referenser till Gilbert & Sullivans Savoyoperetter men i motsats till musiken så har texterna karaktär och en egen stil som lånar från sin inspirationskälla men gör något helt eget och genialiskt av den.
Texterna är ömsom vulgära, genuint kvicka, garanterat icke-PKiga, anakronistiska och fyllda av överraskande rim, insinuationer, ordvitsar och fantastiska vändningar. De känns både genuina från eran men samtidigt moderna. Geniala är det enda ord jag kan finna för dem.
Som när den snobbige  och rike Lord Adalbert D’Ysquith beklagar sig över de fattiga i I Don’t Understand the Poor:

I don’t understand the poor.
And they’re constantly turning out more.
Every festering slum
In Christendom
Is disgorging its young by the score.
I suppose there are some with ambition
Say, the pickpocket, beggar, or whore
From what I can tell
They do quite well
They’re rising above
And it’s work that they love
But I don’t understand the poor

Här kommer ett annat litet exempel som kommer från  Lady Hyacinth D’Ysquith sång där hon försöker komma på ett nytt välgörenhetsändamål som hon kan skryta med inför sina fina vänner. Kanske en spetälskekoloni kan vara det hon söker?

When we arrive they’ll hobble out to greet us!
Their toothless grins would melt a heart of stone!
And every dilettante
Will envy me and want
A colony of lepers of her own!

Eller vad sägs om en liten by i Afrika:

We’ll civilize a village in the jungle!
It can’t take long to learn their mother tongue!
Of words they have but six,
And five of them are clicks,
And all of them are different words for dung!

Härliga exempel där textförfattarna leker med kolonialtidens självgoda övertygelse om den brittiska rasens (speciellt överklassens) överlägsenheten.

Jag rekommenderar er att köpa CD:n och inte bara lyssna på den på Spotify för ibland är det sånt furiöst tempo i textframspottandet att risken är stor att man missar stora delar av den om man inte har texthäftet framför sig.
Rekommenderas!

Kuriosa:
Föreställningen vann:
4 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, regi och kostymer.
7 Drama Desk Awards: Bäste musikal, libretto, sångtexter, manliga huvudroll, kvinnliga biroll, regi och bakgrunds projicering.
Outer Critics Circle Award: Bästa manliga huvudroll och regi.
1 Drama League Award för bästa musikalproduktion.

Boken blev filmad 1949 under namnet Kind Hearts and Coronets (Sju Hertigar på svenska). I filmen spelades alla de 8 släktingarna som Monty mördar av Alec Guinness.
Samma grepp använder man sig av i musikalversionen där alla mordoffer spelas av Jefferson Mays, han fick både en Drama Desk Award och en Outer Critics Circle Award för sin insats.

Pressklipp:
Despite the high body count, this delightful show will lift the hearts of all those who’ve been pining for what sometimes seems a lost art form: musicals that match streams of memorable melody with fizzily witty turns of phrase. Bloodlust hasn’t sung so sweetly, or provided so much theatrical fun, since Sweeney Todd first wielded his razor with gusto many a long year ago.

Charles Isherwood, The New York Times

A Gentleman’s Guide to Love and Murder is the new undisputed king of musical comedy. Filled with lunatic sight gags and the wittiest, loveliest show tunes in years, there’s not a weak link in the lively cast, and Darko Tresnjak’s antic, cartoonish staging is ideal.
David Cote, Time out New York

If you’re tired of apologizing to out-of-town visitors for the shaky state of 21st-century American musical comedy, send them to
A Gentleman’s Guide to Love and Murder and rest assured that they’ll go home happy! It glitters like gold!
Wall Street Journal

Daring, naughty and ingeniously absurd!
– Variety

Videosar:
I’ve decided to marry you från The Tony Awards
Better With a Man
I Don’t Understand the Poor
A musical preview
I’ve Decided to Marry You
A Little Taste of the Show

27GENT-jp-articleLarge
Lite skridskoåkning.
Det glada paret anar inte att Monty (som står bakom dem) har sågat ett par hål i isen och att de är på väg mot sin död…

Dag 332: Charlotte Sweet

15 Nov

Charlotte Sweet
Charlotte Sweet (1982), Off-Broadway, 102 föreställningar
Musik: Jay Markoe
Sångtexter & libretto: Michael Colby

En genomsjungen musikal som är en blandning av engelsk Music-Hall tradition och fransk Grand Guignol melodrama.

Charlotte är en sopran med en av de vackraste och (tonalt) högsta rösterna i världen. På grund av hennes faders skulder så tvingas hon lämna sin kärlek Ludlow Ladd och börja på Barnaby Bugaboos Circus Of Voices. Detta är en cirkus vars artister alla besitter en unik vokal talang; en kvinna har världens mörkaste röst, en man är den som kan tala fortast, en är schizofren och kan sjunga med två röster samtidigt etc.
Charlotte blir stjärnan i showen men hennes talanger utnyttjas hänsynslöst av direktören som tvingar henne till 6 framträdanden per dag och till sist får hon ett vokalt sammanbrott. Han tvingar henne då att börja inhalera kopiösa mängder helium från ballonger för att på så sätt  kunna fortsätta ta och hålla sina extremt höga toner.
Ska hennes älskade kunna rädda henne från den elaka direktören innan hon blir helt beroende av helium? Japp, genom att klä ut sig till Drottning Victoria och låtsas att Charlotte ska uppträda vid hovet.

En helt hysterisk liten show. Så mycket energi, så många långa hööööga toner, så mycket text och ett sånt extremt uppdrivet tempo gör att man nästan blir utmattad bara av att lyssna på skivan. Därmed inte sagt att den inte är rolig, för det är den. Bitvis i alla fall. Jag kan dock tröttna lite på låtarna som har en tendens att flyta ihop efter ett tag. Musiken är starkt music-hall inspirerad, bitvis ganska så melodramatisk och väldigt trallvänlig om så lite enahanda.
Eftersom det är en genomsjungen show så fungerar delar av sångerna som rena recitativ.
Det här var en rolig liten upptäckt och jag lär återkomma till den när jag känner att jag har energi och ork för det…

Favvisar:
Quartet Agonistes, A-Weaving, Your High Note!, It Could Only Happen In The Theatre

Pressklipp:
Charlotte Sweet takes place in a British music hall; it is also done in the style of the British music hall, more or less as if the Crummles from Nicholas Nickleby had stumbled onto the set of Sweeney Todd. Charlotte Sweet mixes the adorable and the strange, and it is delectable. … Merry and Scary.
– John Corry, The New York Times

Video:
Bubbles in Me Bonnet

%d bloggare gillar detta: