Tag Archives: Nederländerna

Dag 272: Mata Hari

3 Sep

b58fc060ada0724d0d4c1210.L
Mata Hari (1967), las ned under try-outperioden i Washington
Musik: Edward Thomas
Sångtexter: Martin Charnin
Libretto: Jerome Coopersmith, baserad på en av det förra seklets mest berömda spionhistorier, den om Mata Hari.

Först världskriget.
Paris.
Någon läcker information om franska truppförflyttningar till tyskarna.
Kapten LaFarge misstänker att det kan vara en vacker, sensuell dansare vid namn Mata Hari som är oerhört populär bland både soldater och officerare.
LaFarge går hem till Mata Hari en kväll för att försöka få reda på mer om hennes förflutna som hon är medvetet vag om. Han ”glömmer” en attachéväska fylld med känslig information hos henne som ett lockbete och för att se om det är hon som är spionen. Men dagen efter kommer hon till hans kontor och återlämnar väskan. LaFarge bestämmer sig då för att ge henne ytterligare en test, han anställer henne som en spion för Frankrike. Hennes uppdrag är att hitta en gömd tysk ubåtsbas. Hon får namnet på en kontaktperson i Tyskland som hon dock bara får kontakta i yttersta nödfall. Man resonerar att om kontaktpersonen avslöjas och dödas så är det bevis på att Mata Hari är en tysk spion.
Hon åker iväg och lyckas med sitt uppdrag och kommer tillbaka med koordinationerna till ubåtsbasen.
Samtidigt så har kontakten i Tyskland avslöjats och dödats och man bestämmer sig för att det var det bevis de behövde för att fängsla Matra Hari. Hon döms snabbt till döden.
LaFarge börjar dock sakta men säkert förstå att det kanske inte är hela sanningen. Han inser att det kan hända att man satt dit Mata Hari för att få en lämplig syndabock och symbol för hur effektiv den franska försvarsmakten är. Han gör ett försök att få henne benådad så att man kan utreda omständigheterna och bevisföringen lite bättre men han är för sent ute. Mata Hari arkebuseras.
Var hon en dubbelspion, en tysk spion eller bara ett oskyldigt offer? Historien har inte kunnat svara på denna fråga och musikalen väljer medvetet att inte ta ställning.
Paralellt med denna berättelse så får man följa en ung soldat. Faktum är att hela föreställningen börjar med att han sitter skitig, rädd och ensam i en skyttegrav och sjunger om att allt som var levande inte längre är det. Man får sen följa honom under hela föreställningen från det att han rekryteras, via stridsträning, det första anfallet, den första fiendesoldat han dödar o s v tills han på slutet åter sitter i samma skyttegrav som han satt i inledningsvis.

Det här är en klassisk megakatastrof till musikal. Fast frågan är om det inte berodde på yttre omständigheter mer än på materialet för det jag hör på cd:n är definitiv inte dåligt. Och då är det ändå en version med ett fruktansvärt fult och billigt klingande syntkomp. Och om det inte kan sabba materialet så betyder väl det att det var bra material i botten?
Jag hittade mycket att glädjas åt här.
Härliga shownummer och gripande ballader om vartannat.
Musiken är genomgående välkomponerad och sångtexterna bra.
Detta är verkligen en bortglömd pärla som innehåller en mängd sånger som borde fått ett liv även efter showens död.

Favvisar:
Gone, Is This Fact?, Everyone Has Something To Hide, Maman, I Don’t See Him Much Any More

Kuriosa:
Mata Haris första try-out föreställning har blivit en riktig klassiker. Den skedde i Washington och var en välgörenhetsgalaföreställning med gräddan av Washingtons politiska och sociala överklass.
Första gången man visar en föreställning offentligt så brukar det kunna hända en mängd små fel och misstag så det är förvånande att man valde att låta det ske vid ett så här stort, mediabevakat och utsålt tillfälle.
Och det skulle visa sig att det inte var ett så smart drag för det mesta som kunde gå fel gjorde det: dansare krockade med varandra, peruker föll av skådespelarna, scenografin kollapsade, ljus kom på för tidigt (vid ett tillfälle så fick skådespelerskan som spelade Mata Hari en kraftig spot på sig när hon stod i mörkret  så gott som naken och höll på och bytte kläder), för sent eller inte alls. Som grädde på moset, i finalen, efter att Mata Hari skjutits och ligger död framme vid scenkanten så ser man tydligt hur skådespelerskan som gestaltade henne lyfter upp en vitbehandskad hand och kliar sig på näsan. Det fick hela salongen att brista ut i hysteriska skrattkonvulsioner och det blev inget applådtack ens.
Eftersom det här var en medialt hårbevakad tillställning så fick denna katastrofföreställning extremt med uppmärksamhet och det ledde, lustigt nog, till att folk flockades till biljettkassan för att köpa biljetter.
Recensionerna var dock fruktansvärda. Producenten David Merrick hade ingen lust att göra några bearbetningar av showen eftersom han ansåg att den inte gick att rädda. Så trots, i det närmaste, utsålda hus i Washington så lade man ner produktionen där.

Året därpå så gav upphovsmännen själva showen en ny chans, den här gången Off-Broadway och med en ny titel: Ballad For A Firing Squad. Den las ned efter 7 föreställningar.
Det skulle dröja ända till 1995 innan den fick en ny chans, även nu Off-Broadway och det är en inspelning av den versionen som man gav ut på cd.

Mata Hari hette egentligen Margaretha Zelle och föddes 1876 i Leeuwarden i Nederländerna.
Hon lärde sig att dansa enligt indonesisk tradition under sitt äktenskap med en nederländsk Kapten som var stationerad i Indonesien.
Efter att hon skillt sig från honom så flyttade hon till Paris där hon snabbt blev berömd för sina exotiska danser. Hon skapade legenden om att hon var född som Javanesisk prinsessa, uppfostrad av hindupräster och blivit lärd de heliga indiska danserna sedan barnsben. Hennes namn, Mata Hari, ska enligt henne själv betyda sol eller mer ordagrant, dagens öga.
Enligt dokument som hittades i Tyskland på 70-talet så ska hon verkligen ha varit en tysk spion. Hennes kodnamn var: H-2.
Hennes huvud balsamerades och förvarades på Anatomiska museet i Paris. År 2000 upptäckte man att huvudet försvunnit. Troligtvis skedde detta redan 1954 då museet bytte lokaler.

Ljudis:
En live ljudupptagning från showen 1967: Maman
Dorothy Squires – Maman

220px-Mata_Hari_2
Mata Hari 1905

170px-Mata-Hari_1910
Mata Hari 1910

220px-Mata_Hari_on_the_day_of_her_arrest_13-2-1917
Mata Hari i fångenskap 1917

170px-Mata_Hari
Mata Hari som staty i sin födelseort Leeuwarden i Nederländerna.

Dag 246: Sister Act (2006)

8 Aug

81LfxginObL._SL1430_
Sister Act, Ur-Premiär 2006 på Pasadena Playhouse i Pasadena, California
2009 West End  – ca 512 föreställningar,
2011 Broadway – 561 föreställningar
2013 Den Haag, Nederländerna
2019 Stockholm

Baserar min bedömning på London Cast inspelningen
Musik: Alan Menken
Sångtexter: Glenn Slater
Libretto: Bill & Cheri Steinkellner, med bidrag från Douglas Carter Beane. Showen är baserad på filmen Sister Act från 1992 som hade ett manus av ”Joseph Howard”.

Året är 1978.
Deloris Van Cartier drömmer om att slå igenom som discodiva. Under tiden jobbar hon på sin pojkväns, gangstern Curtis Shanks, nattklubb i Philadelphia.
En dag råkar hon bli vittne till hur Curtis dödar en ”tjallare”. Curtis ser henne och måste nu se till att hon tystas så att han inte ska åka dit för mordet.
Deloris har en gammal klasskompis som jobbar inom polisen och hon ber honom om hjälp.  Eddie, som vännen heter, inser att Deloris kan hjälpa dom att äntligen sätta dit Curtis. Nu gäller det bara att hålla henne vid liv tills det är dags för rättegången.
Eddie  får en snilleblixt: det sista stället gangsterna lär söka efter Deloris är på det gamla, lätt nedgångna nunneklostrer som ligger i trakten. Alltså ser han till att Deloris får gömma sig där. Men abbedissan kräver att Deloris ska klä sig i nunnedok och följa klostrets regler.
Till en början har Deloris ganska svårt att anpassa sig både till de strikta regler som gäller och till sitt nya namn: Sister Mary Clarence.
Men när hon får ta hand om klosterkören så förändras allt. Under ”Mary Clarence” ledning så förvandlas denna lilla kör till en av de mest populära musikaliska attraktionerna i stan.
Nått som så småningom kommer att få Curtis och hans gäng att förstå var Deloris befinner sig. Men de kommer att upptäcka att Deloris inte längre är ensam och rädd, inte nu när hon har sina soulsystrar bakom sig.

Det här är kul.
Jag gillade filmen när den kom för 20 år sedan och undrade lite hur musikalen skulle bli med tanke på att ingen av sångerna från filmen skulle finnas med.
Jag behövde inte oroa mig för scenshowen klara sig fint utan dem. Alan Menken har skapat en hel hög med svängande disco- och rockinfluerade sånger som låter som äkta hits från eran. Här kan man höra ekon av Barry White, Donna Summers och andra, plus så är musiken självklart inspirerat av ”Phillysound-et”. Patina Miller, som Deloris, har en stor och skön röst och hade utan tvekat platsat som en av de stora discodivorna om hon sjungit det här på sjuttiotalet.
Även de glada nunnorna har fått ett par bra komiska sångnummer och några riktigt supersvängande discogospels.

Jag hade turen att få se den nederländska versionen för bara ett par veckor sedan och kan rapportera att jag föll handlöst för denna show. Jag diggade loss som bara den och var på ett strålande humör i flera timmar efteråt.
Så får ni chansen: Just boogie on down!

Favvisar:
Fabulous Baby!, When I Find My Baby, Raise Your Voice, Sunday Morning Fever, Lady In The Long Black Dress, Bless Our Show

Kuriosa:
Patina Miller började i ensemblen och som understudy för Deloris i Pasadena 2006 men fick spela huvudrollen när showen hade sin Londonpremiär. En roll som hon upprepade när Sister Act öpnnade på Broadway 2 år senare.
I våras fick hon en Tony Award för sin insats som Lead Player i revivaln av Pippin.

Sommaren 2020 ska Sister Act få en kortare revival i London med Whoopi Goldberg som Delores och Jennifer Saunders som abbedissan.

Cheri and Bill Steinkellner som skrev librettot är nog mest kända för att ha skrivit ett flertal avsnitt till den omåttligt populära serien Cheers som gick på tv från 1982 – 1993.

Filmen som musikalen är baserad på hade et manus författat av pseudonymen Joseph Howard. Egentligen var manuset skrivet av dramatikern och författaren Paul Rudnick men när man började spela in filmen så satte man igång och bearbetade och skrev om hans manus – kraftigt. Ett drygt halvdussin författare pillade på den och bland dem kan nämnas Carrie Fisher, Robert Harling och Nancy Meyers. Eftersom slutprodukten inte hade så mycket gemensamt med Pauls ursprungsmanus så bad han att få sitt namn borttaget från produktionen och ersättas med en psuedonym.

Marc Shaiman som skrev musiken till filmen (och mängder av andra filmer och tv-shower) har också skrivit framgångsrika musikaler som Hairspray (2002) och Charlie and the Chocolate Factory (2013).

Pressklipp för the West End:
… proves more enjoyable on stage than it did on film … the cheers and standing ovation at the end were both genuine and deserved.
The book, by Cheers writers Cheri and Bill Steinkellner, is strong, funny and touching. And the disco-inspired score by Disney favourite Alan Menken, with neat lyrics by Glenn Slater, is a cracker. Frankly, what’s not to like, especially when you’ve got a chorus line of jiving nuns singing their hearts out ecstatically?
– Charles Spencer, The Telegraph

… a show that feels less like a personally driven work of art than a commercial exploitation of an existing franchise.
What was originally a fairytale fantasy . . . makes little sense in its new, vulgarised incarnation. In the movie, the music arose naturally from the story: there was even a certain wit about seeing a group of wimpled warblers turned into a cohesive unit. But here, long before the heroine has got to work on their larynxes, they are leaping about the stage like showbiz pros telling us How I Got the Calling. In order to pad out a slight story, every key member of the cast also has to be given a number. As a result, the plot grinds to a halt while we hear about the macho fantasies of a sweaty cop, or the hoodlums weary us with their own wet dreams.
– Michael Billington, The Guardian

Whether or not divine intervention is involved, it’s a wimple-wibbling, habit-forming triumph.
Fiona Mountford, Evening Standard

…a rather sweet, sentimental film has been hyped up, coarsened, given what — were the Palladium flown to Times Square — we’d call the big, brash Broadway treatment . . . There’s less deft comedy, but much more music, most of it indebted to the 1970s, where the action is now set. That lets Alan Menken, the composer, have a lot of catchy fun with period rock and disco.
Benedict Nightingale, The Times

Call me a miserable old monk but I hated Sister Act. I hated its artistic laziness, its predictability, its incuriosity, its idea that disco is divine and that spirituality can never be found in discreet and dignified worship . . . I know I may be taking it too seriously but I found myself recoiling sharply from this story’s saccharine values and its bullying gaiety. The thing is as shallow as the Aral Sea.
Quentin Letts, Daily Mail

Videosar:
Från the Tony Awards med Patina Miller
Geef Me Genade från den nederländska versionen
Bless Our Show
Do The Sacred Mass
Sunday Morning Fever
Fabulous Baby från The Wendy Williams Show.

%d bloggare gillar detta: