Tag Archives: musikal

Nr 403: Do I Hear A Waltz?

17 Mar

doihearawaltz.jpg

Do I Hear A Waltz? (1965)
Broadway: 220 föreställningar
Bearbetad version på Pasadena Playhouse, Kalifornien 2001

Encores! konsertversion på New York City Center 2016

Music: Richard Rodgers
Lyrics: Stephen Sondheim
Book: Arthur Laurents, baserad på hans pjäs The Time of the Cuckoo från 1952

Leona, an unmarried American secretary ‘of a certain age,’ goes on a dream vacation to Venice, Italy.  She stays at the Pensione Fioria, run by the flirtatious Signora Fioria. At the Pensione, she meets two couples, the Yeagers and the McIlhennies. While the McIlhennies enjoy a relatively normal vacation, Eddie Yeager ends up having a brief affair with Signora Fioria.
Under the spell of that enchanted city, Leona falls in love. The gentleman is an attractive, middle-aged shopkeeper, whose attentions give flight to her deepest dreams of romance. Too soon, however, he openly informs her that he is a contented family man, and Leona’s hopes are dashed. She can, for a short time, harness romance, yet realizes that such a relationship would have nowhere to go. Still, might it be better than never having loved at all? The two eventually decide to just be friends.
In the end, the Yeagers, the McIlhennies, and Leona all leave the Pensione and a new flock of visitors start their vacations.

En charmig liten musikal. Storymässigt kanske lite i tunnaste laget men fylld av härlig Richard Rodgers musik och vassa, roliga sångtexter av Stephen Sondheim. Flera av sångerna hör till mina favoriter och titelsången var den första sången som jag framförde inför publik på en masterclass i sång och var även den sång jag framförde på min första musikalaudition så den har en speciell plats i mitt hjärta.
Överlag så är det här en musikal som fungerar bra även av att bara höras, handlingen och de olika karaktärerna framträder tydligt (med lite fantasi från lyssnarens håll) och de små intrigbitar som talscenerna bidrar med känns inte så nödvändiga för att man ska kunna njuta av detta verk.
Ingen musikal som skriker efter att sättas upp igen men absolut en liten pärla som förtjänar att lyssnas på.

Kuriosa:
Den här musikalen markerade Richard Rodgers första samarbete med en annan sångtextförfattare (lyricist) efter Oscar Hammersteins död 1960. För musikalen No Strings (1962), som var det första verk Rodgers skrev efter Oscars död, stod han själv för både musik och sångtexter.
Samarbetet mellan Rodgers och Sondheim var inte friktionsfritt. Sondheim hade bl a svårt för Rodgers vägran att skriva om sånger så att de skulle fungera bättre i sina sammanhang och bli mer intressanta ur en rent musikalisk synpunkt – istället blev många av dem vad Sondheim skulle kalla för ”mekaniska” sånger, d v s väldigt repetitiva och statiska.
Han ogillade också Rodgers vägran att prova på nya och okonventionella sätt att skriva musikal, ett exempel är Sondheims tanke att huvudpersonen Leona inte skulle sjunga förrän i musikalens slut då hon vuxit och nått nya insikter om sig själv och sin syn på kärlek. Rodgers vägrade.
Den mest kända konflikten mellan dem är den som gäller sångtexter och speciellt sångtexten till en sång i andra akten. Sondheim är ju känd för sina kvicka och ofta väldigt cyniska texter och betraktelser av livet och han är i sitt esse i originaltexten till We’re Gonna Be Alright: i den dissekerar ett par sitt äktenskap och kommer bland annat fram till att det kan vara ok både med att ha älskare och små homosexuella äventyr för att hålla äktenskapet vid liv – åsikter som var väldigt vågade för sin tid.  Så här berättar Sondheim själv: I wrote lyrics which had some bite to them and Dick Rodgers thought the song was wonderful. Next day he called a lunch and kept slamming the lyrics against my forearm and saying, ”This will not do, this will not do”, and I kept asking, ”Why?” The truth was, he’d shown the lyrics to his wife and she did not like it. He probably showed it to her out of enthusiasm. But you know, it’s got stuff about sexuality in it.” Det är den censurerade versionen som man hittar på castinspelningen från -65, men den sjungs numera alltid med texten så som Sondheim skrev den från början.
Rodgers för sin del kände sig gammal och ”out of touch” med musikalscenen och var dessutom rädd för att han hade förlorat sin förmåga att skriva bra musik. Det senare behövde han inte oroa sig för för Do I innehåller ett flertal typiska, starka  och helt ljuvliga Rodgers melodier.
För mer om musikalens tillblivelse se bland videosarna nedan där det finns länkar till en intervju med Sondheim och Laurents som gjordes för tv 1965.

Rodgers var väldigt dominerande och försökte (och lyckades oftast) hela tiden tvinga igenom sina idéer och åsikter. Han var så illa omtyckt av produktionsteamet att de kallade honom för Godzilla bakom hans rygg.

”I watched him grow from an attractive little boy to a monster”, sa Rodgers om Sondheim under en intervju. Det var menat som en komplimang!
I samma intervju sa Sondheim, diplomatiskt, att han ”was taking a back seat because the best man for this score is Dick. ”I’d be the last one to dispute that”, svarade den legenden Rodgers.

En av anledningarna till att musikalen inte blev en större framgång var att den i Sondheims ord var en ”Why? musikal”, d v s en musikal baserad på bra material som inte skriker efter att musikaliseras. Om musiken inte tillför nått till grundmaterialet så finns risken att den istället känns eller blir urvattnad av tillförseln av sånger och om inte karaktärerna har så starka passionerade ögonblick som liksom kräver att de ska brista ut i sång för att kunna uttrycka allt de känner inombords så finns det ingen anledning för dem att brista ut i sång och då blir det också liksom fel. Att The Time of the Cuckoo är en bra pjäs ser man i filmversionen från 1955 med Katharine Hepburn i rollen som Leona men behövde den musikaliskas? Troligtvis inte.  Filmen heter Summertime.

1997 fick Sondheim en inspelning av en konsertversion av musikalen som man gjort i London, han insåg då att det här inte alls var en ”Why? musikal” utan att Laurents pjäs mycket väl lämpar sig som material till en musikal och att det var Rodgers musik som var fel för verket.
Genast så började Laurents och Sondheim att bearbeta materialet, man skrev om delar av librettot, tog tillbaka strukna sånger och ändrade i sångtexterna.
Den första reviderade versionen av showen fick sin premiär 1999 på George Street Playhouse i New Brunswick, New Jersey.
Sen sattes den upp på Pasadena Playhouse i Pasadena, Kalifornien 2001, där den blev en framgång och det gjorde att man gav ut en ny castinspelning.
2016 blev den en av musikalerna i Encores! konsertserie på New York City Center.

Press:
Om originaluppsättningen på Broadway:

Do I Hear a Waltz is an entirely serious and very dry musical about an American tourist who goes to Venice and doesn’t have any fun.

But there is – as the play is saying – an emotional drought in Venice, and while musical comedy asceticism is a rare and perhaps admirable thing it cannot, and does not, do much for the evening’s pulse.
– Walter Kerr, The Herald Tribune

The authors . . . have accomplished their conversion from the play with tact and grace. They have not attempted a complete transformation. On the other hand, they have not cheapened or falsified the play . . . They were wise not to overload the musical with production numbers; their taste was unexceptionable when they chose not to turn their work into a brash, noisy affair, which would have been out of keeping with their theme. At the same time one cannot suppress a regret that they failed to be bolder. For there are times, particularly in the early stages, when the songs are merely a decoration. They give the impression that they are there because a musical requires music. They do not translate the story into the fresh and marvelous language that the rich resources of the musical stage make possible.

Do I Hear a Waltz? is not a great musical. It does not make Venice materialize in spirit as it might. But it has the courage to abjure garishness and stridency. It speaks and sings in a low key. It is faithful to the sentimental tale that is its source.
– Howard Taubman, The New York Times

Om Encores! version:
“Waltz” still comes across as a show about the pursuit of passion that has little passionate urgency itself. As it charts the bumpy course of Leona’s summer love affair, the show feels as anxiously ambivalent as its heroine. Its odds of ever being reborn as a commercial Broadway success are slight.

But the program’s inestimable value lies in its presentation of shows we might otherwise never see — and of talented performers stretching muscles they rarely have a chance to use. I can’t say that this “Waltz” ever thrilled me. But I was fascinated by every second of it, and by the unresolved conflict of talents it embodies.

As in much of Laurents’s work, the tone of “Waltz” wobbles between sentimentality and cynicism. The same tension is felt in the songs, with Rodgers and Mr. Sondheim tugging in different directions and ending up in a rather listless draw. Rodgers’s score, although beautifully performed by the Encores! orchestra (directed with charm by Rob Berman), mostly seems to float up a lazy canal, with surprisingly unvaried rhythms.
Only occasionally do you hear Mr. Sondheim wielding words with the dexterity for which he is famous.
– Ben Brantley, The New York Times

 

Do I Hear a Waltz? is the one with lyrics by Rodgers family-friend Stephen Sondheim, whose arm doesn’t need to be twisted in order to have him go on about how unhappy the brief partnership was. Apparently it was, although this reviewer wasn’t there to corroborate.
What can be said is that the results are right up there with some of the best scores Rodgers helped turn out — and Sondheim’s agile words are also among his most devilishly clever. So it wasn’t that element that led to the musical’s short stay. (Maximizing the score’s beauty is conductor Rob Berman and his 31-musician orchestra in which harpist Susan Jolles has plenty to do.)
Surely, it you ever want to hear a waltz this side of Johann Strauss, it’s a Rodgers waltz you want, and the tuner’s title song fills the bill, or as Sondheim pens, “Such lovely blue Danube-y music/How can you be/Still?” (That query might be in the Top 10 of Sondheim rhymes.)

Do I hear a waltz? You bet I do. I can’t get it out of my head, nor do I want to. Not a bad thing to say about a musical, and something always said when Richard Rodgers is at hand.
– David Finkle, The Huffington Post

Videos:
Intervju med Sondheim och Laurents om musikalen fr 1965 pt 1
Intervju med Sondheim och Laurents om musikalen fr 1965 pt 2
Highlights från Encores! Konsert 2016
Dress rehearsal från Encores!
Bilder från en repetition av original uppsättningen 1965
Everybody Loves Leona från Pasadena uppsättningen 2001

Annonser

Nr 371: Death Takes A Holiday

9 Okt

death_takes_a_holiday_high-res_cover1
Death Takes a Holliday (2011)
, Off-Broadway
Musik & sångtexter: Maury Yeston
Libretto: Peter Stone & Thomas Meehan, baserad på den italienska pjäsen La Morte in Vacanza (1924) av Alberto Casella.

”Det var rysligt så få döda det var i dag, då!” – Pensionat Paradiset, sv pilsnerfilm från 1937

Death is so startled by the beauty of the young Italian woman Grazia that he effectively goes on strike, preventing all deaths worldwide for the weekend. At the same time he wants to understand why people fear him so much and what it feels like to be alive.
Disguised as Prince Sirki from Minsk, he joins a house party at the Villa Felicita outside Venice, intriguing the ladies with devilish charm, antagonizing the jealous men and singing mesmerizing duets with Grazia.

Man kan kalla hans stil för pop-operett eller poperetta. Han skriver stora dramatiska melodier som kräver stora röster, gärna med klassiska övertoner. Men hans musik känns aldrig mossig eller gammaldags. Maury Yeston är en modern arvtagare till den mer klassiskt inspirerade musikalen. Inte lika poppig som Lloyd Webber och kanske inte med lika lättillgängliga melodier, men Yestons musik är intressantare, vacker och tål att lyssnas på om och om igen och jag tröttnar inte på den.

Han har skrivit musiken till 2,5 musikaler som producerats på Broadway: Nine (1982) och Titanic (1997, Dag 236), halvan är Grand Hotel (1989, Dag 217) som han skrev närmare hälften (den bättre hälften) av sångerna till. Han skulle kunnat haft en tredje Broadwaymerit på sitt CV men tyvärr så valde han att göra en musikalversion av Fantomen på Operan samtidigt som Lloyd Webber meddelade att han tänkte göra det också, och vi vet alla vems version som producenterna valde att satsa på. Vilket är lite synd för Yestons Phantom (Dag 120) är definitivt värd att lyssnas på.

Death är inget undantag vad det gäller vacker musik. 13.manna orkestern låter som om den var betydligt större och gör de stora svepande melodierna rättvisa.
Verket är som sagt fylld av vacker musik men den här gången så tycker jag allt att alla de solistiska inslagen har en tendens att låta lite lika. Desto roligare är då ensemblenumren (som exempelvis Something’s Happened) som har humor, sväng och dessutom intressantare melodier.

Man kan höra många ekon från hans tidigare musikaler i verket, främst kanske från Nine och Phantom fast en härlig shimmy låter som om den var tagen från Grand Hotel.

Här finns också mycket att hämta för nån som söker material för en konsert eller liknande.
Är du en stark tenor med ordentlig höjd och stora lungor så finns Roberto’s Eyes till exempel med en slutton som garanterat kommer att ge de stora applåderna.
Och är ni tre kvinnor som vill göra en trio ihop lyssna på den ljuvliga Finally To Know.

Kuriosa:
Den av Walter Ferris bearbetade engelska versionen av den italienska pjäsen fick namnet Death Takes a Holliday och spelades på Broadway 1929.
Historien har filmats 2 gånger, dels som Death Takes a Holliday (1934) och dels som Meet Joe Black (1998). Den senare hade Brad Pitt i rollen som döden.

Maury Yeston och Peter Stone började arbetet med den här musikalen 1997, direkt efter deras framgångsrika samarbete med Titanic.
Eftersom Titanic var en megastor produktion så kände Yeston och Stone att de ville göra en mindre, intimare föreställning. De kände att Cassellas pjäs var en gripande historia och dessutom universell till sitt innehåll.  Och eftersom berättelsen just filmats framgångsrikt (som Meet Joe Black) så kände de att tiden var mogen för en musikalversion av den. Maury uttryckte det som: ”it seemed to me that the piece screamed to be sung.” 

Efter Peter Stones död 2003 så tog Thomas Meehan över författandet av librettot.

Pressklipp:
The production doesn’t have a lot of room to breathe on the smallish Laura Pels stage, and Mr. Hughes (regissören) mostly just shuffles one character after another to center stage for the big numbers, resulting in a stasis that’s little enlivened by the labored use of two wrought-iron spiral staircases framing Derek McLane’s set.
Death Takes a Holiday lurches into winky comedy at times, as when Prince Sirki’s identity is revealed to all. “Death?” the sluttish housemaid gasps when she is apprised of the truth. “Oh my God, and I was hoping to sleep with him!”
But for the most part, this pleasant but bland new musical gives off the musty whiff of antique melodrama. Deathless it ain’t.
– Charles Isherwood, The New York Times

… But the long-gestating tuner, derived from an Americanization of a mystical Italian play from the post-WWI era, feels like a worn elastic band that has lost its snap. The show is worthy and far from deathlike, but it’s often too lethargic by half.

But its prospects as a crowdpleaser look rather wan. Indeed, “Death Takes a Holiday” seems an unlikely candidate for an extended run, a Broadway transfer, or much of an afterlife.
– Steven Suskin, Variety

The source material … is a delicate mood piece with little action. How would this trio of smart writers address that problem? Sadly, they haven’t. With the ubiquitous Doug Hughes seeming out of his element directing a musical, this Death is no holiday.
– Erik Haagensen, Backstage

Videosar:
Highlights
Roberto’s Eyes fr en musikal workshop
Alive!
Mera highlights

Dag 352: Hjälp Sökes

5 Dec

hjalp_sokes-25024658-frntl
Hjälp sökes (2013)
, Stockholm
Musik: Benny Andersson
Sångtexter: Björn Ulvaeus
Libretto: Kristina Lugn, efter en idé av Lars Rudolfsson

Två medelålders bröder, tillika ungkarlar, bor på en redigt nedgången gård.
Bröderna retar sig på varandra och smockan hänger ofta i luften.
De bestämmer sig en dag för att annonsera efter hjälp för att sköta gården. Det enda svar de får på sin annons är en stum mamma som kommer med sin vuxna dotter.
Mamman har en nästan magisk hand med djur och dottern har en magnifik sångröst.
Sakta men säkert kommer livet och hoppet åter till gården och bröderna kan börja se en framtid. Den ene av dem blir dessutom förälskad i den unga kvinnan.

Jag minns att när jag såg den här föreställningen på Orionteatern i våras så var jag väldigt kluven. Jag tyckte om andra halvan av föreställningen men hade svårt med den första delen  och mycket av det beror på att jag börjat tröttna på Kristina Lugn och hennes teatertexter (med sina ordvändningar och ordvitsar) som jag känner att jag redan hört förut. Det jag minns var att jag gillade musiken, scenografin och alla djuren på scen.
Nu när jag lyssnar enbart på musiken så är jag inte lika förtjust.
Här hittar vi en blandning av visor i folkviseton, ett par ”svensktop” låtar, lite som låter som sånger som kunde varit med i Chess/Kristina och även lite klezmer. Känns som att material spretar åt lite för många håll och inget är egentligen så där riktigt bra och gripande som jag kanske hade hoppats på med tanke på vad dessa två herrar skapat tidigare.
Sofia Pekkari som spelar den kvinnliga huvudrollen har en stark, vacker och ren röst och det är en njutning att lyssna på henne samtidigt som jag allt som oftast får för mig att det är Helen Sjöholm jag lyssnar på för deras röster är otroligt lika varann, fast Sofia har ett vibrato som ibland irriterar mig.
Johan Ulveson och Magnus Roosman låter bra på plattan de med och det är faktiskt deras sånger som jag gillar mest.
Det är kul att ha plattan som ett minne från föreställningen men om man inte sett den så vet jag inte om den ger så mycket för det finns betydligt starkare B&B skivor med liknande musik att söka sig till, kanske främst BAO skivorna.
Men visst, den är värd att lyssna på men vänta er ingen ny Kristina.

Favvisar:
Själv är bäste dräng, Ro hit en dyckert, Stackars axels sång, Som en hägring, Den jag ville vara

Pressklipp:
Högsta betyg kan det ­inte bli, för första halvtimmen är för långsamt pratig, så att man ibland nästan kan höra Kristina Lugns släpiga röst.
Men SÅ det lyfter sedan. Roosman ger kött och blod åt sin bonde så att man verkligen önskar honom ett bättre liv. Ulvesons komiska genialitet tillåts blomma fritt, både på ett finstilt och ibland yvigt sätt. Sofia Pekkari … sjunger ljuvligt. Berdino ­dirigerar djuren till de mest oväntade saker.
Och så musiken. Benny Andersson blandar hejvilt svenskt vemod, pop, kabaret-, zigenar- och cirkusmusik. Underbara melodislingor. Fast ännu mer imponerar nästan Björn Ulvaeus texter. Så innehållsrika, så befriade från klichéer, så humoristiska, ibland på högsta Monty Python-­nivå.

”Hjälp sökes” lär knappast gå på turné, då få teatrar har tillgång till stall. Publikrusningen till Orion­teatern lär bli gigantisk i vår.
Jan-Olov Andersson, Aftonbladet

Premiärpublikens parfym är utkonkurrerad av doften av ladugård och Björn och Bennys text och musik ackompanjeras av Kristina Lugns vardagsvrängande, konstfullt komponerade ord. Det är en oväntat lyckad kombination. När har vi någonsin tidigare hört ett musikalnummer som sjunger latexspacklets lov?
Anna Håkansson, nummer.se

Det är djuriskt och mänskligt; kulörta lyktor, skönhet och drastisk humor; dynga och poesi. Det är makalöst.
Karin Helander, SvD

Videosar:
Själv är bäste dräng
Svarta silhuetter
TV-inslag

Dag 23: The Secret Garden

28 Dec

a989225b9da069049f1cc010.L

The Secret Garden (1991), 709 föreställningar
Musik: Lucy Simon
Sångtexter & libretto: Marscha Norman. Baserad på Frances Hodgson Burnetts roman The Secret Garden

Ibland dyker det upp musikaler som jag får för mig att jag kommer att ogilla. Ibland beror det på att jag inte är på rätt humör när jag börjar lyssna, ibland ogillar jag nått med cd:n som exempelvis omslaget och ibland så kan jag inte säga varför, utan jag ogillar den bara. Men resultatet är detsamma, den ligger och ligger och glöms sakta men säkert bort.
Detta är en sån musikal.
Hade egentligen ingen lust att lyssna på den nu heller men eftersom jag fått förslaget av en bloggläsare att jag skulle ta upp den här så tänkte jag: ”Tja, varför inte. Nån gång måste jag ju lyssna på den…”

The Secret Garden är baserad på en berättelse som publicerades i följetongsformat 1910 och gavs ut som bok 1911.
Den handlar om Mary Lennox, en bortskämd engelsk flicka, född och uppvuxen i Indien. När hennes föräldrar och alla tjänarna dör i en kolera-epidemi skickas hon för att bo hos sin morbror som bor i ett stort dystert hus vid en hed i Yorkshire. Morbrodern sörjer fortfarande sin hustru som dog i en olycka för tio år sedan. Mary vantrivs till en början men får snart vänner som pigan Martha och hennes bror Dickon. En dag finner hon nyckeln till en hemlig trädgård som varit låst i tio år. Hon och Dickon bestämmer sig för att återställa trädgården till sin forna prakt.
Mary möter också sin kusin Colin som varit sängliggande i hela sitt liv. Med Marys hjälp och uppmuntran börjar han lära sig att gå.
I samma takt som den hemliga trädgården kommer till liv igen så börjar Mary och de andra i hushållet också att blomstra och återfinna glädje och lycka i sin tillvaro.

Musiken är ”haunting” som man säger på engelska. Den innehåller stora Broadwayaktiga nummer, svepande ballader, valser, och har även inslag av Keltisk musik. Den är varierad och överaskar ofta. Jag vet inte vad jag väntat mig -kanske smöriga 90-tals popballader en masse?- men inte var det det här inte. Och det är ett positivt betyg. Det här är bra, riktigt bra.
Vokalt så är Daisy Eagan som den unga Mary Lennox  rent strålande, Rebecka Lukers sopran är ljuvlig att lyssna på och till och med en så affekterad sångare som Mandy Patinkin (som har en förkärlek för falsetterande som man antingen älskar eller hatar – jag hör till den senare kategorin) fungerar här – ja, till stora delar i alla fall.

Det här är väldigt vacker musik som känns både gammaldags och modern på en och samma gång. Tack ”O. S.” för att du föreslog denna show för jag har verkligen fastnat för den och kommer att lyssna många gånger till på detta engagerande verk.

En medley ur musikalen, från Tony Galan.

Favvisar: If I Had A Fine White Horse, Winter’s On The Wing, Lily’s Eyes

Kuriosa:

Daisy Eagan som spelade flickan Mary Lennox är den yngsta kvinnliga skådespelare som nånsin fått en Tony. Hon var elva när hon vann. Den yngste någonsin heter Frankie Michaels och han var bara tio när han vann för sin roll som Patrick Dennis i musikalen Mame 1966.

Föreställningen vann tre Tonys. Förutom Daisy Eagan så vann den för bästa libretto och bästa scenografi.

John Cameron Mitchell spelar Dickon men är kanske mest för känd för en föreställning han både skrev och själv spelade huvudrollen i:  Hedwig and the Angry Inch som blev en stor framgång off-Broadway. Han har även regisserat  filmer som Shortbus (grymt bra rulle) och Rabbit Hole. Hedwig spelades på Stockholms Stadsteater 2008.

Mandy Patinkin är nog mest känd för tillfället för sin roll som Saul Berenson i tv-serien Homeland och för roller i filmer som Yentl men han är en erfaren musikalartist också. Han var exempelvis ”Che” (fick en Tony Award för sin insats) i den amerikanska originaluppsättningen av Evita och ”George” (blev Tonynominerad) i Sunday In The Park With George.

Dag 20: Scrooge

25 Dec

419+L26mPnL._SL500_

Scrooge (2012) Spelas för närvarande i London på The Palladium Theatre
Musik, sångtexter, libretto: Leslie Bricusse. Baserad på Charles Dickens A Christmas Carol (En Spökhistoria Vid Jul)

Dickens berömda berättelse om den gamle, girige och elaka Ebenezer Scrooge.  Under julnatten får han besök av sin döde kompanjon Jacob Marleys vålnad som varnar honom för att om han inte ändrar sitt beteende kommer han, i livet efter detta, att få bära tunga kedjor i all evighet. Sedan får han besök av ”Gångna Julars Ande”, ”Nuvarande Julens Ande” och till sist ”Kommande Julars Ande”.
När Scrooge vaknar på morgonen så blir han överlycklig över att allt bara var en dröm och att han fått en chans att bättra sig.

Från början var det här en Osvarvinnande filmmusikal med Albert Finney som Scrooge och Alec Guinness som Marleys ande. Den kom 1970. Jag minns att jag såg den på bio och den brukar dyka upp på tv kring jultid. Jag har aldrig varit så förtjust i den men i England så är den älskad och det var väl klart att den skulle dyka upp på en teaterscen. Scenversionen hade sin premiär 1992 och innehåller alla sångerna från filmen plus ett flertal nyskrivna.
Föreställningen som går just nu är en revival och är baserad på 2005 års Palladiumversion, även den med Tommy Steele i titelrollen.

Tyvärr så tycker jag inte om scenversionen heller. Musiken är inspirerad av den engelska Music-Hall traditionen och det medför att den är enkelt uppbyggd, upprepande och som gjord för att sjunga med i. Tycker dock att den blir tråkig, så repetitiv i sin stil att det är svårt att skilja de olika låtarna åt och kort sagt rent sövande i sin anonymitet. Dessutom så använder man sig för mycket av syntar i denna version, vilket gör att musiken blir burkig och kall.

Känner mig som en Ebenezer Scrooge när jag skriver det här.  Jag försöker verkligen hitta nått jag gillar men det är svårt. Inte ens Tommy funkar. Jag har gillat honom i tidigare musikaler men här känns han bara fjäskigt insmickrande och krystad.
Kanske är det här en musikal som man måste se för att uppskatta den, för som cd funkar den inte alls för mig.

Bah! Humbug!

Favvisar:
I Like Life
, December The Twenty-Fifth, Thank You Very Much

Kuriosa:
Tommy Steele var en stor engelsk popidol på femtiotalet och hade 20 hitsinglar. I Sverige var han den störste konkurrenten till Elvis Presley vad gäller popularitet. Efter sin popkarriär har han varit en framgångsrik musikalartist både på film och på teaterscenerna. Själv såg jag honom i Singin’ In The Rain på The Palladium 1983 i den första scenversionen nånsin av den berömda filmen.

I den amerikanska scenversionen spelade Richard Chamberlain (Dr Kildare, Shogun, Törnfåglarna m fl) rollen som Scrooge.

Video:
Thank You Very Much

Dag 19: Here’s Love

24 Dec

f08c619009a09a9ff52e5110.L

Here’s Love (1963) 334 föreställningar
Musik, sångtexter och libretto: Meredith Willson. Baserad på filmen Miracle on 34th Street (1947)

Meredith Willsons första Broadway musikal var en total triumf, den hette The Music Man, hade premiär 1957 och spelades 1375 gånger. Den vann fem Tony’s, bland annat som årets bästa musikal. Castskivan fick en Grammy och toppade Billboard listan i 12 veckor och låg bland Top 100 i  245 veckor!

Merediths andra musikal var också en succé, den hette The Unsinkable Molly Brown (1960), den spelades över femhundra gånger och vann en Tony för sin kvinnliga huvudrollsinnehaverska.

Hans fjärde och sista musikal hette 1491, kom 1969 och handlade om hur Columbus gjorde för att finansiera sin resa över Atlanten. Den nådde aldrig Broadway.

Merediths tredje musikal är den jag tar upp här. . .
Den handlar om en flicka som inte tror på att jultomten finns. Av en slump anställs den riktiga tomten (som kallar sig Kris Kringle) för att spela jultomte i Macy’s Thanksgiving Day parad. Han lyckas övertyga flickan om att han verkligen är den alldeles äkta, riktiga tomten. Hon tror honom men det är många som tror att han bara är en galning. I andra akten så står Kris inför Högsta Domstolen anklagad för att vara en lögnare och tok men han lyckas övertyga alla om att jultomten verkligen existerar och att hans namn är just Kris Kringle.

Det här är definitivt den svagaste av de tre musikalerna som tog sig till Broadway. Jämfört med de två tidigare så är det här riktigt svag musik. Och dessutom så har han ”lånat” av sig själv för titellåten är som en andra klassens Seventy-six Trombones (ur Music Man) och She Hadda Go Back är som en otroligt mycket sämre version av Ya Got Trouble (även den från Music Man).
Här finns strålande marscher och en del glada och snygga låtar men som helhet… Njä, inte så kul.
Den mest kända låter är It’s Beginning to Look a Lot Like Christmas och det är en återanvändning. För just den låten skrev han redan 1951 och den var en hit då (bl a för Perry Como) och var en standard på sextiotalet.
Kul att ha hört men inget att skriva hem om.

Favvisar: Arm in Arm, That Man Over There, Here’s Love
Kuriosa:

Det var Meredith Willson som skrev musiken till Chaplins film Diktatorn.

Han skrev också ett flertal klassiska symfonier.

Paul McCartney äger rättigheterna till hela Willsons sångkatalog.

Beatles gjorde en cover på en Willson låt (Till There Was You från The Music Man) på sin LP With The Beatles. Willsons änka har berättat att de fått mer royaltys från den inspelningen än de fått för själva pjäsen.

Mannen som skapade A Chorus Line, koreografen Michael Bennett, var med som en av dansarna i Here’s Love. Har hittat ett exempel på hans koreografi, ett underbart, helt hysteriskt och super 60-talsaktigt dansnummer. Så för er som behöver smälta julmaten lite, här är en dans ni kan lära er: Turkey Lurkey Time från Promises, Promises (1968, musik Burt Bacharach). Låt denna dans i fortsättningen ersätta den traditionella ringdansen i alla svenska hushåll.
Jingle bells jingle bells…

Dag 18: Elf

23 Dec

51MmBZ7ETGL._SS500_

Elf (2010) 57 föreställningar. Den spelas även just nu på Broadway och det är nog tänkt att den ska återkomma varje år och spelas under julsäsongen.
Musik: Matthew Sklar
Sångtexter: Chad Beguelin
Libretto: Bob Martin och Thomas Meehan. Baserad på filmen med samma namn från 2003

Handling: Som spädbarn kryper Buddy Hobbs av misstag in i tomtens julklappssäck och får följa med hela vägen tillbaka till tomteverkstaden på Nordpolen. Där upptäcks han och blir adopterad av nissarna och växer upp bland dem.
Så småningom får han reda på att Nordpolen inte är hans riktiga hem och att han har en biologisk familj någonstans i New York. Han ger sig iväg för att söka upp dem. Han hittar dem men upptäcker att hans pappa (och de flesta New Yorkborna) inte längre tror på ”the Christmas spirit” och att hans lillebror inte ens tror på jultomten. Han bestämmer sig då för att lära sin familj och alla andra i New York att åter tro på tomten och på ”the true meaning of Christmas”.

Det här är en osannolikt glad och positiv musikal med peppig, sprallig och trallvänlig musik. Problemet är bara att jag tycker mig ha hört allt förut. Varje låt innehåller tydliga ekon av nått jag känner igen sen gammalt. Främst verkar herr Sklar ha blivit influerad av The Sherman Brothers, bröderna som skrev det mesta och det bästa av Disneys filmsånger under sextiotalet bl a till Djungerboken, Aristocats och Mary Popins. Dessutom så hör jag lite Danny Elfman musik (främst från The Nightmare Before Christmas) och lite Charles Strouse.

Jag blir glad av musiken och gillar den men samtidigt så är den anonym. Om nån satte på den och jag inte hörde ordet jul, tomte eller alv så skulle jag inte ha en aning om vilken musikal det var jag lyssnade på… Det gör att jag känner mig lite kluven inför den men det är ju nästan jul så den får väl snurra på repeat ett litet tag till. Och det är perfekt musik att städa till för den får mig att känna mig så där härligt Disneykäck, effektiv och duktig.

Favvisar: Worlds Greatest Dad, A Christmas Song, Never Fall In Love (with An Elf)

Kuriosa:

Sherman bröderna var kända för att hitta på nya fantasifulla ord i sina sånger, det mest kända är nog Supercalifragilisticexpialidocious från Mary Poppins. Andra är Fortuosity från The Happiest Millionaire och Substitutiary Locomotion från Sängknoppar och Kvastskaft.   I Elf så finns det en låt som heter Sparklejollytwinklejingley som väl får ses som en hommage till bröderna.

Matthew Sklars och Chad Beguelins första Broadwaymusikal var The Wedding Singer som gick på Värmlands Operan 2007.

%d bloggare gillar detta: