Tag Archives: musical

Nr 454: Big Fish (2014)

2 Nov

91wVrdvWIAL._SL1500_

Big Fish (2014)
Broadway, 98 föreställningar

Sverigepremiär på Uppsala Stadsteater 2019
Music & Lyrics: Andrew Lippa
Book: John August baserad på hans manus till filmen med samma namn från 2003, i sin tur baserad på  Daniel Wallaces roman  Big Fish: A Novel of Mythic Proportions från 1998.

Edward Bloom is a traveling salesman who lives life to its fullest… and then some! Edward’s incredible, larger-than-life stories thrill everyone around him – most of all, his devoted wife Sandra. But their son Will, about to have a child of his own, is determined to find the truth behind his father’s epic tales.
The story shifts between two timelines.
In the present-day real world, sixty-year-old Edward Bloom faces his mortality while Will prepares to become a father himself.
In the storybook past, Edward ages from teenager, encountering a Witch, a Giant, a Mermaid, and the love of his life, Sandra.
The stories meet in the present-day as Will discovers the secret his father never revealed.

En musikal som jag inte riktigt blir klok på.
Gillade Broadwayversionen och var förvånad över att den floppade men samtidigt så ogillade jag verkligen den svenska varianten som jag tyckte var ofokuserad, luddig och ganska så ointressant.
På Broadway charmad och i Uppsala lite uttråkad.
Så en musikal som genom olika uppsättningar ger 2 totalt olika intryck.
Och det är ju lite intressant i sig.

Musiken är av typen klassisk Broadwaymusikal men med lite countryinspiration. Några catchiga bitar, inte dålig på nått sätt men inte heller så intressant att den fastnar eller inspirerar till omlyssning.

Press:
Norbert Leo Butz is cutting loose in another one of his don’t-dare-miss-this perfs in ‘Big Fish,’ a show that speaks to anyone pining for a studiously heart-warming musical about the efforts of a dying man to justify a lifetime of lousy parenting to his alienated son.
– Marilyn Stasio, Variety

This final Broadway version of ”Big Fish” has changed considerably, and improved in leaps and bounds, from the version audiences saw in Chicago, especially in the radically different first act.
. . .
With the indefatigable, deeply engaged and seemingly irreplaceable Norbert Leo Butz driving its storytelling and willing the show’s crucial emotional subtext into being by sheer force of talent and will, ”Big Fish” arrives on Broadway as an earnest, family-friendly, heart-warming and mostly successful new American musical-
– Chris Jones, The Chicago Tribune

Here, though, [Director Susan Stroman] seems to be drawing almost randomly from her bottomless bag of tricks. Yes, her use of dancers to embody an enchanted forest and a campfire is delightful. And it’s hard not to chuckle when those two-stepping elephants make a cameo appearance. But if the show is all about the need for personal myths, it has to let its leading mythmaker take charge.
– Ben Brantley, The New York Times

Wholesomeness gets a bad rap on Broadway these days, usually regarded as the kind of unbearably sweet and inoffensive entertainment that sophisticated theatergoers must endure while taking their conservative grandmas out for a night on the town. […] But Big Fish, the new musical that tattoos its heart on its arm, displays no fear in plopping its unabashed wholesomeness right in your lap. Its spirit is steeped in Rodgers and Hammerstein decency that propels an evening that’s adventurous, romantic and, yeah, kinda hip.
– Michael Dale, BroadwayWorld.com

It’s no spoiler to say that imagination wins out, particularly in director-choreographer Susan Stroman’s visually lavish production, which boasts dancing circus elephants, a mermaid who pops up from the orchestra pit, and tree trunks that ingeniously morph into a coven of witches. Don Holder’s lighting, William Ivey Long’s costumes, and Benjamin Pearcy’s projections are often wondrous to behold
. . .
For the most part, though, Big Fish finds theatrically inventive ways to reel audiences into its central love story. In this case, it isn’t boy-meets-girl but father-hooks-son. And Edward Bloom is quite a catch.
– Thom Geler, Entertainment Weekly

Om den svenska versionen skrev pressen:

Ytterst professionellt iscensatt, men sockrat sentimental – ”Big fish” på Uppsala stadsteater öser på med allt. Det uppstår en mättnadskänsla i denna fantasimusikal om konflikten mellan en fabulerande far och en sanningssökande son.
– Karin Helander, Svenska Dagbladet

Om filmen och den ursprungliga boken är en folksaga om en son som på klassiskt vis söker en frånvarande far, är detta en betydligt vardagligare historia. Det är en vinst.

Kanske skulle någon invända att huvudtemat – pappan som hittade på sitt liv – går förlorat i den mer realistiska infattning som förkroppsligas av Gustav Levins och Åsa Forsblad Morisses garanterat barntillåtna äktenskapsskildring. Inte mig emot när de sjunger så bra och visar att det går utmärkt att fabulera under ett par nöjsamma timmar.
– Leif Zern, Dagens Nyheter

Videosar:
Trailer för Uppsala Stadsteaterversionen
High Lights Broadway
Time Stops
Daffodils
Be The Hero

Nr 444: Crazy For You (1992)

28 Jul

Crazy_for_You_musical
Crazy For You (1992)
Music:
George Gershwin

Lyrics: Ira Gershwin, mainly, but some were written in collaboration with Gus Kahn or Desmond Carter
Book: Ken Ludwig, based on the 1930 musical Girl Crazy with a book by Guy Bolton & John McGowan, music by George Gershwin and lyrics by Ira Gershwin

1992: Broadway, 1 622 föreställningar
1993: West End, gick i 3 år
2011: West End Revival
2011: Wermland Opera
2015: GöteborgsOperan

I handlingens centrum står playboyen Bobby som får i uppdrag att lägga ner en konkursfärdig teater i Deadrock, Nevada. Väl på plats förälskar sig den unge New York-bankiren ögonblickligen i teaterägarens dotter Polly.
För att vinna Pollys hjärta försöker Bobby rädda teatern genom att sätta upp en musikal. Men när Polly förstår att Bobby hade för avsikt att lägga ner teatern svalnar hennes känslor och han får kämpa hårt för att återvinna sin flicka …

Det här är en av mina absoluta favoritmusikaler, en som alltid får mig på strålande humör. Varför? Jo, dels för att det är en jäkligt välskriven och otroligt rolig musikal med fantastiska dans- och steppnummer men mest för att musiken är av George Gershwin, 1900-talets kanske största musikaliska geni.
Hans musik… Vad ska jag säga, för mig finns inget bättre. Under sin relativt korta levnad, han dog redan som 38-åring, hann han skriva otaliga melodier som numera ingår i det som kallas för The Great American Song Book. Och han skrev allt från ”folkliga” sånger och hits som Swanee och I Got Rhythm till ”folkoperan” Porgy & Bess. Han låg alltid i framkanten vad gäller sin tids musikaliska utveckling och vem vet hur det musikaliska landskapet hade sett ut idag om han hade fått leva och verka längre.
Crazy For You är ingen original Gershwinmusikal utan den är inspirerad av Gershwinmusikalen Girl Crazy från 1930. Man har uppdaterat intrigen – och egentligen bara behållit grundidé om en rik playboy från New York som tvingas till en håla i Nevada och blir förälskad i en lokal flicka – och förvandlat musikalen till en sk back stage-are (mycket utspelar sig på, bakom och kring en teater), skämten är moderna och vassa och så har man slängt in en hel hög med sånger från andra Gershwinmusikaler förutom de stora hitsen från Girl Crazy. Så man kan egentligen kalla det här för en jukebox-musikal. Den är som en enda lång ”The Best of Gershwin” kavalkad och sångerna serveras i härliga och tidstypiska musikaliska arrangemang.
En perfekt ingång till Gershwin och hans musik för er som inte känner till honom och den perfekta partyplattan för oss som älskar honom!

Kuriosa:
Broadwayversionen vann:
2 Drama Desk Awards: bästa musikal och koreografi.
3 Tony Awards: Bästa musikal, koreografi och kostymer

West Endversionen vann:
3 Laurence Olivier Awards: Bästa musikal, koreografi och scenografi

Wesy End reviveln 2011 vann: 
2 Laurence Olivier Awards: Bästa revivel och kostym

Harry Groener som spelade huvudrollen Bobby i Broadwayoriginalet spelade teaterdirektören Bella Zangler i en konsertversion på Lincoln Center 2017.

I musikalen dyker det engelska paret Eugene och Patricia Fodor upp. De har kommit till Deadrock för att skriva en guidebok om den amerikanska västern.
Det har funnits en Eugene Fodor (1905-1991) i verkligheten också, som skrev just guideböcker för turister.

Press:
”When future historians try to find the exact moment at which Broadway finally rose up to grab the musical back from the British, they just may conclude that the revolution began last night. The shot was fired at the Shubert Theater, where a riotously entertaining show called Crazy for You uncorked the American musical’s classic blend of music, laughter, dancing, sentiment and showmanship with a freshness and confidence rarely seen during the Catsdecade . . . Crazy for You scrapes away decades of cabaret and jazz and variety-show interpretations to reclaim the Gershwins’ standards, in all their glorious youth, for the dynamism of the stage.”
– Frank Rich, The New York Times

Om Wermland Operas version 2011:
Karlstads dimensioner är inte Broadways, men nog fyller ensemblen upp scenen med sitt säkra steppande. Men det finns anledning att berömma koreografen mer än regissören. Konflikten mellan teatermänniskor från New York och lantisarna i vilda västern blir onödigt buskisartad, med tafatta repliker.

Nå, alla skäl för att steppa på scenen är goda skäl. Och här får vi möta ovanligt kompletta svenska musikalartister, minst lika bra på dans som sång.
– Bo Löfvendahl, Svenska Dagbladet

Om Göteborgsoperans version 2015:
Men mest handlar denna ”Crazy for You om en galen kärlek till teatern. Om hur muskalformen återföds. Inte i New York utan i en gudsförgäten håla i Nevadaöknen, befolkad av mänskliga ”kadaver”, som dock visar sig ha de mest förbluffande kompetenser i allt från la cuisine française till Stanislavskijs teaterteorier och konsten att spela frijazz på kontrabas i en trapets. Och mer behövs väl inte för att skapa en bättre värld.
– Martin Nyström, Dagens Nyheter

Häpp! Göteborgsoperan har genom åren gjort många fina musikalföreställningar, men nog är det ovanligt tomma kalorier som serveras här.
– Bo Löfvendahl, Svenska Dagbladet

Video:
Fr the Tony Awards
Trailer för Göteborgsoperans uppsättning 2015
K-ra-zy for you från Broadway originalet
I Got Rhythm från rep inför Lincoln Center konserten
Promo för Citadel Theatres version

 

Nr 438: Your Own Thing

1 Jan

 

 


Your Own Thing (1968)
,
Off-Broadway 937 föreställningar
London (1969), 42 föreställningar

Music & Lyrics: Hal Hester, Danny Apolinar
Book: Donald Driver, löst baserad på William Shakespeares pjäs Trettondagsafton (Twelfth Night 1601-02)

This is a man, look at his hair
Not your idea of a he-man
Say what you will, what do I care
I just want to be a free man.
To be me, man!

”Love is a gas! It’s where it’s at! And if your own thing is against Establishment’s barf concepts, you can drop out and groove with it.”

The setting for the play suggests a Shakespearean stage. Whilst Twelfth Night was ”then”, Your Own Thing is very much ”here and now”.
Viola and Sebastian, a twin brother-and-sister rock duo, get separated when their boat sinks early in act 1, but both land in Illyria (in this case modern day New York), where Orson is a theatrical agent and Olivia the operator of a discotheque.
Viola, mistaken for a boy (she calls herself Charlie), meets Orson, the manager of a shaggy-haired rock group called the Apocalypse, which features four musicians who perform under the aliases Death, War, Famine and Disease. Because Disease has been drafted, Orson hires Viola as his replacement.
When Orson sends ”Charlie” with a love letter to Olivia, the familiar complications follow:
Viola and Orson develop romantic feelings for one another, Orson is thrown into a state of sexual confusion, which increases when he meets Sebastian (since the boat wreck, mistaken for a girl), and confuses him with Viola. 
 Olivia on the other hand falls for Sebastian who she thinks is a girl and therefore also get sexually confused. What follows is a plot with an emphasis on mistaken identities and wacky, fast-paced antics.
In the end Viola is engaged to Orson and Sebastian to Olivia.

En megahit på sin tid. Men också ett riktigt barn av sin tid.
Den hade fingertoppkänsla och stämde av allt som var ”hippt, nytt, ungdomligt och NU!” enligt pressen och den bredare massan. Den använde sig av alla den tidens hippaste slanguttryck som ”groovy”, ”far out man” och liknande. Kläderna var psykedeliskt mönstrade i orange, brunt och gult, håret var långt men välfriserat och de på scenen verkade kanske mer höra hemma i en hip tv-show som The Mod Squad eller The Sonny & Cher Show än i en ”with it” och  ”now” musikal.
Den var också snäll och så långt från revolutionerade, ”farlig”, nydanande och ”fräck” som Hair var.  I Your Own Thing användes inga svordomar och den sexuella förvirring var kittlande men ofarlig. Den här föreställningen var en slags familjevänlig version av Hairs hippies som man till och med kunde ta med sin gamla frireligiösa mormor på. Och musiken var mer The Monkees än rock.

Detta är melodiös light-rock. Massor av låtar som snabbt klistrar sig fast i hjärnan. Mycket up-tempo och några snygga ballader. En musikal som verkligen är värd att återupptäcka för musikens skull. Men själva showen får nog ligga kvar i malpåsen. Jag skrev inledningsvis att den var ett barn av sin tid och det är den verkligen. Den fångade tidsandan och den tidens slang så exakt att den dessvärre åldrades oerhört fort. När den fick sin premiär i Chicago 1970 så ansåg kritikerna att musikalen kändes gammal, passé, att tiden gått den förbi och att den var ”a period piece”. Detta på bara 2 år! Ouch!

Kuriosa:
Föreställningen vann följande priser:
1968 Outer Critics Circle Award, Best Production
1967-1968 New York Drama Critics’ Circle, Best Musical
1968 Theatre World Award, till Rusty Thacker som spelade Sebastian
1968 Drama Desk Award for Outstanding New Playwright, Donald Driver

Showen var den första off-Broadway föreställning som vann en New York Drama Critics’ Circle Award  för bästa musikal. Den slog bl a Hair!

Det var den andra musikalen, efter Hair, att benämnas som ”rock musikal”.

Original titeln för showen var The London Look när den skrevs 1966, men när det var dags att sätta upp den så hade mods och ”Swinging London” blivit lite ute och ersatts med hippierörelsen så man beslöt att ändra titeln till det den har idag.

Titeln Your Own Thing är en parafras på Shakespeares egen undertitel till Twelfth Night vilken var What You Will.

Två av föreställningens sånger har text som är tagen direkt från Shakespeares pjäs. Det är Come Away, Death och She Never Told Her Love.

Det här var en, för sin tid, väldigt tekniskt avancerad föreställning. Man använde sig av 12 dia- och 2 filmprojektorer för att skapa de olika miljöerna som föreställningen utspelade sig i.
Det här var även den första showen där man använde sig av en ”voice over”, det vill säga att det fanns en förinspelad berättarröst som med jämna mellanrum berättade och förklarade saker för publiken.

Rollen Olivia, som i musikalen är ägare till ett diskotek, är baserad på Sybil Burton, Richard Burtons första fru. Hon startade en nattklubb 1965 som blev den tidens favorit kändisställe. Nattklubben, som fick namnet ”Arthur”, stängde 1969 och kan väl ses som en slags föregångare till Studio 54. Det var på ”Arthur” som man uppfann ”mixning” vad gäller övergången av musik mellan 2 olika skivspelare, detta enligt DJ:n Terry Noel som påstod att det var han som kom på eller uppfann det.

Filmrättigheterna till showen såldes för $500 000. Legendariske filmregissören Stanley Donen (Singin’ in the Rain m fl) skulle regissera den. Tyvärr blev det ingen film.

Upphovsmännen sa att de var ute efter att skapa en föreställning som var ”far-out” samtidigt som den var helt igenkänningsbar – ”a protest play that even tourists would enjoy”.

Manusförfattaren Donald Driver och en av skådespelarna, Michael Valenti, som också var kompositör, skulle försöka sig på ännu en musikal baserad på en Shakespeare pjäs 1981. Denna gång var det The Comedy of Errors som som musikal fick titeln Oh, Brother! Den spelades 3 gånger på Broadway…

I föreställningen spelades Viola av Leland Palmer, en musikalartist som kanske är mest känd för rollen som Audrey Paris (den frånskilda hustrun) i Bob Fosses självbiografiska film All That Jazz (1979). Förutom den rollen och den i den här musikalen så spelade hon Fastrada i original uppsättningen på Broadway av Pippin.

Press:
”…cheerful, joyful and blissfully irreverent to Shakespeare and everything else….The humor of the show is light-fingered and lighthearted, and its vitality and charm are terrific. The music is always engaging and far from consistently strident. People who like The Sound of Music rather than the sound of music do not have to stay away….”
Clive Barnes, The New York Times


”… a swinging little show that I think I enjoyed better then I ever will  Twelfth Night itself.

(about this show as compared to other Generation Gap shows) ”What has been eliminated is the self-pitying chip-on-the-shoulder whine; instead the comment is both light-hearted and matter-of-fact, mainly dealing with the new transsexualism of the young.”
– Jerry Tallmer, The New York Post


It was a bright, highly entertaining show when the engaging little company took to song and dance – and it was a brutal bore when they had to wade through the story.

– James Davis, The Daily News

Video:
The Flowers

 

YOT-003A-541x346

Nr 427: Ambassador

23 Jan


Ambassador (1971)
West End 1971, 86 föreställningar
Broadway 1972, 9 föreställningar

Music: Don Gohman
Lyrics: Hal Hackady
Book:   Don Ettlinger, Anna Maria Barlow, baserad på Henry James roman The Ambassadors från 1903.

Stop the clock
The Belle Epoque

Föreställningen handlar om träbocken Lambert Strether (a man you can set your watch by), som åker från Massachusetts till Paris för att rädda sin chefs tillika fästmös son ur en parisisk kvinnas armar. Naturligtvis blir han själv betuttad i kvinnan och upptäcker att han aldrig “levt” innan han träffat henne. Han beslutar sig för att stanna kvar hos henne i Paris medan den “räddade” sonen skickas hem till staterna.

Ännu en av den långa raden av floppisar som producerats på Broadway.

En kanske inte direkt originell historia som fått en typisk operettbehandling och det inbegriper även hur Paris skildras, för alla ”Parisika” opera/operettklichéer finns där: nattklubbar, skumpa, can-can, artister, kurtisaner, bohemer och l’amour!
Musiken är inte helt dålig. Den känns lite som en avlägsen kusin till My Fair Lady med sin blandning av operett, music hall och Broadway.  Och där har vi kanske det största av showens problem, den är en 50-tals musikal presenterad för en 70-tals publik som hellre ville ha modernare toner om de nu skulle gå på musikal. Bara det gjorde att den inte hade nån större chans.
Ett annat problem är att även om musiken är melodiös så tycker man sig känna igen varenda en av sångerna – och ha hört dem i bättre versioner.
Men även om den kanske inte sticker ut så mycket ur den strida ström av mediokra musikaler jag lyssnat på i mina dar så har den nått som lockar mig tillbaka. 
Känns som att den kanske har nått dolt som kommer att komma fram om jag bara lyssnar på den ett antal gånger till.

Kuriosa:
Föreställningen hade sin premiär i London p g a att producenterna inte lyckades få ihop tillräckligt med pengar för att sätta upp den på Broadway. Det var nämligen otroligt mycket billigare att sätta upp musikaler i London på den tiden.
Nu gick den inte så bra i London men eftersom man kunde återanvända alla kostymer, scenografi m m till Broadwayversionen så chansade man. Det hjälpte inte, showen fick ett ännu sämre bemötande i New York och lades ned efter bara 9 föreställningar.
Man hade också gjort stora bearbetning under flytten mellan storstäderna bl a strök man inledningsscenen i Massachusetts som förklarade upplägget samt 7 av sångerna som dock ersattes av 7 nyskrivna. Inspelningen jag lyssnat på var av London versionen, någon Broadwayinspelning finns inte så hur de 7 nya sångerna lät har jag ingen aning om.

Huvudrollerna (både i London och New York) spelades av den gamla Hollywoodstjärnan Howard Keel (1919 – 2004) och den franska skådespelerskan och sångerskan Danielle Darrieux (1917 – 2017).
Han medverkade i många av de största filmmusikalerna under 1950-talet som Kismet, Kiss Me, Kate och Show boat och medverkade även i tv-serien Dallas (1981-1991).
Hennes karriär på vita duken är en av filmhistoriens längsta, hon debuterade 1931 i Le Bal och gjorde sin sista film (Pièce Montée) 2010.  

Recensenterna i New York sågade föreställningen så starkt att kompositören tog sitt eget liv.

Koregraf till föreställningen var Gillian Lynne som 10 år senare skulle bli legendarisk tack vare sin koreografi till musikalen Cats.

Press:
Om Broadwayversionen
The vulgarity of trying to make a Broadway musical of what is defensibly Henry James’s finest novel would be almost appealing had it succeeded. Unfortunately, Ambassador is effete and pallid, and not even the considerable efforts of its lively stars can make its anemia seem anything other than pernicious. The show is not a disgrace, merely a pity.


This is an Ambassador with no diplomatic immunity. Poor James’s skeleton must be whirling around in its Cambridge graveyard.
– Clive Barnes, The New York Times


Ambassador is purportedly set in the Paris of 1906. Actually, it takes place on the Broadway of the ’50s. The production is yet another bit of proof that the New York theatre is the second institution in the country to be 20 years behind the needs of the populace. (The first, of course, is the goverment.) Ambassador is not absolutely awful; it is merely awfully banal.

The lyrics, by Hal Hackady, are indeed hack-a-day.

It will probably be a dandy tax loss for somebody.
– Joseph H Mazo, Women’s Wear Daily


Each number seems calculated to stop the show … only by slowing it up.
Douglas Watt, The Daily News

Videosar:
Har inte lyckats hitta vare sig videosar eller ens ljudklipp på nätet.

Nr 421: Notre-Dame de Paris

9 Jan

 

Notre-Dame de Paris (1998)
Musik: Riccardo Cocciante
Libretto & sångtexter:  Luc Plamandon, baserad på Notre-Dame de Paris skriven av Victor Hugo 1831.

Paris i slutet av 1400-talet.
Utanför stadens stora katedral, Notre Dame, befinner sig mängder av flyktingar och hemlösa som alla ber om att få hjälp och asyl i kyrkan. Det blir upplopp och ärkediakonen Claude Frollo ber Phoebus, kapten för den kungliga vaktstyrkan, att skingra folket. När Phoebus och hans mannar börjar slå ner och arrestera folk så ser han plötsligt Esmeralda, en underskön rom som dansar framför katedralen. Han blir omedelbart starkt attraherad av henne och väljer att låta henne gå.
Men det är inte bara han som har uppmärksammad Esmeralda, även Frollo och hans adoptivson, Quasimodo, har sett henne och de har blivit förälskade de med.
Quasimodo är klockringaren i katedralen, en puckeryggig, halt och enögd ung man. Föraktad och hånad av folket i stan, så är han medveten om att ingen kan älska nån så grotesk som han. Men han dyrkar Esmeralda på avstånd.
Phoebus får ihop det med Esmeralda vilket väcker Frollos hat. Han följer vid ett tillfälle efter paret och gömmer sig i garderoben i Esmeraldas bostad. Frollo hugger ner Phoebus när han och Esmeralda börjar älska. Hon svimmar och när hon vaknar upp så anklagas hon för att ha försök mörda Phoebus. Han har överlevt attacken och har återgått till sin trolovade Fleur-de-Lys.
I fängelset erbjuder Frollo Esmeralda nåd om hon gifter sig med honom. Hon vägrar. På morgonen när hon ska avrättas räddas hon i sista stund av Quasimodo som låter henne komma in i kyrkan. Där är hon säker eftersom man får fristad om man är inom kyrkans väggar.
Romerna i staden bestämmer sig för att de ska frita Esmeralda ur kyrkan och hjälpa henne fly ut ur staden. Fritagningen misslyckas och leder istället till att hon fångas och avrättas.
Frollo kan inte dölja sin glädje när han från ett av tornen ser hur hon hängs och Quasimodo inser då att det är Frollo som ligger bakom överfallet på Phoebus. Han knuffar ner Frollo från kyrktornet. Frollo dör och Quasimodo ger sig ut och hämtar Esmeraldas kropp och över den sjunger han en avslutande powerballad.

Boken som musikalen baseras på är en myllrande skildring av Paris mot slutet av 1400-talet, den har en mängd bifigurer och bihistorier men den mest kända delen är historien om Esmeralda, Quasimodo och Frollo.
Boken är en av den franska litteraturens stora klassiker och i Frankrike så kan man sina klassiker. Och ser man denna musikal så måste åskådaren verkligen kunna den för vid många tillfällen så tas det för givet att man vet vad som hänt mellan olika scener, vad som lett fram till olika beslut som tas och vem som är vem och deras inbördes relationer. För det får man inte reda på mycket av i denna show. Mest är det folk som står och tittar ut mot publiken med en ”djup blick” medan de med stort allvar sjunger innerliga powerballader där de berättar om sina känslor.
Rent dramaturgiskt lämnar denna show en hel del övrigt att önska.

Rent musikaliskt så är det dock en annan historia. Om man bara lyssnar på musiken så får man en helt okej samling sånger. Det är fransk pop/rock med lite chansonkänsla, en skvätt spanska toner – Esmeralda ska komma från Andalusien sägs det – och även en touch av indisk musik, vilket ju är snyggt då romerna sägs ha utvandrat från Indien på 900-talet.
Det är många powerballader och jag menar verkligen mååååånga! Ballad är föreställningens främsta sångstil, några rockigare låtar och ett par nästan uptempolåtar finns men mest är det ballader. Jag tror att fransmän har en viss förkärlek för den typen av sånger, men det kanske bara är mina fördomar. Men det är i alla fall fall väldigt snygga ballader. Om jag ska nämna några så är det Belle,  Les sans-papiersDanse mon Esmeralda och min absoluta favorit Le Temps des Cathédrales.

Musiken är som sagt helt okej, sångtexterna däremot suger. Det är banala, ytliga, klichéfyllda och illa rimmade alster. Tur att det är på franska och att man kan stänga av undertexten när det blir för illa.

Jag gillar många av sångarnas röster. De flesta har så där lite småraspiga rockröster som jag gillar, speciellt gäller detta Garou, en kanadensisk rocksångare som spelar Quasimodo.
Men störst avtryck på den vokala fronten gör Bruno Pelletier som spelar poeten Gringoire och sjunger den tidigare nämnda Le Temps des Cathédrale. Shit vilken pipa den mannen har. Gåshud!

Förutom huvudpersonerna så kryllar det av dansare och akrobater på scenen som energiskt hoppar, skuttar, voltar, klättrar på scenografin, hipp-hoppar och gör sitt bästa för att ge föreställningen lite välbehövd energi. Dock tillför inte koreografin ett dyft och verkar ofta inte ens riktigt hänga ihop med sångerna.

 

Kuriosa:
Föreställningen är genomsjungen.

Föreställningen, som är något av ett arenaspektakel, började sitt liv på Palais des Congrès i Paris 1998.  Scenen där är enorm, scenografin de använde sig av var 20 meter bred och över 8 meter hög – och det fanns fortfarande plats både på sidorna och ovanför! Salongen rymmer 3700 åskådare.
Denna enorma skådeplats förklarar lite varför det fanns så många som 16 dansare på scen – de behövdes för att fylla den – och även varför de var så energiska och kryllade runt som myror på amfetamin.
Även skådespelarnas stelhet beror till viss del på scenens och salongens enorma utrymme. Regissören valde att göra mer av en iscensatt konsert än en dynamisk- och handlingsdriven föreställning. Och så var de flesta av huvudrollerna mer rena sångare än skådespelare.

Man använde sig av förinspelad musik och även all bakgrundskörande var förinspelat. Det var bara solisterna som sjöng live.

Notre-Dame har översatts till 7 olika språk och har även spelats i London, Las Vegas, Syd-Korea, Ryssland, Japan, Belgien, Kanada och ett gäng länder till. Dock aldrig i norden – men läste nånstans att det ska finnas en svensk översättning.

Sången Belle blev årets låt i Frankrike 1998, den sålde över 2,5 miljoner ex, och nominerades till ”Århundrades Låt” – men vann inte.
Den franska kompletta inspelningen av showen sålde ”diamant” i Frankrike och i Kanada blev det dubbel ”platinum”.

Det har gjorts 17 olika castinspelningar av musikalen och även 3 dvdinspelningar av den kompletta showen – den franska originalshowen, den italienska versionen samt den ryska.

Rom är på romernas språk romani, eller romani chib, en benämning på en romsk vuxen man; för en romsk vuxen kvinna används romni. Ordet rom heter på romani roma. Ordet roma kommer ursprungligen av ordet dom och betyder ‘en människa’, ‘en person’.
Den äldre benämningen ”zigenare” om romer kommer ursprungligen från ordet ”tsigan” som i sin tur härrör från den gamla grekiska benämningen på kättare, atsigan. Grekiskans athyinganis betyder ‘de som inte rör’ eftersom romerna på den tiden inte hälsade med handslag utan med händerna ihop.

Press: (för London versionen)
Anglo-Gallic relations are dealt a serious blow by “Notre-Dame de Paris,” the arena show premiered 18 months ago in Paris that has set up a West End home at the Dominion Theater where such Euroshlock looks unlikely to be domiciled for long.
Have there been worse London musicals? Bien sur, some of which are still running. (Others have in the past played this very theater: “Time,” anyone?) But I’m not sure I’ve ever seen a $ 7 million production of such astonishing vacuity that it makes the Disney stage treatment of the same material — unveiled last summer in Berlin — look like “Gypsy” by comparison.

Phoebus may be singing of a fiercely divided heart in the ludicrous non-showstopper, “Torn Apart,” but one’s eyes remain fixed on the five gyrating figures behind him who — not for the first time — do everything short of pass out in a (vain) effort to shake the show into life. Whatever else choreographer Martino Muller (from the Netherlands Dance Theater) is or is not, and imagination wouldn’t seem to figure high on his list of attributes, he’s clearly a tireless taskmaster.
– Matt Wolf, Variety

 

This is one of the most stupefying awful musicals I have seen in two decades. Why do we have such high-octane foreign garbage when, as the other fellow once said, we have plenty of low-octane British garbage of our own.
– John Peters, The Sunday Times

 

There are occasional imaginative production touches: huge bells with writhing, upside-down humans for clappers, for instance. But if the show’s creators aspire to mount a telling attack on an unjust, hypocritical, brutal society they have some way to go. Another Les Mis this isn’t.
– Benedict Nightingale, The Times
Unfortunately, this is an awful production, which is such a shame because the music is superb!! The show is a hit and miss affair with only drops of quality seeping out. The choreography does not compliment the story at all.

In the second act when the priest was singing, there were three big stone blocks following him that were so precise that I became more interested in following the stones than becoming emotionally involved in the song!!
– Darren Dalglish, London Theatre Guide


Video:
Belle
Le Temps des Cathédrales
Les sans-papiers
Le Val D’Amour
Liberes
Les Cloches
Tentative D’enlevement

Nr 414: The Nightmare Before Christmas

4 Nov

The_nightmare_before_christmas_poster
The Nightmare Before Christmas (1993)
, filmmusikal
Musik & sångtexter: Danny Elfman
Manus: Caroline Thompson & Michael McDowell baserad på en dikt av Tim Burton från 1982.

Filmen utspelar sig i en fantasivärld där varje högtid har en egen stad.
I Halloween Town härskar pumpakungen Jack Skellington, ett skräckinjagande benrangel som i hemlighet tröttnar mer och mer på Halloween för varje år som går. Till sist vandrar han iväg och hamnar av en tillfällighet i Christmas Town. Han blir genast förtjust i stämningen och blir inspirerad av denna underliga stad.
När Jack återvänder hem gör han en hel del experiment för att ta reda på vad julen egentligen är. När han funnit svaret, bestämmer han att Halloween Towns invånare ska ta hand om den kommande julen.
De ondskefulla barnen Lock, Shock och Barrel får den viktigaste uppgiften – att föra jultomten till Halloween Town på ”ledighet” över julen medan Jack tar över hans uppgifter.
Samtidigt oroar sig trasdockan Sally över Jacks påhitt, och försöker övertyga honom om att låta bli.
Som väntat blir Jacks idé inte särskilt lyckad bland människorna när julklapparna delas ut eftersom julklapparna består av avhuggna dockhuvuden och fladdermöss. Jack förstår då att det var dumt att försöka ta jultomtens plats och att han istället ska fortsätta med det han är bäst på: att skapa ruggigheter till Halloween.
Lock, Shock och Barrel har under tiden tagit jultomten till det spelberoende monstret Oogie Boogie, som älskar att höra tärningar slå, men anser att det är ännu roligare att spela med liv och nu är det tomtens liv han ska spela med.
Kommer Jack att hinna tillbaka till Halloween Town i tid för att rädda jultomten och på så sätt se till att julen kan återställas och bli den högtid folk är vana vid?

En animerad skräckmusikal, hur ovanligt är inte det. Och bra dessutom. Fantastiskt bra till och med.
Animationen är s k stop-motion så det är dockor och riktigt tillverkade dekorer istället för vanlig tecknad eller datoranimerad film. Filmen är otroligt  läcker att titta på och fantasin flödar verkligen vad gäller att skapa och visa ruggigheter och monster – och ändå få allt och alla att vara charmiga trots huggtänder, lösa kroppsdelar m m.
Danny Elfmans musik är melodiös, snygg, poppig men ändå tydligt Broadwaysk och med olika små roliga referenser att upptäcka som exempelvis den Cab Calloway-inspirerade Oogie Boogie Song.
Humor är nått som genomsyrar hela filmen.
Jag blev totalcharmad när jag såg den 1993 och blir fortfarande lika förtjust varje år när den åker in i DVD-spelaren lagom till Allhelgonahelgen.
En Halloweenklassiker helt enkelt! Rekommenderas!

Kuriosa:
Danny Elfman har komponerat musiken till mängder av filmer och tv-shower. Det är han som skrivit The Simpsons temat exempelvis och till de flesta av Tim Burtons filmer. Själv upptäckte jag hans musik första gången när jag såg Beetlejuice (1988) och undrade vem som skrivit den otroligt roliga och catchig-a musiken till filmen.
Danny är också Jacks sångröst i filmen.

Videosar:
This is Halloween
Oogie Boogie Song
What’s This?
Town Meeting Song
Kidnap the Sandy Claws
Making Christmas
Trailer

 

Nr 403: Do I Hear A Waltz?

17 Mar

doihearawaltz.jpg

Do I Hear A Waltz? (1965)
Broadway: 220 föreställningar
Bearbetad version på Pasadena Playhouse, Kalifornien 2001

Encores! konsertversion på New York City Center 2016

Music: Richard Rodgers
Lyrics: Stephen Sondheim
Book: Arthur Laurents, baserad på hans pjäs The Time of the Cuckoo från 1952

Leona, an unmarried American secretary ‘of a certain age,’ goes on a dream vacation to Venice, Italy.  She stays at the Pensione Fioria, run by the flirtatious Signora Fioria. At the Pensione, she meets two couples, the Yeagers and the McIlhennies. While the McIlhennies enjoy a relatively normal vacation, Eddie Yeager ends up having a brief affair with Signora Fioria.
Under the spell of that enchanted city, Leona falls in love. The gentleman is an attractive, middle-aged shopkeeper, whose attentions give flight to her deepest dreams of romance. Too soon, however, he openly informs her that he is a contented family man, and Leona’s hopes are dashed. She can, for a short time, harness romance, yet realizes that such a relationship would have nowhere to go. Still, might it be better than never having loved at all? The two eventually decide to just be friends.
In the end, the Yeagers, the McIlhennies, and Leona all leave the Pensione and a new flock of visitors start their vacations.

En charmig liten musikal. Storymässigt kanske lite i tunnaste laget men fylld av härlig Richard Rodgers musik och vassa, roliga sångtexter av Stephen Sondheim. Flera av sångerna hör till mina favoriter och titelsången var den första sången som jag framförde inför publik på en masterclass i sång och var även den sång jag framförde på min första musikalaudition så den har en speciell plats i mitt hjärta.
Överlag så är det här en musikal som fungerar bra även av att bara höras, handlingen och de olika karaktärerna framträder tydligt (med lite fantasi från lyssnarens håll) och de små intrigbitar som talscenerna bidrar med känns inte så nödvändiga för att man ska kunna njuta av detta verk.
Ingen musikal som skriker efter att sättas upp igen men absolut en liten pärla som förtjänar att lyssnas på.

Kuriosa:
Den här musikalen markerade Richard Rodgers första samarbete med en annan sångtextförfattare (lyricist) efter Oscar Hammersteins död 1960. För musikalen No Strings (1962), som var det första verk Rodgers skrev efter Oscars död, stod han själv för både musik och sångtexter.
Samarbetet mellan Rodgers och Sondheim var inte friktionsfritt. Sondheim hade bl a svårt för Rodgers vägran att skriva om sånger så att de skulle fungera bättre i sina sammanhang och bli mer intressanta ur en rent musikalisk synpunkt – istället blev många av dem vad Sondheim skulle kalla för ”mekaniska” sånger, d v s väldigt repetitiva och statiska.
Han ogillade också Rodgers vägran att prova på nya och okonventionella sätt att skriva musikal, ett exempel är Sondheims tanke att huvudpersonen Leona inte skulle sjunga förrän i musikalens slut då hon vuxit och nått nya insikter om sig själv och sin syn på kärlek. Rodgers vägrade.
Den mest kända konflikten mellan dem är den som gäller sångtexter och speciellt sångtexten till en sång i andra akten. Sondheim är ju känd för sina kvicka och ofta väldigt cyniska texter och betraktelser av livet och han är i sitt esse i originaltexten till We’re Gonna Be Alright: i den dissekerar ett par sitt äktenskap och kommer bland annat fram till att det kan vara ok både med att ha älskare och små homosexuella äventyr för att hålla äktenskapet vid liv – åsikter som var väldigt vågade för sin tid.  Så här berättar Sondheim själv: I wrote lyrics which had some bite to them and Dick Rodgers thought the song was wonderful. Next day he called a lunch and kept slamming the lyrics against my forearm and saying, ”This will not do, this will not do”, and I kept asking, ”Why?” The truth was, he’d shown the lyrics to his wife and she did not like it. He probably showed it to her out of enthusiasm. But you know, it’s got stuff about sexuality in it.” Det är den censurerade versionen som man hittar på castinspelningen från -65, men den sjungs numera alltid med texten så som Sondheim skrev den från början.
Rodgers för sin del kände sig gammal och ”out of touch” med musikalscenen och var dessutom rädd för att han hade förlorat sin förmåga att skriva bra musik. Det senare behövde han inte oroa sig för för Do I innehåller ett flertal typiska, starka  och helt ljuvliga Rodgers melodier.
För mer om musikalens tillblivelse se bland videosarna nedan där det finns länkar till en intervju med Sondheim och Laurents som gjordes för tv 1965.

Rodgers var väldigt dominerande och försökte (och lyckades oftast) hela tiden tvinga igenom sina idéer och åsikter. Han var så illa omtyckt av produktionsteamet att de kallade honom för Godzilla bakom hans rygg.

”I watched him grow from an attractive little boy to a monster”, sa Rodgers om Sondheim under en intervju. Det var menat som en komplimang!
I samma intervju sa Sondheim, diplomatiskt, att han ”was taking a back seat because the best man for this score is Dick. ”I’d be the last one to dispute that”, svarade den legenden Rodgers.

En av anledningarna till att musikalen inte blev en större framgång var att den i Sondheims ord var en ”Why? musikal”, d v s en musikal baserad på bra material som inte skriker efter att musikaliseras. Om musiken inte tillför nått till grundmaterialet så finns risken att den istället känns eller blir urvattnad av tillförseln av sånger och om inte karaktärerna har så starka passionerade ögonblick som liksom kräver att de ska brista ut i sång för att kunna uttrycka allt de känner inombords så finns det ingen anledning för dem att brista ut i sång och då blir det också liksom fel. Att The Time of the Cuckoo är en bra pjäs ser man i filmversionen från 1955 med Katharine Hepburn i rollen som Leona men behövde den musikaliskas? Troligtvis inte.  Filmen heter Summertime.

1997 fick Sondheim en inspelning av en konsertversion av musikalen som man gjort i London, han insåg då att det här inte alls var en ”Why? musikal” utan att Laurents pjäs mycket väl lämpar sig som material till en musikal och att det var Rodgers musik som var fel för verket.
Genast så började Laurents och Sondheim att bearbeta materialet, man skrev om delar av librettot, tog tillbaka strukna sånger och ändrade i sångtexterna.
Den första reviderade versionen av showen fick sin premiär 1999 på George Street Playhouse i New Brunswick, New Jersey.
Sen sattes den upp på Pasadena Playhouse i Pasadena, Kalifornien 2001, där den blev en framgång och det gjorde att man gav ut en ny castinspelning.
2016 blev den en av musikalerna i Encores! konsertserie på New York City Center.

Press:
Om originaluppsättningen på Broadway:

Do I Hear a Waltz is an entirely serious and very dry musical about an American tourist who goes to Venice and doesn’t have any fun.

But there is – as the play is saying – an emotional drought in Venice, and while musical comedy asceticism is a rare and perhaps admirable thing it cannot, and does not, do much for the evening’s pulse.
– Walter Kerr, The Herald Tribune

The authors . . . have accomplished their conversion from the play with tact and grace. They have not attempted a complete transformation. On the other hand, they have not cheapened or falsified the play . . . They were wise not to overload the musical with production numbers; their taste was unexceptionable when they chose not to turn their work into a brash, noisy affair, which would have been out of keeping with their theme. At the same time one cannot suppress a regret that they failed to be bolder. For there are times, particularly in the early stages, when the songs are merely a decoration. They give the impression that they are there because a musical requires music. They do not translate the story into the fresh and marvelous language that the rich resources of the musical stage make possible.

Do I Hear a Waltz? is not a great musical. It does not make Venice materialize in spirit as it might. But it has the courage to abjure garishness and stridency. It speaks and sings in a low key. It is faithful to the sentimental tale that is its source.
– Howard Taubman, The New York Times

Om Encores! version:
“Waltz” still comes across as a show about the pursuit of passion that has little passionate urgency itself. As it charts the bumpy course of Leona’s summer love affair, the show feels as anxiously ambivalent as its heroine. Its odds of ever being reborn as a commercial Broadway success are slight.

But the program’s inestimable value lies in its presentation of shows we might otherwise never see — and of talented performers stretching muscles they rarely have a chance to use. I can’t say that this “Waltz” ever thrilled me. But I was fascinated by every second of it, and by the unresolved conflict of talents it embodies.

As in much of Laurents’s work, the tone of “Waltz” wobbles between sentimentality and cynicism. The same tension is felt in the songs, with Rodgers and Mr. Sondheim tugging in different directions and ending up in a rather listless draw. Rodgers’s score, although beautifully performed by the Encores! orchestra (directed with charm by Rob Berman), mostly seems to float up a lazy canal, with surprisingly unvaried rhythms.
Only occasionally do you hear Mr. Sondheim wielding words with the dexterity for which he is famous.
– Ben Brantley, The New York Times

 

Do I Hear a Waltz? is the one with lyrics by Rodgers family-friend Stephen Sondheim, whose arm doesn’t need to be twisted in order to have him go on about how unhappy the brief partnership was. Apparently it was, although this reviewer wasn’t there to corroborate.
What can be said is that the results are right up there with some of the best scores Rodgers helped turn out — and Sondheim’s agile words are also among his most devilishly clever. So it wasn’t that element that led to the musical’s short stay. (Maximizing the score’s beauty is conductor Rob Berman and his 31-musician orchestra in which harpist Susan Jolles has plenty to do.)
Surely, it you ever want to hear a waltz this side of Johann Strauss, it’s a Rodgers waltz you want, and the tuner’s title song fills the bill, or as Sondheim pens, “Such lovely blue Danube-y music/How can you be/Still?” (That query might be in the Top 10 of Sondheim rhymes.)

Do I hear a waltz? You bet I do. I can’t get it out of my head, nor do I want to. Not a bad thing to say about a musical, and something always said when Richard Rodgers is at hand.
– David Finkle, The Huffington Post

Videos:
Intervju med Sondheim och Laurents om musikalen fr 1965 pt 1
Intervju med Sondheim och Laurents om musikalen fr 1965 pt 2
Highlights från Encores! Konsert 2016
Dress rehearsal från Encores!
Bilder från en repetition av original uppsättningen 1965
Everybody Loves Leona från Pasadena uppsättningen 2001

%d bloggare gillar detta: