Tag Archives: Neil Genzlinger

Nr 423: Galavant

13 Jan

goodnight-my-friend-a-tearful-goodbye-to-galavant

Galavant (2015-2016),
Tv-serie, 2 säsonger
Music: Alan Menken
Lyrics: Glenn Slater
Manus: Dan Fogelman

Galavant handlar om riddaren Galavant, en snygg, galant, skönssjungande man av bästa (medvetet stereotypa) hjältesnitt som ger sig ut på jakt efter sitt livs kärlek, den väna Madalena. Hon har blivit bortförd av den elake Kung Richard och det har lett till att Galavant fått rykte om sig att vara en ganska så halvdan riddare.
Men nu ska han, tillsammans med sin väpnare, återupprätta sitt rykte och få till det ”de levde lyckliga i alla sina dar” slut han anser att han har rätt till.
Men det kommer att dyka upp en massa hinder, sidointriger och sånger under hans väg till Richards rike.
Och Madalena är kanske inte riktigt så vän och oskyldig som han har trott.
Och Richard är kanske inte den skurk han utgetts för att vara.
Och det här är kanske inte en typisk riddarserie – eftersom de med jämna mellanrum brister ut i musikalnummer.
Och de är hela tiden väldigt medvetna om det senare. Att de är med i en ovanlig serie alltså. Och att de sjunger. Och att folk tittar på dem. Och att hela den här premissen är urbota dum, fånig, osannolik och alldeles, alldeles underbar…

Vem kunde tro att en riddarmusikal skulle kunna fungera?
Jo, jag vet, Monty Python gjorde det redan 1975 med sin Monty Python and The Holy Grail och sen kom musikalen Spamelot 2005 men vem kunde ana att ett av USAs största TV-bolag skulle satsa på en riddarmusikalsitcomserie?
Inte jag i alla fall!
Men musikal har blivit stort igen bland tv-tittarna. Tacka Glee för det.
Man valde att låta första säsongen bara bestå av 8 halvtimmesavsnitt och dessa visade man sen 2 i följd under 4 veckor. Det blev en ganska så medelmåttig och inte alldeles strålande succé.
Faktum är att de flesta nog skulle säga att den floppade. Och det rätt rejält.
Så jag blev otroligt förvånad när ABC (kanalen som producerade serien) berättade att de tänkte satsa på en andra säsong. De hoppades att serien med 10 avsnitt till skulle kunna hitta sin publik.
Det gjorde den inte och efter andra säsongen lades den ner.

Synd tycker jag. För det här är roligt. Ibland hysteriskt roligt. Och med fantastiska shownummer skrivna av Alan Menken – mannen som skrev Disneys Lilla Sjöjungfrun och Skönheten och Odjurets underbara musik.

Här drivs det kärleksfull med musikalmusiken. Alan verkar njuta helhjärtat av att parodiera inte bara sina egna verk utan också klassiker som West Side Story, Camelot (det var väl nästan självskrivet att den skulle dyka upp) och många, många andra.
Att se vilka och hur många musikalreferenser man kan hitta i varje avsnitt är magiskt för en nörd som jag.

Och så är det en meta-serie dvs att alla i den är pinsamt medvetna om att de är med i en tv-serie, att det är konstigt att brista ut i sång och att det här är en serie som knappt har nån publik.
I love it.

Kuriosa:
Serien kanske inte hittade sin publik men de som såg den gillade den.
Säsong 1 fick 90% (av 100) i betyg och säsong 2 fick 100% på Rotten Tomatoes!

På IMDB har den betyg 8,1 (av 10).

Press:
While the jokes in Galavant ride the line of predictability, their execution, along with campy themes and silly musical numbers, make it memorably entertaining. 
– Rotten Tomatoes

Despite some amusing bits and clever songs, it’s only occasionally as much fun as it ought to be.
– Neil Genzlinger,  The New York Times
   

Owing a strong debt to Monty Python and a lesser one to spoofs like When Things Were Rotten, Galavant largely overcomes the challenges that have traditionally bedeviled TV musicals with rambunctious energy, cheeky lyrics and music, and — significantly — a half-hour format, thus condensing the need to create songs into a manageable task.
– Brian Lowry, Variety

With some resignation, given a colleague’s ‘meh’ reaction to the pilot, I finally cued up Galavant… and found myself binge-watching the six episodes available to me. (And I seldom binge anything.) That’s why I think ABC is smart to double-pump episodes, because yes, the plot progression is a bit slow, pausing as it does to allow for song-and-dance numbers and vamping by the more colorful characters (the king included). You’ll want two at a time to come away satisfied.
– Matt Webb Mitovich, TV Line 

…the whole is less than the sum of its comic and musical parts.
– Alan Sepinwall, HitFix

Videos:
The Galavant Song
Togetherness
As Good As It Gets
Maybe You’re Not The Worst Thing Ever
A New Season
Off With His Shirt med Kylie Minogue
Finally

 

 

20935

Annonser

Dag 329: Thrill Me: The Leopold & Loeb Story

12 Nov

050f228348a0b088ce9dc010.L
Thrill Me: The Leopold & Loeb Story (2005), 
Off-Broadway
Musik, sångtexter & libretto: Stephen Dolginoff, baserad på Leopold & Loeb liv.

Året är 1958. Platsen Joliet fängelset i Illinois.
Nathan Leopold står för femte gången framför en frigivningskommite. Åter ansöker han om att bli villkorligt frigiven. Han har bestämt sig för att berätta mer ärligt och detaljerat än någonsin om varför han var med  och begick det som kallats för ”århundradets brott”. Genom tillbakablickar får vi hela historien återberättad.

Chicago 1924.
Nathan Freudenthal Leopold och Richard Albert Loeb är två unga, oerhört intelligenta juridikstudenter i Chicago. De läser Nietzsche och är inspirerade av hans teorier om Übermensch.
Leopold är sexuellt attraherad av Loeb. Loeb gillar att begå brott.
En dag när de båda har tänt eld på en lagerlokal blir Loeb så upphetsad av det de gjort att han har sex med Leopold. Detta leder till att de skriver ett kontrakt där Leopold går med på att hjälpa Loeb i hans brottsliga utövande i utbyte mot att Loeb tillfredställer honom sexuellt.
Brotten blir större och större men trots det så avtar Loebs upphetsning över dem och han behöver större och större kickar för att vilja ha sex.
De två börjar nu planera det perfekta brottet: de ska kidnappa och mörda en ung pojke och sen begära en lösensumma av hans föräldrar.
Deras offer blir den unge millionärssonen Robert Franks (både granne och syssling till Loeb). De mördar honom och gömmer kroppen på ett ställe där de inte tror att han ska hittas och så skriver de ett brev till grabbens föräldrar där de begär en lösensumma för honom.
Till deras skräck så upptäcks dock Roberts kropp redan samma dag och inte bara det, Leopolds glasögon hittas också i närheten. Eftersom det är väldigt speciella glasögon som det bara sålts tre par av i Chicago så riktas misstankarna snabbt mot honom.
Leopold och Loeb ger varandra alibi för kvällen då mordet skedde och de avskrivs från fallet. Loeb bestämmer sig då för att avsluta sitt förhållande med Leopold. Leopold känner sig sviken och anger sig själv till polisen, han sätter även dit Loeb.
De båda döms till livstids fängelse + 99 år.
I fänglset så erkänner Leoplold att han faktiskt medvetet planterade sina glasögon vid Franks kropp, han hade förstått att Loeb tänkte göra slut och det här var hans sätt att garantera att de skulle få vara tillsammans för alltid.
Nu blev det inte riktigt så för Loeb mördades av en medfånge efter bara ett par år.
Leopold blev frisläppt efter 33 år i fängelse.

Det här är en sån där musikal som inte direkt är inbjudande och engagerande vid en första genomlyssning. Inte heller vid en andra men kanske att den kommer att växa på mig. Nånstans känns det som att det kunde vara fallet här.
Men just nu så är jag bara måttligt road, knappt det ens. Tycker att musiken, med vissa undantag, är ganska så tråkig och enformig. Texterna är fyllda av dåliga (nöd)rim och halvkrystade liknelser. Men som sagt kanske att jag kommer att lära mig att gilla det mer efter ett par genomlyssningar till.
Skulle väldigt gärna vilje se en föreställning för jag tror att den här showen tjänar på att ses innan man lyssnar på den.

Favvisar:
Everybody Wants Richard, Written Contract, Nothing Like a Fire,  Thrill Me, Life Plus 99 Years

Kuriosa:
Leopold och Loebs mord har varit inspiration till flera andra konstnärliga verk, exempelvis Hitchcockfilmen Repet.

Leopold flyttade till Puerto Rico efter frigivningen. Där gifte han sig med en änka som drev en blomseterbutik. Han dog av en hjärtattack 1971.

Pressklipp:
The story is familiar, the script and lyrics are not especially innovative, but somehow Thrill Me,Stephen Dolginoff’s pocket musical about the Leopold and Loeb murder case, lands like a well-placed punch, arresting and a bit breathtaking.

And every time Mr. Kreeger and Mr. Bauer blend their voices in close harmony, it’s a reminder that evil often looks and sounds beautiful.
Neil Genzlinger, The New York Times

Dark, eerie, chilling — not the qualities one usually expects in a musical, but in its current staging at the York, Stephen Dolginoff’s fascinating Thrill Me: The Leopold & Loeb Story is all that and more. Any number of musicals have looked at the dark side of the human psyche, but none I know of has dared to delve into the minds of real life murderers. Fair notice to all those who claim an interest in musical theatre — attention must be paid!
John Kenrick, musicals101.com

Om Londonuppsättningen:
The brushstrokes are broad for a show with such a narrow focus: Loeb is malicious, Leopold needy, and little attempt is made to question or complicate that picture. Dolginoff’s concluding twist adds psychological interest, but lacks credibility. Jye Frasca and George Maguire contribute strongly defined master-and-servant performances and limpid singing voices, though the show’s black humour passes them by. Don’t expect to have the so-called ”crime of the [20th] century” greatly illuminated. But in this boiled-down retelling, it musters a certain headlong power.
Brian Logan, The Guardian

Videosar:
A Written Contract
Från The Drama Desk Awards
Nothing Like a Fire
High Lights
Way Too Far,I’m Trying to Think (2007 Korean cast)

Dag 292: The Road To Qatar!

23 Sep

51cxm3JbHRL
The Road To Qatar! (2011), Off-Broadway

Musik: David Krane
Sångtexter & libretto: Stephen Cole

This is a story about terrorists.
This is a story about musical comedy.
This is a story about musical comedy terrorists.

För fem år sedan fick Cole & Krane ett email där det stod: We want you write musical. How much?
Detta blev startskottet för en resa som skulle ta dessa två super-New Yorkska judar till mellanöstern där de skulle komma att skriva en helt ny musikal att framföras för Emiren av Quatar.
Musikalen handlar helt enkelt om deras resa, kulturkrockarna som uppstod och om tillblivelsen av showen: en mega show som innehöll 100 engelska skådisar, 30 kameler, 20 arabiska fullblod, 17 eldslukare från Kroatien, 30 ryska balletdansare, 5 falkar, breakdansare, luftakrobater och Muhammad Ali. En helt sanslös produktion, ta en titt på dokumentären nedan för att se snuttar ur den.
Naturligtvis har de ändrat på de inblandades namn men berättelsen är, mer eller mindre, helt sann.
Så detta är en slags non-fiction fictional musical, eller nått…

Det här var ganska så kul. Inte hel kul men ganska så.
Inledningsnumret var helt makalöst, både hysteriskt rolig och snygg rent musikaliskt. Tyvärr så tycker jag inte att materialet som följer riktigt håller samma höga klass. Här finns allt för många låtar som bara pågår utan att ha nån bra melodisk hook eller en refräng som man vill höra om och om igen. De är, om man ska vara ärlig, rätt så trista.
Även texterna är oerhört varierande vad gäller kvalitet från makalöst bra till rent ut sagt urusla.
Nått den definitivt inte är så är det PK (politiskt korrekt för er som inte hänger med på förkortningar) och det gillar jag. Här sparkas det åt alla håll och ingen, judar, araber eller västerlänningar kommer undan. Inget ämne är för heligt för att inte drivas med och de går över gränsen vid ett flertal tillfället. Sånt ska uppmuntras.
Jag tror att det här är en show som vinner på att ses. På plattan så har man lagt med så mycket dialog att det är enkelt att hänga med i handlingen men nått saknas ändå för att göra det här till nått jag vill lyssna på igen.

Favvisar:
Opening/Oil, Nazirah’s in London, Aspire

Pressklipp:
There’s good news for those who find hilarity in the idea that people who are not native English-speakers tend to speak English imperfectly: The Road to Qatar! a new musical from the York Theater Company, stands ready to pummel them with that fact for 90 intermissionless minutes. But anyone with a higher threshold for humor, or with a low tolerance for mocking people of different nationalities, will find little to laugh at here.

Somehow Mr. Cole and Mr. Krane, with the help of Phillip George’s unimaginative direction, have turned the bizarre experience of a lifetime into something tedious.
– Neil Genzlinger, The New York Times

The Road to Qatar!‘s construction flaws: the bumps of its bumptious score, the potholes of its plot holes, the cracked asphalt of its wisecracks’ faults. (”We are like U.S. Army,” says their Arab employer on the question of their Jewishness. ”We work under ‘Don’t ask, don’t Tel Aviv’ plan.”)

”Maybe musical comedy can change the world,” muses Jeffrey, and who knows? Perhaps it can. But meanwhile the world has changed musical comedy, and this show is stuck with an out-of-date map.
– Adam Feldman, Timeout New York

It’s certainly a light-hearted romp through the Middle East and a nice little parable about trusting a dodgy fixer in Dubai to pay you. Yet The Road to Qatar never quite takes off.
It’s an amusing anecdote to tell your friends and family but as a musical, none of the songs, scenes or melodies have enough bite to be memorable.
The ensemble are capable and put in amusing turns.
There’s the odd laugh for an enthusiastic audience but the humour sometimes strays from funny to stereotyping.
Frankly, some of us have stranger experiences nipping to the corner shop for a pint of milk, but then, in August in Edinburgh anything can happen.
– Josie Balfour, Edinburgh Evening News

Videosar:
En dokumentär om tillblivelsen av den äkta showen: del 1.
Del 2.
The Road to Qatar trailer
The Road to Qatar – Meets the Press

%d bloggare gillar detta: