Dag 201: The Last Sweet Days of Isaac

The Last Sweet Days of Isaac (1970), Off-Broadway, 485 föreställningar
Musik: Nancy Ford
Sångtexter & libretto: Gretchen Cryer

Isaac Bernstein, en 33 år gammal man som har fått för sig att han ska dö innan han fyller 34. Han har därför bestämt sig för att leva livet fullt ut och se till att varje ögonblick räknas.
Akt 1:
Isaac, 33 sitter fast i en hiss tillsammans med Ingrid. Hon är en sekreterare med hemliga drömmar om att bli poet. Under den timme de sitter fast tillsammans så försöker Isaac att lära henne sin filosofi om att leva fullt ut och våga göra det man drömmer om. Samtidigt som han försöker förföra henne.
Akt 2:
Isaac, nu 19 år gammal, och Alice sitter i varsin fängelsecell. De kan bara kommunicera med varandra och med omvärlden genom den tv-kamera och tv mottagare som finns i varje cell. De försöker att älska med varandras tv-bilden när en nyhetssändning plötsligt avbryter dem och meddelar att Isaac har dödats under en demonstration. Stående med den andres tv-bild bredvid sig så undrar bägge om de egentligen är döda eller om de fortfarande lever…

Ett riktigt barn av sin tid och en avlägsen släkting till Hair.
När man läser vad showen handlar om så framstår den som väldigt flummig och på sin tid ansågs den säkert ”djup” men för en modern läsare känns det hela väldigt kvasiintellektuellt.
Vilken tur då att musiken inte är det. Det här är en rockmusikal fylld med sköna 60-tals grooves och den är väldigt skön att lyssna till. Jag har inte hittat nån riktigt låt som är så där omedelbar som många av Hairs låtar är men jag gillar det jag hör.
Både bandet och solisterna ger järnet och gör det här till en skön liten platta.

Favvisar:
The Last Sweet Days of Isaac, Touching Your Hand Is Like Touching Your Mind, Somebody Died Today, Yes I Know That I’m Alive

Kuriosa:
Showen vann:
En Outer Critics Circle Award för bästa Off-Broadway musikal.
Den fick tre Obie Awards: bl a bästa musikal.
Plus en Theatre World Award (bästa kvinnliga huvudroll) och en Drama Desk Award (bästa manliga huvudroll).

Bandet som kompade hette, naturligtvis, The Zeitgeist.

Regissören till showen var Word Baker och han är nog mest känd för att ha regisserat The Fantastics, den musikal som spelats längst i världen.
Förvisso Off-Broadway men med tanke på att den spelades i 42 år (1960-2002) eller 17 162 föreställningar så är det ganska imponerande ändå – The Phantom Of The Opera är ju (i Broadwayversionen) bara uppe i 25 år och drygt 10 500 föreställningar än så länge…

Skivproducenten på denna platta var en ung man som drömde om att skriva en egen Off-Broadway musikal. Hans namn var Stephen Schwartz och året efter så infriades hans dröm i och med att Godspell fick sin premiär.

Pressklipp:
The construction of Isaac is fascinating, tantalizing and not quite satisfactory.
…
Isaac‘s partial failures stem from daring leaps, not from pusillanimous settling for old hats and small beer…
…
The details and implications of this Kafkaesque and neo-Einsteinian hallucination defy both my space allotment and my comprehension, wich, with Isaac-like smugness, I shall blame on the play. In this one (syftar på akt 2), Nancy Ford’s music, so gorgeously superior in the first to the rock-of-the-mill stuff, begins to sound humdrum, but still with a pleasant hum and drum in the ear.
…
The true heroine of the evening, however, is Gretchen Cryer, who wrote the book and lyrics. She is gifted with a mind that exudes cunning prosody through every pore, shuttles wittily between insight and second sight, and, when finally hoist with its own petard, goes up in a catherine wheel of utter, inordinate lyricism. I have undoubtedly overpraised Isaac, but that, in its funny way, is just what it deserves.
– John Simon, New York Magazine

Dag 86: I’m Getting My Act Together And Taking It On The Road (1978)/Det är ju min show! (1982)

I’m Getting My Act Together And Taking It On The Road (1978), 1165 föreställningar
Musik: Nancy Ford
Sångtexter & libretto: Gretchen Cryer
Svenska versionen: Det är ju min show (1982), översättning Beppe Wolgers

På sin 39-årsdag repeterar Heather Jones sin nya show tillsammans med sitt nya band The Liberated Man’s Band.
Hennes manager Joe dyker upp för att lyssna på materialet och blir förvånad och irriterad när han upptäcker att Heather har bytt stil och nu sjunger om starka kvinnor och om kvinnligfrigörelse. Joe anser att den här typen av sånger kommer att stöta bort hennes gamla fans men det skiter Heather i för hon känner att hon anpassat sig till ”medelklass-Amerikas” värderingar och önskningar tillräckligt länge. Nu är det dags att hon vågar stå för det hon tror på och att hon accepteras för den hon är: en stark och oberoende kvinna.
Joe klarar inte av denna nya kvinna och lämnar rasande lokalen. Heather stannar kvar med sitt band och firar inte bara sin födelsedag utan även sin pånyttfödelse för från och med idag så börjar hennes nya liv!

En mellow rockmusikal från slutet av sjuttiotalet fylld av självupptäckter, spruckna drömmar, women’s lib och förvånandsvärt mycket humor.
Jag gillar faktiskt det här. Trodde inte jag skulle göra det. Så åter har jag blivit glatt överraskad av en platta jag ”glömt”. Det här är en av de äldsta skivor som varit olyssnade hos mig, jag köpte den när den kom 1979! Det är faktiskt tack vare att jag nyligen hittade den svenska versionen med Lill-Babs som jag plockade fram denna dammiga lp.
Tycker nog lite bättre om det amerikanska originalet än den svenska versionen men den svenska är fortfarande bra och ett måste för alla Lill-Babs fans för den visar upp en annan sida av henne. Ja, för mig är det en annan sida i alla fall.
Den amerikanska är lite rockigare medan den svenska (som kom 1982) har lite mer syntkänsla, lite segare tempo och är lite mer utslätad. Men jag gillar Lill-Babs vokala insatser bäst. Gretchen Cryer är kanske mer personlig men känns också lite tråkigare.
Texterna är verkligen barn av sin tid med typiska fraser som ”celebration of me” och sin lite naiva världssyn, men grundtanken om att våga vara ärlig mot den man är och att våga stå för det man tror på känns fortfarande aktuellt och sant. Och Beppes svenska översättningar fångar originalets intentioner perfekt.
En helt ok liten show.

Favvisar:
Natural High (Musiken lever jag i), Old Friend (Till en vän), Strong Woman Number (Den urstarka kvinnan)

Kuriosa:
Gretchen Cryer är mamma till Jon Cryer som är den lite mesiga brorsan i den extremt populära komediserien 2 1/2 män.

Den svenska cd-versionen av denna show är eftertraktad i USA. För tillfället ligger priset på $ 116 för ett ex.

Videosar:
Natural High
Old Friend
Smile