Tag Archives: musikal

Dag 14: Let My People Come

19 Dec

LetMyPeopleCome-FrontCoverL

Let My People Come: A Sexual Musical (1974) 1 167 föreställningar off-Broadway, 106 föreställningar på Broadway
Musik och sångtexter: Earl Wilson jr

I love to screw
with you
anywhere at all
Every time we ball
In the bedroom or the kitchen,
In the bathtub or the hall
Grab my ass,
Step on the gas,
Screw me to the wall
Screw, screw everybody loves to screw

Det här är den första versen i den första sången i musikalrevyn Let My People Come och det är en av de mer diskreta texterna.
Definitivt den första barnförbjudna musikalen på denna blogg. Och redigt barnförbjuden dessutom! Här frossas det i runda ord och olika sexuella situationer och varianter för här handlar det om sex, sex och inget annat än sex! Titlar som Come In My Mouth, Whatever Turns You On och Give It To Me säger väl allt.

Den här showen är verkligen ett barn av sin tid. Efter den enorma framgång som ”vuxna” musikaler, som Hair (1 750 föreställningar), och revyer, som Oh, Calcutta! (sammanlagt 7 273 föreställningar fördelade på två uppsättningar) haft mot slutet av sextio- och början av sjuttiotalet så hade slussarna öppnats för vad man kunde visa på en scen i USA och Let My People Come var en av de mest framgångsrika av 70-talets sexmusikaler.

Grymt glad och trallvänlig musik med riktigt 70-tals groove bjuds det på här. Inte lika starka melodier som i Hair kanske men betydligt snuskigare – och roligare! Här sjungs det inga protestsånger, ingen samhällskritik eller anti-krigsmanifestationer utan allt handlar bara om sex. Och man har med en slags hommage till Hair också, Dirty Words är ett syskon till Hair’s Sodomy.

Jag blir alldeles lycklig av att höra det här. Sex i denna musikal är så härligt fritt från fördomar, sjukdomar, skam och pekpinnar. De hyllar bara det härliga och sköna. Och de gör det med mycket humor också. För det här är ingen allvarlig, ”seriös” föreställning även om den tog upp viktiga saker också. Och, som sagt, det avspeglar sig i musiken som är väldigt positiv och som det svänger gott om men som också vågar vara både poetisk och lågmäld när det behövs.
En hälsningen från en betydligt oskyldigare och naivare tid.
En ny favorit!

Favvisar: Choir Practise, The Cunnilingus Champion of Company C, Take Me Home With You och Linda, Georgina, Marilyn & Me.

Föreställningen fick en revival i Chicago för ett par år sedan och möttes av positiva recensioner. Kanske dags att göra en svensk uppsättning…???? Vad säger ni 2Entertain?

Kuriosa:

Det här var en super succé på sin tid och spelades över stora delar av världen. I Philadelphia slog den rekord och spelades i 10 år och i  Toronto gick den i 8, vilket gör den till en av de musikaler som spelats längst i Kanadas historia!

Castalbumet nominerades till en Grammy 1974

Sången The Cunnilingus Champion of Company C finns bara med på den första pressningen av albumet, på den andra så ersattes den av Whetever Turns You On. Anledningen var att upphovsmännen blev stämda eftersom låten helt uppenbart var ett plagiat av Boogie Woogie Bugle Boy.

Ett litet avslutande citat från showen: ”Welcome ladies, to Fellatio 101, I’m Professor Niles, I’m glad that you could come … back and forth let nothing snag, once you learn how not to gag…”

Revyn kommer att få en revival i New York i vår. Närmare bestämt så kommer den att ha premiär den 14:e februari 2013.

let-my-people-come-lp-ad

Dag 13: Legs Diamond

18 Dec

Legs

Legs Diamond (1988) 64 föreställningar, plus inte mindre än 72 provföreställningar inför en betalande publik! Normalt brukar Broadwayföreställningar nöja sig med mellan 16 – 24 stycken.
Musik och sångtexter: Peter Allen
Libretto: Harvey Fierstein och Charles Suppon, mycket löst baserad på filmen The Rise and Fall of Legs Diamond (1960).

Föreställningen handlar om en dansare i förbudstidens New York som blir gangster bara för att han på så sätt hoppas kunna slå igenom i showbiz…
Ursäkta? Liiite krystad intrig, kanske? Att sen dessutom tro att Peter Allen skulle kunna övertyga som en riktig supermanlig förförare till kvinnokarl…
Det här måste ha varit två av de dummaste idéerna ever! Och vi kan skylla dem helt och hållet på Harvey Fierstein för det var han som kom upp med dem i sin revidering av Suppons manus. Original manuset, som hölls sig närmare filmens manus, var betydligt svartare och det närmaste showbiz man kom där var en dansskola.

Peter Allen fick ta hela smällen för denna flopp, som kallades ”a star vehicle without a star”. Hans sångröst, hans dansande, hans agerande, hans musik och sångtexterna han skrivit, allt sågades totalt.

Så hur är musiken då? Tja, inte så illa. Finns en del kul låtar. Kanske ingen stor musikal men inte den katastrof jag förväntat mig heller. Det är i stort rätt så standardiserad musikalmusik men med lite 20-tals stuk och moderna popinfluenser som extra kryddning. Lite av en musikalisk pytt-i-panna och precis som en pytt så är den helt okej för stunden men snabbt glömd.
Texterna är adekvata med en del väldigt, väldigt dåliga försök till humor och dubbeltydigheter.
Den innehåller också ett par låtar som åtminstone jag kände igen: When I Get My Name In Lights, Sure Thing Baby och Only An Older Woman. Och så gillade jag låten The Man Nobody Could Love.

Man kan i alla fall konstatera att han hade humor för när han i starten av andra akten stiger upp ur den kista han är begravd i så utbrister han: ”I’m in showbiz and not even the critics can kill me!” Ni kan se det i klippet nedan. Det är från den sista föreställningen.

Cut Of The Card 

All I wanted Was The Dream

Hittade en osannolikt rolig elak recension av Frank Rich i The New York Times och ger er några exempel på mottagandet denna flopp fick:

”Legs Diamond,” the Peter Allen floor show that held its official opening at the Mark Hellinger last night, wistfully bills itself as ”a big new Broadway musical.” That it’s not, since it isn’t particularly big or new or musical. But was it too much to hope for the next best thing – a big new Broadway bomb along the demented lines of ”Kelly” or ”Dude” or ”Carrie”? 

Apparently so. After nine weeks of previews subsidized by roughly 90,000 customers paying full price, the creators of ”Legs Diamond” could not even come up with the riotous larger-than-life fiasco of which theatrical legends are made. Far from being a source of ridiculous slap-happiness, ‘‘Legs Diamond” is a sobering interlude of minimum-security imprisonment that may inspire you to pull out a pen and attend to long-neglected tasks, like finishing last Sunday’s crossword puzzle or balancing a checkbook.

”Legs Diamond” is a show about nothing except its star’s ambition to preside over a musical … the evening’s most persistent source of drama is Mr. Allen’s unceasing struggle to figure out what to do with his hands.

The script, so confusing I lost its thread before the end of the first number

Here is a performer with a single expression – a pop-eyed, I-dare-you-not-to-love-me grin – and a harsh singing voice as taut as his face. He delivers jokes as if he were a ”Hollywood Squares” second banana struggling with his cue cards, and his dancing amounts to a few Rockette-style high kicks and a lot of wiggling at the joints. As for Mr. Allen’s songs, they are so derivative they make Andrew Lloyd Webber’s scores sound idiosyncratic.

Kuriosa:

1. Efter att ”Legs Diamond” las ner så såldes teatern den spelats på (The Mark Hellinger Theatre) till The Times Square Church som fortfarande huserar där.

2. Anledningen till att det var så många provföreställningar har att göra med att scenografin var så otymplig att de inte kunde åka ut och provspela med föreställningen innan det var premiärdags. Det i sin tur resulterade i att ryktet om hur kass föreställningen var spred sig i New York, så folkets dom – ”Den suger!” – var redan lagd innan den ens haft premiär.

3. Peters kvalitéer som skådespelare var så icke-existerande att man tvingades skriva om stora delar av dialogen och förvandla dem till monologer istället så han kunde ta dem direkt till publiken på samma sätt som han brukade göra under sina nattklubbsshower.

4. Peter Allens liv blev faktiskt en musikal. Den hette The Boy From Oz, han var australiensare, och hade sin urpremiär i Australien 1998. Den spelades också med stor framgång på Broadway 2003 med Hugh Jackman i rollen som Peter. Så man kan väl säga att Hr Allen fick sin efterlängtade Broadway succé till sist.

5. Ba’ måste ses: Peter Allen tillsammans med The Rockettes!

6. Peter Allen var Liza Minnellis första man. Han kom ut som gay efter skilsmässan. Han dog av en AIDSrelaterad sjukdom 1992.
409280.1020.A

Dag 12: Leap Of Faith

17 Dec

Leap

Leap of Faith (2012) 20 föreställningar
Musik: Alan Menken
Sångtexter: Glenn Slater
Libretto: Janus Cercone baserad på hennes manus till filmen (från 1992) med samma namn.

Alan Manken är kompositören bakom en av mina absoluta favoritmusikaler, Little Shop Of Horrors (1982) och till en stort antal Disney rullar som Lilla Sjöjungfrun, Skönheten och Odjuret, Aladdin m fl. Och när det dyker upp en ny musikal av honom så blir jag genast intresserad och förväntansfull.

Föreställningen handlar om en bedragare som åker runt på landsbygden i Amerika och utger sig för att vara en väckelsepredikant och helbrägdagörare men som möter kärleken och genom den förvandlas till en bättre människa.

Leap of Faith fick sin premiär på Broadways i våras, men den lyckades inte omvända särskilt många för den var försvunnen efter bara 20 föreställningar och förlorade $14 miljoner på kuppen.

Jag måste säga att jag blev både glad och förvånad över att den släppts på cd för floppar av den här magnituden brukar inte få sin musik utgiven. Men kanske beror det på att det är just Menken som har skrivit den och för att han har en stor succé (Newsies) som fortfarande spelas på Broadway.

Som väntat så är det här en väldigt gospelinfluerad musikal. Så det svänger redigt om många låtar. Lite countrymusik har också lyckats smyga sig in. Det finns en del sköna låtar som Dancing In The Devil’s Shoes, Rise up eller nån av de andra numren som gospelkören sjunger med på, men på det stora hela så tycker jag det är rätt så anonym musik. Inte dålig, men inte heller bra och ibland är det svårt att skilja en låt från en annan.

Raúl Esparza, som spelar huvudrollen, brukar jag gilla skarpt men här låter han vokalt väldigt sliten, klämd och forcerad. Ibland är det nästan plågsamt att lyssna på honom.

Kan hända att jag sätter på den här cd:n igen men ska jag vara ärlig så är chansen lika stor att jag glömmer den också.

Kuriosa:
1. Glenn Slater som skrev sångtetxterna till denna show gjorde samma sak till Andrew Lloyd Webbers Phantomenuppföljare Love Never Dies. Men hans texter blev så utskällda att man valde att låta Charles Hart, som skrev The Phantom of the Operas texter, skriva om dem.

2. Fotomodellen och barnstjärnan Brooke Shields (Pretty Baby, Den blåa lagunen m m) har på äldre dagar börjat spela med i musikaler och det var hon som hade den kvinnliga huvudrollen i try outen i Los Angeles men hennes sång ansågs så medioker att hon ersattes.

3. Ett riktigt elakt utdrag ur The New York Times recension: ” ‘Leap of Faith’ is this season’s black hole of musical comedy, sucking the energy out of anyone who gets near it…”

4. Tyvärr strök man en av de få genuint roliga sångerna i föreställningen: en återberättelse av Jesu liv som hette Gotta Have Chutzpah.

Video:
Snuttkavalkad

Dag 11: Bar Mitzvah Boy

16 Dec

Bar Mitzvah Boy

Bar Mitzvah Boy (1978) 78 föreställningar
Musik: Jule Styne
Sångtexter: Don Black
Libretto: Jack Rosenthal, baserad på hans tv-pjäs från 1976

Musikalen handlar om 13-åriga Eliot Green som fylld av tvivel och frågor rymmer från synagogan precis innan han ska genomgå sin Bar Mitzvah.

En föreställning med en judisk ramberättelse men som tar upp allmängiltiga och universella frågor om livet, tro och tradition men kanske mest handlar om den förvirrande perioden i ett barns liv då hen går in i puberteten. Alla frågor som väcks, känslan av att vara barn och vuxen på samma gång och ifrågasättande av gamla ”sanningar”. Vem kan inte känna igen sig i det? En djupt mänsklig och rörande berättelse.

Jule Styne föddes in i en judisk släkt i London men familjen flyttade till Chicago när han var åtta. Och det var i USA som han hade sin långa och framgångsrika karriär inom film- och musikalvärlden.
Berättelsen om Eliot slog an en sträng hos honom eftersom hans egen son hade haft samma tvivel innan sin Bar Mitzvah. Han ville med denna föreställning skapa en ”judisk musikal”.

Don Black, som kanske mest är känd för att ha skrivit texterna till ett par Andrew Lloyd Webber musikaler, har skrivit härliga texter fyllda av värme och humor och de känns aldrig krystade eller tillgjorda. Ta bara ungdomarnas sång om alla förhållningsregler deras föräldrar tvingar på dem: Thou Shalt Not, den är helt klockren. En annan favorit är den mer poetiska The Sun Shines Out Of Your Eyes.

I mycket så är det här traditionell musikalmusik och det är inget problem att känna igen att det är Jule Styne som skrivit den. Det finns dock ett större inslag av judiskt tonspråk i den än brukligt och det gillar jag. Ett par kritiker menade att det här mest var som en Londonsk Fiddler On The Roof (de döpte om den till Fiddler On The North Circular respektive Tiddler On The Hoof) och de menade det som kritik. Jag håller med om att det finns en stark ”Fiddler” känsla i musiken men det menar jag som en komplimang. För precis som den musikalen så väcker musiken här starka känslor till liv, jag känner mig berörd, upprymd och engagerad.
En sympatisk, varmt mänsklig  och behaglig liten musikal som tyvärr aldrig hittade sin publik.

Bar Mitzvah Boy var en av Jule Stynes sista musikaler. Den hade sin premiär i London och har även spelats off-Broadway. Det är London-versionen jag talat om här.

Happy Chanukka, sis!

Bar-Mitzvah-Boy-1978-London

Dag 10: Lysistrata Jones

15 Dec

51BVbyUuDtL._SS500_

Lysistrata Jones (2011) 30 föreställningar.
Music och sångtexter: Lewis Flinn
Libretto: Douglas Carter Beane, baserad på Aristophanes pjäs Lysistrate.

Hur moderniserar man en gammal grekisk pjäs om Lysistrate som tillsammans med andra kvinnor i Aten och Sparta sexstrejkar för att få slut på det peloponnesiska kriget?
Enkelt, man förvandlar Lysistrate till en cheerleader för basketlaget på Athens University. Ett basketlag som inte vunnit en match på 33 år. För att få grabbarna att skärpa sig så bestämmer sig töserna för att sexstrejka tills laget vunnit sin första match.

Låter det krystat? Låter det töntigt? Låter det bara såååå fel?
Japp, det tyckte jag i alla fall. Bara tanken på en Lysistrate i basketmiljö fick mig att rysa. Så därför har den legat och samlat damm.
Och det är sant att den är krystad, töntig och fel men den är samtidigt just så fel att det blir rätt. För det här är en riktig höjdare. Det här är en föreställning där musiken svänger, texterna är smarta och roliga och allt är väldigt genomtänkt. Japp, det finns både hjärna och hjärta bakom den tillsynes ytliga fasaden.

När jag lyssnar på skivan så känns det som att lyssna på ett svängig, bubblande topliste album. Musiken är trallvänlig, lätt att ta till sig och består av rock, R’n’B och pop låtar. Älskar låtar som I Don’t Think So, Hold On, Give It Up och…
Äh, jag gillar allt!
Här hemma har den gått på repeat play hela dagen med mig dansande runt i lägenheten. Och jag kommer nog att ha kvar den på repeat ett bra tag till.
Jag är hel såld på den här.

Den här föreställningen fick fantastiska recensioner, har härligt medryckande musik, är genuint rolig och borde fått ett långt liv på Broadway men… Den las ner efter bara 30 föreställningar! Som sämst hade den bara 12% beläggning!!!
Dagens musikalpublik verkar tycka att det är jobbigt att gå och se en musikal som man inte redan kan musiken till, där man inte redan känner till hela intrigen och som inte har nån kändis i ensemblen. Det är synd för jag ser hellre nått sånt här än ännu en musikalversioner av en populära film.

Kuriosa:

1. För att hålla föreställningen fräsch och ”i nuet” så förändrade och anpassade man hela tiden flera av föreställningens skämt efter dagsaktuella händelser.

2. Även iPhones ”Siri” finns med och gör en insats i föreställningen.

Filmklipp ur musikalen här!

Dag 9: The Zulu and The Zayda

14 Dec

zulu

The Zulu & the Zayda (1965) 176 föreställningar

Musik och sångtexter: Harold Rome
Libretto: Howard Da Silva och Felix Leon, baserad på Dan Jacobsons berättelse The Zulu and the Zayda.

Yeah, afrikanska rytmer, klezmer, lite jazz och lite ”swinging London” pop, vilken skön blandning. Groooovy!

Berättelsen handlar om den gamle farfadern (Zayda är farfar på jiddisch) som på gamla dar flyttar från London till Johannesburg för att där leva sina sista dagar hos sin framgångsrike son. Sonen har anställt en ”grandfather sitter”, en ung man från Zulustammen. Afrika möter Europa, ung möter gammal, svart möter vit och ur detta möte uppstår en stark vänskap och de två blir mer som far och son än herre och tjänare.

Mycket hjärta, charm och humor i denna ljuvliga lilla musikal. Och den tar upp viktiga ämnen som rasism, apartheid, åldrande och religiös intolerans. Inga dåliga saker för en Broadway show från mitten av sextiotalet. Jag är förvånad att den med detta innehåll gick så länge som den faktiskt gjorde men det bevisar väl bara vilken charmig historia det är.

Det var Harold Rome’s sista Broadwaymusikal och han visade att han fortfarande kunde skriva bra och starka melodier och att han fortfarande hade ett starkt socialt patos.

Musiken är charmig och det är svårt att inte dansa med och bara njuta. Jag älskar ju klezmer och att blanda in lite afrikanska rytmer i den är utsökt. Bra texter har den också och för den som vill så kan man snappa upp lite jiddiska- och Zulufraser som bonus. Inte illa!

Moralen i föreställningen är att det är underbart och fantastiskt att leva och det är väl inget dåligt budskap!
En ny favorit!

L’chaim!

Kuriosa:

1. Rollen som Paulus (Zulu) spelades av skådespelaren Louis Gosset jr som många år senare vann en Oscar för sin roll i En officer och en gentleman och en Emmy för sin roll som Fiddler i Rötter.

2. Yaphet Kotto gjorde sin Broadway debut i denna föreställning. För er som gillade filmen Alien så kan jag berätta att han spelade Parker i den filmen.

Dag 8: Kuifje – De Zonnetempel

13 Dec

KuifjeDeZonnetempelAlbum

Kuifje – De Zonnetempel (2001)
Musik: Dirk Brossé
Libretto o sångtexter: Seth Gaaikema och Frank van Laeck. Baserad på Hergés serieböcker om Tintin, De sju kristallkulorna och Solens tempel.

Att filmer förvandlas till musikal är ju standard numera men att serier blir det är inte lika vanligt. På rak arm kommer jag på Annie, It’s a bird… it’s a plane… it’s Superman, Knallhatten och två Snobben shower. Men här har vi alltså en till! Den är Belgisk och framförs på flamländska, och det gör den lite unik. Fast det är samtidigt helt logiskt att det är just i Belgien denna musikal skapats eftersom Hergé var belgare.För er som undrar vad titeln betyder så är det Tintin och solens tempel.

Det här en musikal fylld av romantiska, nästan filmisk storslagna melodier. Just till den här inspelningen har man använt sig av  Nationaal Orkest van België, en symfoni-orkester bestående av 96 musiker, så ljudet är stort, pampigt och fylligt.
Det här är en studioinspelning. Det är rätt ovanligt att göra studioinspelningar av musikaler i de platta länderna för där släpper de oftast liveinspelade castplattor (ofta från premiärföreställningen). Det går inte att komma ifrån att jag föredrar liveplattorna för känslan, nerven och närvaron är så mycket starkare i dem.

Bäst tycker jag om up-tempolåtarna och de större ensemblerna och sämst när de använder sig av musikalklichéer som småflickor som med späd röst sjunger ”Tintin hjälp oss” (Kuifje help ons) och Tintins ”tröstande” svarssång om hur solen är allas vår vän (De zon). Den senare är en typisk svullstig ballad som låter väldigt mycket som nått ur Martin Guerre. Faktum är att de flesta låtar påminner mig om nån låt jag redan hört vilket gör att musiken känns både tillgänglig och uttjatad på en och samma gång.
Bland mina favoriter finns Bianca Castafiores aria Ah, Ik lach som genom Bobbies (Milous) skällande förvandlas till en slags duett mellan sopran och hund och så Janssen en Jansens (Dupontarna) Alles onder controle.

Inte en bra musikal men inte heller en dålig.

Duizend bommen en granaten!

Snuttar ur showen.

Dag 1: Saratoga

6 Dec


Bild

Saratoga (1959), 80 föreställningar
Musik: Harold Arlen
Sångtexter: Johnny Mercer.
Libretto: Morton DaCosta. Baserad på Edna Ferbers bok Saratoga Trunk.
I ensemblen hittade man namn som Carol Lawrence (original Maria i West Side Story) och filmstjärnan Howard Keel.

Redan från låt ett så förstår jag att det här är en standard musikal. Inte dålig men inte heller bra. Musiken är en blandning av jazziga låtar, lite blues och en del låtar i My Fair Lady-stil. En intressant blandning, speciellt med tanke på att själva showen utspelar sig på 1880-talet. Så man kan väl säga att det är tidstypisk musik men mer från upphovsmännens tid än musikalhandlingens.
Edna Ferber är kanske mest känd för att ha skrivit boken Teaterbåten som förvandlades till musikal 1927. Den blev ju som bekant en megasuccé och ansågs helt nydanande. Med dess stora episka uppbyggnad, med en handling som spänner över närmre 50 år, mod att ta upp ”svåra” ämnen som alkoholism och blandäktenskap, i kombination med svepande, magnifik musik är den en av de riktigt stora klassiska musikalerna. Och den blev startskottet för det som så småningom skulle bli den moderna, berättelsedrivna musikalen. En total motsats till de tidigare mer komiska och lättvindiga, i de närmaste revyliknande, musikaler som gick på Broadway. Jag kan tänka mig att man hoppades få till en lika stor succé med Saratoga. Men det fick de inte. Handlingen om kärlek och hämnd, var inte så inspirerande och på det stora hela ansågs föreställningen väldigt seg. Den ende som fick en Tony för sitt arbete var Cecil Beaton som gjort både scenografin och de över 200 kostymer som användes.
Och musiken, ja, den känns väldigt anonym. Det här kunde varit vilken som helst av ett dussintals olika liknande shower från fyrtio- eller femtiotalet. Spridningen på musikstilarna gör att stycket inte får en egen karaktär och ingen låt fastnar. Inte för mig i alla fall.
Jag älskar ju en god flop men måste erkänna att även på den punkten misslyckas den för musiken är inte konstig, dålig, udda (fast den latinodoftande You or No One ligger på gränsen) eller speciell nog för att väcka intresse. Intressant är att Howard Keel som på film har en så vacker baryton här låter som om han försöker leka bas och det är inte så kul att höra. Carol Lawrence har en vacker och intressant röst, synd bara att hon inte fick roligare saker att sjunga med den.
På det hela taget en ganska så ointressant musikal.
En tvåa får den i betyg och den lär nog inte plockas fram på det närmaste taget. Synd för Arlen och Mercer brukar ju leverera.

Press:

Video:
The Men Who Run The Country

%d bloggare gillar detta: